söndag 30 december 2012

Bertil Malmberg hedras i Härnösand


Jag bor i Härnösand. Här föddes 1889 poeten Bertil Malmberg. Nu har man satt upp en byst av honom utanför biblioteket. Det skedde tidigare i år. Och häromdagen var jag där och tog bilder av det hela!

Bertil Malmberg levde 1889-1958. Han gav ut ett flertal diktsamlingar i traditionell, klangfull anda. Fram till cirka 1941 diktade han formbundet à la Goethe, Stefan George och Baudelaire. Sedan skrev han i friare former. Han satt även i Akademin.

Nu har man satt upp hans byst utanför Sambiblioteket. Den är mycket bra. Ansiktet är porträttlikt. Det är min själ inte lätt att fånga en fysionomi i sten. Det är inte bara att "skulptera som det är". I alla konster måste man stilisera. Men Marc Rizell har i detta fall både skapat en mytisk resning och en vardaglig ton.

Om Bertil Malmberg kan mycket sägas. Men ska man dra något kontroversiellt, kan det nämnas att han hade en nationalistisk period i sitt diktande. Han talade väl om sitt land, ja hyllade det rent av. Det kan verka märkligt för dagens ungdom men så var det. Nationalismen kom i början av Malmbergs bana med den tredje samlingen, ”Dåd och dröm” (1912). Han ville besjunga sitt land, sitt Sverige och sitt Norrland. Han föddes som sagt 1889 i Härnösand där han tillbringade barndomen. ”Norrland” nämns inte explicit i denna dikt men nog anar man landsdelen mellan raderna:
Nu brusar nattens hårda vind,
den brusar över islagd sjö,
och himmelen är svart och blind
och världen full av snö.
Av vilsna fåglars svultna hop
hörs hungerskri och ångestrop -
det rasslar tungt i trädens ris,
förstelnade av is.
Du vilar i köldens band
från bygd till bygd, från strand till strand,
o du, mitt vintermörka, mitt vintervita hem.
Om Bertil Malmberg har jag bloggat förr. Om hans förhållande till Härnösand har jag till exempel skrivit här. Om hans bana i stort skriver jag här. Och om hans text "Rymdraketen" har jag skrivit här.




Relaterat
Biografi över Malmberg
Malmberg: Rymdraketen
Historia in nuce
Ambrose: Eisenhower - Soldier and President (1991)
Antikens Grekland

fredag 28 december 2012

Recension: "Metropolis" (von Harbou 1926)


"Metropolis" är en bok. Här följer, som synes, en recension av den. Jag granskar denna von Harbous vision av hur två kämpande fraktioner enas och fås att samarbeta för det gemensammas bästa.

Thea von Harbou var ett tag gift med regissören Fritz Lang. Han filmatiserade vissa av hennes manus, som "M - Mörder unten uns" och "Metropolis". Sedan stack Fritz till USA. Thea blev kvar i Tyskland och blev sedan medlem i nazipartiet. Dock "denazifierades" hon senare och fortsatte som skribent.

Romanen "Metropolis" kom 1926, den klassiska filmen 1927. Boken finns bl.a på svenska. Dess sens moral är god: ”The mediator between head and hand should be heart.” Det är som Wells "The Time Machine": en framtid på temat förslavad underklass mot gracil överklass, men här blir det uppror, riktigt uppror av tidig 1900-talstyp, låt vara i framtidsromanens kostymering. Staden håller på att gå under av strider och katastrofer. Men fraktionerna enas på slutet: man inser att något slags harmoni måste det finnas i varje samhälle, man kan inte ha evigt krig mellan klasserna.


Metropolis-som-bok gavs ut på engelska i modern tid, se bild. Samt på svenska på 1990-talet av Sam J. Lundwalls förlag Fakta&Fantasi. Den är en stålskimrande, sepiabrun melodram med maskiner, högbanor och skyskrapor, allt skildrat av charmig, habil berättare.

Det är allt detta och lite till. Det är översvämning, en bilfärd på en sviktande bro, kärlek och uppror. Det finns även en scen i en kyrka med helgonbilder som magiskt kommer till liv. Det är en skön arkeofuturism: det gammelgamla i form av religion och dess roll i en strömlinjeformad framtidsstad.

von Harbou var inte så djup som tänkare. Men denna roman känns relativt fräsch, med endast en svag doft av giftskåp. Den som gillar böcker som Samjatins "Vi", Boyes "Kallocain" och Esséns "De släckta metropolerna" bör kolla upp den. Den kan också vara något för 1984-fantaster, även om Orwell tycks ha lånat mycket av sitt allmänna, scenmässiga upplägg från den nyssnämnda "Vi" med funktionär-i-diktatur-som-blir-oppositionell. Men det hade å andra sidan Boye också.

Relaterat
Tysk science fiction
Sam J. Lundwall
Vetenskapens trollkarl
Analog Science Fiction/Science Fact
Andlig science fiction

tisdag 25 december 2012

Blue Öyster Cult: Astronomy


År 1974 gav Blue Öyster Cult ut sitt tredje studioalbum. Det var "Secret Treaties". En märklig låt var här "Astronomy". Texten skrevs av Sandy Pearlman och musiken av Al och Joe Bouchard.

"Astronomy" förekommer alltså på "Secret Treaties" från 1974. Den förekommer även på "Imaginos"-LP:n (1988). Den blir därmed del i narrativet om aztekspeglar, första världskriget och utomjordingar. Aktörer i texten är Suzy, Carrie och "Desdinova". Vad Suzy och Carrie har gemensamt kan man spekulera över. Liksom mycket annat. Som helhet är i alla fall denna låt magisk.

Strängt musikaliskt är 1974-versionen bäst. Det är underförstått den jag hänvisar till nedan när det gäller arrangemanget. Och texten är synnerligen diffus, synnerligen gåtfull, men det är ingen frustrerande gåtfullhet utan en förtrollande:
The clock strikes twelve and moondrops burst
out at you from their hiding place.
Like acid and oil on a madman's face,
his reason tends to fly away.
Like lesser birds on the four winds,
like silver scrapes in May,
now the sands become a crust
and most of you have gone away.
Jag har ingen aning vad detta betyder. Men det är mer än bara atmosfär, det bärs av ett patos. Notera annars klangen i "like acid and oil on a madman's face", detta är ren poesi. Tro mig, jag vet! Notera även hänvisningen till "four winds", som ska återkomma.

- - -

I andra versen introduceras våra kära Suzy och Carrie. Den senare säger:
Come Suzy dear, let's take a walk
just out here upon the beach,
I know you'll soon be married
and you want to know where winds come from.
Well it's never said at all
on the map that Carrie reads,
behind the clock back there you know
at The Four Winds bar...
Det är en pianoballad detta, synnerligen avskalad. Och fortsatt gåtfull! Vad är det för karta som läses, vad är det för klocka? Hur som helst tar låten fart nu, elgitarr och trummor kommer in. Rytmen ändras men texten är alltjämt poetisk:
Four winds at The Four Winds bar,
two doors locked and windows barred,
one door left to take you in,
the other one just mirrors it.
Hellish glare and inference,
the other one's a duplicate,
the queenly flux eternal light,
or the light that never -
never warms...
Sista raden upprepas ett par gånger och så saktar låten in igen: de var mästare på tempobyten Blue Öyster, kanske för att trummisen var bandets kapellmästare och arrangör. Al Bouchard styr skeppet, det måste till en fast hand för att göra snygga tempobyten.

- - -

Har ni fått nog? Låten fortsätter med ekon från första versen. Den gåtfulla storyn eller atmosfären ska utvecklas vidare, frågetecken må finnas men nu är man så inne i låten att man inte bryr sig:
The clock strikes twelve and moondrops burst
out at you from their hiding place.
Misse Carrie nurse and Suzy dear
would find themselves at Four winds bar.
Nu kommer rader som alltid fångar mig, nu är det allvar:
It's the nexus of the crisis
and the origin of storms,
just the place to hopelessly
encounter time, and then came me.
Vem är då detta "jag"? Jo, det är en gåtfull aktör, en nyckelperson i Imaginos-mytologin:
Call me Desdinova, eternal light,
these gravely digs of mine will surely prove a sight.
And don't forget my song,
fixed and consequent.

Så saktar tempot åter in; vi får lite pianoklink och gitarrtoner också -- och sedan är det full gas mot oändligheten, ovanpå vilket Blooms märkliga stämma upprepar "Astronomy..." ett antal gånger, det låter bättre än jag kan beskriva.

Ekstasen är nära. Sist sjungs det: "Astronomy.... a star". Vilken stjärna då om jag får fråga? Det vet man inte, men jag vet att det är en enorm låt detta, poetisk på alla plan och med en synnerligen suggestiv text. Att bara stapla gåtfulla ord på varandra är ingen konst; här gifter de sig emellertid med musiken till ett fulländat helt.

Relaterat
Castaneda: The Fire From Within (1984)
Ian Gillan Band: Clear Air Turbulence (1975)
Enhörningens Tid, del 1
Akira Kurosawa (1910-1998)
Överlägsen teknik
Collage av LS

tisdag 18 december 2012

Presentation


Det är jag som skriver dessa rader. Härmed en presentation.

Jag heter Lennart Svensson. Jag föddes 1965 i Vilhelmina. 1984-85 gjorde jag lumpen vid Västernorrlands regemente.

År 1995 tog jag min fil kand i indologi. Min D-uppsats var en översättning av Agastîya Ratnaparîksha, en fornindisk text om ädelstenar. Den ventilerades i Uppsala 1994 under ledning av professor Gunilla Gren-Eklund. Opponent var docent Klas Hagren.

Sedan 1997 har jag varit verksam som författare och skribent. Nationell Idag, Flygrevyn och Vårt Försvar är tidningar jag publicerats i. Exempel på romaner jag gett ut är ”Antropolis”, ”Camouflage” och ”Stridsmiljö 2500”. Hela min bibliografi finner du här.

Nu driver jag denna blogg. Den har sedan starten 2007 haft en kvarts miljon besök. Jag har debatterat Sverige, invandring, esoterism och traditionalism. Jag har skrivit om litteratur, konst, historia och musik. Exempel på inlägg är detta, som heter "Melinas resa", detta, som recenserar David Wilcocks "The Source Field Investigations" och detta, som handlar om TV-serien "Life". Den handlade om en polis som var zenbuddhist.

Det var, i korthet, något om mig och mitt.

