lördag 31 augusti 2013

Att bedöma Obamas roll i Syrienkrisen


Att bedöma Obamas roll i Syrienkrisen är svårt. Det ser ut ungefär så här: MSM tror sig veta att Obama kommer att besluta sig för en intervention (typ flygattack). Internethögern tror sig veta ungefär detsamma. Obama fördöms av nätet som krigshetsare. Men jag är själv inte så säker på att Obama vill ha krig. Han ger ett något diffust intryck, sant, men jag får också intrycket att han strävar emot krigshetsarna i sin egen regering.




Obama tycks inte vilja gå i krig i Syrien. Det är en teori jag har. USA:s president tycks inte ha lust att intervenera. Det ser vi i den pågående krisen med anledning av den påstådda gasattacken 21 augusti. Och vi såg det i slutet av juni i år.

Minns ni denna inte så avlägsna tid? Då talades det ju om att upprätta en flygförbudszon i Syrien. USA skulle göra det. Det sa man i alla fall. Planerna var långt framskridna. Men Obama var emot det. Denna nyhet, Obamas motstånd mot flygförbudszon, försvann alldeles. MSM förteg den. Men det var tydligen så: Obama var emot att intervenera i Syrien med en flygförbudszon, vilket ju är en omskrivning för egna flygattacker.

Jag läser i alla fall detta i ämnet, i Nya Tider nr 24 från vecka 26 (24-30 juni). Väst med USA i spetsen verkade alltså redan då beredda att klampa in i Syrien. Men, skriver Christer Ericsson i ”Dramatisk utveckling i Syrien”, s 11:
Enligt israelisk media har Obama trots omfattande påtryckningar, bland annat vid ett extrainsatt möte med USA:s Nationella säkerhetsråd, avböjt att intervenera i Aleppo och Idlib. Vid mötet uppger även anonyma israeliska källor inom Obamaadminsitrationen att presidenten även vägrade att inför en begränsad flygförbudszon, som ”bara” skulle ha involverat ett 20-tal amerikanska och turkiska stridsflygplan, i syfte att hindra Syrien att ge Operation Nordstorm flygunderstöd. Irritationen över att Obama satte sig på tvären är stor i Tel Aviv.
Så lät det alltså i somras: man skulle ha flygförbudszon, den var på väg. Men Obama sa nej och sedan dess har man aldrig hört av den mer.

I dagens kris med påstådd SAA-gasattack (den var som alla vet ett verk av rebellerna) är Obamas ståndpunkt märklig: den är svårbedömd. Av en artikel på BBC News tycks han tro att Assad stod bakom gasattacken. Det är magstarkt. Men Obama är i alla fall emot att gå i krig: ”I have no interest in any kind of open-ended conflict in Syria.”

Hur ska man tolka det då? Kan han ändå tänka sig någon form av vapeninsats (som han i övrigt antyder)? Eller är han verkligen besluten att hålla emot krigshetsarna? Jag vet inte. Jag har hört bedömare som säger att Obama är emot krig och att det inte blir någon intervention, och själv hoppas jag att detta stämmer.

Vad Obama gör idag är i alla fall ingenting: det är ”No decision yet” om intervention. Och det är bra det. Och Storbritanniens parlament har nu sagt nej till brittiskt deltagande i en intervention. Också detta är ett glädjande beslut.

Europas ställningstagande: Tyskland kommer inte heller att intervenera i Syrien. Det är gjutet. Såväl den sittande kanslern Merkel som utmanaren Steinbrück är emot utrikespolitiska äventyr. (Tyskland går till val om cirka tre veckor och Merkel spås vinna.) I Västeuropa är det alltså bara Frankrike och Italien som ännu verksamt hetsar till krig. Sverige kommer inte att delta sa Reinfeldt nyss.

- - -

På tisdag nästa vecka ska Obama ut och resa. Bland annat ska Sverige besökas. Om han ger sig ut på denna resa minskar nog risken för att han krigar. Nåja, visst startade han Libyenkriget under en Brasilienresa 2011. Men nog försvårar en resa krigsmöjligheterna. Det sätter hinder i beslutsprocessen, det sätter käppar i hjulet för krigsfraktionen att påverka Obama 24/7.

Om Obama på detta sätt dröjer med beslutet så gynnar det antikrigssidan. Tveksamheterna i gasattacken hinner diskuteras, som vem som orsakade gasattacken (= rebellerna) och vad den bestod av (= tårgas, inte sarin). Tiden arbetar för antikrigssidan.

Generellt kan sägas: om Mitt Romney vunnit presidentvalet 2012, om han nu sutte i Vita Huset, då hade interventionen i Syrien börjat i förrgår. Men med Obama vid rodret är jag inte lika säker att en intervention blir av.




Relaterat
Enhörningens Tid, del 1
Arnäs kyrka
Analog Science Fiction/Science Fact
Andlig science fiction
Asimov
Ballard
Christin och Mézières: Vårdagjämningens hjältar (1979)
Krigsprotester vid Downing Street i London nyss, före beslutet om England skulle delta i en intervention. Och som vi vet blev beslutet att England inte ska göra det. Protesterna hade effekt...!

fredag 30 augusti 2013

Nya Tider 35 har kommit -- där skriver jag om Per Engdahl


Nya Tider är här.




NyT 35/2013 kom i min brevlåda igår. Där står det ett och annat. Man behandlar utvecklingen i Syrien (men där har det ju lagt sig lite nu, risken för intervention kanske är över), hiphopgruppen Kartellens ljusskygga aktiviteter, Karlsborgs fästning, kyrkovalet och lite till.

Jag recenserar även en ny bok av Per Engdahl. Engdahl levde 1909-94 och var en svensk nationalist. Han var ganska radikal och jag stödjer inte allt han gjorde och sa. Men han var intressant som person och aktör. Därför är boken ifråga, "Det nödvändiga greppet", hans utgivna ledare i Vägen Framåt, en givande exposé över svensk politik 1968-1992. Tidningen gavs ut av Engdahls Nysvenska Rörelse. Den rörelsen finns än idag. Se här.

Jag skriver bland annat detta i NyT om Engdahl:
Per Engdahl var en man med många strängar på sin lyra. Han skrev en rad böcker och debattskrifter, som Folkhem i utförsbacke 1966, Europa med svenska ögon 1991 och självbiografin Fribytare i folkhemmet 1979. Dessutom var han poet. Jag har en känsla av att formbunden, nationalistisk poesi av Engdahls typ inte är så gångbar idag. Det var det heller inte under den efterkrigstid som Engdahl var verksam i, även som poet (samlingarna En kättares bekännelser, Väg bland skuggor, Mörkast före gryning, Det finns alltid ett bortom, Förbjuden frukt, Gnistor av en eld, utgivna 1959-1993). Men när Engdahls första samling, Stormsvept, kom 1935 så var hans poesi precis i tidens smak, både vad gäller form och innehåll. Dessa dikter skulle "fladdra som fanor mot himmelens blå" och "smattra som korta fanfarer".
Engdahl hade en rad idéer. Han var långt framme inom korporatismen. Man skulle organisera samhället i moderna skrån. Dessa skulle kanalisera intressen och få del av resurser. Personligen anser jag inte att korporatismen är vägen framåt; den är bara ännu en kollektivism. -- Vidare var Engdahl nationalist, en vurmare för Sverige som nation, stat och kultur. Men han var dessutom samnationalist: varje folk har rätt att existera i sitt ursprungsområde. Man ger andra folk samma rätt som den man själv hävdar.

Om detta skriver jag i artikeln. Och man kan ju säga att samnationalismen är aktuell än idag. Jag själv är ju svensk nationalist. Men jag värnar även Syriens rätt att existera som suverän stat. Vissa krafter i världen är emot bådadera: de anser att Syrien ska bombas och det traditionella Sverige kuvas med massinvandring och mångkultur. Det är samma krafter igång på båda hållen.

- - -

Engdahl var som sagt poet. Han hade ordet i sin hand. Han kunde formulera sig snärtigt. För Nysvenska Rörelsen kunde det låta: Korporatism -- samnationalism -- ny humanism. Det sista visar på hans konceptuella bredd; han öppnade för andliga strömningar och för kristendom. Det gör ju inte alla radikalhögerpersoner. Vidare kunde han beträffande sina ekonomiska idéer formulera det: ”Kapitalism? Nej! – Kommunism? Nej! – Blandekonomi? Nej! Den stora syntesen: Korporatismen! Ja!”

Korporatismen åsido (vi har ju nästan haft det som system sedan 1938) så måste jag säga att jag gillar den citerade formuleringen per se. En kraftfull, effektiv polemisk utsaga.

- - -

Nu har jag nämnt en del om Engdahl. Men texten i NyT är en helt separat historia. Vill du prenumerera på tidningen, gå hit eller ring 08-410 677 70. Eller maila kundtjanstATnyatider.nu

Ett halvår kostar 285:-, helår 545. NyT är en vecklig nyhetstidning på 16 sidor. Den skriver om det gammelmedia mörkar och det är som bekant mycket. I våras, under Husbykravallerna, hade NyT till exempel en massiv täckning på vad som egentligen hände. Det var nr 20. En klassiker.




Relaterat
Recension av Per Engdahls "Fribytare i folkhemmet"
Den svenska internethögern går framåt -- här är slagordningen
Eurovisionlåten 2013 -- ny text -- "Gyllene gryning"
Politism.se har brist på idéer men de kan få några av mig
Sverige behöver en ny berättelse
Vad sysslar regimen med? Är den vansinnig?

torsdag 29 augusti 2013

"Eliten" har sin operation, jag har min. Vi får väl se vilken som varar längst


Folk gör saker. Och jag gör det jag gör. Och ingen kan hindra mig från det.


Sedan 2009 driver jag en kampanj. Jag har en nätverksamhet, jag kör en liten intelligensoperation. Det vill säga, sedan länge har jag mina böcker fritt upplagda, som denna. Jag vet inte någon annan författare i Sverige idag som har alla sina verk upplagda fritt på detta sätt. För så är det: allt jag skrivit, från romaner till diktsamlingar och essäsamlingar, finns gratis tillgängliga på webben. (i detta Motpolsinlägg beskrivs de centrala verken). Alla andra författare i detta land har ju sina texter bakom betalväggar, såsom att ha dem i form av pappersutgåvor eller e-böcker man måste betala för.

Därför är jag unik med denna operation. "Eliten" bedriver samtidigt sin operation. Den går idag ut på att starta krig mot Syrien. Det kommer inte att lyckas. Men många, både kritiker och stödjare, tycks tro att det hela blir av. Men detta är ju perverst. Hur kan man "tro på krig"...?

Världen är galen. Endast jag och några till är vettiga. Vi som tror på fred.

Jag är regimkritiker. Jag bedriver min operation med texter. Det är mina böcker som finns på nätet. Som denna. Jag kan inte tänka mig en bättre operationell vinkel på det hela. Jag verkar med mina texter på nätet. och jag har gjort det länge. Sedan 2009. Utgivningsmässigt har jag varit igång med böcker sedan 2007. Dessförinnan har jag varit frilansskribent sedan 1997. Och redan på 1980-talet gav jag ut amatörtidskrifter om science fiction. Bladen hette sådant som Åstundande, Den stumme astronautens blues och Bing.

- - -

Internetmässigt har jag sedan 2009 min operation i gång, fria resurser upplagda på en akademiserver. Här finns en översikt: de sju viktigaste verken beskrivs och länkas. Så om du vill vara med i denna "intelligensoperation", ladda ner texterna och läs.

Det är skönlitteratur jag puffar för: mina filer är romaner, essäer, en novellsamling och diktsamlingar. Plus essäsamlingar om verklighetens Japan och antikens kultur.

- - -

Jag bedriver regimkritik på denna blogg. Jag kritiserar den regim som hetsar mot krig i Syrien. För att sådan kritik ska vara effektiv måste man höja profilen. Bokstavligt talat. Man måste kunna presentera ett ansikte utåt. Det gör jag idag, i detta inlägg. Och jag gör det i denna intervju på denna blogg. Jag gjorde den i maj i år. Jag berättar där om ditt och datt som är intressant i fallet Svensson. Väl mött.

