lördag 31 december 2011

Krigssentiment


Iran, Iran, krigshets mot Iran. Ron Paul säger att USA borde sluta hetsa mot Iran men vem lyssnar. Inte MSM i alla fall där provskjutning av raketartilleri tas för massiv attack. dn dn dn dn svd
Fria Tider 1 Fria Tider 2

Jag säger: fortsätt hetsa då, skrivbordsdemagoger. Ni får stå för vartenda ord, i denna värld och nästa. Jag har tvått mina händer. Jag hetsar inte mot Iran, MSM gör det.

Iran har inga kärnvapen. USA har vetat det sedan 2003. Ändå fortsätter de att hota, ändå fortsätter media att mångla Iran som Nästa Stora Hot. Skriv på då, ingen kan hindra er, det är ett fritt land. Jag skriver själv mina krönikor och noveller, mina romaner och stories. De handlar ibland om krig. Säkert bryter jag något tabu i och med detta ämnesval. Jag menar, jag har ju inte ett klagande tonfall som Peter Englund när han skriver om krig, jag har inte pacifistiska markeringar på var och varannan sida.

Englund är Fin och skriver Fint. "Stridens skönhet och sorg" - åh så fint, stora fin kille-priset är reserverat för dig. Men jag då? Jag har ingen cred vad det verkar. Enligt sakkunskapen är jag ju bara ett "fyllo i tunnelbanan som yrar om jordens undergång"... Well, undergången lär vänta på sig; jag kan bara ge er bly, kordit och trotyl. Det är Stormen som rasar i förterrängen i den gråzon jag skildrar. Men lyss till en insatt man, inse att kulturen går inte under för lite raketartilleri, svepelektron och laserskimmer.

Jag går före i gråzonen och lyser upp den med min night visions gröna skimmer. Titta i okularet om du vågar, kolla in texter som denna:
Någon bär sin automatkarbin som ett ok på axlarna, en annan har för remmen gevär, en tredje på ryggen gevär; uniformeringen varierar av allt ifrån camouflageblusar och marschstövlar över vinterkappor och motorbyxor till vapenrockar och lågskaftade kängor; ett svagt sorl stiger från leden, någon gnolar på en visa, några samspråkar, en annan pratar för sig själv, de flesta är tysta. Tolv timmar utan mat, störd nattsömn, marschen går till Punkt 567 för högst eventuell utspisning.

En klossformad terrängbil passerar på vägen, knak i uppväxlingen, gungande fjädring och blå rök ur avgasröret; den följs av en lastbil med gnällande transmission, draperat kapell och synbarligen livlösa gestalter i dess lastutrymme. Något senare möts de av en terrängmotorcykel, gåtfulla tecken på bensintanken, föraren höljd i snö, motorhjälm, glasögon, halsduk och kraghandskar. På väg tillbaka: fångkolonner, rader av tysta män i svarta uniformer, händerna i byxfickorna och halsdukar kring huvudena, anförda av en handfull vakter som går vid sidan om tågen, utbytande blickar av samförstånd med sergeant F. och hans män.

["Eld och rörelse", s 122-123]

Så kan det låta. Det är ur en viss story jag skrev 1990 och gav ut på Etherion förlag 2007. Pdf:en finns för fri nedladdning här. En recension kan ni läsa här. Det är Fredrik F. G. Granlund som på bloggen Marmeladkungen granskat boken.

Relaterat
När man hetsade till krig mot Iran
Carlos Castaneda
Erik Andersson
Camouflage
Stridsmiljö 2500

fredag 30 december 2011

Kris och megakris


DN skriver om hot mot samhället. Man nämner översvämningar, sjukdomar, solstormar och terroristattacker. Man frågar sig i artikeln vilket hot som är mest allvarligt. Experten Johanna Enberg kan inte svara på det. Hon glömmer också att se denna aspekt: att vi drabbas av flera kriser samtidigt, en "krisernas konvergens". dn dn dn gt exp exp svd

Den franske ideologen Guillaume Faye har däremot sett en dylik kriskonvergens, ett sammanflöde av kriser. Han gjorde det redan 1998 i boken "Archeofuturism". Det handlar i och för sig inte om de naturfenomen som DN mest ville kartlägga utan om mänskliga kriser. Men hans helhetssyn är berömlig.

Fayes kriskonvergens handlar om att världen ställs inför miljöförströring, recession och för snabb folkomflyttning samtidigt. Därtill kommer kommer förgiftat samhällsklimat här i väst med anti-vitt sentiment och oförmåga att bekämpa islamismen. Jag har skrivit om de båda sistnämnda förut, jag ska inte dra det hela dagspolitiskt, men ni förstår tendensen: man måste se flera kriser, man måste se hur de kan samverka i en megakris. Ser vi till DN:s fokus på naturkriser kan man ju tänka sig översvämning och höga vattenflöden kombinerat med någon epidemi, meteoritsvärmar, vulkanutbrott och jordbävningar i de zoner där sådant förekommer, och så allt detta samtidigt med samhälleliga kriser som depression, massarbetslöshet, social oro, sociala och religiösa konflikter.

Är detta svartsynt? Jag brukar anklagas för det ibland. Men självaste DN hade ju häromdagen, 27/12, i slutet av sin årsöversikt för 2012 detta: "december, jordens undergång enligt Mayakalendern". Så vem är nu krisfrossare...? Det respektabla DN månglar en, vad de själva antagligen skulle kalla, "konspirationsteori". Alltså en oortodox teori.

Att säga att Mayakalenderns slut är världens undergång är extremt. Det är bara en kalender som går mot sitt slut, ett räkneverk som slår om. Sedan börjar den om. Mayaindianerna hade sin långa räkning där man drog ut kalendern i flera tusen år. Någon gång måste den väl sluta. Så jorden går inte under. Men vår civilisation kan få uppleva lite utmaningar under de år som stundar. Det är ett helhetsfenomen: det handlar inte bara om 2012, inte bara om en solstorm, en översvämning, en terroristbomb, ett EU-land som går ur eurosamarbetet. Det handlar om risken för att flera kriser kan samverka och skapa negativt dynamiska effekter, synergier av icke önskvärt slag.

Vi får inte drabbas av noja. "We have nothing to fear but fear itself." Redan i juli 2008 skrev jag att man måste se Bortom Drakens År, alltså det som 2012 betecknas som i den kinesiska kalendern. Drakens år innebär "stora förändringar och förstörelse av det gamla" och det kan vi nog förvänta oss. Men man ska inte hoppa på varje svindel för det. Man måste ha lugn i kroppen, "ha ordning inom sig för att kunna skapa ordning omkring sig" som Ezra Pound sa. Det är vi människor som skapar framtiden, man får inte stirra sig blind på prognoser. Möta 2012 med ångest eller med krismedveten tillförsikt? Du väljer.

Relaterat
Dikten "Bortom Drakens År"
Uppenbarelseboken
En ny väckelse
Melina Starr
Jenro Klao
Målning: Leander Engström

torsdag 29 december 2011

En Graalsriddares vedermödor


Härmed lite fakta om en novell jag fick publicerad 2009. Den handlar om Fan, Döden och relaterade saker. Gå hit om du vill läsa storyn redan nu.

Över öde nejder, över slagfält och genom dunkla skogar rider en man. Han är Simon Le Bon, en riddare med uppdrag från Djävulen att finna Den heliga Graal.

Vid sin sida har Simon sin vapendragare, Gibichungen vid namn. Tillsammans rider de genom ett härjat Europa på jakt efter Graalen, artefakten som ska bringa Djävulen försoning med hans fader - Gud. Enligt ockult tradition är både Kristus och Lucifer söner till Gud.

Detta är upplägget i min novell "Riddaren, Djävulen och Döden". Den finns upplagd här. Det är bloggen Marmeladkungen som står för publiceringen.

Redaktören, den gode F. G. Granlund gillade min novell och ville köra den på sin blogg. Det fick han så klart. Så via länken kan ni nu läsa om Simon Le Bon och hans äventyr på slagfält i öde nejder och i Graalsborg. Han möter vissa övernaturliga väsen, bland annat den i titeln nämnde Döden. Så ta del av den omisskännliga stilen, antydningarna, anakronismerna och allt det andra som gör denna novell speciell om man får tro Granlund.

