fredag 25 oktober 2013

Samnationalism -- en möjlighet


Få vågar idag vara nationalister. Ordet har blivit laddat. I så fall kan SAMNATIONALISMEN vara en väg ut ur låsningen.




I Nya Tider 33/2013 skrev jag om Per Engdahl. Han var en svensk nationalist. Han formulerade samnationalismen som ett credo. Jag skrev:
Engdahl (...) säger att nationalism inte bara är att slå vakt om det egna: ”det innebär också respekt för andra folks rätt till samma känsla. Verklig nationalism är samnationalism.” Detta begrepp, samnationalism, myntades så vitt jag vet av Engdahl. Det kan vi ha nytta av än idag – ja, särskilt idag. Vi får ju alltid höra att nationalism är lika med chauvinism, stöveltramp och imperialism. Men få svenska nationalister torde vilja erövra andra länder. Personligen så vill jag, som nationalist, bara leva fri i mitt ursprungsland. Och jag ger alla andra folk den rätten: att frodas i sina hemländer. Att däremot som dagens regim kuva svenskarna med tvångsinvandring, det är imperialism och chauvinism.

Samnationalismen lever än idag. (...) Åsikten tycks vara att med detta begrepp kan man ge nationalismen ett bättre fotfäste i dagsdebatten. Man kan argumentera: somalier finns, thailändare finns, kineser finns. Därför finns även svenskar. Och likaväl som man ger somalier, thailändare och kineser rätten att ordna sina länder som de vill, utan kravet att massinvandring ska tänkas förbättra och ”berika dem”, så måste den rätten finnas även för svenskar i Sverige. Svenskar som vill säga nej till massinvandring måste få sin röst hörd i debatten. Det går inte att stämpla den som rasism och ”stöveltramp” längre. Det är befängt.
Jag tror att denna attityd, samnationalismen, kan lyftas och infogas i svensk debatt och öppna den låsning som kringgärdar idéer om svensk särart. Med samnationalismen som koncept visar man att svensk nationalism, i en global kontext, syftar till likaberättigande och självbestämmande, inte supremati och etnokrati.

Samnationalismen är en effektiv strategi. Man kan säga: om svensk särart etableras i debatten via samnationalismen, skyddar man svenskheten från PK-debattörernas försök att smutskasta dem.

Ja min själ. Kanske är i dagens debatt samnationalismen, betonandet av det svenska som en folklig självbestämmande-attityd, ett vapen just mot PK-ismens försök att svartmåla svensk nationell särart.

- - -

Man kan säga: samnationalism handlar om kontextualisering. Jag har berört det ovan, detta med att man tar globala exempel. För att möta det evinnerliga "vem är svensk, definiera svensk" (se till exempel Göran Rosenberg i hans intervju med Jimmie Åkesson) så säger man: "Kineser finns, japaner finns, thailändare finns, somalier finns -- varför ska man då ifrågasätta att svenskar finns?"

Denna kontextualisering, detta att man vidgar ramen, är fruktbar. Man hamnar då inte i ett knivigt försök att detaljerat definiera svenskhet per se. Detta är ju svårt i en debatt när man på sekunden ska avkrävas ett svar. Vi har emot oss ett kompakt, antivitt, svenskfientligt sentiment kallat PK-ism. Denna PK-ism ifrågasätter svenskens hela existens. Alla andra folk är fina och goda, men svenskar anses vara fascister eller icke-existerande. I detta fientliga debattklimat är samnationalism ett bra motmedel.

- - -

Min tanke är att vi etniska svenskar kan lyfta oss som folk, som det folk som traditionellt bott i detta land, med samnationalismen som argument. Samnationalismen kan ta udden av svenskfientliga debattörer som säger, "du som är svensk, tror du att du är överlägsen andra folk?". Då kan man säga: "tror du att en somalisk nationalist hävdar att han är överlägsen kineser?" På det har PK-isten i regel inget svar.

Samnationalismen har en del som talar för den, som metapolitisk strategi i Sverige idag.
Vad tror ni andra? Är samnationalismen gångbar? Kan den få villasvensken att släppa sargen, kan den även få "de ljumma" att släppa den ständiga underkastelsen under andra folk och hävda det svenska mer tydligt?