Relaterat
På Tempelberget
Pilgrim i Stockholmskyrkor
Drömmar (1990)
Inlägg under en bild av Odilon Redon, "Lady of the Flowers"
David Coverdale

tisdag 11 december 2012

Recension: "Jesus Christ Superstar" (Webber 1997)


Halleluja.

Att som modern konstnär skriva något om Jesus är inte lätt. Hur ska man kunna överträffa Johannesvenageliet, Matteusevangeliet, Lukasevangeliet...? Det går inte. Visst är det fritt fram att skriva en roman om Jesus. Men det är inte så enkelt som att bara sätta sig och skriva om en människa idag. Basil Matthews gjorde ett försök till Jesusroman men det blev en halvmesyr. Och Lagerkvists ”Barabbas” var ingen höjdpunkt om ni frågar mig.

Men musikdramat då...? Ingen har så vitt jag vet skrivit en Jesusopera i modern tid. Dock har vi Andrew Lloyd Webber som gjorde rockoperan ”Jesus Christ Superstar”. Den står sig ganska bra vill jag hävda. Vill man göra en populärversion av Jesu sista dagar, ackompanjerad av schysst musik, så gjorde Lloyd Webber det mesta rätt. OK, verket lider av en del brister. Som att uppståndelsen och uppstigandet till himlen inte visas. Jesus bara korsfäst och ridå. Då missar man särarten i vad Jesus betydde. Och konflikten Jesus-Judas överbetonas. Och kärleksballaden ”Could We Start Again Please” mellan Jesus och Maria Magdalena är sirapssöt och beside the point om ni frågar mig.

Men i övrigt kammar Lloyd Webber och librettisten Tim Rice hem sina poänger. Ja även fullträffar. Som ”I Don’t Know How to Love Him”, ”Everything’s Alright” och ”Heysanna Hosanna”. Och ”Pilate’s Dream”. I en stilla ballad reflekterar den romerske ståthållaren över den gallilé han drömt om. Här kommer man nära essensen i vad Jesus var och stod för. I och för sig möter Pilatus en tigande Jesus i drömmen men bilden har styrka:
I dreamed I met a Galilean,
a most amazing man,
he had that look you very rarely find,
the haunting, hunted kind.

I asked him to say what had happened,
how it all began,
I asked again,
he didn’t say a word, as if he hadn’t heard.
”Jesus Christ Superstar” uruppfördes 1971. Musiken komponerades alltså av Andrew Llloyd Webber. Och librettot skrevs av Tim Rice. Den CD jag hört är från den Webber-dirigerade uppsättningen 1997. Man kan här ha åsikter om castingen. Jag anser t.ex filmversionens Ted Neeley var en bättre Jesus än Steve Balsamo. Men det är en randanmärkning. I stort levererar denna ensemble. Man exekverar de tidlösa mästerverken. Man framför här och nu-visdom som ”don’t you try to think ahead, save tomorrow for tomorrow, think about today instead”. Man iscensätter psykodramat Jesus-Judas-Maria Magdalena i ”Everything’s Alright”; det må vara fri fantasi men det känns äkta, det belyser de ontologiska frågorna med det evigt kvinnliga som referens. Man skildrar lärjungarnas och Jesu tillvaro i rader som:
Look how all my trials and tribulations
sink into a gentle pool of wine
don’t disturb me know I can find the answer
’til this morning is this evening life is fine.

Always thought that I’d be an apostle
knew I’d gonna make it if I tried
then when we retire we will write the gospels
so they’ll still talk about us when we’ve died.
Det är på gränsen till för sentimentalt. Men man måste tänja gränserna om man ska få något sagt i ett konstnärligt verk. ”Jesus Christ Superstar” är något av ett vågspel: den balanserar hela tiden på blasfemins gräns. Jag menar: ”What’s the buzz”, Jesus korsfäst framför en arrogant Judas, och själva titeln ”Jesus Christ Superstar” – detta skulle aldrig en kyrkokristen människa kunna dikta ihop. Rice, gissar jag, var nog inte primärt så angelägen att skriva Jesustexter. Projektet var från början Webbers. Rice kom i så fall in senare. Men väl igång så tog han på sig uppdraget till fullo; librettot känns trovärdigt. Ihop med Webber skapades några odödliga musiknummer och en i stort sett vällovlig Jesusopera. Den slutar med en besvikelse, med moll och död. Det är och förblir dåligt. Detta rimmar inte med evangelium, detta rimmar inte med vad vi lärt oss om Jesus i såväl Bibeln som i gnostiska urkunder.

Rice-Webber balanserar på gränsen. Go all the way, then step back som Harley Earl sa. Popsvänget fungerar. Musiken må ibland låta som ”klassisk kompositör försöker tuffa till sig”; det blir snabbt tempo, knöligt och lite ansträngt. Men den klassiska skolningen behövs: det behövs en skolad hand för att få orkestern att bringa oss hela spektrat i sådant som ”Heysanna Hosanna” och ”Getsemaneh”. Jesu klagosång i Getsemanehs trädgård är rätt imponerande: pampigt och rockigt, faustiskt och hjärtknipande. En enklare rockmusiker hade inte klarat att skriva ett sådant stycke. Det är inte hårdrock, det är musikal: populär musik med klassisk orkester. Det hade kunnat bli en skvader men det blev en örn: det lyfter och flyger.

Relaterat
Enhörningens Tid, del 1
Matthews: Jesu liv (1948)
Jüngers liv: efterkrigstiden
Castaneda: A Separate Reality (1971)
Steiners kristologi

lördag 8 december 2012

Tips till kvinnor: att bli attraktiv, bli sedd och bli ihop med någon: nyckelordet heter ENERGI


Detta inlägg riktar sig till dig som är kvinna. Till dig som vill komma in i det sociala spelet, som vill träffa någon.




Jag som skriver detta är man. Jag vet hur män tänker visavi kvinnor. Jag vet hur man ser på dem, hur man tänker utifall man vill bli ihop med dem eller inte.

Mina tips går förbi de sedvanliga klyschorna. Nyckelordet för att "som kvinna komma in i dejtingmatchen" heter energi.



1. Att vara sig själv

OK, detta är något av en kliché: "att vara sig själv." Men detta är den grund du har. Du kan förändra dig själv i viss mån, men du har redan din själ och din unika personlighet och den ska du odla. Så sluta tänk på att bli det som för tillfället är inne. Bli istället hängiven till det du är. Detta ger dig ENERGI i tillvaron. Och energi är vad män dras till. Utseende är viktigt men det är ett resultat av den energi man utstrålar.

Konkret: om du är en bokläsande typ ska du bli en hängiven sådan. Om du är en huslig, pysslande typ ska du bli en hängiven sådan. Och om du är en sportande, aktiv tjej ska du bli hängiven detta intresse. För ingen man gillar en kvinna som ber om ursäkt för den hon är.



2. Skönhet

Vissa kvinnor har skönhetsvård som hobby, andra inte. Min poäng här är att den kvinna som vill bli attraktiv i det sociala spelet måste ta tag i denna bit. Jag tänker inte ge detaljer. Men för detta syfte måste sådant som "skönhetstips" och "modetips" googlas.

Du kanske tycker: "Men jag hänger inte på modesajter, jag är politikbrud/gothbrud/idrottstjej." Då säger jag: du behöver inte bli någon fjolla men du måste intressera dig för ditt yttre. Det gör stor marginalnytta om en kvinna, som inte tänkt på det tidigare, börjar tänka på sitt yttre mer systematiskt. Det är en skön konst och ska tas på allvar.

Den ENERGI du som kvinna naturligt utstrålar, ökar sjufalt om du börjar tänka på skönhetsfrågor. På ditt utseende och dina kläder.



3. Livsstil

Idag manglas feminism i parti och minut. Särskilt den som går ut på att kvinnor kan allt som männen kan, plus lite till. Alla kvinnor är mirakelmänniskor och männen nedvärderas. Detta är en sjuk ideologi. Jag menar, kvinnor må odla sin särart, men denna matematiska likhetssträvan för fel. Istället bör betoning på den kvinnliga särarten lyftas.

Kvinnan som maka, mor och syster, kvinnan som vårdande och läkande kraft -- detta är outforskad terräng idag när media lyfter kvinnliga boxare, poliser och militärer. Nåja, visst är även dessa amazoner fascinerande. Fråga mig. Jag har ju skrivit om Hervor och andra amazoner. Men att som kvinna odla blygsamhet, moderation, försynthet och medkänsla ger mer än att vara ett rytande huskors. Denna lugnare kraft är också en form av ENERGI. Det är, kan man säga, essensen av kvinnlighet.



Sammanfattning

Mycket finns att säga i detta ämne. Men här har jag, med ENERGIN som ledord, sagt det viktigaste. På samma sätt som kvinnor torde gilla män som utstrålar någon form av energi så gillar alla män kvinnor med någon form av energi. Den kvinnliga energin är diskretare, men den måste finnas där. Vad män däremot ogillar är kvinnor som ger intryck av letargi.

Dvs: män kan förstås gilla saktmodiga kvinnor. Men inte letargi, det går fetbort.

Energi alstrar skönhet. Vissa kvinnor klagar på sitt utseende. Men vad de i regel saknar är inte skönhet utan ENERGI.




Relaterat
Hervor: svensk amazon
Judas Priest: bra skiva
Svenska stories
Wagner: Lohengrin (1850)
Wagner: Nibelungens ring (1876)
Enhörningens Tid, del 1
Högakusten-hotellet

torsdag 6 december 2012

Terminering av tidslinjer


Polen anfölls av Tyskland den 1 september 1939. Då satte sig den förre premiärminsitern Paderewski ner och spelade piano. Anser ni det vara det rätta att göra när ens land anfallits av en mekaniserad motståndare...? Frågan är komplex. Den handlar om mer än ”Ares och musorna”, mer än om ”fin kulturmänniska som ställer sig upp mot barbariet”.

Polen och Tyskland, Mexico och Spanien; här blir det ontologisk ragtime så håll i hatten. Jag återkommer till Polen senare. Först ska jag återge vad en viss G. W. Hardin har sagt. På American Kabuki.