För övrigt ingår novellen också i min bok "Eld och rörelse", men känner ni inte till den kan jag bara beklaga.

Relaterat
Ett besök på Wiks slott
Arnäs kyrka
Fred Pohl
Novellen ifråga
Eld och rörelse (2007)

onsdag 21 december 2011

Schibbye-Persson hade ett uppdrag


Domen över de båda svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson faller idag. De var ute på uppdrag, ett journalistiskt uppdrag: att granska Lundin Oils verksamhet i Etiopien. svd svd svd svd svd svd svd svd dn dn dn dn dn dn dn dn dn dn exp exp ab ab Gotiska Klubben

Martin Schibbye och Johan Persson korsade gränsen till Etiopien illegalt. Att ta sig in i landet utan legala papper är ett brott även i Sverige.

Gränspassagen skedde i samverkan med ONLF-gerillan. Schibbye-Persson ska ha poserat på bilder med dessa vapen. Schibbye-Persson anklagas för terrorism på basen av gerillasamröret. Vapenbilden blir då en indicie. Gripen ur luften? Sentimentet i rättssalen betyder mycket här. Välvilja eller illvilja mot de anklagade.

Mer om fallet här. Rättvisan får ha sin gång. Etiopien kunde ju nöja sig med symbolisk bestraffning, säg ett par dagars fängelse. Bortsett från det anser jag, nu som förr, att man ska stå för det man gjort.

Jag är inte hämndlysten. Blir det frigivning eller milt straff är jag glad. Men denna affär har varit politiskt laddad även på hemmaplan. Det är inte bara en automatisk "bring the boys back home"-fråga, det är även en vänsterfråga. Lundin Oil skurkar, vänsterjournalister hjältar. Massmedialt narrativ typ 1A. Svart och vitt. Edit kl. 11.24: Schibbye-Persson har nu dömts för terrorbrott och olaglig inresa. Själva straffpåföljden meddelas 27 december.

Apropå narrativ (och nu går jag OT). Schibbye-Persson hade ett uppdrag. Det är en central scen i mången berättelse, att få Uppdraget. Tänk er privatdeckaren: någon behövande person uppsöker deckaren på dennes kontor. Tänk Chandler, Hammett. O store hjälte, jag behöver hjälp... (med att frita min man ur maffians klor/med att rädda min förmögenhet som konfiskerats av en gangster/med att hitta en viss familjeklenod). Uppdraget ges och sedan drar historien igång, en jakt på något Oerhört Viktigt. Men historien åsido, här gäller det hur man brukar framställa själva Uppdraget Ges-scenen. Jag menar, vi har ju även krigsstories där ett flyguppdrag ska göras och divisionschefen säger med sammanbiten min: det är ett enmansuppdrag. Men hjälten anmäler sig... Sedan finns även i krigsfallet: hjälten får ett uppdrag som bestraffning. Han måste göra detta självmordsuppdrag för att rehablitera sig.

Uppdraget ges: det är en central scen och den kan varieras. Men Något måste presenteras, det är själva början som är viktig. Själv tänker jag mig det hela överflyttat till en gammaldags värld, en fantasyvärld. En friboren, frilansande hjälte uppsöks av några Mäktiga Typer. De har ett förslag att framställa, ett uppdrag som behöver utföras. Jag tänker mig att det kan vara ett land som saknar regent: den regerande linjen har dött ut och en sidolinje måste träda till. Men representanten för sidolinjen, Pingo Luss, även kallad Minilorden, finns inte i kända länder. Han finns i Vivarion, en stad i en fjärran öken.

Så här kan man då tänka sig att uppdraget ges. Hjälten heter Trygger Disium och är en kall man, en man som kan hantera både svärd och snitsa:

- - -

Uppdraget var enkelt: finn Minilorden!

Han skulle finna en gåtfull furste vid namn Minilorden. Och han som skulle göra det, hans namn var Trygger Disium. Nu var det en vacker vårdag då han red fram genom en skog; koltrasten sjöng, solen strålade, inte ett moln syntes på himlen och en hare sågs skutta bort i lingonriset.

Han var en kringvandrande äventyrare denne Disium, en frilansande aktör i den rokkanska världens gröna nejder. En dag hade Disium fått besök av tre herrar i lustiga hattar. De var från landet Raventa sa de och de hade ett problem: deras fursteätt hade utslocknat och nu måste man ta en kung från en sidolinje. Huvudman för denna sidolinje var en viss Numation, även känd som Minilorden på grund av sin ringa kroppslängd.

Disium hade lyssnat på de tre herrarna där de kommit och besökt honom på det värdshus där han bodde. Han hade inget för sig för tillfället, han hade inga andra uppdrag att utföra - men han var förvisso en erfaren kaippare, hade deltagit i krig och skattsökanden och jakter på Leviatan och Behemot, så en liten Minilord skulle väl inte vara så svårt att finna...?

- Jag går med på det hela, sa Disium. Jag ska finna Minilorden.

- Bra, sa ledaren för tremannadelegationen, Pinna Stax kallad, en smalaxlad man med spetsig haka och pipskägg. Svär vid Det Ena att du ska fullgöra uppdraget.

- Ja, sa Disium och höjde högerhanden, jag svär vid Det Ena att jag ska göra allt som står i min makt att finna er furste, den legendariske Minilorden.

- Bra, sa pipskägget och räckte fram en pung med guldmynt. Här har du för omkostnader.

Lite formalia avverkades, som vart han skulle föra lorden sedan denne funnits (målet skulle så klart bli landet Raventa). Därefter hade de tre gett sig av. Disium åter hade sovit på saken och nästa dag frågat runt i staden där han var, Klibydon, var denne Minilord kunde finnas. "Fråga Jalle Borken" sa honom en smed, "han kanske vet." Denne Bork var en smart man sas det, en kunskapare som levde på ett berg. Hygelak hette berget. Disum beslöt sig för att följa upp denna ledtråd.

Han lämnade Klibydon och red ut i de stora skogarna, skrittade längs välupptrampade stigar genom mörka nejder. Några dagar förlöpte, med övernattning under granar och måltider på torkat kött och vin. Det var som nämnt vår, det var soligt, och djur och natur hälsade honom med sina färger, former och melodier. "Minsann" tänkte Disium, "vilket uppdrag va, finna en person som är försvunnen, en vilsegången småkung, en veritabel Minilord. Men det ska väl gå; jag är ju ung och stark, är klädd i brokor med läderskoning och justaucorps, har hatt med uppvikt brätte och en huggare vid min sida - så det här ska nog gå bra. Dessutom har jag en påse guldmynt. Och jag ska inte falla för frestelsen att sno pengarna och strunta i uppdraget. Nej, har man svurit vid Det Ena, den övergud vid hyllar här i vår värld, vår Rokkanska värld, då är man bunden vid det, då måste man fullfölja det man lovat - död eller levande."

---

Senare samma dag red Disium fram till ett skogsbryn. Här öppnade sig terrängen. En skimrande dal lägrade i soldiset. I fjärran sågs ett flackt, välformat, skogbevuxet massiv med ljusgröna fläckar bland allt det furumörka. Det var björkar som just hade slagit ut.

Massivet han sett var berget Hygelak där den vise, den där Jalle Borken skulle finnas. Borken skulle ha upplysningar om Minilorden om smeden talat sanning.

Disium red ner i dalen, fann en stig och började uppstigningen. Trots de flacka sidorna måste han leda hästen. Omsider kom han upp på en nisch med ängsmark och en björkallé. Allén ledde fram till ett rött hus med loftgång. Disium red fram, satt av sin häst, ledde den till en bäck där den kunde dricka och gick själv fram till huset.

Ingen kom ut och hälsade. Mystiskt! Men det rök ur skorstenen.

Disium tänkte: jag har rent mjöl i påsen så jag går in. Och in trädde han, via en kopparbeslagen dörr, och hamnade i en sal med synliga takbjälkar. Där fanns ett ekbord, jakttroféer på väggarna, vävda mattor på golvet samt en gåtfull tavla på en vägg, visande en ökenstad vid en flod.

Vid bordets ände satt en skallig man med runda kinder och kalott på huvudet. Han sa:

- Jag är Jalle Borken. Varsågod och sitt.

Disium tog av sig hatt och gehäng, tackade och satte sig.