Ni kanske tycker detta är fåfängt. Jag säger: här står jag och kan inte annat. Media idag tar ju inte sitt ansvar. Författare som jag förtigs, bara för att man kritiserar massinvandring och mångkulturism. Därför måste jag göra sådana där intervjuer med mig själv.

- - -

Media och "elit" av idag är sjuka. Man hetsar till krig mot Syrien, trots att allt är en provokation. Gasttacken den 21 augusti var tårgas utlagd av "rebellerna", men skylld på Assads regim och kallad stridsgas. Detta är tydligt för alla. Se Fria Tiders granskning här.

I detta sinnessjuka läge måste författare som jag slita sig från sin Tangerine Dream-skiva, sin tekopp och sin Marvel-film på TV och protestera. Så jag gör det: som författare och medveten människa protesterar jag mot att det fria, sekulära Syrien håller på att invaderas av elitklubbsregimen. Många i Sverige och i världen tycks bisarrt nog vara med på noterna; man köper upplägget så som man gjorde i Libyen 2011. Nu har jag länge sagt att motståndet är större nu, men man vet ju aldrig. Man måste protestera om ännu ett Libyen, Irak eller Afghanistan är under uppsegling.

Syrien ska leva. Och Sverige ska leva. Det traditionella Syrien ska leva, fritt från intervention av elitklubbskrafter. Även Sverige bör befrias från PK-regim och elitvälde. Men en sak i taget.


Relaterat
Mina sju centrala verk
Hela min bibliografi: böcker plus artiklar och noveller
Autointervju
Sverige behöver en ny berättelse
Vad sysslar regimen med? Är den vansinnig?
Val i Norge 9/9 2013 -- FrP är solitt -- Ali Esbati är bekymrad

onsdag 28 augusti 2013

Krigshetsen mot Syrien är en komplott: Dean Henderson vet det, jag vet det -- vet du...?


Jag är emot krigshetsen mot Syrien. Tack och lov finns det pressröster som stödjer mig. En av dem är Dean Henderson på amerikanska Veterans Today.




USA:s krigsveteraner är frispråkiga. Deras tidning Veterans Today talar klarspråk om ett och annat. Som krigshetsen mot Syrien.

En av VT:s skribenter är Dean Henderson. Intervjuad av Press TV 26/8 gav Henderson en bild av en noga planlagd operation mot Syrien. Det är som en repris på USA:s anfall mot Irak, Afghanistan och Libyen. Vi som är informerade om hur det går till här i världen vet förstås detta sedan länge.

Här är Press TV:s sammanfattning av intervjun. Medge att detta är en bredsida mot elitklubbsköret med dess propaganda, provokation och allt.

An American author and journalist says war profiteers and “banksters” in the United States have embarked upon a vigorous “media campaign” to bring Washington closer to another war in the Middle East.

“The banksters are looking for a pretext to get at the oil, natural gas and pipeline roots that run through Syria,” Dean Henderson said in an interview with Press TV on Monday.

They seek to "destroy" Syria and would like to see the country descend further into chaos like Iraq, Libya, and Afghanistan, he said. “Because in chaos they make a lot of money, they ‘rebuild’ a lot of stuff, and there is a lot of contracts.”

“This fascist regime of bankers [is] basically using the United States government, the British government and the French government who are all just servant to these people,” Henderson said.

He made the remarks as a growing number of Republicans and Democrats in Congress are urging the administration of President Barack Obama to approve military action against Syria following reports of a deadly chemical attack in the suburbs of Damascus last week.

“It’s obvious that the rebels were behind these attacks,” Henderson said.

The CIA and the Israeli Mossad are using the militants as their “puppets” to incriminate the Syrian government and make the United States launch a military offensive against the Arab country, he suggested.

“It’s a lie. Hopefully enough of the world will wake up to prevent it from happening.”
Återigen kan man fråga sig om interventionen verkligen blir av. Det är ett nervkrig nu, det är säkert. DN verkar ju helt inställda på att det blir av. Ja, de driver den linjen helt enkelt. Svt är mer balanserade, tycks det.

Jag vill bara återigen säga: krigshetsen mot Syrien är sjuk och jag Svensson är emot den. Vi måste försvara Syriens rätt att värna sitt land mot terrorister, provokatörer och internationella bankirer.




Relaterat
Eld och rörelse (2007)
Drakens spegelbild
Stridsmiljö 2500
Memoarer
Carlos Castaneda
Bild från sajten Rostsverige

tisdag 27 augusti 2013

David Nessle: en granskning av hans verk: mest om science fiction


Visst är David Nessle en tillgång för Sveriges kulturliv. Hans serier har rättmätigt sin status som moderna klassiker. Men vart tog sf-romanerna vägen...? Och var är de seriösa texterna...?




David Nessle (1960-) är en svensk serietecknare och författare. Hans serier om ”Den maskerade proggaren” har blivit ett begrepp. Och diverse-albument ”Döden steker en flamingo”, hans seritecknardebut från 1991, är rätt fyndigt. Dels är teckningarna välgjorda; det är ”mycket streck för pengarna”. Dels är humorn i regel ganska intelligent. Nessles roman ”Döda fallet” (2004), en deckare i 40-talsmiljö, är också rätt lyckad. Detta är boken för den som gillar gamla svenska deckare med allt vad det innebär, som en teatralisk, ”dramatisk” ton och ett något uppstyltat språk: en blandning av retorik och söderslang. Det var i svensk litteratur fram till 1960-talet gångbart med en viss nivå på språket, både med risk för teatralisk ton och med chans för stilmässiga parader.

Det var en stilnivå som låg högre än dagens Ikeaprosa. Ikeaprosan kan i rätt händer också leva (enligt formeln "enkel men inte simpel"). Men visst är det roligt med andra stilarter som omväxling. Enligt egen utsago inspirerades Nessle vid skrivandet av ”Döda fallet” av namn som H. K. Rönblom, Vic Suneson och S. A. Duse. Dessa var stora svenska deckarförfattare en gång i tiden [uppgift i kommentarsfältet till denna bloggpost].

- - -

Nessle debuterade som författare 1983. Det var i tidskriften Nova Science Fiction 4/83 med "Den slutgiltiga lösningen", en berättelse på temat om själen vid döden blir elektricitet. Idén as such är vettig; likt energi är själen oförstörbar, vid döden utplånas den inte, övergår bara till ett annat tillstånd, obundet av kroppen.

Allt är energi. Materia är energi (E= MC2). Själen är energi. "Idam sarvam, yad ayam âtmâ."

Nessle var sedan med i Nova 2/84 med novellen "Stadsliv" (se bild).

Jag vill minnas att Nessle själv tänkte sig denna titel: ”Den levande stadens fångar”. Men tidskriften ändrade det till "Stadsliv". Den pragmatiska förklaringen är att man gjorde originalen för hand, med Letraset gnuggbokstäver. Då var korta titlar att föredra. Det åsido, sf-legendaren John Campbell i USA föredrog också enords-titlar av detta slag, à la Arena, Reason, Nightfall, Coventry, så detta bruk har sina anor. Nesslenovellen ifråga var ett slags äventyrsberättelse i en galaktisk framtid. Och språket var medvetet rikt på adjektiv och beskrivningar: en intelligent pastisch på gamla rymdäventyr och ändå något i sin egen art.

Nessle publicerade en novell till i Nova SF, ”Världsräddaren”, i 4/84. Den var en humoristisk sak i Börje Cronas anda med utmejslat kåserande ton. Det är som Nessles skämtserier: det är klassiker ungefär som Oskar Anderssons eller Albert Engströms verk.

Det är som sf-författare jag tycker Nessle firat sina största triumfer. Hans sf-verk borde få en renässans. Nåväl, jag kan klara mig utan att hans noveller samlas i bokform. Men nog var han bra i gasen i början av 80-talet. Han var en kreativ urkraft.


Nessle publicerade sig i olika amatörtidskrifter med en rad vassa pastischer på äldre sf-verk. Med inspiration från Jack Williamson, E. E. Smith och John W. Campbell (”The Mightiest Machine”...!) samt A. E. van Vogt och den tyske rymdhjälten Perry Rhodan kunde Nessle skriva drastiska, fyndiga melodramer som levde sitt eget liv.

- - -

Man måste inte ha läst förebilderna för att uppskatta dessa pastischer. Nessle tillfogade något av sitt eget väsen i sina space opera-berättelser. Vi kan som exempel ta ”Esaac” i Der Leuchtturm nr 7, signerad "Ray Gunn" och det är med 99% säkerhet Nessle som skrivit den. Bland annat ur novellens början [DL 7 s 44] läser vi: ”Rymdskeppet exploderade och 37 människor omkom.”

Detta är ju brutalt. Och roligt. Det är den där fascistoida Perry Rhodan-känslan: meningslöst våld med pedantiskt angivande av hur många som dör. Perry Rhodan-berättelserna är så där, tro mig.

Det är våld som driver hela handlingen. Man ska inte skämta om våld och förstörelse. Jag vet det. Men konst består i att bryta alla regler. Man måste ibland vara hänsynslös: "sångens anda är kriget" som Södergran sa. Därför är denna berättelse bra. Och det inte bara för att det är våld utan för att det är Nessle som skrivit den. Han hade ett rörligt sinne och här får han med mångahanda infall och allusioner.

I detta raffel presenteras hjälten Esaac, som upplever än mer. Bland annat slås vid något tillfälle en dörr upp till ett okänt rum: ”Där fanns ett hemligt sällskap som hatade inkräktare.” [ibid] Det kanske inte låter så roligt nu men infall av denna typ är vad som parodieras i denna thriller, detta hur intrigen matas med konstant action. Läsarens krav på sammanhang avtrubbas av alla häftigheter hon dras med i.

- - -

Bara action räknas...! Och mot slutet i aktuell berättelse är Esaac universums ende överlevande efter att ha bombat en viss planet: "När det var fritt fram landade han på planeten och strövade omkring bland liken (eller rättare sagt sprang, för actionens skull)." [ibid s 48]

”Esaac” fångar själen i Perry Rhodan, van Vogt och annan, tidigare space opera. Men mest av allt är det förstås Nessle själv denna text speglar. Nessle var och är en ”högvibrerande” typ och hans sf-parodier utstrålar än idag energi. Han skrev även seriösare, romanlånga sf-verk som ”På andra sidan många istider” och ”Mig skall somligt fattas”. Även dessa trycktes i Erik Anderssons tidskrift Der Leuchtturm.

Låt oss titta lite på det förra verket, "På andra sidan många istider". Den trycktes i Der Leuchtturm 5, april 1980. Här finns bland annat en minnesvärd rad om en moder, den säger mycket, det är verkligen spot on inom avdelningen "psykologisk realism":
[Hon hade] ringprydda skeletthänder som hon vred om varandra i ett konstant neurotiskt tillstånd. Den enda kärlek hon förmådde visa var oro. Oron var den enda manifestationen av hennes kärlek och hon älskade sin familj i en mardröm av överbeskydd, förmaningar och välmenande förebråelser.

[DL 5 s 34]
Denna iakttagelse är sann: den visar hur känsla utan glädje bara blir nerköp och energisänkning. Oron i sig är steril. Men om oron befruktas med en droppe glädje får man sann omtanke och medkänsla, sägs det.

- - -

Om Nessle kan mycket sägas. Jag är, som helhet, rätt positiv till hans verk. 51% positiv eller så. Men man ska inte tro att han ligger i framkant i svenskt kulturliv. Han utmanar inget, tänjer inga gränser. Inte idag. Och han har tydligen gjort en paus i serietecknandet och romanskrivandet. Sett i återblick är hans satirer en aning tandlösa. Han driver ju inte med vänstern ("Den maskerade proggaren") i politisk mening. Han driver bara med sin egen vänsterbakgrund. Tro inte något annat. Han är exempel på den postpolitiska vänstern. Realpolitiken har man övergett sedan länge, allt som återstår är småborgerlig livsstil och anti-åsikter (antihöger, antivit etc).