Han talar om Projekt Montauks tidslinjer. Och visar hur en viss annan tidslinje terminerade en annan verklighet: hur Cortes’ invasion av Mexico uppenbarade konkret, faustisk magi för de dittills drömmande aztekerna:
The reason why shamanism failed stemmed from its inability to fully serve its people any longer. In the Don Juan material, one of his proteges, Taisha Abelar, reveals in her book Sorcerer’s Crossing (Viking Adult, 1992) the reason why the shamanic sorcerers of Central America lost control. When Cortez marched into Meso-America with his cannons, his muskets, and his armor, these “high tech” devices caused a shift in dimensions created by human consciousness. The sorcerers who had retreated to their Otherworld to hide from the conquering armies could not return because the gateways they used to transition dimensions became sealed off by this new dimension associated with Cortez’s “modern” technology. Thus the sorcerer shamans became sealed off, unable to return to ordinary reality.
Min slutsats: den sedvanliga, manifesta, fysiska verkligheten har sitt värde, även för esoteriska andar. Den fysiska verkligheten har sina andliga innebörder. Den är en del av vårt medvetande.

Man kan således inte bara förneka det världsliga, inte ens som esoteriker. Hinduerna har t.ex sin radikala ontologi med mayas slöja, implicerande vardagsverklighetens illusionära status. Men med det Hardin talar om får vi svart på vitt att inte ens den mest slagfärdige ontolog kan undkomma fysisk verklighet. Denna anknyter ju med sitt energiinnehåll till högre verkligheter. Och energin blir särskilt hög i krig. Som i 1519 års spanska invasion. Och i, till exempel, 1939 års tyska invasion av Polen som jag nämnde i ingressen.

I krig råder en annan energi, en ny tidslinje är rådande. Fred upphör, krig råder: det är verkligheten, den allom överskuggande ontologiska verkligheten för alla, så vitt man inte lever i en grotta. Alla, såväl civila som soldater, är indragna i kriget; soldaterna handgripligen, de civila medvetandemässigt. Förutom ransoneringar etc påverkas deras ”inre”, deras verklighetsbild av att landet befinner sig i krig. Då, vill jag hävda, gör man fel att som denne Paderewski sätta sig och spela piano och tro att det ändrar något, vare sig metafysiskt eller fysiskt. OK: musikens makt är stor, även för det egna psyket. Men att musicera när fredens tidslinje terminerats är fel replik. Man måste inse vad klockan är slagen, inse vilken tidslinje man lever i.

När tanksen är på gatan har fredens alternativ kollapsats. Det är som när Camouflage’ dagdrivartillvaro i Mafalda kollapsats, som jag visat i min roman "Camouflage". När Camouflage handgripligen väcks av stridsvagnar på gatan kan han ju inte som förr gå ut och se molnens gång på himlen. Det harmonierar inte med tidslinjen. Hans andliga fokus måste nu inrikta sig på att klara fångenskapen och kunna återföras till ett fältförband.

Det är de egna som intagit staden. Men de misstänker Camouflage för att vara spion. Han fängslas och förhörs. Omsider rentvås han. Han blir åter soldat i fält. Där kan han omsider utöva sitt sublima seende och gestaltande av livet. Men bara där...! Det är det enda som harmonierar med den rådande tidslinjen. Om krig råder, var krigare är sens moralen.

- - -

”Kriget som terminerar en tidslinje och etablerar en annan” kan även visas i aktuella krig. 9/11 terminerade t.ex de fredliga strävanden som rått sedan kalla krigets slut och Harmonic Convergence 1987. Hela världen drogs ner i mörker, fanatism, ”krig mot terror” och misstänkliggöranden av allt och alla. Men vi ser åter fredslinjen emanera idag. Det har ju t.ex inte gått att starta krig i Mellanöstern i år trots provokationer i Syrien, Muhammedfilmen och Israels privatkrig i Gaza nu i november. Israel får kriga för sig själv. Ingen vill ha krig. Optionen "krig mot Iran" är t.ex stängd: den tidslinjen kan inte nås längre. Folk har sagt nej, Ljusets krafter har gjort mellanstaliga krig omöjliga.

Förra året kunde västvärlden dras med på Libyensvindeln. Men idag har folk genomskådat Syriensvindeln.

- - -

Är det krig får man leva efter den verkligheten. Är det fred får man leva efter den. Nu råder fred. Mitt budskap blir därför: släpp in Ljuset i ditt liv. Terminera krigssentiment och hat inom dig.

Fred råder. Jag har sagt det sedan i mars. Det är slutkrigat. Mellanstaliga krig hör till historien. I sammanhanget kan nämnas att den svenska nedrustningen sedan 1990-talet är en bra sak. Vi har idag en väldigt liten armé och flotta och det är bra. Omställningen från kalla krigets massarmé till en liten men naggande god yrkesarmé har varit svår, allt har inte blivit bra. Men det var nödvändigt att dra ner ordentligt på ambitionerna från förr.

Det är slutkrigat i världen. Sveriges regering har, om inte reellt så i alla fall symboliskt, insett det. Än kan det behövas väpnade styrkor för diverse uppgifter. Men i Sat Yûgas värld är det inte tal om att strypa sin broder längre. Vi klarar oss gott och väl med ett par bataljoner, 10 Jas-divisioner och en handfull patrullbåtar och fregatter.

Not: Den ovan nämnde G. W. Hardin sa mycket intressant i sin länk. Direkt efter det jag citerat sa han t.ex följande. Det berör inte detta inlägg per se. Men det berör den Carlos Castaneda jag bloggat om sedan starten av denna blogg. For the record bifogar jag därför detta Hardin-citat, utan kommentarer: "Not until Don Juan was able to cross one of these gateways himself and discover one of the great Meso-American shamanic sorcerers did their information and secrets become known. From that came the spiritual revival of nagualism through the Don Juan stories, especially those written by Carlos Castaneda, a big hit in the ‘60s."

Relaterat
Krig mot Iran: omöjligt
Castaneda
Ekon i gaturummet
Centrumpuck
Mars 2012: det blir inget krig

onsdag 5 december 2012

Recension: "Absolut Sverige" (Jalving 2012)


Mikael Jalvings ”Absolut Sverige” har nu kommit på svenska. Det är Thomas Jackson med förlaget PCD Ltd som dragit åstad och ordnat en svensk utgåva. Du köper den här. – Det är jag som översatt boken. Det ska inte hindra mig från att recensera den. Men var lugn, jag ska försöka göra boken rättvisa. Vad gäller översättningen så godkände Jalving ett prov jag gjorde så det hela är förankrat på högsta ort, trots vissa försök nyligen att misstänkliggöra mig och min gärning. Thomas Jackson värvade mig och vet vem jag är via denna blogg. Och vad gäller utgåvan i övrigt så är den på 210 sidor i mjukpärm, väl layoutad och med god bindning. Denna bok tål att läsas...!




Är det tillåtet att debattera invandring? Är det tillåtet att diskutera den massiva fjärrinvandringen till Sverige?

Antagligen inte. En svensk journalist skulle kölhalas, defameras och kallas varg i veum för mindre. Men Mikael Jalving är inte svensk. Han är dansk. Han är en dansk journalist som skrivit en bok om Sverige. Och han gör det t.ex genom att en vinterdag ta tåget över till Sverige, besöka Aje Carlbom på Malmö högskola och fråga ut honom om läget. Carlbom doktorerade 2003 på avhandlingen ”The imagined versus the Real Other: Multiculturalism and the Representation of Muslims in Sweden”. Carlbom kritiserar den konsensus som råder hos akademiker:
Den vanlige svensken är tämligen klar över integrationsproblemen, förklarar [Carlbom]. Akademikerna generellt törs däremot inte se dem i ögonen; de är av naturen försiktiga och strategiska i relation till sina karriärer. De har märkt att det kan vara smartare att blunda och tiga om det man läser, hör och ser. Dessutom har de normalt sett föga kontakt med verkligheten jämfört med skollärare, sjukhuspersonal, anställda i socialförvaltningen osv, som möter konkreta problem i sitt dagliga arbete. Bland dessa fackgrupper råder en större realism, uppskattar Carlbom. Det nya, uppgörelsen eller reformen, kommer att emanera från dem; från folk med daglig kontakt med verkligheten. [s 47]
Detta är i sig väl känt idag. Men det sägs aldrig i MSM. Elitsverige anser inte att sådant här ska få sägas. MSM var ju väldigt snabba med att avfärda "Absolut Sverige" när den kom på danska 2010. SvD och DN nämnde förstrött att boken var inkonsekvent och att Jalving hade fördomar mot vårt land. Samt att boken behandlade tabubelagda ämnen. Sedan var det liksom locket på: move on people, nothing to see here... Någon ärlig, öppen granskning var det inte frågan om. Det var väl för kontroversiellt. Man får nämligen inte debattera invandring i Sverige idag. Det är ett religiöst tabu. Av samma skäl ville inget svenskt förlag ge ut Jalvings bok direkt när den kom, 2010. Något förlag var visst intresserat men backade sedan ur, trots att man hade en given hit inom räckhåll. När det sker nu är det via ett engelskt förlag.

Carlbom är för sin del en hederlig svensk akademiker. Hans avhandling recenserades i DN för länge sedan, 2004. Numera får han aldrig komma till tals. Hans forskning är brisant, hans kritik av den religiösa PK-mentaliteten är kätteri.

I samma kapitel som Carlbom förekommer i, kapitel 2, besöker Jalving en muslimsk representant. Det är imamen och familjerådgivaren Ayoub Chibli i Rosengårds moské. Jalving respekterar islam i sig, det är tydligt. Som när han inför intervjun låter sig visas runt i moskén:
Ayoub Chibli tar sig tid att visa mig runt i moskén. Vi står en minut i stillhet och ser mot Mekka och upp på det blåmålade loftet i kupolen. [sid 55]
Jalving granskar islam och kritiserar vissa avarter, som synen på äktenskap utifrån en viss broschyr [”Missförstånd om islam” på s 60 f]. Men MSM kan inte sätta islamofobstämplen på honom. Där kammar de noll. Jalving är respektfull. Han är som folk. Jag säger bara: svensk MSM får det svårt att utmåla Jalving som något monster.

Jalving skriver om nerbrända skolor i invandrarförorter. I Sverige har vi en märklig reaktion på dessa. Ju mer skadegörelse, desto mer satsas det. När en Ilmar Reepalu var med DN i en Malmöförort och mötte invandrarungdomar sa de att de var åsidosatta av kommunen, de hade ingen lokal. Antagligen lovade Reepalu dem det, trots att han vid tillfället kördes iväg av några andra, bråkiga element. – Jalving kritiserar dylikt sentiment. Det gör ingen svensk journalist, med undantag av Julia Caesar som är oberoende regimkritiker. Svensk MSM tiger om invandringsrelaterad brottslighet, problemförorter och islamism. Jalving belyser dem. Med en liten blå lampa går han runt i vårt land och visar på att något inte står rätt till. Varför brännmärks invandringskritiker? Varför defameras den som vill diskutera minsta nerdragning på invandringsmängden? Det är rakt religiöst, religiöst i dess sämsta bemärkelse: det är en fråga om skräck och tabu. Den som avviker från sjuklöverns massinvandringsagenda stämplas som kättare och ska figurativt brännas på bål.