---

Disium hade funnit sin sagesman, Jalle Borken. Nu satt han i dennes sal, såg sig om och sa:

- Vackert hem ni har, herr Borken.

- Visst har jag det, herr...?

Disium presenterade sig. Borken fortsatte och sa att han älskade denna sal, denna höga sal; den var nästan lika hög som lång, en himlasal värdig en kunskapare. Salen upptog halva huset medan resten upptogs av kök och förråd på nedervåningen och sovgemak på övervåningen. Sovloftet öppnade sig mot salen med snidade trävalv.

Borken bad honom stanna för en bit mat och snart kom där tjänsteandar och dukade fram soppa och dubbelmumma, kokt vildsvin med tunnbröd och sist lingonsylt med grädde. Man åt under tystnad. Efter måltiden tänkte Disium att det kanske vore dags att fråga efter Minilorden, detta var ju hans uppdrag - men något hejdade honom, den rika atmosfären i salen fick honom på andra tankar. Denne Borken verkade smart, verkade vis, så varför inte tillskansa sig lite kunskap när man ändå var här, lite visdom?

- Du är en vis man... började Disium, och den andre nickade.

- Så vad är svaret på lösningen? fortsatte vår hjälte. Vad är kärnan i din visdom?

- Den, sa Borken och sköt undan skålen med sylt och grädde som han just avslutat, är att man ska ta vara på ögonblicket. Vare sig du är glad eller ledsen, har framgång eller motgångar, ska du tänka: det finns bara här och nu! Jag kontrollerar detta ögonblick, står lugn i detta ögonblick, vare sig jag är på fest i Rabalons salar eller strider mot brummeldjur i mörka hålor. Förstår du?

- Jag tror det, sa Disium. Egentligen förstod han inte för det Borken sagt verkade alltför simpelt. Men ibland var sanningen banal.

- Nåväl, jag tackar dig för denna visdom. Jag ska lägga den på minnet.

- Väl bekomme, sa den vise.

- Men det var en annan sak...

- Visst, fråga på bara.

- Känner du till Minilorden?

- Det gör jag nog, sa Borken och pekade på tavlan på väggen, den med ökenstaden. Han bor i den där staden.

- Aha, sa Disium och såg dit. Vad är det för en plats?

- Det är Vivarion, en avlägsen drömstad i en hägrande öken. Det är allt jag vet! Vad jag senast hörde så var Miniorden där, den legendariske Numation. Så du söker honom?

Disium förklarade sitt ärende, det uppdrag han fått av de tre kungamakarna från Raventa.

- På så vis, sa Borken. Då kan jag bara önska lycka till, Låter som ett nätt litet uppdrag...!

- Kanske det, sa Disium. Bara jag inte måste leta all världen kring...

- Det vet man aldrig.

- Men jag har lovat, sa Disium, jag har svurit vid Det Ena att jag ska göra allt jag kan för att finna mannen. Därför bjuder jag dig nu farväl och rider vidare - mot Vivarion, var nu det ligger. Vet du?

- Ingen aning, sa Borken. Söderut, det är allt jag vet.

Disium bockade och tackade för sig, gick ut till sin häst, klappade den på manken och satt upp. I solnedgången red Disum nerför berget och vidare bort längs dalen, riktning söderut.

Del 2 av denna saga läser du här.


Relaterat
De var på uppdrag i Afrika
Bibliografi

tisdag 20 december 2011

Nordkoreas ledare Kim Jong-Il är död. Hans land skapades 1948


Kom Jong-Il är död. Nyheten kom igår men denne nordkoreanske ledare dog egentligen i lördags. Möjligen tar hans son Kim Jong-Un nu över. Vad som än händer blir det en tuff tid för landet. För diktatoriska dynastier räcker sällan lägre än från fader till son. Nordkoreas förste ledare efter skapelsen 1953 var Kim Il-Sung. Sonen Kim Jong-Il tog över 1994 och det var han som dog nyss, synbarligen lämnande över till generation tre, Kim Jong-Un. Som jämförelse kan nämnas att Haitis Papa Doc bara fick sonen Baby Doc som efterträdare, sedan föll regimen. Och i Syrien hade vi Hafez Assad som lämnat över till sin son som styr idag. Men hur länge till? - Utöver det är Nordkorea beläget i skärningspunkten mellan Kina, Ryssland och Japan-USA:s intressesfärer. Det är svårt att styra detta land även om konjunkturerna och världsläget är lugnt, vilket det inte är idag. svd svd svd dn dn dn dn dn dn dn dn dn exp exp exp exp ab ab

Nordkorea skapades 1948. Det var samtidigt som Sydkorea blev en stat. Det var de respektive kommunist- och kapitalistsfärerna som uppstått när Sovjet i norr och USA i söder i slutet av AVK ockuperat Korea. Detta land hade då varit en vasallstat under Japan från 1910. 1950 försökte så nordsidan att erövra syd. Det var vad som senare kom att kallas Koreakriget. Detta slutade 1953 med vapenstillestånd, ej fred. USA med allierade höll södra delen, kommunistblocket höll norra delen. Så är det än idag. Kriget är oavslutat. Hur kriget började berättade jag igår. Då hann jag fram Inchon 1950 och befriandet av södra Korea, denna landsdel som först togs av kommunisterna genom deras offensiv sommaren 1950. Syd återtogs och på hösten samma år kom så FN-beslutet att frita även norra Korea.

Den första FN-resolutionen beslöt att försvara Sydkorea. Nu togs en andra resolution som sa att hela Korea skulle "befrias". Man fick igenom dessa beslut eftersom Ryssland la ner sin röst i säkerhetsrådet. Kina röstade med eftersom det representerades av Taiwan. Kommunistkina var inte erkänt av världssamfundet då och satt ej i FN.

Operationen sattes igång och de amerikanska trupperna drog in i Nordkorea, ryckte segervissa fram mot kinesiska gränsen. Vissa befarade nu att Kina skulle intervenera, varom signaler förvisso kom – ivägsända av kineserna själva via diplomatiska kanaler – men man valde att ignorera detta och MacArthur sa trosvisst att det är ingen risk. Nordkoreanernas huvudstad Pyongyang intogs. Här lät man i oktober spela in ett avsnitt av ”The Bob Hope Show”, det första TV-program som spelats in i en befriad kommunistisk stad... Väl framme vid Yalufloden, gränsen till Kina som nåddes på senhösten 1950, trodde de flesta trupperna att kriget snart skulle vara över; bland annat sände man tillbaka ammunition för den skulle man väl inte behöva...?

Men svaret var så klart att det skulle man. Den 26 november anföll nämligen två kinesiska arméer över Yalufloden, vilket var en total överraskning för MacArthur och många andra – och detta var för sin del ännu ett exempel på hur önsketänkande kan förleda en general; man utgår från att fienden ska handla så som man själv förväntar sig att han ska göra. Ett subtilt skäl till detta bakslag kan ha varit att USA ännu trodde sig åtnjuta viss goodwill hos kineserna, det folk man hade gjort så mycket för under andra världskriget med stöd till Chiang, Flying Tigers och allt det där. Kanske var man också helt omedveten om att Maos Kina var Nordkoreas främst supporter i det pågående kriget, kanske blundade man för detta faktum, för hade man haft bättre koll på läget skulle man väl inte ha ryckt fram till Yalu med en så sorglös inställning

Hur som helst. Amerikanerna togs på sängen och tvingades till en snabb reträtt, en delvis förödande reträtt om man ser till att kompanier-bataljoner strök med och att den fysiska konditionen hos många soldater var dålig; vissa soldater blev helt enkelt efter i språngmarschen. På den tiden var löpträning inget man sysslade med i armén. Man retirerade och behöll känningen men moraliskt var det ett svidande nederlag för USA, att behöva bli slagna av soldater från tredjevärldsarméer på detta sätt. U. S. Army var välutrustad med stridsfordon och lastbilar medan kineserna mest gick till fots, och för sambandet hade amerikanerna walkie talkies medan kineserna hade trumpeter i gammal stil: det fungerade bra kan jag meddela. Och USA hade allt sitt flygstöd, både från markbaser och från hangarfartyg – men ändå fick man stryk.