Nessle är en pajas. Det har han alltid varit och det är ingen hemlighet. Men han är en pajas som stryker medelklassen medhårs. Med sådant som hans bloggs parodiska återblickar på obsoleta konstnärer, gamla schlagersångerskor och 1800-talsstofiler. Det är väl inget brott att vara en pajas säger någon. Men idag är det suspekt -- när svenskar konceptuellt utplånas, väst hetsar till krig mot Syrien och tvångsinvandring och nivellering är ordningen för dagen. Det pågår ett infrakrig mot våra sinnen. Och i det måste konstnärerna och författarna delta. Men idag är det tomt på bastionerna måste jag medge.

Även om Nessle är en pajas så har han seriösare drag. Han kunde ha haft visst pondus om han inte alltid "fikat efter publikens gunst", om han vågat skriva allvarliga texter istället för att alltid försöka få flabbarna med sig.

Det menar jag nog. Och jag förväntar mig inga under från hans penna framöver. Men visst är han, som jag sa i början, en tillgång för Sveriges kulturliv.




Relaterat
Jack Williamson: The Legion of Space
E. E. Smith
Leonard Borgzinner (1957-1990)
Paulina Danielsson
Emmelie de Forest
Illustrationen ur Nova SF 2/84 är av Pål Andreasson

måndag 26 augusti 2013

Peter Wolodarski anser att väst ska åka och bomba Syrien. Jag Lennart Svensson protesterar mot detta

Västmakterna hetsar mot Syrien. Man rasslar med vapnen mot Bashar al-Assads legitima, sekulära styre. Man kan säga: Assad är kanske inget helgon. Så ej heller jag. Men jag försvarar varje lands rätt att värna sitt territorium. Och Assad gör det. Han försvarar sitt land mot betalda provokatörer från Saudi-Arabien och väst.


Jag protesterar mot krigshetsen mot Syrien. Syrien måste få värna sig mot denna aggression.

Jag Lennart Svensson protesterar mot krigshetsen. Jag är en av få svenska författare som gör detta. Övriga så kallade skrivkunniga människor, tänkare och aktörer i detta land tycks vara för aggressionen. Eller så är de helt tysta, är på semester, genomgår lobotomi eller "sitter på gärsgårn". OK, på högerkanten och bland regimkritiker frodas kritiken av denna krigshets. Men kritiken framförs ofta anonymt och blir då mindre effektiv.

DN:s chefredaktör Peter Wolodarski hetsar mot Assads regim. Trots att FN är där och håller på att utreda vad som försiggår, vem som står bakom en viss gasattack. Wolodarski gör det i sin tidning 25/8. Han misstänker Assad, trots att bevis saknas: "Entydiga bevis existerar ännu inte, men den misstänkta måste ändå vara den syriska regimen, som har kontroll över och kunskap om vapnen." Det där var en dålig lögn.

Efter att ha spekulerat i om USA och Ryssland kan förmås göra påtryckningar på Syrien (vilket är osannolikt eftersom Ryssland står på Syriens sida) säger Wolodarski:
Återstår att USA, EU och en koalition av grannländer bortser från låsningarna i FN och gemensamt flygbombar regimens anläggningar, vilket för tankarna till hur omvärlden agerade under Kosovokriget i slutet av 1990-talet.
Detta säger Wolodarski. Bevis saknas för att Assad använt gasen, men bombas ska det. Det verkar för övrigt inte vara stridsgas, det är bara tårgas som någon använt i vilseledande syfte. Just för att misstänkliggöra Assads regim. I en Fria Tider-artikel ges indicier på detta.

All denna krigshets är genomskinlig. Det hela är vansinne, kliniskt vansinne. Jag säger: sluta hetsa hot Assad. Sluta stöd provokationen mot Syrien. Låt Syrien leva som fritt och självständigt land. Sluta trakassera Syrien med "rebeller" och terrorister och hot om västerländsk flygbombning.

- - -

Jag har följt Syrien i över 1,5 års tid. Jag har aldrig riktigt trott att någon intervention skulle ske. Se här, här är hela Syrientråden. Och jag skrev till exempel detta 22 maj i år:
Elitklubben som styr världen har försökt skapa kaos i Syrien i två års tid. Men det har misslyckats. Det har av detta inte blivit något nytt Libyen, med intervention, flygförbudszon och annat tjafs.
Jag skrev så i maj. Jag tvivlar väl ännu på att någon form av intervention, flygattack eller flygförbudszon blir av. Men nu måste jag säga ifrån mer öppet. Ingen ska kunna missta sig på vilken sida jag står i denna fråga. Ingen ska, i framtiden, kunna missta sig på vilken sida jag stod under eliklubbsregimens sista dagar. Och elitklubbsregim, det är västvärldens nuvarande politiker med MSM i följe. Varibland den tidning jag just citerat.

- - -

Det vi ser idag är vansinne. Man hetsar till krig mot ett fritt, sekulärt land. Så jag säger återigen: stoppa krigshetsen. Låt Syrien leva. Detta anser jag Lennart Svensson. Jag måste nämna mitt namn öppet på detta sätt. Även om det stör den blyge, även om det är ett brott mot Jantelagen och idén att åsikter, inte den som framför dem, är det viktiga. Men jag höjer medvetet min profil i denna fråga. På så sätt tar jag mitt ansvar som författare och regimkritiker.

För ingen ska kunna ignorera detta påstående -- inte idag, inte i morgon, aldrig. Detta är en kamp för frihet på samma sätt som vi nationellt för en kamp för oss svenskar som folk och för vår existens som fritt land. Vi, som folk, strider för vår överlevnad. Och kampen är global. Jag är samnationalist och anser att varje folk har rätt att existera i sitt ursprungland. Därför stödjer jag helhjärtat den officiella syriska regimens kamp för oberoende. Och därför protesterar jag högljutt mot västvärldens krigshets mot Syrien.


Relaterat
Eld och rörelse (noveller 2007)
Syrien i maj 2013: svensk vänster splittrad, Assad vinner segrar
Syrientråden på Galaxen: stöd för Assad, kritik av västs provokationer
Grönt ljus (dikter 2009)
Skallet från den kapitolinska varginnan (essäsamling 2009)
Stridsmiljö 2500 (roman 2011)

Recension: Fallet Wennerström (Sundelin 1999)


Härmed en titt på Anders Sundelins "Fallet Wennerström". Den gavs ut av Norstedts 1999.




En bra författare förmedlar detaljer. Och det gör Anders Sundelin i denna bok. En sådan är hans skildring av det svenska 50-talets försvarsmakt. Han karakteriserar dess olika grenar genom att citera deras slogans på värvningsbroschyrerna, på de trycksaker som stacks i händerna på tjänstesugen ungdom. Armén, den gamla, ärevördiga försvararen av riket, hade för sin del det något fantasilösa, men raka och rättframma ”Armen behöver dig.” Flottan var lite djärvare och hade devisen ”Flottan kallar”. Snitsigast och djärvast var flygvapnet med: ”Framtid med flygande start – i flygvapnet”.

Dylika upplysningar säger mycket. Sundelin kan berätta, detaljer som dessa ger liv åt skildringen. Hans ”Fallet Wennerström” (Norstedts 1999) har allt man kan begära av en spionskildring med utvikningar i aktuell historia och säkerhetspolitik.

Det var i flygvapnet som Stig Wennerström kom att tjänstgöra. Hans bana är på ett plan beklämmande läsning: Wennerström var ju begåvad, han ville bli tandläkare men sades ha för små händer – så han väljer flygvapnet istället, havererar med en Saab B17, bedöms olämplig för divisionstjänst, blir attaché, spelar under täcket med nazityskar, sedan ryssar och amerikanare. Visst kan man i Wennerströms egna memoarer (”Från början till slutet”, 1972) notera vissa otvetydiga, intelligenta anmärkningar om läget i 50-talets säkerhetspolitiska verklighet, visst var han smart, men allt ledde ju till förräderi och säljande av svenska vapen- och försvarshemligheter för att han skulle få X antal dollar och kunna vräka i sig lyxmiddagar. De middagar som hans ryske controller alltid bjöd på sägs ha varit en motor. Sälja ut Viggen för rysk kaviar...? Man tar sig för pannan.

- - -

Det finns inget beundransvärt alls hos Wennerström. Men OK, han var skicklig som spion. Intressant i hans memoarer är vistelsen i USA under sent 50-tal. Där är det nästan legitimt att sälja hemligheter. Man behöver bara ha en firma. Sedan är det fritt fram att leva i informationssäljandets gråzon med andra länders attachéer och diplomater. Håller man sig bara borta från ryssarna kan man nog sälja det mesta. Sedan kan ju vederbörande, säg en brasiliansk attaché, sälja uppgifterna vidare till Ivan. Men man levde så i den amerikanska diplomatiska kolonin då och sannolikt även idag. Bara man har ett företag och en respektabel fasad kan man tjäna extra på att handla med hemligheter och upplysningar.

Stig Erik Constans Wennerström blev 99 år. Han föddes i augusti 1906 och dog i mars 2006. Han dömdes för grovt spioneri 1964 och satt cirka tio år i fängelse. Han var onekligen begåvad. Han skrev flera böcker, som ”Röda vingar” om det ryska flygvapnet från tsartiden till andra världskrigets slut. Och när han satt i fängelse för sitt spioneri översatte han flera böcker, som ”Pansarslaget vid Kursk” av Geoffrey Jukes (Bonniers 1974). Där kunde Wennerström till och med kosta på sig att ha en översättares anmärkning i någon detalj som Jukes missat. Wennerströms namn var utskrivet, det stod ”översättning: Stig Wennerström” så han satte inte sitt ljus under en skäppa. Varken då eller i sin karriär. Fåfänga var ett noterat drag i Wennerströms varelse.

Som sagt är Sundelins bok om Wennerström välskriven. Den har det mesta man kan begära i sammanhanget. Plus lite mer. Den har sinne för detaljer utöver grundberättelsen om Wennerström och hans förräderi. Men om man inte hittar Sundelins bok kan man läsa Wennerströms egen redogörelse ”Från början till slutet”. Den ger många interiörer från och reflektioner över kalla krigets utveckling fram till 1962. Den hör till de bättre förrädarmemoarerna jag läst.




Relaterat
Guillou hade samröre med KGB
Treholt var skyldig
E.7: "Jag är spion"
Min privata Operation Barbarossa
Ode till en plastsoldat i skala 1/32

onsdag 21 augusti 2013

Recension: Defenders of the Faith (Priest 1984)


Här ska jag recensera Judas Priests 1984-verk, "Defenders of the Faith".


"Defenders of the Faith" köpte jag på vinyl när den kom ut. Då tyckte jag nog att föregångaren, "Screaming for Vengeance", var stråt vassare. Och det tycker jag kanske än. "Screaming" var på något sätt mer äkta. Men "Defenders" är för sin del också klassisk Judas Priest. Denna platta har många intriktata aspekter.

Jag tänkte nöja mig med att närgranska tre låtar. Jag menar, inledningens "Freewhell Burning" är nog bra, men den känns som "Exciter" möter "Screaming for Vengeance". En snabb, brutal inledare som ska bringa lyssnaren på knä. Samma anslag hade man 1988 med titellåten "Ram It Down" tycker jag. Det är lite "been there, done that" över det hela.

Så jag förbigår 1984-plattans inledningslåt här plus en del annat.

Men tre-fyra låtar ska jag fokusera på. Och en lysande låt är verkligen "Rock Hard Ride Free". Det inser jag sedan jag hört den första versionen till denna, utgiven som "Fight For Your Life" som extraspår på "Killing Machine"-remastern. Den låten saknar nämligen det mesta, den är stel, har lam text. "Rock Hard Ride Free" däremot, det är samma grundlåt men med ett helt nytt, briljant intro. Och en ny text som rockar bättre. Kanske har man inspirerats av Suzie Quatros "Rock Hard" där hon i svart läderoverall far runt med en stor bas och, ja, rockar hårt. Det kanske var hårdrockens födelse...? Idén att rocka hårt var i alla fall född och Priest fulländade den på 1984-plattans "Rock Hard Ride Free".

Den låten är ett mästerverk. Där ser man att det inte alltid är så lätt att få till det. "I tell you folks, it's harder than it looks" som Bon Scott sjöng. "Rock Hard Ride Free" framstår som så självklar när man hör den, men lyssnar man på första versionen ("Fight For Your Life") inser man att det var en lång väg att gå innan man satte det.