Jalving granskar vårt land. Något är fel. Vi är inte himmelriket på jorden. Vår självbild som progressiv förebild är helt passé. Vår egen Lena Sundströms Danmarksgranskning från 2009, ”Världens lyckligaste folk”, var det som i förstone satte fart på den jalvingska pennan, som fick honom att skriva denna bok. Sundström ville angripa det folk som röstat fram Kjaersgaards Dansk Folkeparti till en avgörande plats i dansk politik. Danskar som säger stopp till massinvandring och islamism, det går inte för sig...! Här ska grillas. Nåväl, här får Sundström en replik på sin provokation. Nu är det svensk självgodhet och religiös PK-ism som granskas. Jalving har ordentligt på fötterna. Danska tidningsmän har hotats till livet av islamister. Jalving har jobbat på Jyllandsposten, just den tidning som publicerade Muhammedbilderna. Själv skulle jag inte anse att karikatyrer av detta slag är höjden av heroism. Men att sända en fatwa på en skämttecknare är att överreagera. Det är ett sentiment som är oaccebelt i ett fritt samhälle.

Jalving förmår kritisera islamism. Ingen svensk MSM-journalist har, som sagt, vågat göra det och överlevt. Därför har denna bok sitt värde för en fri debatt: kan den bli dörröppnare för ett mognare, mer kritiskt förhållningssätt mot ex.vis sharia? SVT:s Uppdrag Granskning hade ju ett reportage om imamers reaktionära kvinno- och familjesyn i våras. Kanske kan det och annat normalisera svensk debatt, göra den sansad, befria den från islamofob-stämplar så fort islam ska behandlas.

Voltaire kritiserade katolska kyrkan. Var han kristofob för det? Nej, han var en seriös debattör. Detsamma gäller Jalving. Vi får väl se om MSM stämplar honom som paria eller tiger ihjäl boken. De var ju, som sagt, väldigt snabba på att avfärda honom 2010.

- - -

Jalving behandlar mycket mer än invandring och islamism. Han skildrar samernas ställning, han tittar på andra världskrigets gråzonspolitik, han tittar på stormaktstid och erövringen av Skåne och mycket annat. Böcker av Wilhelm Agrell, Yvonne Hirdman, Ingrid Lomfors och Susanna Popova behandlas. Ibland intervjuas författarna. Folk som Johan Lundberg, Thomas Jackson, Lars Vilks och Vladimir Oravsky passerar revy. Det är lättläst och engagerande. Boken är proffsigt skriven och väldokumenterad. Man kan säga: saltet är de tabubelagda ämnena, kritiken av mångkultur och PK-ism; bredden är orienteringen i svensk historia och modern svensk debatt, som nedslag i FRA-debatten, en titt på IKEA och andra svenska storföretag och en snabbkoll på organiserad brottslighet.

Jalving är kanske ingen högerradikal. Han är mer en, ska vi säga högerliberal. Som är ute för att basha oss...! Detta är nämligen, på sina håll, Sweden-bashing. Lena Sundström grillade Danmark, Jalving grillar Sverige. Här ska t.ex Baltutlämningen återigen få oss att känna skuld. Göran Hägg och Dick Harrison får lägga ut texten i traditionsfientlig anda. Men sådant åsido har Jalving viss respekt för svensk storhet, som när han beskriver vad man ser på ett visst torg i Malmö:
Se så till vänster, där står en svensk värd namnet: Gustav II Adolf (1611-1632), Kristian IV:s ärkefiende. Nobel ser han ut, men missta er inte. Den mannen kunde föra krig, heligt krig. Med såväl kylig överblick som hasardspelarens riskvillighet. Vilken svensk, vilken krigare, vilken helig krigare! Som den naturligaste sak i världen såg han det som sin huvuduppgift att göra Sverige till ett starkt, militärt hot (...) Det är ingen överdrift att Gustav Adolf ägnade de sista 20 åren av sitt liv på att bekriga sina fiender – intensivt. [s 173f]
Detta är på gränsen till raljant, men det erkänner också Gustav Adolfs storhet. Det är en ärlig erkänsla för Sveriges stormaktstid på dess egna premisser. Det ser man nästan aldrig idag.

Jalving erkänner Sveriges goda sidor. Som när han pratar med en sverigeboende dansk som älskar öppenheten och serviceandan på den här sidan sundet. Bo Östlund är en dansk filmare som bor på en gård i Markaryd i Småland. Denna hans bild av svensk särart tycker jag är intressant:
De 20 minuterna från Helsingör till Helsingborg är som att komma till en annan värld. Du har kommit från ett café i det inre Köpenhamn där du har kämpat för att få lov att betala för din caffe latte och så kommer du till Sverige och rullar in på en bensinmack där expediten slår in varorna i papper, räcker påsen över disken och har ögonkontakt med dig. Som en av mina vänner sa då han upplevde detsamma: det är som en blandning av Hollywood och Socialistisk Folkeparti. Man märker ett större ansvar för andra, gentemot grannen, gentemot samhället som de säger. (...) Jag har bott på Nordfyn, Vestfyn, i Silkeborg och Rågeleje men har aldrig blivit så väl emottagen som i Sverige. [s 143]
Sa alltså dansken Östlund, boende i Sverige, intervjuad av Mikael Jalving i ”Absolut Sverige”. Jalvings bok har med andra ord nyanser, det är smockor och smek. Man får lära sig något nytt, man får nya aspekter på ett och annat. Som att danskar även kan gilla Sverige och svensk mentalitet. På 80-talet fick man sig t.ex alltid tirader av Dan Turell nerkörda i halsen om hur stela och tråkiga vi är.

- - -

Många får komma till tals i boken. En intressant dissident är för sin del skåningen Thomas Nydahl. Denne var skribent i sydsvenska tidningar tills nyligen. Sedan kunde han inte fortsätta. Man fick ju inte kritisera minsta lilla vad gällde nysvenskarna. Då blev han bloggare och fri skribent. Några talande citat ur Jalvings passage om Nydahl är detta. Nydahls blogg citeras. Denne lever i mångkulturen och säger öppet att han vantrivs:
Klockan närmar sig halv tolv. Stadens mitt fylls av människor som kommer med ettan och tvåan från förorterna. De kommer gående in mot centrum. Jag är ensam man i bussen (...) Jag förstår varken somaliska, arabiska eller sharia-lagen, som tillika gäller i exil. Det är jag som är den främmande. Kvinnorna omkring mig ser ut att känna sig hemma i sin nya stad. De lever med en stor känsla av att bli omhändertagna och hela islams väckelse (...) De nordafrikanska ökenkläderna blir en del av den nordskånska kollektivtrafiken (...) Det är januari i världen, den isande vinden i mitt ansikte försäkrar mig: jovisst, detta är Skåne, detta är Europa. Allt annat motsäger mig: språket, rösterna, tälten, slöjorna, stadsbilden (...) Jag är den främmande idag och den främmande alla dagar. Jag tänker på Ekelöfs dikt (om att alla människor delar samma villkor, mj) och inser att inget av det som min föräldrageneration skrev längre gäller. [s 128]
Dylika ”ord och inga visor” ser man sällan, ja aldrig från skrivkunniga människor i det här landet. Här är det ständigt den trevlige syriern på hörnet, den turkiske pizzabagarens lov och dylikt. Jag menar, visst: det finns mysiga kineskrogar i detta land, men att utmana det religiösa tabuet att aldrig kritisera mångkulturen – det är min själ ovanligt. Heder åt Thomas Nydahl för hans oräddhet i detta avseende.

När Jalving kommenterar Nydahls analys säger han: invandringen har främmandegjort svenskarna för varandra. Det är på pricken vad det handlar om. Gemene man vågar inte tala öppet längre. Samtalet är förgiftat. Mångkulturen blir ett vapen mot det traditionella Sverige, mot sedvanliga svenskar som bara vill leva i fred och frihet och driva sin ärliga vandel. Men nej, det går inte; massberikning, annars ingen samhällslycka. Och säger du ett ont ord om någon fjärrinvandrare, ens om det gäller en mördare eller våldtäktsman, då ska du rasiststämplas, avskedas, frysas ut och tiga för evigt i virtuellt fängelse i Moria Lands bortersta hörn, där himlen ska vara som järn över ditt huvud och marken som koppar under dina fötter.

- - -

”Absolut Sverige”: ett fascinerande mellanspel är när författaren cyklar Vätternrundan. Han deltar i denna klassiska tävling, cyklar mil i regn och blåst. Berättandet är tätt och levande. Man får veta ett och annat som strängt taget inget har att göra med svensk sammetsdiktatur, demokratur och brännmärkning av regimkritiker att göra. Men ”det onödiga är nödvändigt” som Voltaire sa. Så här beskrivs t.ex målgången i sagda tävling:
Då jag rullar över mållinjen i Motala efter 300 km på tio timmar är jag underligt pigg. Piggare än när jag började. Allt för pigg faktiskt.

Har börjat för försiktigt. Ser mig omkring. Är det hela en dröm? Tusentals cyklister, påhejare och vänner har satt sig i gräset med pasta, lättöl, kaffe med mera. Solen härskar stadigt, det är tidig eftermiddag och det är flera timmar tills Danmark möter Kamerun i VM i fotboll.

Jag är för pigg och här är det för lugnt. Ett riktigt cykellopp ska vara dramatiskt. Cyklisterna ska inte komma in samtidigt. Det gör de i Sverige under Vätternrundan. De gamla och långsamma har startat först, kvällen före. De snabbaste sist, här om morgonen. Alla kör vi över mållinjen nästan i flock, alla med samma löjliga ansiktsuttryck som om vi gick på lyckopiller. I målområdet ser alla irriterande glada ut. Det är något fel. Jag saknar lite gammalt gott utanförskap. Atmosfären ångar för mycket av att det är viktigare att delta än att vinna, och det är emot sportens anda och kan aldrig vara meningen med en tävling. [s 155f]
Inslag som denna gör boken läsbar. Läsvärd är den hela tiden. Jalving beskriver sina resor i landet; han skildrar naturen, han anger märket på sina hyrbilar, han beskriver krog och café på sin väg. Det är just sådana grejer jag vill veta, förutom vassa åsikter om samtidens Sverige. För litterär gestaltning så är, i viss mån, det onödiga nödvändigt. Atmosfär, miljöbeskrivning etc: Jalving har med detta inom journalistiska ramar och det ska han ha cred för.