Man drog sig tillbaka till 38:e breddgraden. FN-alliansens ledare satte sig ner att rådslå. Man insåg att man nog måste nöja sig med att hålla ställningarna, eventuellt låta kriget mynna ut i ett läge av oavgjort. Men MacArthur för sin del opponerade vilt, han ville föra kriget till seger – ”there is no substitute for victory” sa han – och på en journalistfråga om detta skulle ske med insats av atomvapen sa han att detta inte kunde uteslutas. Därmed hade Mac tappat kontakten med verkligheten, han hade vuxit sig för stor i sin roll och avskedades, för man kan inte ha en så pass egensinnig general ute i fält. Truman sparkade honom och gjorde det enda rätta, även om folk vid tiden var bländade av MacArthurs storhet och trodde att Truman gjort en blunder. Detta var i april 1951. – Ersättaren för Mac hette Matthew Ridgway. Han hade under andra världskriget lett fallskärmsoperationer, alltifrån Sicilien 1943 till Normandie och Arnhem 1944. Sedan Walton Walker avlidit i en bliolycka i Korea, december 1950, övertogs chefsskapet av 8:e armén av Ridgway; det var då en demoraliserad styrka, mitt uppe i reträtten från Yalu, men Ridgway lyckades återställa moralen på kort tid. Vad gäller yrkesmässig framtoning så hade väl Walker varit något av en cowboy medan Ridgway gav ett mer fältmässigt intryck: denne gick alltid klädd i full fältutrustning med hjälm och stridssele och på vardera axelremmen bars en handgranat och ett första förband. Soldathumorn förvandlade detta till två handgranater och gav honom smeknamnet ”Old Iron Tits”...

- - -

Matthew Ridgway tog över. Som ÖB lät han införa vissa förändringar. Dittills hade till exempel soldaterna inte riktigt vetat vad de slagits för. Nu fick de veta att tillbakahållandet av Kina var nödvändigt för nationens säkerhet. Men man skulle för den delen inte föra över kriget på kinesiskt territorium, det skulle bli för kostsamt. USA:s andra engagemang, framför allt i Europa, skulle bli lidande då. Ridgway ändrade också marktruppernas taktik. Tidigare hade de tenderat att hålla sig till sina fordon, klumpa ihop sig på vägarna. Nu tvingades de ut i terrängen; Ridgway var ju gammal fallskärmsjägare och på detta sätt fick truppen lära sig ett mer jägarmässigt uppträdande. Striderna krig 38:e breddgraden blev nu rätt flexibla, låt vara utan större förändringar men också utan kommunistiska frontgenombrott. Fiendesidan tröttades ut och led stora förluster.

Ridgway efterträddes 1952 av Mark Clark som varit chef för amerikanska 5:e armén i Italien 1943-45. Italien påminner som antytt om Korea som den långsträckta halvö det är, och terrängen i sig är likartad med mycket berg och ont om manöverutrymme: trupprörelserna kanaliseras till dalgångarna. Clark föreslog som Korea-ÖB att man skulle sätta in atomvapen för att bryta dödläget, men till skillnad från MacArthur drev han inte sin ståndpunkt på kollisionskurs med försvarsstab och president.

Striderna fortsatte längs den i huvudsak stabiliserade fronten. USA beslöt då att överföra en del av ansvaret till sydkoreanska trupper. Förhållandet mellan amerikaner och koreaner var inte det bästa, men vid stilleståndsavtalets tecknande 1953 hölls 2/3 av fronten av Sydkoreas armé. I själva U. S. Army började man vid denna tid tillämpa rasintegrering genom att förband med både svarta och vita infördes. I början av kriget hade man enheter med enbart svarta eller vita och så hade det varit ända sedan inbördskriget.

I juli 1953 stod det klart ingendera sidan kunde vinna, ingendera kunde stå som herre över ett enat Korea – så landet delades efter 38:e breddgraden i två delar, nord och syd. Mark Clark sa i sina memoarer att han undertecknade stilleståndsavtalet ”med tungt hjärta”; han hade velat föra kriget till seger men fick nöja sig med oavgjort. Han blev därmed den förste amerikanske ÖB:n att inte vinna ett krig.

Jämför man Korea med Vietnam så brukar det förra kriget framstå som fint och hederligt, bland annat eftersom operationerna var tydliga med frontlinjer, offensiver och reträtter. Men samtidigt ska man inte skönmåla Koreakriget för bland annat var de amerikanska förlusterna inte så, de var 50 000 jämfört med 58 000 i Vietnam, alltså ingen större skillnad. Vidare drabbades Koreas civilbefolkning ganska hårt av flygbombning, redan på 50-talet hade U. S. Air Force en avsevärd styrka och i Korea satte man in flygstöd så ofta man kunde. Det kunde räcka med att en fientlig krypskytt i en by hejdat en framryckande kolonn för att byn ifråga skulle utraderas av flyget. Det sägs att Korea relativt sett drabbades hårdare av flygbombning än Japan under andra världskriget, vilket inte vill säga lite.

Relaterat
Koreakriget, första delen
Vietnam
Här och nu
En norsk man
Thomas Cole, "Lake With Dead Trees", 1825

måndag 19 december 2011

Koreakriget definierade Korea


Kim Jong-Il är död. Han var ledare för Nordkorea. Korea var ett enat land en gång i tiden, en vasallstat till Kina innan Japan tog över på 1900-talet. I slutskedet av andra världskriget ockuperade ryssarna norra hälften och amerikaner södra hälften av Korea. dn dn dn dn dn dn ab ab svd svd svd svd svd exp exp exp exp

Koreakriget var för USA:s del ett halvkolonialt krig utkämpat bortom haven. Men förvisso försvarade USA här det territorium man befriat i slutet av andra världskriget så någon intervention var det inte direkt frågan om. USA må vara imperialistiskt. Men att bara be dem överge sådant de erövrat då, i slutet av stillahavskriget, det vore magstarkt. Om fienden anfaller försvarar man sig; det var aldrig någon tvekan om vad som borde göras när kommunisterna anföll i gryningen den 25 juni 1950.

USA var en stormakt vid denna tid. Fjärran var de dagar då man i början av 1800-talet fruktat anfall från Kanada och Mexico. USA hade inlett en imperial fas från slutet av 1800-talet. Efter världskrigen var man kärnan i det ena maktblock som dominerade världen; USA var ledare i västblocket som stod mot kommunistblocket. USA hade baser på andra sidan haven både i öst och väst. En av dessa baser var Korea vars södra del innehades av USA och den norra av Sovjet. Demarkationslinje var den 38:e breddgraden.

Nordkorea var ett kraftcentrum i kriget som följde, ett land lett av Kim Il-Sung. Denne dog 1994 och var fader till den nu, 17 december 2011, avlidne Kim Jong-Il. Kim Il-Sung måste för sin del ha varit en rätt slug man. Jag menar, det måste man väl för att kunna manövrera mellan Kina och Sovjet, hans två mäktiga grannar. Vilken av de två stormakterna hade störst inflytande på kriget då? Enligt Yngve Furtenbach så hade Sovjet militärrådgivare i landet före 1950. Både Kina och Sovjet lät utbilda koreanska officerare i sina respektive hemländer. Dessutom hade Kina låtit hela koreanska förband strida i kinesiska inbördeskriget, förband som senare sattes in i Korea; detta torde ha satt en stor kinesisk prägel på nordkoreanska armén om ni frågar mig. Om vi lämnar Furtenbach så ser man att Sovjet förvisso levererade mycket vapen till Nordkorea men det var ingen välgörenhet. Mao och Kim Il-Sung fick betala för varje patron. Sist och slutligen deltog ju hela kinesiska arméer i striden från hösten 1950 och framåt; kineserna betalade med blod för kriget vilket är mer än man kan säga att ryssarna gjorde. Ska ett svar ges på frågan vem av Sovjet och Kina som gjorde mest för Nordkoreas krigsinsats så blir mitt svar Kina.

Vad som hände var i alla fall detta: i gryningen den 25 juni 1950 korsade nordkoreanska förband gränsen till Sydkorea, den 38:e breddgraden. Styrkan var inte mindre än sju infanteridivisioner samt en pansardivision med den modernaste varianten av T-34-stridsvagnar. Samtidigt anföll nordkoreanskt flyg mål runt Sydkoreas huvudstad Seoul, belägen strax söder om demarkationslinjen. Staden intogs den 28 juni och i början av juli hade Nordkoreas pansar nått halvvägs ner genom Sydkorea.