- - -

En annan favorit på "Defenders" är "Love Bites". Jag minns när den här skivan kom och min hårdrockslyssnande kompis på gymnasiet varnade mig för denna låt. Varning för löjlig låt på B1 sa han... Jag håller med om att denna låt börjar lite stötigt med mörk percussion och "tuff" sång av Halford, men den tar sig. Låten saknar till exempel solo. Det är ovanligt för denna grupp. Detta är ett slags minimalism i sammanhanget: låtens struktur medger inget solo och man utvecklar den på dem premisserna.

Det är en varierad låt och den har sina studioeffekter. Och den har ett skönt ZZ-Top-gung. Produktionen som helhet på denna platta torde vara inspirerad av denna grupps "Eliminator" med ett "överstyrt" gitarrsound (override). Jag är ingen tekniker men fuzzet är liksom "kapat", överstyrt, vilket skapar en viss atmosfär för "Defenders". Samma effekt fanns i alla fall inte på "Screaming" 1982.

- - -

Min tredje favoritlåt från "Defenders" får bli "Heavy Duty -- Defenders of the Faith". Här har vi en rungande gånglåt à la "Take on the World" och "United", men med en extra, totalitär briljans. När allt utmynnar i kören "we are defenders of the faith" är det inbegreppet av triumf, seger och halleluja. En gyllene gryning kort sagt.

Den remasters-CD jag baserar detta på har dessutom en liveversion av sistnämnda låt. Den är OK, den något taffliga framtoningen är ändå autentisk. Och det andra bonusspåret, "Turn on Your Light", är en fascinerande akustisk ballad som sedan byggs ut med elgitarrer. Typisk Halford-Tipton-samarbete. Downing tycks inte ha varit någon balladkompositör.

"Turn on Your Light" är inte direkt originell. Och jag störde mig i början på att plektrumet liksom hörs. Plopp-ploppa-plong... Det är litegrann "fina musiker framför fin unplugged-låt" över den. Texten är för sin del en typisk "o det är synd om mig" som Halford ofta sysslat med ("Here Come the Tears", "Night Comes Down"...). Men den tar sig och elgitarrerna som kommer in efter hand lyfter det hela från det "fina" till det mustigare.

- - -

Jag äger alltså remasters-CD:n. Jag köpte även LP:n ny när den kom ut 1984. Jag sålde den senare men insåg att denna platta måste man äga, trots att spår som "Some Heads Are Gonna Roll" mm inte är essentiell lyssning. Men inalles är det en ypperlig skiva, man upptäcker av och till nya saker på den. Som "The Sentinel" som är en sjuk våldshyllning -- men vem bryr sig, det är ju en så lysande låt och lyriken har karaktär: "Dogs whine in the alleys, smoke is on the wind / and deep inside its empty shell a cathedral bell begins / ringing out its toll, a storm begins to grow"...

Och vem kan glömma den tacky målningen med "The Metallian" och Halfords prosapoetiska hälsning:
Rising from darkness where hell hath no fury and the screams of vengeance echo on forever, only those who keep the faith shall escape the wrath of the Metallian...
Undertecknat "Master of all Metal". Detta fångade mig när det begav sig och det fångar mig än idag. Rock hard, ride free -- all your life...!


Relaterat
Screaming for Vengeance
Accept: Breaker (1981)
Blue Öyster Cult: Astronomy (1974)
Coverdale, David
Deep Purple: In Rock (1970)
Det bästa bandet: Judas Priest

tisdag 20 augusti 2013

Val i Norge 9 september -- Fremskrittspartiet är solitt -- Ali Esbati är bekymrad


Det är stortingsval i Norge 9 september. Det är som riksdagsval. I förra valet (2009) hade Fremskrittspartiet 22%. I detta val tycks prognoserna ligga på 15%. Kanske blir det mer. Jag vet inte. Det är ändå bra för ett parti som hade det tufft i opinionen under Breiviks härjande i tillvaron. Breivik hade, så vitt jag minns, varit medlem i FrP. Norge styrs av sossarna (Arbeiderpartiet). Kanske kommer de att fortsätta med det efter 9 september. Jag vet inte och jag bryr mig inte så mycket. Härmed i alla fall några reflektioner kring Norge med anledning av en artikel av socialisten Ali Esbati.


Ali Esbati var på Utöya och klarade sig. Han bor fortfarande i Norge och analyserar norsk politik. Och han gillar inte vad han ser i Norge gällande Utöyas sjunkande under horisonten.

Esbati skrev nyss en artikel i Aftonbladet om läget i Norge. Jag återkommer till den. Först måste jag nämna detta. Det var ju så att den nyssnämnde Breivik begick sitt vansinnesdåd i juli 2011. Han mördade 77 människor som en politisk handling, som ett invandrings- och mångkulturkritiskt påstående. Då bloggade jag om det. Jag tog avstånd från dådet per se, samtidigt som jag öppet var och är invandringskritisk själv. Jag analyserade dådet från höger. Men mitt bloggande ogillades starkt av "makterna". Se till exempel detta inlägg. Att vara höger och skriva om Utöya, se det gick inte. Man skulle bussa Säpo på mig. Svt.se skrev det 17/11 2011:
Bloggaren [= jag Lennart Svensson] och hans aktiviteter på nätet är inte kända av Säkerhetspolisen. Både han och hans åsikter har varit helt okända och man har inte heller blivit varskodda av Mittuniversitetet.

– Men materialet verkar intressant och det är särskilt kopplingen till Breivik som får mig att reagera säger Dick Lindberg vid Säkerhetspolisen i Umeå.
Säpo hörde aldrig av sig. Jag hade inget att dölja, varken då eller nu. Men visst var jag ute i kylan där, långt ute i gråzonen kan man säga. Men att helt tysta mig gick inte. Och med tiden fortsatte jag min författar- och skribentkarriär med böcker och bloggar. Jag fortsatte med denna blogg där mina Breivikinlägg fortfarande finns (som "Breivik var för otålig"). Jag fortsatte även med min Motpolsblogg Rent Principiellt. Ingen har kunnat stoppa mig. Ingen har kunnat beslå mig med något olagligt. Istället har Svenssonaffären blivit en del av berättelsen om mig. Den definierade mig.

- - -

Esbati noterar i sin AB-artikel hur Breivik blivit historia, hur Utöya liksom sjunkit under horisonten. Främst noterar han hur Breiviks inspiratör, bloggaren Fjordman, nu fått ett stipendium på 75.000 kr från Stiftelsen Fritt Ord. Upprörande anser Esbati. Breivikbloggare ska tydligen tystas för evigt enligt honom. Socialisterna ska väl "våga att inte ta debatten" med dem, gissar jag. Inget ideologiskt läckage, så brukar ju vänsterfolk tänka. Då undrar man ju hur det går med den svenska vänsterns nya flaggskepp Politism.se. Politism.se ska enligt uppgift debattera mot rasister, dvs nationalister som jag. Hur ska det sluta...? Inget ideologiskt läckage...! Våga att inte ta debatten! Minns här även vänsterikonen Åsa Linderborg som i våras, i samma anda lovade att hon aldrig skulle debattera med radikalhögern.

Jag misstänker kaos i denna ideologifabrik. Men jag avviker. Esbati skriver vidare att norska Arbeiderpartiet har det svårt i debatten. Man kan inte längre spela Breivikkortet. Samtidigt har Fremskrittspartiet hämtat sig från bakslaget i Utöyas kölvatten. Man är kring 20% i opinionsmätningarna. Man kommer antagligen att bilda regering med Höyre efter valet nu i september. Det blir spännande att se hur det går. Norsk borgerlighet kan samarbeta med invandringskritiker men i Sverige är detta ännu tabu.

- - -

Det går framåt för radikalhögern. Esbati skriver även detta:
[D]ådets själva ohygglighet [har] snarare gjort det svårare att möta islamofobiska och ultrareaktionära framstötar. Det är ju, resonerar man, en så milsvid skillnad mellan den småputtriga vardagsoffentlighetens rasism och Breiviks massmord.
Så är det minsann. Vänstern kan inte smeta Breivik på oss längre. Jag har ända från dag 1 bloggat med öppen identitet och tagit avstånd från våld. Ändå skulle jag när det begav sig utmålas som "hot mot demokratin, fara för samhället". Expo var inne på den linjen. Men det misslyckades. Jag förlorade förvisso min plats på MIUN då men det var detsamma. Det var ett skitjobb som ändå led mot sitt slut. I övrigt har jag bara kört på som vanligt.

Så här två år efteråt, vad känner jag inför det som drabbade mig...? -- Jag tycker mest av allt att denna affär var märklig. Var det så viktigt att utmåla mig som "värre än Hitler"...? Var fanns perspektiven, debatten, kommentarerna, analyserna? Jo, de fanns -- på nätet. I MSM var jag blott en mörk skugga uppe i norr, en "Breivikanhängare", en som på samma gång skulle lyftas men ändå skyfflas undan i kulissen. Denna passiv-aggressiva taktik från regimen misslyckades emellertid. Tack vare denna affär fick jag ju nya kontakter som bland annat ledde till översättandet av Jalvings "Absolut Sverige". Och trafiken på mina bloggar steg markant i samband med allt detta "buzz".

- - -

Nåväl. Livet går vidare. Fjordman får stipendium och Fremskrittspartiet har vind i seglen med 20%. Det är ungefär vad Sannfinländarna reellt har som del av väljarkåren. Och osannolikt är det inte att SD når samma nivåer. Visst, Sverige är mer extrem-PK än sina grannländer, men normalisering är på väg. Breivik är historia, regimkritiker som jag går inte att stoppa, Politism.se lovar debatt med rasisterna -- men debatten kommer inte att tas, det kommer nog bara att handla om "postmodern smurfologi" på den sidan.

PK-falangen av idag liknar, kan man säga, franska armén 1940: ledd av arroganta generaler som säger att ett anfall genom Ardennerna kan inte komma, vi har Maginotlinjen som skydd och vi har fler stridsvagnar än fienden...! Man sitter som ÖB:n Maurice Gamelin i sitt isolerade slott, utan att ens ha tillgång till radio. Han hade bara en mc-ordonnans som förbindelse med omvärlden. Detsamma gäller den svenska "eliten" av idag, den som tror att print är det bästa sättet att meddela sig med till omvärlden. Vi däremot som går fram nu, vi har anammat den nya tekniken (radio i alla stridsvagnar...!), vi är överallt och ingenstans. Nationalismen omfattas allmänt av 51% av befolkningen och denna våg går inte att stoppa.


Relaterat
När Svenssonaffären rasade
Borges: Ficciones (1945)
Boye: Kallocain (1940)
Coleridge: The Rime of the Ancient Mariner (1798)
Homeros: Odysséen (700-talet f.Kr)
Breivik var för otålig
Västra Kanalen, Härnösand

måndag 19 augusti 2013

Vänstersajten Politism.se har brist på artikelidéer -- så här ger jag några, alldeles gratis


Jag är höger. Politism.se är vänster. Men jag är generös av mig. Jag ska ge denna ideologiske motståndare några idéer, några uppslag kring vad den kan skriva om.




Aftonbladet ska starta en sajt: Politism.se. Man ska publicera debattartiklar med vänsterprägel. Men man har det trögt i portgången. När man går in där möts man fortfarande av startsidan med löfte om att det snart ska vara igång. Det står att det ska börja nu i augusti. Och över halva månaden har gått. I övrigt bjuds man bara på Eric Roséns och Margret Atladottirs tomma stirrande. Har de kanske slut på idéer? I så fall kan jag ge lite artikelupplägg.

Politism.se kan till exempel skriva om detta:
. Hur man terroriserar Sveriges majoritetsbefolkning genom att kalla dem värdelösa och istället importerar en Ersatzbefolkning
. Förbjud den svenska historien: bränn Herman Lindqvists böcker på Sergels torg
. Sverige hade det bra som etniskt homogent land, nu har vi förstört det med massinvandring, halleluja
. Sverige som kultur, folk och rike är värdelöst. Allt annat är bättre. Låt oss asfaltera landet och byta ut flaggan till Prideflaggan
. Stoppa internethögern! Fria Tider, Motpol, Realisten och alla andra är hemska typer. Bara Politism.se ska få finnas. För "genom att låta färre komma till tals" skapar vi en fin diktatur
Det sista anspelar på sajtens något kryptiska måtto: "Genom att låta färre komma till tals låter vi fler röster höras". Det har kanske att göra med att man måste registrera sig, att man får ett poängsystem baserat på ens kommentarer osv. Men som måtto låter det onekligen vansinnigt.