Jalving har fångat särarten i den svenska monolitkulturen. En sak i taget ska debatteras, avvikare blir utfrysta. Idag har vi sju riksdagspartier som förespråkar massinvandring. Det åttonde riksdagspartiet stämplas som rasister. Alla med ett IQ över 10 vet att detta är helt fel; SD är inte etnokrater. Men frysas ut ska de, tystas för evigt, tiga i evigheters evighet i Hyperboréernas land.

Just detta med tigandet skildras kongenialt av Jalving med ett citat ur en tidigare intervju, en med den danske journalisten Claes Kastholm Hansen. När denne en gång mötte Ingmar Bergman återgav han vad regissören ansåg vara det sämsta med Sverige, med den svenska mentaliteten. Kastenholms ord är kongeniala, en briljant miniatyr av baksidorna med det svenska sentimentet:
Ingmar sa: Ska man med ett ord karaktärisera Sverige så må det bli med ordet tystnad. Det är denna förbannad tystnad som präglar detta land. Inte vara oeniga, inte utmana auktoriteter, inte röra vid konflikter, inte ropa högt. Och så rundade han läpparna och åstadkom ett djupt, tillbakahållet väsljud så att man såg de milsvida granskogarna och den oändliga sibiriska tundran för sina ögon. [s 183]
Jalving har skildrat Sverige. I stora drag är det en välskriven, allsidig presentation av vårt land och dess historia. Därtill beskriver den som sagt mångkulturen och dess tabun. Och detta kommer, gissar jag, att ge boken en aura av kontroversiellt verk. Elitmedia vill tydligen ha det så. Den danska utgåvan fick, som sagt, ytlig/dålig kritik i svensk MSM när det begav sig. Det var endast av ideologiska skäl. Boken är nämligen bred och ärlig, den skildrar Sverige ur delvis borgerlig, men inte enbart borgerlig synvinkel. Den är kort sagt bra. Som en populärskildring av Sverige igår och idag, som en översikt av aktuell samhällsdebatt och aktuella händelser, är den ypperlig. Och kontroversiell, kom ihåg det...! Invandring debatteras här utan skygglappar. Vi får, som jag antydde ovan, se hur elitmedia kommer att hantera detta: tiga ihjäl boken eller avfärda den.

Men det är min förkänsla att detta inte räcker längre. Det är för sent för sådant finlir. ”Absolut Sverige” kommer ut i en tid av demokratur och sammetsdiktatur där allt, säger allt, är kontroversiellt. Och denna bok är kontroversiell i kvadrat: den behandlar tabubelagda ämnen. Därför kommer den att få symbolisk betydelse som ”den som öppnade upp debatten”. Det är i alla fall min gissning.




Relaterat
Här kan man köpa boken
Thomas Jackson
Malmö berikat
Svensk historia
Dansk författare






torsdag 22 november 2012

Jubileum: Galaxen firar sina fem år online


Denna blogg startades i november 2007.

Jag är gammal i gamet. Idag för fem år sedan, den 22:a november 2007, gick Svenssongalaxen online. Det innebär att det är femårsjubileum idag. Halleluja.

Nåväl, låt inte min ironiska ton störa er. Det är kul att ha denna blogg att posta i, kolla statistik på och rätta stavfel i. Vad gäller statistiken så kretsar den dagliga besökssiffran idag kring 3-400.

Vad kan man då säga om dessa bloggens fem år? Mycket. Men efter att ha kollat in diverse gamla inlägg så har jag hittat dessa sex från de sex kalenderår det rör sig om. De speglar möjligen bloggens så kallade utveckling. Eller dess tidlöshet, välj själv.

Dessa sex inlägg speglar Galaxen genom de gångna åren, i slumpvis valda ämnen. Håll till godo:
. 2007: en titt på TV-huset på Gärdet, inspirerat av bloggaren Hax
. 2008: en samling stories om typer i vårt land
. 2009: en hyllning till bilföretaget Koenigsegg
. 2010: reflektion över att hantverk inte ska bedrivas för perfekt, perfektionismen får inte härska oinskränkt
. 2011: en exposé över figuren Nakajima Lupp i min roman "Stridsmiljö 2500"
. 2012: ett bildreportage från Mannaminne i Nordingrå
Att blogga är en viss konst. Det är mixen som är viktig. Jag brukar sträva efter att blanda ämnena så att det inte handlar om samma sak dag efter dag. I morgon tänker jag temporärt bryta mot denna regel. Då börjar en tolv delars följetong, en fantasysak betitlad "Enhörningens Tid". Men när den är slut så vidtar, hoppas jag, det sedvanliga galaxköret igen med inlägg om allt och inget utan medveten masterplan.

- - -

Det om framtiden. Men har jag inget mer att säga om bloggandet i sig...? Om bloggandets särart, om bloggandets konst...? Jo det har jag faktiskt. Jag sa det i somras, i juni detta år. Jag funderade över detta att man bör uppdatera bloggen ofta samt länka till gamla inlägg i processen. Formeln blev så här:
En blogg är förunderlig. Den innehåller mycket osynligt = de gamla inläggen. Hur får man dem synliga då? Jo, genom interna länkar; det kan t.ex ske genom länkar i botten på varje inlägg eller inbakat i texten på osökta ställen. Så man kan säga att det senaste blogginlägget speglar, genom interna länkar, hela bloggen.

Sådan är bloggens metafysik. Allt hänger på att uppdatera regelbundet. Bloggen måste utstråla energi och är top-posten mer än en vecka gammal börjar den lukta: topp-osten... man kan säga: bloggen är inte bättre än sitt senaste inlägg som måste vara hyfsat nytt. Top-posten säger "allt", tidigare inlägg är en smula döda - men då återupplivar man ju detta bloggens arkiv genom att länka till det i det nyaste inlägget. Som ska vara NYTT. Helst ska man uppdatera varje dag. Då får bloggen energi.
Jag har tidigare sammanfattat bloggandets "regler" i fem punkter, här. Det man postar ska vara aktuellt, kontroversiellt, välskrivet och länkbart. Och så förstås, man måste HA KUL när man bloggar. Inläggen måste förmedla något slags personality, pizazz och passion. Nåväl, jag vet inte hur bloggen ter sig för en utomstående men JAG har i alla fall haft kul under dessa år. Och firar femårsjubileet med att i morgon börja en fantasyföljetong. Stay tuned.

Relaterat
Modernt spökhus
Svenska stories
Hård hippiemusik
Lasse Holmqvist (1930-1996)
Rockanekdoter
Turistkarta Leningrad, 1987

onsdag 21 november 2012

Uppenbart


1966 gav Ernst Jünger ut boken "Grenzgänge - Essays, Reden, Träume". Förlag: Ernst Klett.

Frågan om liv på andra planeter är missriktad. Det hävdar Jünger i boken ”Grenzgänge”.

Där sägs att frågan om det finns liv i universum är fel ställd. För det ser ju varenda människa som blickar upp mot stjärnhimlen att universum lever.

Dylik holism, dylik intuitiv känsla är vad som behövs. Och dylika yttranden gör, kan man säga, Jünger till en esoterismens master of the obvious.

Relaterat
Besuch auf Godenholm (1962)
Das Abenteuerliche Herz (1938)
Mina memoarer
Om att flytta från Uppsala till Härnösand
Glädje
Kulturmagasinet, Sundsvall

tisdag 20 november 2012

Indicier


Det sker i år sägs det. Uppstigandet. Ascension. Vid midvintersolståndet 21/12. Moder jord övergår från 3:e till 4:e densiteten. Härmed några indicier på att det verkligen ska hända.

Klärvoajanter och fjärrskådare är en idag aktad yrkesgrupp. Dessa ”remote viewers” och ”precognitive persons” användes t.ex av USA:s försvar under det kalla kriget för att spionera på Sovjet. Det kallades ”Stargate Project”. Man sökte info om platser, installationer, vapensystem och händelser. Och händelserna kunde dels vara samtida men också framtida: det finns ingen direkt gräns mellan att vara fjärrskådare i rummet eller fjärrskådare i tiden (precog). Projektet var igång 1970-1995. Här är Wikipedias version.

Det projektet tog synbarligen slut. Men fjärrskådare används än idag av polisen för att spåra försvunna personer och föremål. Och: inom detta skrå av fjärrskådare uppges det
att det är omöjligt att förutsäga händelser bortom 2012. Tiden s.a.s upphör då. Den tidslinje som gäller efter det är ännu i stöpsleven. Den finns blott i våra sinnen.

Klärvoajanter kan inte se bortom 2012, inte för att tillvaron eller tiden direkt upphör då men för att världen bortom 2012 ännu inte koncipierats i 3D. Den skapas just nu i våra sinnen. Tiden bortom 2012 kommer att bli ett amalgam av konkret händelse och abstrakt tanke: så fort man tänker något kommer det att manifesteras. Och detta är ju rena swedenborgska andevärlden. Därför är det idag svårt att skåda in i framtiden; den är s.a.s virtuellt i stöpsleven. Även tidsresenärer sägs ha svårt att komma bortom 2012. För detta, se denna diskussion på In5d om Philadelphia Experiment.

- - -

Det finns fler exempel på 21/12 2012 som barriär. Här säger David Wilcock om manicken Orion Cube:
You look through with this device and when you hit 2012, everything goes perfectly white. - - - At December 21st, 2012... all the waves would go into a complete flat line. - - - 2012 is our zero time reference.”
Konceptet bakom detta kallas DCTP, ”Doctrine of the Convergent Timeline Paradox.” Detta gäller även manicken Looking Glass. Den nämns bland annat i Wilcocks video ”The 2012 Enigma”. Jag har även berört den här på bloggen. Looking Glass’ specialitet, dess funktion som framtidsskådande spegel, nämns även på en sajt vid namn Thegreaterpicture, svensk version. Där sägs att USA:s regering drev detta projekt i hemlighet. Sedan, när man insåg att det inte gick att se bortom 2012, la man ner det hela...!