- - -

Vad gjorde USA under tiden? De trupper man hade i landet hade inte mycket att sätta emot. Men så fort nyheten om angreppet kommit gick man till aktion med överskeppande av fyra divisioner från Japan till Sydkorea. Det var den 8:e armén, placerad i Japan som ockupationstrupp som på detta sätt väcktes ur sin letargi: soldaterna var dåligt tränade och psykiskt oförberedda att utkämpa ett krig men nu var det bara att gilla läget. – USA lyckades utverka ett FN-beslut som uppmanade medlemmarna att stoppa aggressionen i Korea; många länder bidrog med personal men huvuddelen av styrkorna kom att utgöras av amerikaner. Den 8 juli utsågs MacArthur, ledare för den amerikanska ockupationen av Japan, till FN-befälhavare i Korea.

USA:s fyra divisioner hade upptagit försvaret inte så långt från demarkationslinjen, men som antytts fick man retirera i de inledande striderna. Bland annat hade man problem att rå på nordsidans T-34:or, som i striden den 5 juli vid Osan en bit söder om Seoul. 75 mm M20 recoillessgranater och Bazookaprojektiler förmådde föga mot detta pansar, det var först sedan pansarbrytande 105 mm artilleri letts mot kolonnen som två vagnar slogs ut. Men i stort var det reträtt här och annorstädes, det var omgruppering som gällde för USA-trupperna; den kan beskrivas som ”ordnad” men nog var man tagna på sängen. Snart försvarade man bara halvöns sydöstligaste hörn med hamnen Pusan. Befälhavare var 8:e arméns chef, Walton Walker som tidigare verkat under Patton: en kort och tvär typ, ett energiknippe. I hårda strider lyckades han försvara brohuvudet; man hade också tillgång till flyg som kunde anfalla nordsidans förbindelselinjer, och snart var krisen övervunnen och nya förband kunde fortsätta att skeppas in från Japan. Men det var hårda dagar, symboliserat i denna Walkers order till en av hans underlydande: I’m sending you up the river to die...

Man försvarade sig vid Pusan men större saker var i görningen. Precis som den italienska halvön under andra världskriget var Korea lämpat för amfibiska landstigningar, överraskande flankangrepp. Och medan det inte alltid gick så bra där, antagligen beroende på att man stred mot tyskar, så gjorde en MacArthur-manöver snart stor lycka i Korea. Det var landstigningen vid Inchon, Seouls hamnstad på västkusten. Den 15 september landsattes två divisioner ur marinkåren här vilket överraskade fienden, kommunisterna uppgav Inchon direkt samtidigt som Walker bröt sig ut från Pusan. Som i ett slag vändes krigsläget, nordkoreanerna slog till full reträtt och amerikanerna kunde återta Seoul – och snart var man tillbaka i utgångsläget, den 38:e breddgraden var åter frontlinje. Inchon var för övrigt en aktion som påminde om MacArthurs stillahavsdagar, en amfibieoperation som sattes in på en överraskande punkt – men kände man sin Mac var en manöver av detta slag Common Knowledge vilket operationen kallades.

Med denna seger i ryggen antogs en ny resolution av FN:s generalförsamling: hela Korea skulle befrias. Hur det gick berättar jag här.

Relaterat
Det amerikanska imperiets uppgång och fall
Att tröttna på USA
Toppmöten nyss och nu
En som var för otålig

söndag 18 december 2011

Melina Starr


Miljöpartiet utmanar sossarna. De förra har i och för sig bara hälften av S:s 25 procent men de ökar, de tycks ha vind i seglen. Detta enligt SIFO-mätningen som publiceras idag. MP drar till sig kvinnliga väljare från S uppges det. Kvinnor! Kvinnor är den magiska kraften i samhället tycks det. Allt vad kvinnor gör är bra. I SvD intervjuas på annat håll Åsa Ravik, chef för den norska gymkedjan Elexia. Det rör deras chefkriterier och handlar inte om kvinnor per se men tänk, Ravik är ju kvinna, det är bra det. Kvinna och chef. Wow. Något har hänt. "Kan även en medelmåttig kvinna bli chef har vi nått jämställdhet" sa någon. Inte så att jag anser att Ravik är en medelmåtta. Jag vet ingeting om henne, jag läste ju hennes namn för första gången för en minut sedan. svd exp exp

I dagens DN har vi också en rad kvinnor: kvinna dödsbränd i hiss, Estrid Bengtsdotter har pyntat sitt hus och Karin Tunér-Munters Ford Flexifuel tål inte den etanol den ska gå att köra på. Hon måste tanka bensin och missar därmed den miljöaspekt som bidrog till att hon valde just denna bilmodell, Ford Flexifuel.

Temat för detta blogginlägg är kvinnor. Kvinnor kan. De kan rösta på MP, de kan chefa, de kan äga en etanolbil. Vad har jag själv att bidra med då? Jag kan bidra med Melina Starr. Jag föreställer mig hur denna andliga sökare ger sig ut på en resa, en resa till Sanningen. Det hela börjar med att Melina går runt i en fransk trädgård. Hon beser de klippta häckarna, de raka gångarna. Själva hennes tänkande påverkas; hon finner sig tänka sterilt och rätlinjigt, hon finner sig förbise gåtfulla fakta medan hon går där. Parken påverkar henne, leder hennes tänkande längs uppgjorda spår. Så hur råda bot på detta? - Enkelt: hon finner osökt en passage till en engelsk park där hon går, hon slinker bort genom en pergola och kommer ut i ett nytt landskap: smäktande kullar, en ringlande å. Denna park är annorlunda, den lockar fram andra korrespondenser.

Hon går bort längs en rad med almar, finner en grusgång och styr stegen mot en damm. Och väl sittandes i detta skulpterade landskap, med blicken på några grönhalsade änder och skuggad av några pilträd, får hon en ingivelse: jag ska ut och resa, jaga nya korrespondenser, nya impulser. Jag ska lämna denna stad, denna min Azurstad. Jag ska bli djärvare och samtidigt lugnare: ett stilla äventyr vill jag ha. Allt ska vara andligt och dannt men så är jag ju också en nationalist-donna, en modern aktör. Jag är Melina, Melina Starr, kvinna i tillvaron, kunskapare på livets stråt, operatör med hjärtat på rätta stället.

Hon kastar en blick på ett solur: halv tre, jaha... Få se tänker hon, jag går och hälsar på Aspilian för att ta farväl, sedan åker jag med sjutåget.

Aspilian är hennes guru.

Hon går bort i Azurstadens layout, ett virrvarr av gator och esplanader. Omsider når hon ett hus som är både palats och kyrka, tempel och borg, synbarligen ägt av en vansinnig.

Hon går in och träffar ägaren som är Aspilian. Denne visar henne på en Pisarromålning på väggen och säger att impressionisterna var ointresserade av både historiska och litterära ämnen, ja även människor i vardagen; för dem var allt en lek med ljus och skugga, ett glaspärlespel av impressioner.

- De trodde sig bara vara iakttagare av verkligheten, säger Aspilian, men minns Heisenberg!

- Man kan inte iaktta utan att delta, visst, säger Melina. Men vissa Monet är väl vackra, som "Impression, soluppgång", den där bron och några andra.

- Vackra kanske, säger Aspilian, men vad mer? Ofta är impressionism bara platt realism. Man måste väl uttrycka något med sin konst, ha en djupare idégrund än att bara "fånga ljusspelet bland löven" och allt det där.

De går till en salong, sätter sig i en alkov och delar en vinare. De diskuterar om landskap eller porträtt är bäst; Aspilian anser porträtt, men Melina anser att landskapet är ett externaliserat psyke, ett psykiskt landskap. En målare målar alltid sitt självporträtt, vad han än målar.

- - -

Melina reser iväg söderut, tar tåget till Maskinkusten och träffar där sin syster, som är på genomresa. Denna, Zinnia vid namn, äger en gul Peugeot 407, en slim sportbil som hon vant hanterar längs en oändlig motorväg i nattens mörker. Melina sover på passagerarplatsen, drömmer om tangorött och cybergrönt, monstralblått och halmgult, grålila och orange. Vägen går bortom Maskinkustens alla städer, passerar dem i förbifarten, och de enda spår man ser av dem är tysta förorter, diamantkorsningar och stadsljus speglade i skyn, gråviolett skimmer.