Återigen: detta är inget försök att blanda bort nationalismen i en global röra. Samnationalism, som bland annat kan exemplifieras med utländska exempel (thailändare har rätt till Tahiland, alltså har svenskar rätt till Sverige) ska inte föra ut i stöd till vartenda litet folk som kämpar för sin existens. Denna avväg är inte topic här. En samnationalist stödjer formellt andra folks existens, men han kämpar framför allt för sitt eget folk. Och det är samnationalismens svenska tillämplighet som diskuteras här: som ett medel för att få idéer om svenskars rätt till Sverige att vinna mark i debatten. Som ett argument mot massinvandring och svenskfientlighet, som ett led i kampen för att vi svenskar åter ska få talan i vårt eget land.

Vi etniska svenskar har sedvanerätt till detta land. Och samnationalismen hjälper oss till detta mål.

- - -

Mycket kan sägas i detta ämne. Men jag slutar här. Jag vill bara infoga att ett slags synonym till samnationalism kan vara etnopluralism. Många (lat. plurus) folk (ethnos) ska få leva.

Dessa ideologier har samma attityd i grunden. Etnopluralismen och samnationalismen är bägge positiva idéer. De är inte baserade på negativa idéer om olika folk. Tvärtom, det handlar ju om att erkänna sin egen identitet samtidigt som man bejakar att andra folk har sin kultur och sina sedvänjor. It's a win-win situation.




Relaterat
Att bekämpa kulturmarxismen
Här för att stanna: begreppet "etnisk svensk"
Per Engdahl
Hällristning från bronsåldern, från Högsbyn i Dalsland

2 kommentarer:

Anonym sa...

Det skulle vara intressabt om du kunde skriva en artikel, gärna ingående om hur ditt intresse för Andra VK vaknade, byggde du plastmodeller som så många av oss, samlade airfix plastsoldater för att sedan mogna och skapa ett genuint intresse för den brutala men fascinerande verklighet som kriget var. Tack för övrigt för en intressant blogg, du har en verklig bredd. Allt håller man givetvis inte med om, det moderna politiska brukar jag inte ha något större intresse för, men det finns ju en hel del annat spånnande. Innan jag glömmer det, det skulle vara intressant om du kunde redogöra för vilka böcker du har ( skönlitteröra samt non-fiction) angående östfronten. Kanske man har missat någon guldklimp. Jag älskar boklistor !

Svensson sa...

Tack för kommentaren. Nog har jag tänkt på att skriva något om detta. The story of my life, mer eller mindre. Jag kan inte lova något men kanske. Här är i alla fall mina memoarer av lumpen.

Vad gäller en lista på krigsböcker (fakta och fiktion) så råkade jag ha ett utkast till en sådan. Här kommer den (detta är inte alla böcker jag har i ämnet, bara en fingervisning). Vissa av dessa titlar finns recenserade på bloggen, se innehållsförteckningen för det.

AVK
Middeldorf, Taktik på östfronten
Liddell Hart, På andra sidan kullen
Alexander Kluge, Slaget ("Schlachtbeschreibung", om Stalingrad)
Hemdal, Reservfänrik (finska vinterkriget)
SoldF 1957, 1972, 1985 plus en fälthandbok från 1942
Bailey, Tarawa
Ehrensvärd, Hårt mot hårt (försvarsupplysning för vanligt folk om vad det nya kriget innebär, boken kom 1943)

Romaner
Walker E Blake, Heartbreak Ridge (Koreakriget)
Linna, Okänd soldat
Hassel, Marschbataljon, SS-generalen, Döden på larvfötter, De fördömdas legion
Stagg, Blodig strand (stillhavskriget)
Heinlein, Starship Troopers
Ageton, Mot fientlig kust (stillahavskriget)
Steele, Anfallet på Timor (engelsmän i stillahavskriget)
Jackson, Djungeln har tusen ögon (australiensare i stillahavskriget)

Antikt
Arrianos, Life of Alexander
Plutarchos, The Age Of Alexander, Fall Of The Roman republic, The Age Of Athens
Herodotos, The Histories (om perserkrigen)

Spioneri
Trepper, Röda kapellet
Kummenius, Kontraspion för fem länder
Wennerström, Från början till slutet
Wright, Spy Catcher
Flicke, Röda kapellet
Treholt, Ensam
Nordblom, Industrispionage

Uniformer
Kannik, Uniformer i färg
Nicholson, Military Uniforms - The Splendour of The Past

Ernst Jünger/krig
Sturm (roman)
I stålstormen
Fabiansson, Das Begleitbuch zu Ernst Jünger "In Stahlgewittern"