Förutom det kan man ju tänka sig att sajten kör idolporträtt av vänsterhelgon som Göran Greider, Kawa Zolfagary, Kurdo Baksi, Åsa Linderborg, Alexander Bengtsson och Dilsa Demirbag-Sten. Man kan ha reportage om det ljuva livet i Rosengård, Tensta, Husby och Bergsjön, man kan hylla vänsterns historiska höjdpunkter som Kambodja, Nordkorea och Sovjets Gulag, man kan dansa i ring runt hammaren och skäran och sjunga nackskottets lov i evighet halleluja.

- - -

Som synes finns det massor att skriva om. Och detta land har massor av vänsterskribenter som väntar på uppdrag. Politism.se sägs ju vara välfinansierat så feta arvoden lär nog utgå för bidragen. Så varför är Politism.se så tyst?

Nåja, kanske behöver de fler idéer till artiklar. Här är några till. Alldeles gratis. Från en ideologisk motståndare som jag. Jag är nationalist och radikalkonservativ.

Politism.se kan kanske skriva om detta:
. Är du vit svensk så är du rasist
. Det historiska Sverige -- ett fascistland. Karl XII var diktator, värre än Hitler
. Forntidens sviones var inte germaner, de var negrer
. Krig är meningslöst, alla dör; krig är fascism (den artikeln kan man nog be Peter Englund skriva)
. Armémuséum i Stockholm -- fascismens högborg -- grinden pryds ju av fascistyxor (kanske något för Henrik Arnstad att undersöka)
Och behöver Politism än fler idéer, varsågod:
.100 år sedan Strindbergsfejden -- när Strindberg angrep nationalisten Heidenstam som var värre än Hitler
. Ernst Jüngers böcker finns på varje svenskt bibliotek, skandal, det är dags för bokbål. Bränn ner biblioteket!
. Modetips för socialist-hipsters. Skillnad på murarskjorta och snickarskjorta, rätt typ av kängor, rätt typ av brillor -- vi har hela listan!
. Landets mest proggiga universitet, från Södertörn till MIUN. Hela listan!
. Kartläggning av högerbloggare. Kill them!
. Lobotomi -- enklaste sättet att bli vänsterist. Vi berättar om ingreppet.
. Att våga att inte ta debatten -- konsten att icke-debattera en icke-fråga såsom invandring




Relaterat
När jag sparkades från MIUN
Arnstad: Älskade fascism (2013)
Jünger: Subtile Jagden
Heidenstam: liv och verk
Åsa Linderborg
NK-husets baksida, sedd från Mäster Samuelsgatan. Inte för att detta har något med Politism.se att göra, men lite bakgrundsinfo till bloggens bilder kan vara rolig att ge tänker jag.

söndag 18 augusti 2013

Den svenska internethögern går framåt. Här är slagordningen


Hur är det idag med etablerad media, "finmedia" och mainstream media? Det förkortas MSM, så mycket vet jag. Och MSM av idag är ganska stukat. Det är en skugga av sitt forna jag. Att idag skriva något i MSM ger mindre effekt än förr eftersom läsarantalet gått ner. Läsarna har istället flockats till nätet. Och det är högersajter som drar trafik. Sammanlagt kanske de viktigaste har uppåt en halv miljon läsare per dag. Dessa sajter listar jag här nedan.


Den svenska högern lever på nätet. "Eliten" vet om det och har försökt stoppa den. Bland annat med lagboken. Det har misslyckats. De centrala sajterna, bloggarna och resurserna i svensk internethöger är dessa.

Fria Tider
Nyhetssajt som skriver om allt samt om invandringens baksidor. I våras granskade man Husbyupploppen sanningsenligt, vilket var något av ett genombrott för sajten. En välskriven sida, med en central redaktör (Widar Nord) med en svärm frilansare: här har vi en bild av hur en framtida mediesajt kan se ut. Ingen vill betala för nyheter på nätet. Annonser kan ge en del, men idealismen är nog en stor drivkraft för en sida som denna.

Realisten
Dagligt uppdaterad sajt som är kopplad till SvP, men med oberoende redaktion. Jag skulle vilja säga att den är mer självständig mot moderpartiet än vad SD:s motsvarande sajt är. Realisten driver svensk nationalism utan att hymla. Det behövs sannerligen idag. Och SvP:s program åsido: en sajt som anser att vi svenskar finns och har rätt till detta land är en frisk fläkt. Skribenter är bland andra Björn Björkqvist, Jörgen Kromann och Stenkil Eriksson.

Avpixlat
Relativt SD-trogen sajt, dagligt uppdaterad och med stor trafik. Av skitmedia kallad "hatsajt", vilket torde vara något av en merit. Man måste höja profilen dessa dagar och Avpixlat har hög profil. Skribent är bland andra Mats Dagerlind.

Nya Tider
Nya Tider är en vecklig printtidning (den har även en nätsida, är egentligen inte "näthöger" men får gå med här ändå). Dess rapportering om svensk politik (kritisk mot invandring) samt om ekonomi, kultur och utrikes (Christer Ericssons rapportering om Syrienkriget är unik i svensk print: den är sanningsenlig) har etablerats sedan starten i december förra året. Ungefär samtidigt startade Dispatch International, men den har nu fått problem och ställer in printeditionen. Många säger nu apropå DI:s problem, "vad var det vi sa, en ny printtidning är döfött". Men Nya Tider lever än. Antagligen med god hälsa. Redaktör är Vavra Súk. Tidningen är något av ett fokus för röster som tystats i MSM. NyT skriver inte bara om högerfrågor, man skriver om allt som MSM tiger om. Och det är, som bekant, mycket.

Motpol
Motpol är ett nätverk av radikalkonservativa bloggar. Åsikterna anknyter till nationalism, svensk etnicitet och traditionalism. Här finns min egen blogg Rent Principiellt, Gautthiod (Kim Petrusson), Gudomlig Komedi (Joakim Fredriksson), Solguru, John Järvenpää, Nilrik, Arya Varta och Oskorei. Oskorei startade 2005 och har vidgat högerdebatten i detta land. Oskorei har förutom de centrala högerförfattarna (de Benoist, Faye, Jünger, Spengler) även granskat vissa lödiga vänstertexter samt pendlat djupet i den europeiska fornhistorien. Oskorei är en författare man generellt vet var man har, men som alltid förmår överraska. MSM har inget liknande. MSM:s kultursidor var ibland intressanta att läsa förr om åren, men idag är ideologiska renheten och rädslan för nya idéer så stor att allt roligt körts på porten.

Diverse högersajter
Det finns många fler högersajter idag med sammanlagt stor trafik. Mest uppdaterade är Nordfront (regimkritiska texter plus historiska artiklar om Nazityskland och svensk nationalism, sajten drivs av Svenska Motståndsrörelsen) samt Nationell.nu (väldigt radikal sajt, dock med vitsiga vinklingar ibland och bred rapportering). Därtill har vi en hel del högerbloggar som läses av många: Petterssons, Robsten, Gotiska Klubben, 476, Exponerat, Bojkotta Aftonbladet, Every Kinda People, Cammilas Vrå, Gruvmor, Kulturkrig, Tanja Bergqvist, Merith Wager, Metakom mm mm. Vi har även "högerliberala bloggar" (= ej invandringskritiska men intressanta ändå) som Henrik Alexandersson, Wiseman's Wisdoms och Cornucopia. Många läser dessa och dess skribenter antar rollen av regimkritiker, även om de som HAX och Wilderäng (Cornucopia) är välkomna i elitens salonger också.

Coda
Goodbye mainstream media, hello sidestream media...!


Relaterat
Sprickorna i muren
Rent Principiellt: min Motpolsblogg
Motpol: översikt
Nya Tider: recension av "Why We Fight" (Faye)
"Verner von Heidenstam -- ett liv" (Gedin 2006)
Johan Philip Lemke: "Karl XII:s övergång av Düna 1701". Tavlan hänger på Drottningholms slott.

lördag 17 augusti 2013

Vad sysslar regimen med? Är den vansinnig?


Regimen i detta land, Sverige, är i kris. Den visar tecken på rent vansinne.


Jag har länge påstått att regimen är sjuk. Media plus sjuklöverpartiet bedriver en sinnesstörd politik. Man satsar, helt öppet, på att fördärva tillvaron för detta lands majoritetsbefolkning. Och för invandrade minoriteter är det heller inte så bra. Ingen invandrare vill ju ha fortsatt massinvandring. Men det vill Reinfeldt och hans regim. Man är 100% ense, från V över S till MP, KD, C, FP och M, att vi ska ta in cirka 100.000 nya medborgare varje år. Man är ense om att utestänga traditionella röster från statslivet, man är ense om att bekämpa radikalkonservativa krafter, man är ense om att Sverigevänner är något suspekt.

Detta är vansinne. Patrioter motarbetas, landets majoritetsbefolkning missgynnas. Det är galet och det är mer än så: regimen för ett slags infra-terror mot befolkningen, främst den vita, svenska befolkningen. Och enligt Säpo är terrorism en gärning som allvarligt kan skada en stat eller mellanstatlig organisation om denna syftar till att:
- injaga allvarlig fruktan hos en befolkning eller befolkningsgrupp,
- tvinga offentliga organ eller en mellanstatlig organisation att vidta eller avstå från att vidta en åtgärd, eller
- destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer.

Alla dessa tre metoder används av media och sjuklöverregim. Den antivita rasism som regimen bedriver är dock straffbar enligt FN:s konvention om rasism från 60-talet (ICERD).

Den antivitism som regimen bedriver är vidare ett slags förberedelse för folkmord, straffbar enligt FN:s konvention om folkmord från 1948.

- - -

Sådan är vår regim av idag. Men den är inte puckad enbart på detta vis. Vad gäller utrikespolitiken har Fredrik Reinfeldt satt nya lågvattenmärken. Det kan inte bli mer vansinnigt än så här, mer lealöst, mer elitklubbs-tillvänt:

. Alliansregeringen har stött "rebellerna" i Syrien med över 400 miljoner. Enligt Nya Tider nr 30, "Inbördeskrig på rebellsidan" av Christer Ericsson, har Sverige gett över 400 miljoner kronor i bistånd till de rebellkontrollerade delarna av Syrien. Reinfeldts attityd till det hela speglas av hans tal i Gustafsberg i augusti 2012: "Vad som kommer efter Assadregimen vet vi ännu inte. Sverige tänker ändå anstränga sig för att finnas till stöd och hjälp. Vi är en av världens största bidragsgivare och ger över 110 miljoner till situationen i Syrien och jag tycker att vi ska vara stolta över det." 2012 var det alltså 110 miljoner och sedan dess har siffran ökat. Vansinne...!
. Vidare tycks Fredrik Reinfeldt mena att världen av år 2013 är ett kaos av krig och konflikter (q.v hans januaritweet ”så ser en trasig värld ut”). I själva verket är det idag en fredligare värld än någonsin. Om detta bloggade jag här.

- - -

Nåväl. Tillbaks till inrikespolitiken. Varför är dagens regim så galen, så alldeles utom sig..?

Det är en invecklad fråga att svara på. Men i kontrast mot regimen kan jag säga vad mitt ideal är.

Land ska med lag byggas. Svensk lag ska gälla i Sverige. 1974 års grundlag ska gälla som Svea rikes konstitution. Sverige behöver alltså inte en helt ny styrelseform. Men det behöver reformeras och förbättras inom ramen för sedvanerätt och folkstyre.

Jag anser att 1974 års grundlag ska vara rikets grundlag. Och den straff- och civilrättsliga lagstiftining som ska gälla är Svea Rikes Lag. Då säger jag: om nationen, i det här fallet Sverige, är grunden för den politiska verksamheten. så ska en lag gälla i hela landet. Inga särrättigheter ska ges. Likhet inför lagen ska råda. Ingen sharia ska exempelvis tillåtas. Och inga värdegrundsdokument.