I gryningen, efter att ha passerat vida tallmoar, kommer man till en stad med slussar och björkalléer. Man går på en krog; väggarna har blommiga tapeter, brunt och orange. De beställer in löksoppa med gratinerade brödtärningar. Melina säger:

- Du som kan det här med religion, var inte Jeschuà en märklig man...?

- Du menar Jesus? säger Zinnia och blåser på soppan. Jo, nog var han annorlunda, "älska dina fiender": ingen lära kan vara mer kontroversiell! Men när vi lärt oss den är vi förvisso klara för en ny epok.

- Men en sak i taget. Låt oss ordna samhället i trygga former innan vi tar oss igenom slutet av Kâli Yûga.


- Sant, säger Zinnia. Jesu lära var nog bra för eremiter men vi lever ju i samhället. Vi kan inte alltid älska våra fiender. Det må vara ett ideal men vi kan inte älska alla vi möter, det kan man inte kräva av kreti och pleti. Att älska någon som, säg, stal min Peugeot 407 - det kanske vore högsint men det vore också puckat.

De avslutar löksoppan och tar in varmrätten som är marmite på gös, rödspätta och palsternacka.

- Tjuven ska fördömas, säger Melina. Han bryter mot budet "du ska inte stjäla". En from människa kan å sin sida inte anklagas för att hon inte ger bort sina ägodelar. Man får ofta höra det: Jesus gav även manteln till tjuven som stal livklädnaden. Alltså: "ge hit dina prylar, du är ju Jesusdyrkare!" Det resonemanget funkar inte. Som esoteriker och religiös ska man inte behöva få Jesu eremitlära kastad i ansiktet jämt. Det blir en övertolkning, ett överbud.

- - -

Zinnias projekt för närvarande är att starta ett retreat på en ö, än så länge hemlig. Inte ens Melina får veta var den ligger. Men hon får tips att fråga en viss Topsy i Storstad om dess läge.

Melina tycker detta låter konstigt, men låt gå.

Dessutom - visar det sig - saknar Zinnia medel för att driva verksamheten på sitt retreat. Men Melina lugnar henne med att hon, Melina ska finna guld åt henne; hon har på känn var hon kan göra det. Så efter krogsittningen skils de, och Melina går för sin del iväg genom ett tujabestånd, ser solen sila ner genom det täta grenverket. En fågel sjunger och säger "lev livet subjektivt, så når du med tiden det objektiva". En björn brummar i en glänta: "Positivt tänkande är ständig bön." Och en räv slinker förbi, sägandes: "Livet är en dröm vi drömmer, fast vi tror oss vakna."

Hon kommer ut ur skogen, vandrar över vida ängar och känner saltstänk i luften, hör vågornas brus och glider iväg på Odödlighetens sjö, seglande i en snäcka. På böljan möter hon en delfin, till vilken hon säger:

- Jag är essé, det vill säga "en som förbidar". Jag förväntar mig inget, är nöjd med vad jag har. Solen ovan mig, morallagen inom mig.

- ... "and the angel of death behind", säger delfinen.

- Ja, det också! säger Melina:
Medvetande om döden och ändock fröjd,
medvetande om döden och därför fröjd.

Delfinen gör en paulinsk utvikning om detta, om att man efter döden vilar i kosmiskt koma, men Melina tar honom ur den villfarelsen. För om själen är det som ger kroppen liv, säger hon, så måste ju själen leva vidare efter den somatiska döden. Själen kan ju inte hibernera, frysas ner eller ligga i dvala, nej tvärtom:

- "Idag ska du vara med mig i Paradiset" sa ju Jesus till den korsfäste rövaren.

- Aha du, säger delfinen, själen återuppstår så att säga direkt efter döden...

- Du börjar fatta, säger Melina, bra. Ge dig därför mysticismen i våld, simma med Vishnu-ananta-shâyin och träd ut i aromernas rike, lär dig popens roll, hör kattens purr och se Swedenborgs leende.

- - -

Melina når land och går in i ett vitt hus, läser gåtfulla hieroglyfer och beundrar deras former, fattar allt intuitivt.

- Har jag nått målet? säger hon till sig själv. Kanske jag inte behöver samla fakta mer. Aspilian har trots allt lärt mig en hel del. Jag ser idén i vitögat, fattar världen symboliskt. Jag behöver inte längre tänka diskursivt, tänka särpräglat och analytiskt, nej jag kan omfatta världen som helhet. Jag har omtolkat världen till ett klarare tecken, som Södergran sa!

Hon går ut över vida fält, ser en regnbåge i fjärran, når dess ände i en dunge - och där, i dungen, finner hon en kruka, till brädden fylld med guldmynt. Hon tar med sig krukan och går vidare, tänker "detta ska bli mig ett tecken". Kanske kan jag använda detta guld på den där ön jag sett för min syn...?

Genom en nejd full med blommor vandrar hon, kommer till Storstad, sover över hos en bekant och får instruktion om var hon kan möta Topsy. Denne skulle ju veta var Zinnias ö låg.

Så hur ska det gå? Du har just läst del 1 i följetongen om Melinas resa. Del 2 finner du här. In alles är det sju delar. Så om du ogillar delfiner, dialoger och svallande vågor kan du sluta läsa här.

Relaterat
Castaneda: att möta kunskapen
Domkyrkan i bilder
Simone Weil
Kristendom
Den översta bilden är "Sancta Lilias" av den engelske konstnären Dante Gabriel Rossetti 1874. Den nedre föreställer en Chevrolet 1955 i unik guldmålning som jag fann på Svammelsurium.

lördag 17 december 2011

Jag har sett allt förut


Jag har sett allt förut, skrivit om detta, skildrat allt detta i avslöjande detalj. Jag läser dagens nyheter och jag känner igen mig: detta är, mutatis mutandum, min värld. Jag har målat samma scener, beskrivit samma dåd i en följetong här på bloggen. När jag läser om dagens upplopp och spioneriaffärer, om mord och religiöst våld så anser jag att detta är Trygger Disiums värld i ett nötskal. Det är en faustisk värld som kör slut på sitt krut i ett beklämmande, hjärtknipande skådespel. Allt går över, allt kör sista varvet i en desperat utlevelse i våld, uppror och övervakning. Det är som Trygger Disiums värld: i "Kerubernas Svärd" lever kulturen i sin sista fas, allt är urartning och degenerering. Då får Disium i uppdrag att hämta det yttersta vapnet, Kerubernas Svärd, för att råda bot på sjukan. Han finner det. Och han drar det och flammor sticker ut, sticklågor som sticker iväg och tänder eld på hela jorden. dn dn svd svd svd exp exp ab ab

Han drar svärdet och skrattar vansinnigt. Han ser elden sprida sig och det är lika bra tycker han, lika bra att låta världen renas i flammorna för att sedan kunna resa sig ur stoftet som Fågel Fenix. Det är faustisk undergång, katharsis och rening av gammalt gott, klassiskt slag.

Disium hade alltså letat efter detta mäktiga svärd. Han sökte all världen kring. Han fann det till slut, detta svärd kallat Galuxion, detta Kerubernas Svärd, i en byggnad kallad Clydons tempel belägen i söderns länder. Beväpnad med klingan red han så iväg från detta tempel, flög med sin häst som nu plötsligt kunde denna konst; det var svärdet Galuxion som förtrollade dem båda. Disium svingade sitt svärd, såg flammor skjuta ut i alla riktningar och sätta skogar och fält, städer och bygder i brand.

- Hurra, skrek Disium, så härligt! Brinn, baby, brinn! "Tänd blixten, som slår ett folk av år med elände!" "Bryt ut, efterlängtade oväder!" Rid på eldstormen och surfa på stållavinen!

Och allt började förvisso brinna där han sprängde fram, gula lågor slog upp var han red. Han nådde omsider Kråkslätten där de andlöst väntande härarna fick se ett järtecken i skyn, ett spjut av eld. Det var Disium på sin häst som for fram, sändande eld och svärd över hela slagfältet. Allting förgicks, män och hästar, manskap och befäl, även själve kung Kobe som var hans gamle förbundne. Disium sände eld över båda härar, skickade bägge ledungarna till nästa värld. Han var inte längre en människa med tanke på vem som skulle vinna, han var gudarnas redskap när det gällde att föra Rokkana in i en ny fas.