Looking Glass var ett hemligt projekt, finansierat med dold budget. Denna apparat var till för att utforska olika tidslinjer, olika vägar som utvecklingen kan ta:
Den fungerade bra, man kunde bokstavligt talat se in i framtiden med den anordningen. Och man kunde se vad konsekvenserna skulle bli när man gjorde ett visst val i framtiden. Så denna användes för ett antal hemliga operationer och för deras egen vinst.

Det var bara ett problem. Det visade sig att ju närmare man kom till den 21 december 2012, ju mindre betydde det vilken typ av val man gjorde. Konsekvenserna var alltid desamma. På det datumet kom alla tidslinjerna tillsammans och en mycket speciell händelse verkade äga rum.

Illuminaterna var missnöjda med detta fenomen och försökte vidta åtgärder för att ändra på det. Men det spelade ingen roll vad de försökte, bilden var alltid densamma. Frustrerade över denna utveckling avslutades "Projekt Looking Glass" och lades undan bakom lås och bom.
Detta låter plausibelt. Projektledarna ville inte veta av de resultat man fick. Man förnekar gärna det man inte vill veta. Dylik styrning av vetenskapen ser man även utanför Black Ops-världen. – Nåväl. 21/12 verkar med detta och annat som indicium (13 baktun, zero timewave, Galactic Superwave) verkligen vara nollpunkten, vår nolltidsreferens.

- - -

Jag har ovan angett ett flertal källor för 2012:s särart. En av dem är sajten Beyond 2012. Den diskuterar 48 indicier för detta års speciella kvaliteter och aspekter. Det följande, som jag hittat på Beyond 2012, har kanske inte samma drabbande karaktär som fjärrskådarna, Looking Glass och allt det där, men kan vara intressant ändå. Som detta att energipulsen 21/12 kommer att förändra vår DNA och våra chakras. Detta, sägs det, möjliggör för oss att använda vår inter-dimensionella astralkropp (vår själ) för att existera i mer tidlösa, högre dimensioner. – Man säger även att Uppstigandet innebär övergången till mänsklighetens femte ålder. Med detta sätt att numrera var den första åldern guldåldern, den andra silveråldern, den tredje kopparåldern och den nuvarande är järnåldern. Detta kan bl.a läsas i Ovidius Metamorfoser. Kopplat till detta är myter som hinduernas om Kâli Yûga, som är lika med järnåldern. Efter denna kommer Sat Yûga. Och skiftet från Kâli till Sat sker i år, som jag framkastade i våras.

Beyond 2012 skriver även om reversering av jordens magnetfält. Magnetic field reversal sägs vara på gång i år, och det sägs harmoniera med det skifte i en individs poler som sker vid Out of Body Experience, OBE:
When an OBE is occuring, the body’s polarity or electromagnetic field reverses itself. This has been witnessed by Michael Hutchison, observing experiments at the Monroe Institute. If the Earth’s magnetic field reverses, would this trigger the mass of humanity to have an out-of-body experience?
Beyond 2012 skriver slutligen om Kachina, Den blå stjärnan. Detta är lite vagt men i alla fall: om denna himlakropp, vilket vissa säger sker i år eller därikring, återvänder kan den göra vår sol binär. Den blå stjärnan kommer att om dagen vara en klart lysande punkt, hundra gånger starkare än Venus. Om natten kommer den att vara en måne, ersättande vår gamla som ändå var konstgjord sägs det. Denna binära framtida sol talas om i något så märkligt, och offentligt, som FN:s Luciferprojekt. Detta i sin tur speglas i Clarkes roman 2010 där Jupiter exiteras och bringas att lysa båd’ dag och natt.

Relaterat
Timewave Zero
Ascension: metafysiska aspekter
Galactic Superwave
Wilcock: The Source Field Investigations
Uppstigandet - fysisk död?

måndag 19 november 2012

Recension: "Ride the Tiger" (Evola 1961)


Julius Evola var en man som ingen annan man. Här ska jag behandla hans sista verk, ”Ride the Tiger: A Survival Manual for the Aristocrats of the Soul”. Översättningen från italienska gjordes av Jocelyn Godwin och Constance Fontana. Boken gavs ut på Inner Traditions, USA 2003 (orig 1961). Den är på 248 s.

Man brukar säga att Evola i slutet av sitt liv reviderade mycket av sitt credo. Han demonterade sina metanarrativ, han reducerade ambitionerna, han omtolkade en del av vad han sagt. Men detta var gott och väl för den tidigare Evola tycker jag är en aning svårsmält.

Jag menar så här.

Evolas tongivande verk var ”Revolt Against the Modern World” (1934) och ”Men Among the Ruins” (1953). I båda dessa ansåg Evola att vi borde återvända till antiken. Romarrikets höghet med sina stoiska krigare och sin allom omfattande religiösa känsla vore ett evigt ideal. På detta kan jag genmäla: visst, Romarrikets anda var imponerande. Republikens Rom hade en allt genomsyrande attityd till livet och universum som gått förlorad. Själva samhället var religiöst, stoiskt och autentiskt. På den tiden valde man inte livsåskådning, man var en del av ett större helt där det esoteriska credot var immanent.

Evola i sitt bakåtblickande, i sin alltför hängivna romarvurm, ansåg att vi borde reverse engineer denna antika ådra, detta romarnas livscredo, börja leva som om vi åter vore romare. Men det går inte. Det är att försöka hoppa över sin egen skugga, det är emot naturlagarna. Och 1900-talet visade för sin del att Mussolinis Italien inte kunde leva upp till de imperiala ambitionerna. Evola var positiv till fascismen och han deltog i dess metapolitiska verksamhet. Men han strök inte regimen medhårs. Han ansåg att man måste ha allt eller intet: ett total omfattande av antik anda, inte bara någon urvattnad romantik och söndagskultur.

De italienska fascisterna tröttnade efter ett tag på att lyssna till Evolas antikiserande credo. Men Evola vidhöll det antika, holistiska samhällsidealet ännu på 50-talet. 1953 års ”Men Among the Ruins” försöker ännu teckna en ideologi som omfattar hela samhället.

Men som antytt, jag stödjer inte denna heltäckande, samhällsinriktade baklängeskonstruering. Man kan, mutatis mutandum, behålla de romerska idealen men man måste glömma samhället och fokusera på individen. Den är utgångspunkten. Evola nyttjade iofs inte termen ”indivd”, han talade om ”personen”, men det kvittar här. För Evola insåg, sedan han väl skrivit ”Men Among the Ruins”, att vi kan inte återskapa antiken fullt ut. Inte på ett samhälleligt plan. Men han behöll sin kritik av den småborgerliga attityden att ha antiken som helgdagsnöje, ha dess esoterism och stoicism blott som en kuriös förströelse. Kultur och bildning är nog bra men är man filosof måste man vara kategorisk. Man måste formulera ett credo. Och detta får vi i Evolas sista bok, ”Ride the Tiger” (1961).

- - -

"Ride the Tiger" betraktas av de radikala som en kuriös ålderdomsskrift, en senkommen reträtt från det mesta han ansett och torgfört under sin levnad. Men jag anser att Evola här sa något avgörande för oss moderna kunskapare. Han gav en färdriktnig åt efterkrigstidens barn, åt det kalla krigets och postmodernismens generation som ville något mer än att leva i betongliberalism och hedonism. Han gav byggstenarna till en framåtblickande traditionalism.

I ”Ride the Tiger” inses att modernismens ångvält utplånat det mesta av traditionen. Arbetarens värld har omvandlat jorden till ett industrilandskap. Evola anser inte att man ska beklaga detta: tvärtom ska man man bejaka det hela, ge sig in i det moderna livet och judomässigt ta emot och föra tillbaks kraften i angreppet på angriparen. Nåväl, liknelsen med judo gör han inte, men jag tycker den passar i sammanhanget. Som få andra högertänkare vågade han gripa tjuren vid hornen. Bokstavligt talat vågade han rida tigern. Det kan bli lite extremt detta att, som han tycks mena, idka ren, rå materialism för att berika sig andligt. Men denna attityd har dels rötter i den buddhistiska tantra han torgfört redan under mellankrigstiden. Dels är det tämligen svårt att leva som världsföraktande eremit idag, knappt ens om man vill gå i kloster eller ”banka på Hare Krishnas tamburin”. Jag menar, all heder åt Bhagavad-Gîtâ, Prabhupâda, kristen esoterism och så vidare, men existensiellt är sedvanlig kvietism en något märklig väg att ta idag. Bättre då att leva fri i samhällets mitt, tagande del av det som bjuds och inte låta bespara sig någon erfarenhet. Det är mer i tidens anda, det är mer faustiskt än att leva som reaktionär samtidshatare som säger nej till det mesta.

Visst kan man leva som eremit och andlig upptäckare även i vår tid. Men att helt avsäga sig världen är hart när omöjligt. Allting är idag politik. Då får man acceptera det och i rimlig mån engagera sig i politik, ekonomi och världshändelser. Man må återvända till sin eremitboning mellan varven – stillhet, konst och läsning må vara huvudfåran i en tänkande människas liv – men omvärldens närvaro är en annan idag än under antiken. ”Ride the Tiger” tycks mig inlemma denna fundamentala lärdom och formulera en alternativ, affirmativ radikalism, ägnad att transcendera den materialism och nihilism, den ironi och dandyism som i kulturtrötthetens tecken tycks vara den enda gångbara hållningen.

Evola förenar som få tänkare esoterism med traditionalism, nietzscheanism och passion. Det är ingen stel rigorism, ingen blind vitalism, ingen enögd dyrkan av handling och makt per se. Det handlar om att ha makt över sig själv, att ”hänförd i lugnet” styra genom den malström som det senmoderna samhället är med all sin konsumism och mindfuck. Evola erkänner sakernas tillstånd, han gillar läget i militär anda och skisserar en handlingsplan för dessa bisarra tider.

Denna handlingsplan är som sagt inriktad på individen, inte samhället. Det borgerliga samhället med dess konventionella religion, samt dess moderna religion i form av hedonism och sentimental materialism, kan fara all världens väg. Individen är utgångspunkten.

- - -

Slagfältet är du själv. Att du kan uppnå en stunds ro i stormen, det är det avgörande. Och ro vinner man genom esoterismen. Man måste gå inåt, om så bara för några sekunder.

Evola må vara nietzscheanskt påverkad, men till skillnad från Hammarskallen ansåg han inte att Gud var död. Evola fann verkligheten i det osynliga, inte i västvärldens moderna bejakande av omvärlden. Men väl förankrad i det esoteriska och det traditionella kulturarvet, kunde man gå ut i världen och möta och vända kraften i dess angrepp.