Värdegrundsköret är ett allvarligt missbruk. Att till exempel styra verksamheter med värdegrundsdokument istället för Sveriges Lag är ett brott mot principen ”nulla poena sine lege” – intet straff utan lag. Om man begått ett brott måste det preciseras vilken lag man brutit mot. ”Värdegrundsbrott” är värsta formen av 1984-samhälle medan lagstyre är det som gör västerlandet till vad det är.

Jag fordrar därför i folkets namn: svensk lag ska gälla i Sverige.

Vidare anser jag att politik i vår samtid ska lösas fredligt, med samtal, debatt och beslut i laga ordning. Kupper och hemliga möten i odemokratiska klubbar, som Bilderbergergruppen, hör inte hemma i 2000-talet. Men både Bildt, Stefan Löfvén, Mona Sahlin och möjligen även Reinfeldt har varit på Bilderbergmöten. Detta är sjukt. Man visar helt öppet att man nätverkar med en informell elit som inte vill folkens väl. Bilderbergruppen anser att "nationalism is dangerous". Det skrev man på ett möte under 60-talet. Tack, då vet vi varför nationalister motarbetas av regimen. Då vet vi varför positiva, affirmativa texter om Ramsundsristningen och Svenska Frivilligkåren, ja hela den svenska historien anses skadlig för dagens svenskar. På 90-talet kunde en Herman Lindqvist berätta om svensk historia med patriotisk vinkel. Norstedts gav ut hans verk. Idag ger man bara ut Henrik Arnstad och liknande. De historieverk som ges ut är svenskfientliga och har vinklade tolkningar, allt för att gynna mångkultur och PK-ism.

- - -

Vad gäller övrig inrikespolitik gör jag idag dessa reflektioner:

. Sverige har haft massinvandring sedan cirka 1980. Jag stöds här av Gunnar Sandelin, socionom och före detta pressombudsman på BRIS. På DN Debatt 8/4 2008 sa han till exempel: ”Från 1980 till 2006 har drygt en miljon uppehållstillstånd beviljats i Sverige, varav nästan alla är permanenta, vilket skiljer Sverige från de flesta länder.”
. 60% av dem som i Sverige lever på socialbidrag är invandrare (källa Paula Neuding i Weekly Standard)
. eliten skyller judeförföljelserna i Malmö på svensk radikalhöger. Men det är enbart muslimer i denna stad som står bakom trakasserierna
. SR 26/11 2012: ”På Sveriges största fängelse, Kumla-anstalten, uppskattar chefen Kenneth Gustafsson att var tredje fånge är muslim.”
. den antivita regimen vill återinföra livegenskapen. Vita ska betala högre skatt, ska få lägre bidrag, ska få hårdare straff än invandrare. Vita ska vara andra klassens medborgare; nysvenskar ska hyllas
. svenska regimer från hedenhös till 1900-talet har värnat svensk suveränitet. Reinfeldt och hans gäng arbetar för att avskaffa den, genom att bland annat omställa Sveriges försvar från territorialförsvar till legoknektsjobb i Afghanistan och Afrika
. svensk sedvanerätt ignoreras, det svenska allmänintresset motarbetas
. regimen har satt sig upp mot Sveriges folk och dragit in för mycket utrikes folk till rikets fördärv

Den PK-ism jag skissat ovan må förvisso vara galen, men dess tid är slut nu. Och det hela liknar -- för att dra några matiga liknelser -- tillståndet i Sverige 1520, då danskarna utövade hegemoni och idkade klappjakt på nationalister. Många dödades sedan i Stockholms blodbad. Men Gustav Vasa fanns kvar och han slängde ut danskarna.

Man kan även likna läget i dagens Sverige med hur det var under Karl XI:s förmyndare i början av 1670-talet. Oansvarighet, låt gå-anda, bestickning, pengar ner i "elitens" fickor istället för till allmännytiiga ändamål: så är det även idag.

Tillståndet i dagens Sverige liknar även Sovjet 1989: en på ytan mäktig regim vars propaganda ingen tror på längre. Inte ens propagandisterna själva. Men man fortsätter automatiskt med sina maktdemonstrationer, sina parader och sina hyllningar till sig själva. Låt er inte luras. Regimen är slut.

- - -

Regimen är slut. Den är sjuk. Den är antivit och terroristisk, den stödjer suspekta krafter i Syrien, svensk lag föraktas, sedvanerätt ignoreras, vita diskrimineras, kriminella invandrare överbefolkar fängelserna, MSM ljuger dag ut och dag in. Lögner lögner och mer lögner. Och då sitter regimkritiker och hoppas på att det ska komma en ny Anna Dahlberg Janne Josefsson Hanne Kjöller som börjar kritisera PK-ism och mångkulturism. Men det kommer inte att hända. MSM är en del av regimen och i dessa yttersta tider finns ingen öppning att vänta från det hållet. MSM är inte starkt, det tillåter inte avvikelser. I nedgångstiden samlar man sig ideologiskt och nu, i maximal nedgång, kommer man bara att driva mer mångkultur, mer PK-ism, fler lögner, fler vädjanden för tiggarasyl.

Skitmedia är helt låst och det kommer ingen öppning därifrån. MSM har haft lång tid på sig att börja bilda opinion mot PK-ism. Men man har låtit tillfället gå sig ur händerna. Under tiden har internets aktörer ryckt fram och tagit terräng. Regimkritik och opinionsbildning bedrivs idag av Avpixlat Realisten Fria Tider plus ett otal bloggar. Inte ens en "ganska skarp" krönika i MSM gör någon effekt längre. Det är de tiderna nu: tid för sista kapitlet i historien om PK-regimen.

Denna regim (media plus politiker) har inget att komma med längre. Man har vägrat bli "lagom-nationalister". Således driver man PK-ism tills man går under. Men även denna option börjar bli utspelad. Det finns inget självförtroende kvar hos PK-ismens aktörer. Jag menar, DN:s Wolodarski var ju igång bra i mars med Hassen Khemiris antivita artikel. Men den saknade uppföljning. Det fanns ingen vad Nato en gång kallade Follow-on Forces Attack. Det fanns ingen Fofa, ingen andra echelong att fullfölja genombrytningen med.

Så riktigt vad som ska hända nu vet jag inte. Det är något slags förändring på gång, något slags skifte på gång från regimen till folket. Men detaljerna i detta, och tiden för "när det äntligen vänt sig", är svårt att bedöma. Dock tycker jag att 2013 haft ganska bra fart hittills. Klimatet detta år har varit tämligen uppåt jämfört med 2012 och 2011. Men det kanske bara är jag.


Relaterat
Reinfeldt har fel om utrikespolitiken
Ramsundsristningen
Svenska Frivilligkåren
Min svenska historia
Sverige behöver en ny berättelse
Malmskillnadsgatan i Stockholm, känd som horgata.

onsdag 14 augusti 2013

Recension: Into the Wild (Penn 2007)


Härmed en titt på Sean Penns film "Into the Wild". Den kan få en att reflektera över västerlandet, Nietzsche, heroism och annat.


1.

När man betraktar en sådan film som ”Into the Wild” (2007) finns det olika saker att utreda. Dels konstverket i sig, dels personen som är ämnet för filmen. För det är en film med dokumentär grund. Vad gäller det konstnärliga kan jag säga att Sean Penns regi av denna film är ypperlig, liksom casting, berättarteknik och foto. Jag återkommer med exempel på detta.

Filmens ämne, Christopher McCandless sista år och död, är svårare att utreda. Men jag ska göra ett försök. Jag läste nämligen på Wikipedia att denne kritiserats för vad han gjort. Frågan är: var McCandless en hjälte eller inte? Var han genuin?

Jag anser att han var 100% genuin. Man kan tänka sig andra sätt att ”finna sig själv”, men på det stora hela anser jag att hans val var sunda, ja mer eller mindre optimala. Hans livssaga är konstistent, berikande och inspirerande. McCandless var en faustisk, det vill säga västerländsk hjälte av mytologiska dimensioner.

Jag försvarar McCandless. Och jag opponerar mot denna utsaga av Sherry Simpson (i Anchorage Press 28/3 2004): ”I’m puzzled by the way he’s emerged as a hero.” Vadå...? Du kan inte förstå att han ses som hjälte...? Då säger jag: McCandless levde på egen hand. Han gjorde vad han kände för. Han var, i eminent mening, en fri man. Kanske var han lite naiv, kanske skulle han ha förberett sig bättre för sin Alaskasejour. Men ”minimala förberedelser” låg i hans natur. Han levde på gränsen, det var hans livsluft, och att sitta ner och planera systematiskt låg inte för honom.

Man kan nog gå till väga på andra sätt för att luffa, leva på ett skosnöre och förkovra sig andligt. Men utifrån sina förutsättningar mötte McCandless tillvaron på ett beundransvärt sätt anser jag.

Christoper McCandless (1968-1992) var en komplex person. Han rymde många aspekter. Han var ”macho” (paddla nerför en strid fors utan hjälm, utan förberedelser; överleva 100 dar i Alaska med minimala ransoner), han var hövlig och betalade för sig (han var ingen arrogant småtjuv, annars en beundrad attityd i dagens kultur bland backpackers, dropouts och andra), han var alternativ (han ogillade pengar och ogillade städer, men inte systematiskt utan mest för att det moderna samhället hindrade honom från att tänka fritt). Mer kunde sägas om hans filosofi, men genom sitt blotta exempel har han för alltid skrivit sig in i historieböckerna. Han är en modern existensialist, en operativ kunskapare.

”Operativ kunskapare”: det är jag som hittat på termen. Den handlar om en västerländsk erfarenhet, om den faustiska människans sätt att meditera. Man tycker ju att McCandless för sina universitetspengar hade kunnat löpa sig en stuga i skogen för att där sitta och filosofera över tillvaron, ”finna sig själv”, så som hans Alaskaresa skulle göra. Men att sitta still och göra ingenting låg inte för honom. Unga västerländska män har i gemen svårt att sitta still. Nej, ut och gestalta livet är mer inspirerande. Man vill ge sig ut på operationer, idag i form av resor hit och dit, i form av krigsspel, långresor, äventyrssport och så vidare.

Först genom att göra något kan man höja sig mentalt. Stillasittande meditation uppnår samma sak, men västerlänningen är inte lagd för det på samma sätt som österlänningar. Först genom att leva på gränsen kan vi koppla av. ”Att söka vila i handling” är natuligt för oss. McCandless är ett ypperligt exempel på det. Han var en Operativ Kunskapare par preference. Först när man gett sig ut på en Operation kan man uppnå Kunskap. Detta är existensialsm för 2000-talet, en förädling av idéer tidigare dryftade av en Ernst Jünger, en Chatwin, en Saint-Exupéry och en Simone Weil.

McCandless läste inte dessa. Och han var smått ateistisk, att döma av filmen. Gud nämns bara av den gamle man han möter innan Alaskaresan, spelad av Hal Holbrook. Samme Holbrook-figur säger att man behöver inte umgås med folk jämt. Guds närvaro finns ju i allt runtomkring oss. Filmen tycks argumentera mot det när McCandless på slutet säger något om hur glädje bara är värt något när den delas. Men han var annars väldigt omeddelsam mot sin syster, som inte gjort honom något ont. Han ogillade sina föräldrar, sa upp bekantskapen och stack hemifrån efter college-examen. Men varför hörde han inte ens av sig med ett brev till systern?

Och var han inte elak mot sina föräldrar på detta sätt, att bara ge sig av och aldrig meddela sig med dem igen? Filmen skildrar föräldrarnas Via Dolorosa härvid. Men jag anser att McCandless hade rätt. Ens föräldrar har inga anspråk på en. De har avlat en, de har satt en till världen. Förutom det vet jag inte hur man i evighet ska gottgöra detta materiella faktum. Visst får sig McCandless en tankeställare när det hippiepar han möter berättar att de har en son som bara stuckit. Men att McCandless ska känna skuld för sin behandling av föräldrarna, för sin icke-meddelsamhet, förstår jag inte. Varför kunde inte föräldrarna och systern inse: OK, han har stuckit, vi får aldrig se honom igen. Låt oss glädja oss över den tid som varit.