Han fortsatte sin eldritt, red runt över hela det fagra Rokkana och drog eld över länder han besökt under sina äventyr, över Tinturel i norr, över Östland och Zammazingo, över Sydland och Hortalion, ja även över det gåtfulla ölandet Cokelien i söder. Själva luften var eldfängd, därför kunde även denna arkipelag drabbas.

Mätt på eldverket red Disium upp på ett berg, stack svärdet i sin skida och såg ut över världen, såg hela Rokkana gå upp i flammor. Vart han såg betecknades natten av flammor, av rubinröda stråk som korsades och försvann i lointänerna. Luften var tjock av brandrök, av de aromatiska kolväten som uppstår vid förbränning.

- Ett sådant skådespel, sa Disium till Bunkel, sin trogna, talande häst.

- Ja, sa denne. Hemska scener. Du har dödat hela världen, förstört allt! Du är säkert nöjd.

- Ja, jag är ganska nöjd. Jag har ju haft hjälp av dig, min eldfängda pålle!

Sa Disium. Och tog av sig hatten, drog kappan om sig, la sig ner på marken och sov. Det var knappast "den rättfärdiges sömn", sådana måttstockar gällde inte längre. Han hade som ett gudarnas redskap lärt världen en läxa, straffat den för dess synder, om man nu ska uttrycka det i kerubiska termer.

Han hade satt allt till lågan och låtit världen brinna upp: han hade låtit allt förgås i en magnifik lusteld eller plågoeld, välj själva. Han hade bränt ner hela civilisationen för att en ny skulle kunna spira ur dess aska.

(Del två av berättelsen finner du här.)

Relaterat
Vad det handlar om i Sverige idag
Landets läge
Låt MENA ha sin sharia
Ernst Jünger

fredag 16 december 2011

Hela spektrat


Häktesmordet, utpressningshistorien mot kungen, Facebooks globala tentakler som griper om oss alla: allt stavas hot, hot från mördare, hot från gangsters, hot från inframakter som ger oss möjlighet att kontakta vänner men samtidigt kontrollerar oss via detta och samlar fakta om oss, fakta som kan säljas till råare kapitalister som vill sälja sitt skräp till oss. dn dn exp exp exp ab ab

Det är en hotfull värld. Gangsters, mafiosis och cosa nostra agents beyond the sea hotar våra liv, vår ära och vår integritet.

Men det finns EN man som kan stoppa detta. Hans namn är Trygger Disium. Han ger sig ut i världen för att stoppa eländet genom att finna nio klenoder. När han funnit alla ska Fred Råda. Hoppas han. Men då ändras upplägget: han i uppdrag att finna Kerubernas Svärd och dra eld över världen. Och han tänker: varför inte...? Lite renande eld kan inte skada.

Låter detta invecklat? Nå, börja med att läsa här nedan om hur Disium fick de nio första uppdragen. Sedan följer länkar till resten. Det handlar om VÄRLDEN, om HOTEN, om INSPIRATIONEN att göra saker för sakernas egen skull. Med andra ord, hela spektrat.

Men vad gäller Disiums väg till att få dessa nio uppdrag så började det med att han fritt red fram genom världen, utan annat mål än att njuta av ögonblicket. Han red genom cypresslundar, ekskogar och parker, såg molnen gå och dagarna svinna, såg fåglar flyga och vinden kamma gräset på kullar i hans väg. Han var klädd i grön vapenrock och brokor av läder, lågskaftade stövlar och en hatt med brättet uppvikt på ena sidan. Runt livet hade han ett bälte och i en slida satt en dolk med silverskaft. I ett livgehäng bar han sitt svärd, rakt och dubbeleggat.

En vacker dag kom han till en dal bevuxen med blodbokar, sjukt röda träd med mättade löv, löv övermätta på grönska så att de gick i rött. Han skred sakta fram på ryggen till sin grålle, nådde en bäck, stannade, lät hästen dricka och klev av för att själv få en slurk.

Han hette Trygger Disium och var en hjälte. Året var 748 i den madragoriska eran. Disium började för sin del sina dagar som son till en bonde, lämnade hemmet och tjänade som skogsjägare i två år. Sedan drog han söderut och blev legokapten i riket Fluxonia. Därefter mönstrade han av och for runt i världen, och det var under denna fria kringvandring vi mötte honom i början.

När Disium druckit klart reste han sig och fick syn på en bro, en marmorbro som ledde över bäcken.

- En bro, tänkte han, varför en bro över denna lilla bäck...?

Han satte sig i sadeln igen, korsade bäcken och slog in på den väg som ledde vidare från bron. Hästens hovar klapprade mot stenen. Disium såg upp mot den brinnande skyn, kände sig en smula hungrig, men tänkte att mat och husrum kanske stod att finna längs vägen.

Vägen ledde upp på en liten knabbe. Han såg milsvitt omkring sig. Hans blick fångades av ett marmorvitt slott i fjärran, en skapelse krönt av två tornhuvar. En sådan borg tänkte han, den såg mäktig ut. Dit måste jag bege mig och kanske få mig lite god, fet mat till livs.

Disium red vidare längs vägen. Den breddade sig, ledde ut på en slätt och approcherade en vit mur bak vilken anades hus inbäddade i almar. Allt kröntes av slottet han nyss sett, borgen med de två tornen.

Disium red fram till en port i muren. Ingen vakt syntes till.

- Ohoj, någon där? ropade han.

En vakt med spetsig hjälm och spjut i hand dök upp bakom bröstvärnet. Han sa:

- Vem är du?

- Jag är Trygger Disium. Jag är en finnare, jag finner saker. Jag hedrar devas och väktare.

- Väktare, minsann? Du menar himmelska väktare?

- Dem. Och dig.

- Rätt svar! sa vakten. Vi släpper in dig. Du är en from man. Välkommen till Ysidor.

Porten gled upp på knarrande gångjärn, det ena av två dörrblad. Disium tog fram ett guldmynt ur sin pung, gav det till vaktchefen, red in mellan stadens vita hus och började se sig om efter ett värdshus.
Del 2 av denna saga finner du här.

Relaterat
Kerubernas Svärd
Swedenborg
Chartres
Steiner
Lönnlöv

torsdag 15 december 2011

Irakkriget är slut men KRIGET är inte slut


Obama säger: "Irakkriget är slut." Det är inte så enkelt. Det är lätt att starta ett krig men att avsluta det ligger i Guds hand. Nu måste vi i Sverige hålla krutet torrt. Stärk försvaret: "si vis pacem, para bellum". Om du vill ha fred, bered dig på krig. dn dn dn dn dn dn svd svd svd svd svd svd exp exp

Kanske har USA uppnått något som liknar fred och pacificering i Irak. Kanske har USA snyggat till situationen så att en reträtt inte ser alltför flyktartad nu. Men Mellanöstern är i kaos, snart blir det brand på riktigt. Läs här, här och här så fattar ni. Jag har bevakat Mellanöstern sedan 2008 och vet vad jag talar om.

Kriget fortsätter. I Mellanöstern, någonstans. Syrien tycks kunna bli nästa Libyen: lagom litet för att sluka till middag. Och hela tiden hetsar USA mot favoritfienden Iran. Mer om det här. Så att: det kommer att krigas. Så är det. Men det är inte JAG som hetsar till krig...! Se här. Men förutom det, bröder och systrar, vad har ni emot en värld präglad av skottvidder, skyl och skydd? Vad har ni egentligen emot en värld styrd av begrepp som "eld och rörelse, anda och disciplin"?

Trotylstormen rasar, krebabomber briserar. Se bara till att hålla er på rätt sida b-linjen så ska allt gå väl.

Kriget har börjat. Besten är lös. Libyenkriget var antagligen bara början. Fler riggade krigsförklaringar lär komma mot andra länder i Mellanöstern, kanske även på annat håll i världen. Krig må komma; se bara till att som privatperson och mediakonsument vara mentalt förberedd. Se till att ha frid inom dig, då kan du inte dras med i krigshets.