Detta synes mig vara den sene Evolas credo. Man kan kalla det: en gilla läget-strategi för en operativ kunskapare.


Relaterat
Evola: Metaphysics of War
Jünger: Der Arbeiter
Jünger: Der Waldgang
Leonard Borgzinner (1957-1990)
Doriel (novell)

söndag 18 november 2012

Om operan "Rienzi"


Jag gillar musik. Jag gillar pop och rock, syntmusik och jazz, blues och andliga sånger. Och klassiskt. En intressant klassisk kompositör var Richard Wagner, som bland annat gillades av Adolf Hitler. Operan "Rienzi" var en favorit.


Låt mig berätta om Richard Wagners opera ”Rienzi, det Letzte der Tribunen”. Den kom 1840. Det var hans första musikteaterverk, baserat på romanen ”Rienzi, the Last of the Tribunes” av Edward Bulwer-Lytton.

Tiden är 1300-talet. Italien är uppdelat i småstater. Rom är en av dessa, mer eller mindre en stadsstat. Rienzi planerar nu att störta adelsväldet i Rom tillsammans med borgarklassen. Folkvälde är målet. Denne Cola di Rienzi har som antytts kallats ”den siste folktribunen” med eko av den romerska republikens ståndsstrider. Urtidens Rom var ju ett adelsvälde som senare nivellerades en aning. Det streds mellan de maktägande patricierna och de från vissa ämbeten utestängda plebejerna. Denna strid rasade fram till cirka 450 fvt. Ett resultat av striden var att pelebejerna fick ett ständigt ombud i form av folktribunen. Denne hade auran av en folkets ombudsman, ett värn mot maktmissbruk och fåvälde.

Rienzi, som alltså funnits i verkligheten, levde som sagt på 1300-talet. Han var verkligen en italiensk politiker med en dramatisk bana. Han föddes cirka 1313 och dog en våldsam död i händerna på pöbeln i Rom i oktober 1354. Det wagnerska narrativet, som är dramatiskt förtätat och mytologiserat tack vare den skicklige Bulwer-Lyttons grundstory, börjar med att Rienzi får makten i Rom: han väljs till foktribun av borgarna. Det var en senkommen revival för detta ämbete. Dess rykte som folkombudsman levde ännu. Adeln ingår samtidigt ett avtal med Rienzi, detta som ett sätt att kuva hans vidare ambitioner. För i hemlighet kommer de överens om att störta honom.

Maktkampen fortsätter, nu med adelsintriger som upptäcks av Rienzi och förlåts. Men sedan kommer ett nytt adelsuppror som får Rienzi att ta itu med hårdhandskarna och upprätta diktatur, även det en institution med antika anor. Vad det lider vänder sig även borgarklassen emot honom liksom kyrkan. Sedan har förbannats av prästerna gör folket uppror. Rienzi dör i sitt brinnande palats, det ärevördiga Capitolium.

- - -

En sublim låt är ouvertyren till denna opera. Den och hela verket påverkade starkt en viss Adolf Hitler när han bodde i Wien som ung. Denna källa skriver detta i ämnet:
[Hitler was] deeply inspired by the opera works of Richard Wagner and their pagan, mythical tales of struggle against hated enemies. His friend Kubizek recalled that after seeing Wagner's opera 'Rienzi,' Hitler behaved as if possessed. Hitler led his friend atop a steep hill where he spoke in a strange voice of a great mission in which he would lead the people to freedom, similar to the plot in the opera he had just seen.
Hitler ska ha sett operan mer än 40 gånger. Enligt Wikipedia fick Hitler denna operas originalmanuskript till skänks på sin 50-årsdag. Han ska även haft med sig dokumentet i Hitlerbunkern innan han dog.

En uppgift som Wikipedia dementerar är denna: Hitler säger till Winifred Wagner att åhörandet av Rienzi var det som startade allt, det som var upphovet till nazismen... Sant eller inte så är detta en pregnant scen. Det är en dramatisk bild, fullt i klass med citatet ovan med den branta kullen och en extatisk Hitler.

Konstateras kan att Hitler hade tagit intryck av Rienzi-berättelsen. Visst gillade han även Wagners ”Mästersångarna i Nürnberg”. Den var hans favorit säger vissa. Men ”Rienzi” har större betydelse som legend, som i sammanhanget vägledande myt. Och den kan förvisso sägas spegla Hitlers karriär: folklig bakgrund, diktatur och dramatiskt fall från maktens tinnar.

Relaterat
Camouflage: romanen: information
Den omöjliga friheten
Det sista flankanfallet
Tempel och trädgårdar (dikter 2011)
Till Smaragdeburg (roman 2010)

fredag 16 november 2012

"Der Arbeiter" - sf-roman i förklädnad


Om Ernst Jüngers essä "Der Arbeiter" har jag skrivit förr. Idag ska det handla om detta verks romanmässiga, narrativa och gestaltiska kvaliteter.

Jüngers essä ”Der Arbeiter”: varför gjorde han inte en roman av den istället?

Han skulle ha diktat, fabulerat ihop en historia istället, målat upp en sf-story i detta landskap med denne moderne titan i huvudrollen, för då skulle vi ha sluppit en massa tom jargong till förmån för gestaltande miljöskildring, för sant symboliska visioner. Nu finns där redan visioner och symboler, men inte tillräckligt. Essäformen bjuder till sin art på en föreläsning, en lektion, ett tillrättaläggande; en prognos, en samling filosofemer som ofta är träffande men som helhet lite haltande. Det är främst de kontroversiella delarna om styrande elit, arbete som krig etc som hade passat bättre i romanform. Där hade de kunnat visas upp utan att författaren behövt stå för dem i samma mån som lektionsformen medför.

Thomas Nevin är inne på samma sak:
Visioner av hemska, teknokratiska tider har länge funnits i litteraturen. Jünger bidrog själv efter kriget med sådant som "Heliopolis" och ”Gläserne Bienen”. Dessa verk åtnjuter en tidlös existens; de fortsätter att engagera på sina egna villkor och är inte beroende av de historiska miljöer som skapade dem. Men ”Der Arbeiter”, som saknar fiktiva utbroderingar, har mött ett annat öde. Den har bringats i vanrykte av historien... den kan avfärdas som en pseudoprofetia. ["Ernst Jünger And Germany", s 143]
"Der Arbeiter" kan inte avfärdas som nonsens, se här. Men visst har Nevin rätt om tidlösheten i fiktiva narrativ som "Heliopolis" och "Gläserne Bienen".

Jünger var på den tiden övervägande en intellektuell, han skrev debattartiklar och predikade. Att dikta var honom en smula fjärran, det var inte vad han först kom att tänka på – även om han så klart kunde dikta och hitta på, kunde gestalta och utbrodera, låta det skenbart onödiga ha sin plats i texter som "Sturm" och ”Das abenteuerliche Herz”. Att låta miljöskildring och hugskott spela, att låta visioner av länder och människor få fritt spelrum så som skönlitteraturen medger: tänk om han tillämpat denna strategi på ”Arbetaren”, då hade vi fått en bok som kunnat tävla med ”Du sköna nya värld”, ”Vi”, ”Kallocain” och ”Metropolis”. Då hade arbetaren som gestalt blivit oändligt mer levande för oss; essän däremot med sitt ”Arbetaren – herravälde och gestalt” förblir något vagt metafysiskt, något abstrakt.

Kort sagt: som roman hade arbetaren fått en annan gestaltkvalitet.

Nu ska inte detta tolkas som att romaner alltid är finare än essäer. Men i det här fallet, med denne bildmässigt orienterade Jünger, denne symbolist och estet som ofta väljer en viss formulering för sitt klang- och melodivärde hellre än för sin konceptuella klarhets skull, hade romanformen fungerat bättre. Men låt oss titta på vissa element i ”Der Arbeiter” av fängslande slag, de visionära och ibland hemska miljöer och förhållanden han skisserar i sin essä. De hade artat sig utmärkt till en roman, gett visionen en mer tidlös prägel.

Så vad får vi? Vi får att börja med en utveckling som går mot en magisk nollpunkt, ett definierande ögonblick, en kris som markerar en ny era, ett brott med allt det gamla: bort med kyrkor och slott, bort med springbrunnar på torgen och småborgerlighet och in med en heroisk stil som övervädligar med sina proportioner. Skyskrapor blir här ett sätt, det vertikala sättet att bygga, men man kan även tänka sig horisontal utsträckning, väldiga bebyggda ytor: det ska inte finnas några enskilda städer längre, allt blir ett enda stort verkstadslandskap. Och sådana ser vi förvisso idag bre ut sig kring våra städer, sammanhängande megastäder som sträckan Tokyo-Nagasaki, vissa områden i Västeuropa (Ruhr-Benelux-Nordfrankrike) och sträckan New York-Washington.

I den jüngerske Arbetarens paradis arbetas det, inte slavmässigt utan pliktmässigt, hängivet och heroiskt som under ett fältslag; i lydnaden ligger en frihet. Ledare för det hela blir en järnhård ledarkader, arbetsarméernas befäl. Någon enskild diktator finns inte men väl denna orden av krigare, ingenjörer och tekniker, kalla män som vet att analysera ett läge och föra befäl över flygplan, fabriker och armador av maskiner.

Det är offervillighet och plikt, arbete och erövring, men någon glädje finns inte – nej även ”samlaget har reducerats till arbetsprocess”. Själva könen kommer att försvinna till förmån för ”tredje könet”...

Är det inte en fascinerande vison så säg, ”inte utan en kall lockelse” som Vennberg sa om Samjatins ”Vi” – för visst är ”Arbetarens” symbolvärld samma andas barn som det vi finner i denna roman, med sitt Ackumulatortorn, sin Musikfabrik och sin Radiovalkyria, den väldiga raketen Integral ej att förglömma, skimrande av glas och brons. Och Samjatins berättare, Chefsingenjören: voilà arbetaren, en fattbar gestalt för en ledare av en arbetsarmé.

Så var det hos en Samjatin. Nu gällde det Jünger, en Jünger som aldrig skrev denna tänkta Arbetar-roman. Och efteråt lämnade han de kainitiska länderna, detta Moria land; han sadlade om och bosatte sig på Blomster- och fruktberget istället och det var bra nog. Det var bättre: här uppstod en roman som både är tidlös och som har något positivt att säga: ”På Marmorklipporna”, varom mer här.