Man kan säga: kärleksfulla föräldrar ska låta sina barn gestalta sina egna liv, inte göra dem till livstidstjänande slavrobotar.



2.

McCandless var, kan man säga, nietzscheansk: detta att leva på gränsen för att frigöra sinnet. Filmen visar detta ypperligt. Och den visar på mycket annat: hur folk kan mötas och berika varandra – hur en snubbe, frigjord från sin naturliga miljö (medelklass, utstakad väg till fin karriär) far runt bland arbetarklass och hippies och ger dem tankeställare genom en hint där, en tanke där, ja genom sitt blotta väsen. Filmen har massor av välcastade birollsinnehavare, som Vince Vaughn, William Hurt och Thure Lindhardt. Det är som om man på vägen hittat ”genuine locals” och stoppat in dem i filmen. Men det är bara proffs hela vägen. Det säger något om Sean Penns osökta regi. Kristen Stewarts 16-åriga hippiebarn är till exempel ett under av nedtonad spelstil. Mötet mellan henne och McCandless (han spelas av Damien Hirsch) är väldigt äkta. ”It is great acting, and more than acting” som filmkritikern Roger Ebert sa i Chicago Sun-Times 28/9 2007. Kort sagt: Damien Hirsch IS Christopher McCandless.

Det talas inte mycket om Gud Men en scen gör det i överförd mening. Det är under någon av McCandless Alaskadagar då han är ute och tar in landskapet. En viss hymn spelas, antagligen gjord av Eddie Vedder som gjort det sublima soundtracket. Hymnen är ett rop: I AM...! I AM...! Och detta är även den av Kristus yttrade, centralt ontologiska utsagan, framhållen av en sådan som Rudolf Steiner. Roten finns i GT:s ”Ego sum qui sum”, sagt av gudsuppenbarelsen i den brinnande busken och upprepad i Kristi sju ”jag är”-sentenser i Johannesevangeliet.

”Jag är” är filosofins kärna helt enkelt. Det är existensialismens, ja själva det mänskliga varats utgångspunkt och mål. McCandless måste, kan man säga, lämna civilisationen bakom sig för att inse denna grund. Filmens McCandless, stående i vildmarkens storslagna sceneri, med hymnen ”I am” ekande mellan bergen – det kan inte bli starkare än så här. Bättre kan la condition humaine inte gestaltas.



3.

Denna film har ett dramatiskt slut. Ett visst öde väntar McCandless i Alaska. Ändå förmedlas, just innan det, en väldig värme genom tillbakablickar. Man får i blixtbelysningar se vad som händer de människor han mött på vägen, hur de lever vidare med sina liv. McCandless blir något av en Kristusfigur, inte övertydligt, men mer eller mindre så. Han förnekar de anspråk familjen har på honom men han tar inte igen dessa anspråk på andra. Till exempel möter han hippieparet med äktenskapstrubbel. Med vissa subtila gester för han dem samman igen. Det är snyggt, och det är annorlunda för att vara en Hollywoodfilm.

Sexscener är i denna film överflödiga. Som vid ett tillfälle: Kristen Stewarts figur lägger sig upp för honom, men han avvisar henne av åldersskäl, hon är inte byxmyndig. Det är i sammanhanget en trovärdig scen. McCandelss är inte på luffen för att röka och kröka och pöka brudar. Han är ute för att leva på kanten, höja sig mentalt genom utmaningar. Nåväl, hur denna film gestaltar möten som dessa kan bli iscensatt och påhittat, men det är i så fall inte iscensatt enligt Hollywoodmall typ 1A. Jag skulle gärna ha sett Kristen Stewart låta täckelset falla, men Sean Penn visar rejäl återhållsamhet här. För det och tusen andra saker i denna film ska han ha cred.

- - -

Var McCandless nietzscheansk? Var han påverkad av filosofen Friedrich Nietzsche? Kanske kan Jon Krakauers biografi ”Into the Wild” (1997) ge det definitiva svaret. Vissa citat som återges av McCandless dagböcker och brev ger i alla fall en viss nietzscheansk känsla. Det är en vital rigorism utan etiska och sedvanligt kristna inslag. ”Lev farligt, lev hårt”: det är ”vital rigorism à la Nietzsche och McCandless levde så.

Nåväl. I sin sista anteckning innan McCandless dog tackade han Gud (”I have had a happy life and thank the Lord”). Och visst sa han ”happiness is only real when shared”. Det skulle inte Nietzsche ha sagt. Men vissa andra McCandless-citat, ur Krakauers bok, har nietzscheansk smak. En vital filosofi om att leva på gränsen för att höja sig andligt. Som i detta sjok, som är tätt på heroiska utsagor:
The very basic core of a man's living spirit is his passion for adventure. The joy of life comes from our encounters with new experiences, and hence there is no greater joy than to have an endlessly changing horizon, for each day to have a new and different sun.
Direkt efter sägs detta, om att ”leva galet”. Det är en gonzo-version av Nietzsches ”lev farligt”:
If you want to get more out of life, you must lose your inclination for monotonous security and adopt a helter-skelter style of life that will at first appear to you to be crazy. But once you become accustomed to such a life you will see its full meaning and its incredible beauty.
Mäktig är denna aforism, om behovet av styrka, väldigt nietzscheanskt:
The sea's only gifts are harsh blows, and occasionally the chance to feel strong. Now I don't know much about the sea, but I do know that that's the way it is here. And I also know how important it is in life not necessarily to be strong but to feel strong. To measure yourself at least once. To find yourself at least once in the most ancient of human conditions. Facing the blind death stone alone, with nothing to help you but your hands and your own head.
Här anspelar McCandless på Henry David Thoreau, om detta att kärlek, fair play och tro är underordnat sanning:
I'm going to paraphrase Thoreau here... rather than love, than money, than faith, than fame, than fairness... give me truth.
McCandless tog namnet Alexander Supertramp när han var på luffen. En superluffare. Och Nietzsches ”övermänniska” heter ju på engelska ”superman” – så ja, man kan nog säga att McCandless hade vissa nietzscheanska drag. Och hans på slutet erövrade gudstro motsäger inte detta. Julius Evola visade ju att även gudstroende kan ta Nietzsches filosofi till sig. Viljestyrd vitalism är fullt förenlig med esoterism och fromhet. ”Vilja till makt” handlar i dessa fall endast om ”vilja till makt över en själv”. Att driva sig högre och högre, leva på gränsen för att nå en högre mental nivå.

Christopher McCandless visade i en modern kontext hur man lever ett sådant liv. Kalla det nietzscheanskt, kalla det faustiskt, kalla det vad du vill. Men han var genuin. Han var sann. Han var trovärdig utifrån sina förutsättningar och mål.




Relaterat
Friedrich Nietzsche
Simone Weil
Ernst Jünger
MacLaine: It's All in the Playing (1987)
Melinas resa

måndag 12 augusti 2013

Porträtt: Herman Lindqvist


Härmed ett porträtt av en central aktör i svensk debatt. Man kan nästan kalla honom oppositionell nationalist.


Herman Lindqvist (1943-) är en journalist och författare. Han torde kunna kallas populärhistoriker. Framför allt hans verk om Sveriges historia i tio band, utgivna på 1990-talet, är en bedrift. De är väldokumenterade, är klart och redigt skrivna och har en patriotisk vinkel.

Dessa verk yttrar en modern, progressiv nationalism, ställvis lite urvattnad. Men jämfört med andra populärhistoriker som Alf Henrikson och Alf Åberg säger Lindqvist rätt ut att kungar som Gustav Vasa, Gustav II Adolf och Gustav III var gedigna monarker vars gärningar var bra för Sverige. Lindqvist har även hyllat Karl XII som en modig krigarkung och det är berömvärt. Karl XII:s eftermäle är komplext, han var kanske inte vår bäste kung, men svartmålandet av denne har pågått för länge. Att som Herman Lindqvist, på 90-talet, uttala sig gillande om Karl XII, var inte rumsrent.

- - -

Lindqvist har sedan 60-talet jobbat på en rad tidningar. Han har även varit utrikeskorrespondent i TV. Hans åsikter är klart borgerliga. Han uppges vara rojalist. Allt annat lika är detta inte åsikter som går hem hos eliten, hos vänstermedias småpåvar.

I juni 2012 skrev Lindqvist en krönika i Aftonbladet. Den sa: ”Sluta kräkas på vår nationaldag”. Sedan intervjuades han av sajten Nationell.nu. På frågan, ”existerar etniska svenskar”, gav Lindqvist ett klart ja. ”Eliten” gillade inte detta. Men Lindqvist gjorde inte avbön. Detta var en seger för svensk nationalism och för svenskars existens som ett folk. Om detta bloggade jag på Motpol i april i år.

I september 2012 skulle Viktorias och Daniels dotter döpas. Det blev ”Estelle”. Lindqvist sa då att han ogillade detta Estelle. Men detta var en storm i ett vattenglas. Själv gillar jag Estelle som prinsessnamn.

Lindqvist är annars uppvuxen i Helsingfors i Finland. Man kan ännu ana en viss finlandssvensk diktion i hans uttal. Han bor numera utanför Paris i Frankrike. Han har bara bott i Sverige sju år av sitt liv.

- - -

Lindqvist brukar skriva krönikor i Aftonbladet. När han sommaren 2012 röt till om vår nationaldag hade det ju viss effekt. Men jag väntar mig inte fler dylika texter. Aftonbladet tar in honom endast för att han säljer lösnummer. Men kan knappast sägas vara i linje med deras ideologi.

Nåväl, vi får se. Men även om Lindqvist inte gjorde något mer offentligt, även om han bara slog sig till ro där i sin franska exil, så är han en hedervärd man. Hans svenska historia från 1990-talet är en massiv uppvisning i nationalism och rojalism. Det må ofta vara en försiktig borgerlig nationalism och ett slags "mysrojalism", som någon sa. Men Lindqvists verk har gjort stor marginalnytta och jag hedrar honom för det.


Relaterat
Motpol: Herman Lindqvist om Sverige
Gustav Vasa
Heinlein: A Man and His Music
Smith: The Skylark of Space (1915)
Treholtaffären
Svenska bombplan

söndag 11 augusti 2013

Recension: Der Kampf als inneres Erlebnis (Jünger 1922)


Ernst Jünger skrev en rad böcker baserade på sin första världskrigsupplevelse. Den första var "I stålstormen" (1920). Detta var den bearbetade dagboken om hans fronttjänstgöring, hans personliga krigssaga från nyåret 1915 till hösten 1918. Han skrev även "Sturm". Förutom dessa skrev han "Der Kampf als Inneres Erlebnis" samt ”Das Wäldchen 125” (”Dunge 125”) och ”Feuer und Blut” (”Eld och blod”). Detta är kompetent skrivna, sedvanligt detaljrika och lite pedantiska Jüngerböcker. Och i detta inlägg behandlas både "Das Wäldchen 125" och "Feuer und Blut", men fokus ligger på ”Der Kampf als inneres Erlebnis”.


Den mest slående förstavärldskrigsbok Jünger skrev efter ”I stålstormen” var ”Der Kampf als inneres Erlebnis” (1922). Det var en bok om striden som inre upplevelse. Man kan fråga sig: behövs denna bok? Försöker inte Jünger säga det outsägliga i denna, i sin ambition att fånga vad det är i striden som lockar? Vet inte varje människa det att striden, förutom att bjuda på vidrigheter, förstörelse och förfall, också kan ha sina lockande sidor? För varför skulle annars män ge sig ut frivilligt i krig, generation efter generation, trots de eviga ropen om nie wieder Krieg...?

Pedanten Jünger analyserar här vad det är i striden som är så speciellt, ungefär som när Kant i sin text om humor (”The Critique Of Aesthetic Judgement”) försöker luska ut vad det är i humor som får oss att skratta... Ni förstår parallellen: varje normalt funtad människa förstår att humor, det är sådant som är roligt, utan att för den skull behöva analysera varför det är så – och krig kan nog för utövaren ha sina passionerade och ”äventyrliga” sidor utan att det för den skull låter sig formuleras i en uppsats.