Relaterat
Gläserne Bienen
Heliopolis
Der Arbeiter
På Marmorklipporna
Spengler: Människan och tekniken

torsdag 15 november 2012

Dagen vaknar upp till sin morgon


Idag är det torsdag. Torsdagen den 15 november för att vara exakt.

Dagen vaknar upp till sin morgon. Jag fiser lite och går sen ut.

Solen står över Vårdkasberget, sunnanvind brusar. "Det är fint nu men det blir kallare framåt kvällen." Som Fredrik Lindström brukade säga.

Relaterat
Folk jag mött
Graninge kyrka
Morfar hade en Valiant
Treholtaffären
Moorcock: Wizardry and Wild Romance (1992)

onsdag 14 november 2012

Edith Södergrans bellatoriska sinnelag


Åhej åhå. Nu skriver jag om Edith Södergran. Hon var poet och levde 1892-1923. Källan är som ni kan se hennes samlade dikter (Wahlström & Widstrand 1996).

I de klassiska indoeuropeiska samhällena delade man in befolkningen i laboratores, oratores och bellatores: de som arbetade, de som bad och de som stred. Krigarna var alltså bellatores och Edith Södergrans sinnelag var sådant, det var krigiskt. Så varför skrev jag inte det i rubriken då, ”Edith Södergrans krigiska sinnelag”...? Men bellatoriska lät bättre, gav mer klang och djup. Här ska det i alla fall handla om Edith Södergrans mer krigiska poesi.

Edith Södergran har poem som handlar om kamp, om att strida. Skimrande heroiska, ja mytologiska är rader som:
All vidskepelse vill jag sopa ut med en ljudlös kvast,

all litenhet vill jag hånande döda.

Eder stora orm vill jag stiga uppå; hans huvud vill jag stinga med mitt svärd.

O du mitt goda svärd, som jag har fått från himlen, jag kysser dig.

Du skall icke vila
innan jorden är en trädgård, där gudarna drömma vid underbara
bägare.
[”Mysteriet” ur Framtidens skugga, 1920]
Det är som hämtat ur antiken, ur sagan eller, om man så vill, fantasyn. Att strida och sedan se världen förvandlad till en gudomlig dröm: få andra svenska poeter har uttryckt sig så djärvt. Men, säger då vän av ordning, i verkligheten är ”strid” inte så trevligt. Verklighetens krig bringar förstörelse och lidande. Så är det nog, men det ska inte vara förbjudet att skriva om krig. Dessutom var det krig i världen när detta skrevs, första världskriget gick mot ett crescendo av offensiva blodbad och Södergrans eget Finland drabbades av inbördeskrig. Men så säger väl folk, ”just det, Södergran bara speglade kriget, du däremot som lever i fred får inte skriva om det för då hetsar du till krig”.

Jag, hetsar? Nej, så är det inte.

Södergran speglade i alla fall sitt krig. Och hon förde det till mytologiska höjder, ungefär som Tolkien speglade andra världskriget och fick det att bli en tidlös kamp mellan mytiska horder. Just det, tidlös: Aragorn och Gandalf kan dra ut i strid på nya slagfält. Filmen ”Arrivals” (q v Youtube) såg den förre som Jesus och Gandalf som mahdin, den tolfte imamen. Här finns potentialer för mytisering, inget är avgjort. Ringtrilogin kan ännu fascinera. Den skrevs under AVK men speglar inte detta enbart.

Men jag avviker. Edith Södergran var ämnet. En rätt verklighetsnära dikt är denna. Den ska ha inspirerats av avrättning av röda inbördeskrigare i närheten:
Månen vet ... att blod skall gjutas här i natt.
På kopparbanor över sjön går en visshet fram:
lik skola ligga bland alarna på en underskön strand.
Månen skall kasta sitt skönaste ljus på den sällsamma stranden.
Vinden skall gå som ett väckarehorn mellan tallarna:
Vad jorden är skön i denna ensliga stund.
[”Månens hemlighet” ur Septemberlyran, 1918]
Men mer jordnära än så blir det sällan. Södergrans naturliga hemort är sagan. Det är arketypiskt, tidlöst och mytiskt. Södergrans krigare gungar likt antikens ryttare i lösa sadlar, sjungande går de i striden: ”sångens anda är kriget.”

Detta fångar det bellatoriska sinnelaget, känt och upplevt av krigare från Marathon till Marsala, från Salamis till Salla. Det är Castaneda, indiankrigare och sanningen som bland annat kan ges till Kunskaparen, han vars sinnelag är som en krigare.

Södergran klädde sina krigsscenarios, sina stridbara scener i sagodräkt. Det finns ju risk att man försvagar dem därmed men Södergrans dikter är aldrig svaga. Det är skönheten hos brännförgylld brons. Så här beskriver hon en båtfärd nerför en virvelström:
Där står du själv, en hjälte med omfött blod.
Hänryckt i lugnet, ett fröjdebål på speglande is,
som vore dödens bud icke skrivet för dig:
saliga vågor föra din köl framåt.
[”Vanvettets virvel”, 1918]
Möjligen i samma anda, sagostil med kraft, är detta:
Marshjälmar i dimman...
Gäster sätta sig åter till kullvräkta bord.
Okända styra världen...
Högre, skönare, gudalika.
[”Stormen”, 1918]
Södergran kunde alltså dikta i fantasytermer. Men hon nämnde även moderna ting, moderna vapen, som ”Pansartåg”:
Femtio vagnar förhoppningar lät jag lasta till edert Amerika.
Hänsända vände de tomma...
Nu sänder jag pansartåg med stenhårda masker i hotande gluggar:
tusentals vagnar uppfyllelse vända de hem.
Södergrans krigiska sida brukar inte gillas av kritikerna. Den sägs vara en övergående fas, en labil andes gensvar på en stormig värld. ”Den sanna” Södergran utrryckte sig sedan i kontemplativa, kvietistiska termer: ”Sanningen fann jag i skuggan av hallonsnåret”. Men jag vill mena att hennes krigiska alster ännu lever, de speglar krigarens själ. ”Sångens anda är kriget” – kan det sägas bättre...

Och det behöver inte fungera som soldatinstruktion, som handbok för krig per se. Det kan elda en svag själ som behöver ta kommandot i sitt liv, som behöver leva mer autentiskt. Detta uppnås om man vet att man ska dö: memento mori. Med lite soldatiska förebilder därtill blir livet lättare att leva. ”Ta kommandot över ditt liv som kaptenen på skutan”, som Trevelyan sa.

- - -

Södergran var påverkad av Nietzsche: det handlar inte bara om att bearbeta inbördeskriget, det handlar om att likt många andra dåtida, ja även moderna européer som Evola och Jünger ta upp Nietzsches fallna mantel. Södergran gjorde det bättre än någon annan. Hon var mer nietzscheansk än Nietzsche själv. Hon uttryckte hans credo ut i sant musiska, sant poetiska alster. Nietzsches stilkrav känner vi, ”Zarathustra”-bokens pampiga inledning och övriga scener röjer en stilvilja, en ambition som emellertid inte alltid upprätthålls. Zarathustra föresläser, Södergran sjunger:
Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten.
Jag är en del av alltets stora kraft,
en ensam värld inom miljoner världar,
en första gradens stjärna lik som slocknar sist.

Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till!
Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror
och höra nattens tysta flod
och stå på berget under solen.

Jag går på sol, jag står på sol,
jag vet av ingenting annat än sol.
- - -
Solen fyller upp mitt bröst med ljuvlig honung upp till randen
och hon säger: en gång slockna alla stjärnor, men de lysa alltid utan skräck.
[Triumf att finnas till” ur Septemberlyran, 1918]
En mer kontemplativ Nietzschedikt av Södergran är denna. Den heter ”Vid Nietzsches grav” och understryker att mannen ifråga var katalysatorn till denna stora lyrik. Södergran är en större diktare än Nietzsche, visst. Men en sak i taget nu. Nietzsche var unik, äras den som äras bör:
Den store jägaren är död...
Hans grav draperar jag med varma blomgardiner...
Kyssande den kalla stenen, säger jag:
här är ditt första barn i glädjetårar.
Gäckande sitter jag på din grav
såsom ett hån - skönare än du drömt dig.
Sällsamma fader!
Dina barn svika dig ej,
de komma över jorden med gudasteg,
gnuggande sig i ögonen: var är jag väl?
Nej, riktigt ... här är min plats,
här är min faders förfallna grav...
Gudar - hållen evigt vakt på detta ställe.
[Ur Septemberlyran, 1918]
Södergran hade alltid denna nietzscheanska ådra. Redan i debutsamlingen ”Dikter” från 1916 sa hon utan att blinka, utan att be om ursäkt:
[S]könhet är icke den tunna såsen i vilken diktare servera sig själva,
skönhet är att föra krig och söka lycka,
skönhet är att tjäna högre makter.
Det är rader som står sig än. De går på tvärs mot det som idag är det sedvanliga, det fina och påbjudna. Att vara from (= tjäna högre makter) och finna inspiration i kampens andliga höjning, det är sannerligen inte mainstream, comme il faut eller tillåtet i dagens salonger! Därför bör vi lyssna till Södergran.

Södergran är som Karin Boye: en amazon. Genom att de var kvinnor hade ingen krävt av dem att de skulle göra värnplikt, försvara sitt land med vapen i hand. Då kunde förhålla sig mer fritt till krigsmentaliteten, mindre tyngda av nödvändighetens spärrar. De behövde inte hålla igen, de kunde ge allt. Boye stred mot drakar och troll, ”min död var ädel och god”, det var rustning och blod och död. En man som skrivit det hade fått höra ”krigshetsare och våldsapostel”. En kvinna med samma repertoar riskerade inte sådana etiketter.

Det är en aspekt av dessa kvinnors krigslyrik. Södergran hade mer bredd än Boye, hon kunde dikta om allt, om kvinnors särart, om bergsbestigning, solar och stjärnor, om sagoslott i sjumilaskogar och jordens början och slut. Hon var kosmisk, elementär. Och en av många elementära attityder är krigarens och den speglade hon så som ingen speglat den på svenska förr:
Sångarna voro inga harpospelare,
nej – förklädda gudar – Guds spioner.
Gamla tiders sångare – trösten eder,
gott blod har flutit i edra ådror –
ymnigaste röda krigarblod.
Sångens anda är kriget.
[”Apokalypsens genius”, 1918]

Relaterat
Friedrich Nietzsche
Evola: Metaphysics of War
Ernst Jünger
George Trevelyan
Krigssentiment

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (58) aktufall (17) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (60) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (7) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (98) small candies (141) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (63) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)