Men med det sagt: ”Der Kampf als inneres Erlebnis” är värd sitt salt. I denna drygt 100-sidiga essä avsåg Jünger att tolka sin frontupplevelse metafysiskt. Han försökte, som antytt, luska ut vad det var i striden som lockade. Är detta att utsätta sig för fara ett sätt att höja sig mentalt...? Är detta att leva på gränsen ett slags supermeditation...?

Jünger antyder dylika spörsmål. Striden blir en andlig akt. Hur krig, strid och krigaren som företeelse kan tolkas esoteriskt har många andra varit inne på tidigare. Bland de mer moderna uttolkarna finns sådana som Friedrich Nietzsche, Julius Evola, Castaneda och Taisha Abelar. De två sistnämnda ingick för sin del i en sydamerikansk, shamanistisk tradition där den ockulte kunskaparen skulle se sig som en krigare. Bara så kunde han höja sig mentalt, bara så kunde han möta de ontologiska utmaningar som Kunskapen ställde i hans väg.

Att gå ut där och möta elefanten: så kallade för sin del soldater under amerikanska inbördeskriget detta att gå i strid, att begå sitt elddop. Man går ut i det okända och får sina fysiska, och framför allt mentala, krafter satta på prov. Kommer jag att bli vansinnig? Eller kommer jag att bestå provet? Och för att bestå provet måste man ha någon form av mental beredskap. Enkla propagandafloskler som att ”vi strider för sanning och rätt” hjälper inte på slagfältet. Här är det mer elementära krafter i omlopp. Att vilja härda ut eller att inte vilja. Det är knäckfrågan. Ingen kommer att hjälpa en att höja sig i denna utmaning.

Man måste gå till sig själv, skåda inåt: det är vad striden som inre upplevelse handlar om primärt. Och sekundärt, när man begått elddopet, väntar en annan värld, en högre nivå, en annan ontologisk medvetenhet. Jüngers bok skildrar detta numinösa möte med ”elefanten”, denna mentala stegring och energihöjning, ur olika synvinklar. Han liknar det bland annat vid rus och extas, vid vad som även diktare och helgon möter, ja även det som ”den stora kärleken” erbjuder. Att se denna sista analogi är modigt. Och man bör inte ta lätt på det. Mäktiga, psykiska krafter frigörs hos människor i strid; här måste viljan vara i kontroll av tanken, annars är man förlorad. Jüngers beskrivande av ruset och extasen i sammanhanget leder honom att jämföra det med en naturkraft. Denna och andra översättningar ur aktuella böcker är mina egna:
Detta är ett rus över alla rus, en frigörelse som spränger alla band. Det är ett raseri utan hänsyn och gränser, jämförbart endast med naturens våldsamma krafter. Där är människan som den brusande stormen, det rytande havet och den dånande åskan. Sedan smälter hon in i alltet; hon rusar mot dödens mörka portar som en projektil mot målet. Och när vågorna purpurfärgade slår ihop över henne har hon för länge sedan blivit omedveten om övergången. Det är som om en våg gled tillbaka ut i det svallande havet.
Ingen annan uttrycker sig så djärvt. Visst var en Evola i "Metaphysics of War" (2011) inne på samma saker som Jünger gällande hur striden har en andlig kvalitet. Denne italienare hade en mer akademisk approach till ämnet. Han citerade till exempel vad Bhagavad-Gîtâ säger om striden som tillstånd, hur en krigare med esoterisk jämnmod (apatia) når frälsning. Jünger hade varken läst Bhagavad-Gîtâ eller en text som den japanska Hagakure. Han visste inget om den indo-europeiska traditionen att viga sig åt striden och lägga avgörandet i Guds hand (devotio). Men intuitivt förstod Jünger stridens metafysik. Och han lyckades, en aning riskabelt men sant, förknippa dess drifter med kreativitet och erotik.

- - -

Jämfört med Evola går Jünger längre. Och han uttrycker sig konstnärligare. ”Der Kampf als inneres Erlebnis” må som alla Jüngers böcker vara lite osystematisk, men det gör inget för läsaren blir rikligt belönad. Om denna bok kan detsamma sägas som det som stod på affischen till Leones ”För några få dollar mer”: ”stjärnsmällar och praktgrejor blandas med iskall briljans”. Och det enklaste sättet att fånga bokens särart är därför att återge diverse citat, med eller utan mina kommentarer.

Boken försöker fånga vad detta med strid är. Och Jünger återfaller ofta till vad han själv upplevt. Första världskriget är bokens klangbotten, men slutsatserna är evigt giltiga. Och ska man ta ännu ett citat som fångar krigets särart kan man ta detta. Man måste vara skönlitterär författare för att kunna skriva så här. Jünger hade ännu inte skrivit romaner men detta var en förskola i romanstil:
De gestalter av stål, som med örnblick över snurrande propellrar genomfar himlarna, som inklämda i stridsvagnar vågar sin helvetesfärd genom larmande kraterfält, som i dagar, med en säker död framför sig, i omringade stödjepunkter omgivna av högar av lik halvt försmäktade sitter hukade bakom glödande kulsprutor. De är det moderna slagfältets bästa, genomströmmade av hänsynslös kampanda, av en stark vilja som urladdar sig i en hård, koncentrerad, målmedveten stöt.
Citatet fortsätter med att skildra infanteristerna, de stöttrupper som Jünger själv ledde som befäl i fält. I lyriska, men nyktra ordalag tecknas bilden av världskrigets elitsoldater:
När jag ser hur de ljudlöst klipper vägar i taggtrådshindren, gräver stormtrappor, jämför klockor med självlysande urtavla, tar ut riktningen mot norr efter stjärnorna, då går det upp för mig: detta är den nya människan. Stormpionjärerna, Mellaneuropas elit. En helt ny ras, listig, stark och målmedveten. Det som här i kampen uppenbarar sig som fenomen, kommer i morgon att vara den axel kring vilken livet roterar allt snabbare. Över deras stora städer skall tusenfalt brusande dån välva sig, när de går fram över asfalten, smidiga rovdjur, fulla av kraft. De kommer att bli byggmästare på världens krossade fundament.
Detsamma försöker Jünger fånga här. Det är en infanterismens höga visa, smidd av Solingenstål:
Det var en helt ny ras, förkroppsligad energi, laddad med den högsta kraft. Smidiga, magra, seniga kroppar, skarpt tecknade ansikten, under hjälmen energiska blickar. De var övervinnare, stålnaturer inställda på striden i dess ohyggligaste form. Deras framfart över det fraktala landskapet innebar en yttersta triumf av fantastisk fasa. Bröt dessa oförvägna trupper in i demolerade ställningar, där bleka gestalter med vansinnig blick stirrade mot dem, så frigjordes oanade energier. Som dödens jonglörer, sprängämnenas och eldens mästare, som praktfulla rovdjur förflyttade de sig med fjädrande steg genom skyttegravarna. I sammandrabbningens ögonblick förkroppsligade de det mest stridbara som jorden kunde bära, det mest slagkraftiga koncentrat av kropp, intelligens, vilja och sinnen.
Som sagt är Jünger inne på hur driften att döda är elementär. Det hör inte till sådant man gärna diskuterar, ens med sina vänner. Vissa personer blir illa berörda av detta. Det är ett tabu. Som sex. Som för sin del är besläktat med allt detta. Att i skrift fånga det hela är ett svårt företag. Det kan balansera mellan det sublima och det löjliga. Jünger går möjligen över gränsen ibland. Döm själva. Som när det talas om ”blodets vällust, som hänger över kriget som ett rött stormsegel över en svart galär, i sin gränslösa flykt endast besläktad med eros”... Han är något på spåren här, men visst är det riskabelt att uppehålla sig i denna gråzon. Jag menar, för en upplyst själ med ordning inom sig är detta något man kan ta till sig. Men för en tygellös ande, en blanknött nihilist, kan vistelse i dessa marker leda till undergången. Alla spärrar släpper och vägen till helvetet är utstakad. Jag har varit inne på det förut: man måste ha viljekontroll över sina impulser. För mig är detta självklart men kanske inte för en nihilist och hedonist som bara styrs av sina begär.

Jünger hyllar kriget. Striden är karaktärsdanande anser han, den höjer en andligt och får en att komma i kontakt med tillvarons elementa. Han hyllar det i striden som går bortom striden, som är själva livet, själva energin i tillvaron, prâna, vitaliteten och livskraften:
Här förbi flyter viljan till liv, viljan till strid och till makt, om det så vore till priset av livet självt. Gentemot denna nattliga och aldrig upphörande ström till striden blir alla värden intiga, alla begrepp tomma. Man förnimmer yttringen av något elementärt, väldigt, som alltid funnits och alltid skall finnas, även när det för länge sedan upphört att finnas människor och krig.
- - -

Jünger skrev som sagt fler böcker om sitt första världskrig. Nästa viktiga bok var ”Das Wäldchen 125”, som kom 1925. Där skildrade han de veckolånga striderna om en viss dunge på västfronten, Dunge 125. Händelserna utspelas sommaren 1918. De återfinns kortfattat i ”I stålstormens” kapitel ”Engelska framstötar”. Nu tar Jünger om det hela och lägger till detaljer. Till exempel är inledningen suggestiv med en nattlig motormarsch över månlysta fält. Utöver detta skjuter Jünger i sedvanlig stil in olika reflektioner. Han talar om den anda och disciplin som behövs för att skapa en armé, han talar om viljan att segra, och han talar om hur tekniskt kunnande och samverkan med maskiner är en grundbult i det moderna kriget. Hur människa och maskin är ett helhetsfenomen sägs bland annat så här:
Mekaniseringen av kriget betyder inte bara ökad makt utan skapar också högsta tänkbara krav på de män som deltar i det. De bästa männen kommer att ha de bästa maskinerna och de bästa maskinerna kommer att ha de bästa männen – för de två är oskiljaktiga.
Samma år (1925) som ”Das Wäldchen 125” kom ”Feuer und Blut”. Den skildrade Jüngers upplevelser under våroffensiven 1918. Det hela hade redan tecknats i ”I stålstormens” kapitel ”Det stora slaget”, men nu gav sig Jünger på att bygga ut narrativet horisontellt liksom i ”Das Wäldchen 125”.

”Feuer und Blut” innehåller en rad intressanta passager. Dit hör även reflektioner över sådant som inte rör striden per se; stridens metafysiska och övriga innebörd hade han ju redan avhandlat i ”Der Kampf als Inneres Erlebnis” och ”Das Wäldchen 125”, så nu började krigsfältet bli genomtröskat så att säga. Jünger skulle alltid värdesätta sin krigsupplevelse, ja så länge han levde, men något direkt nytt att säga om skyttegravsstriden per se hade han inte längre. Ett citat av icke-taktisk natur kan därför ges och jag nöjer mig med detta, som är en teknoromantisk lovsång till maskinen:
[M]askinen är skön. Och den måste vara det för den som älskar livet i dess fullhet och våldsamhet. Tänk här på Nietzsche, vilken i sitt renässanslandskap inte hade något rum för maskinen, och det han anförde mot darwinismen, nämligen detta att livet inte endast är en eländig kamp för tillvaron utan en vilja till högre och djupare mål. I detta måste även maskinen inbegripas. Den får inte endast vara ett medel för att producera, för att tillgodose vår knappa nödtorft, utan den skall även skänka oss en högre och djupare tillfredställelse. När så sker, är mången fråga löst. Den konstnärliga människan, som i maskinen plötsligt ser en helhet stället för en ändamålsenlig sammansättning av järndelar, och strategen som strävar efter att frigöra sig från produktionskrigets band, de arbetar båda på denna lösning likaväl som teknikern eller socialisten.


Relaterat
Camouflage: romanen: information
Den omöjliga friheten
Det sista flankanfallet
I stålstormen
Metaphysics of War

Etiketter

A-Z (5) abb (4) abbX (1) ahma (6) aktuellare böcker (56) aktufall (10) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (235) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (18) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (6) bing (287) biografi (16) bloggish (58) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (4) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (2) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (3) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (1) ipol (47) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (31) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (61) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (170) pr (45) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (10) sf man minns (98) small candies (137) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (8) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)