Om nödvändigheten av inre frid skrev jag på bloggen 18/11. Även häromdagen, 11/12 skrev jag om det. Jag citerade då samma sak som nu men jag måste ta det igen. Alltså, kriget är här men man får inte ha krig inom sig:
Det är krigsaktiga tider, spärrar och portar, hårda tider. [...] Men själv är jag ju härdad som få inför dylikt krigssentiment, jag har ju mer eller mindre levat i det sedan 80-talet och den nystart som kalla kriget fick då. Invasionen i Afghanistan, nertystad av dåtidens svenska MSM-elit och kulturskribenter från DN och Expressen till Aftonbladet, dock reell med ett samtidigt hot mot Sverige på Sovjets nordflank, ja, detta krigssentiment har liksom påverkat mig. Och Falklandsöarna, Beirut 1983, Grenada, lumpen, Gulfkriget och privata krig som "Eld och rörelse" och "Camouflage", fullbordade i jämnhöjd med den multikultismens kulturkamp som nu rasar, gör att jag tar eventuell sentimentsterror med ro. Säg att det är krig, vem bryr sig, det rasar i vart fall inget krig inom mig.

Världen må vara krisartad och krigsaktig men inom mig har jag frid.

Frid, frid! Inom sig måste man ha frid. Det kräver en viss disciplin detta, en viss esoterisk förmåga att finna lugnet mitt i stormen. Man måste ha viljestyrka, vilja att bringa ner andningen och se saker lite utifrån. Kunna tänka: "i morgon bitti kommer mitt inlägg om Sveriges transmarina öde att ha fått 40 sura kommentarer, kommentarer jag måste sätta mig och besvara efter morgonkaffet. Nåväl, bättre med 40 kommentarer än 0, det här blir något att minnas på gamla dar..."

Folk säger att jag är polemisk. Men jag kan inte vara annat: jag går ut i striden, grek ho polemós, säger min mening om det hatsentiment som råder visavi traditionell svensk kultur. Jag menar, OK, det finns något som heter att vara ONÖDIGT POLEMISK, att debattera för debattens egen skull, spela bad boy och slå ner halmgubbar, men det sentiment jag upplever i Sverige idag är inget hjärnspöke. Om det sedan är "hatiskt" av MSM att med nålstick dissa midsommarstång, julgran och vit hud, det må diskuteras. Men jag frågar mig bara, när blev det comme il faut för våra politiker att säga dylikt...?

Jag är emot detta samhällsklimat. Jag ropar på rättelse, ändring, omkalibrering av kulturstämningen. "Det sitter i väggarna"; i så fall måste väggarna tapetseras om, dock inte rivas. Nej just det: jag talar inte boyish om att riva allt och börja från noll. Jag talar om att återvända till en samhällsdebatt där inte Sverige ifrågasattes varje sekund, där inte svenskar måste be om ursäkt för att de är svenskar, där inte infödda ska kröka rygg för allt utländskt. En rimlig stolthet för vårt eget måste till, något annat är onaturligt. Jag säger ja till utländska inflytanden men de måste ske på basen av en uppskattning av det egna.

Därför stridbarhet, därför HO POLEMÓS. Herakleitos sa förvisso att "striden är alltings fader". Om han med sin term - ho polemós - menade väpnat krig, politisk strid eller något annat vet jag inte. Dock måste man idag bejaka att det åsikterna om Sverige skär sig så det gnisslar: vissa vill avskaffa det och kalla landet "Provins Nord nr 3", andra älskar det och vill värna vad det står för. Utöver denna strid drar det ihop till en ny fas av RIKTIGT krig nere i Mellanöstern snart. Syrien eller Libyen? Jag välkomnar det inte, jag hetsar inte till detta krig. Men MSM gör det och då måste man som privatperson vara beredd.

Jag menar, det är inte kul att mötas av svarta rubriker om krig. Men är man mentalt förberedd kan man inte knäckas. Leviatan lever på vår rädsla men har man besegrat skräcken i bröstet kan man inte besegras, sa Jünger i "Der Waldgang". Kriget som hot mot oss är ett hot mot vår mentala hälsa, vår sinnesro. Ekerwald talar i en essä om en kvinna som tog livet av sig på grund av världsläget. det var för mycket krig i världen, alltså tappade hon lusten att leva. Detta är centralt för vår tid: hur mediakonsumenter får depression av att bara läsa tidningen, och hur de saknar förmåga att lägga ifrån sig bladet och istället ta ett djupt andetag.

Relaterat
Ernst Jünger: "Der Waldgang" (1951)
Vårt Försvar 1/2008
Iran är ett land
MSM är krigshetsarna, inte jag

tisdag 13 december 2011

Spengler: Människan och tekniken


Ett tåg i Skåne har kört i maxfart med öppna dörrar. Detta rör teknikens titaniska sida. En viss komponent i så kallade led-lampor kan störa annan elektronik. Detta är en teknisk nyhet. Följetongen om Saab rör en delvis högteknologisk produkt, de moderna Saab-bilarna. Vi läser om forskarna vid Cern som bedriver vetenskap med dyra, högteknologiska maskiner: detta är faustiskt så det förslår, Big Science. Och hur trafiken i Slussen i Stockholm ska ordnas rör i högsta grad Människan Och Tekniken, detta som Oswald Spengler skrev en bok om 1931: "Der Mensch und die Technik". Samma år kom den på svenska på Hugo Gebers förlag. Titeln var: "Människan och tekniken - bidrag till en livsfilosofi". -- Edit 2012: boken har nu kommit i en nyutgåva på Arktos förlag. dn dn dn dn dn dn kvp exp ab svd svd

Man kan säga: en gång bodde vi alla i skogen, samlande bär och nötter och vad som fanns att få. Sedan sken förnuftet in i vårt sinne och vi började använda verktyg. Vi röjde upp i skogen och började timra oss hus och odla marken. Vi började använda verktyg. Detta var traditionellt sett "teknikens födelse". Men allt kom inte som i ett trollslag; vi var ju tekniker, vi nyttjade teknik i bemärkelsen metodik redan före vi lärt oss bruka klubbor och tillhyggen.

Teknik är nämligen inte bara en fråga om maskiner och prylar. Att till exempel som jägare närma sig ett byte på ett visst sätt, det är att använda en viss teknik. Spengler gör oss uppmärksamma på det i denna bok, "Människan och tekniken". Han skildrar hur vi höjer oss från barbarstadiet till ett civlisationsbyggande stadium. Dock finns det hos honom inget yttre, inget högre förnuft, inget andligt-gudomligt. Primitivism är ordet, vitalism utan några högre esoteriska dimensioner. Allt är instinkt, sublimerat till ett högre plan. Ideal finns inte: "ideal är feghet". [kap III] Spengler skulle ha gillat den tidige Artur Lundkvists rader om hur den primitva människan blir civiliserad men inom sig bevarar vilden:
Nu har vi byggt ett strålande himlavalv uppöver oss -
är det inte av glänsande stål?
I ljus badar vi. Våra lemmar badar i ljus.
Men djupt ini oss drömmer en uråldrig mörk skog -
där lever ett djur, gömt i snåren:
om natten vrålar det ut sin hunger
och i en obevakad stund störtar det fram likt en tiger
och river vår vackraste hind -

Vi blir civliserade, vi bygger städer, vi bygger maskiner. Maskinen antar en metafysisk roll. För tekniken sådan den var fram till, säg, Spenglers död, sådan den var med ångmaskiner, järnvägslok och bilar, blir maskinen själva sinnebilden och symbolen, den vägledande tekniska arketypen. Sedan dess har nätverket kommit att bli en mer vägande sinnebild för teknik: kommunikation, kontroll och växelverkan är idag viktigare än maskinell kraft och fysisk rörelse. Men låt oss ändå uppehålla oss vid maskinen. Spengler är nämligen inte blind för dess skönhet. Och än vaknare för maskinens estetik är Ernst Jünger i "Feuer und Blut" från 1925:
[M]askinen är vacker, den måste vara vacker för den som älskar livet i dess fullhet och våldsamhet. - - - Det har vi ju märkt ibland när vi sett ett expresståg blixtrande och dundrande susa genom landskapet, racerförare skjuta in på banan ur den doserade kurvan, när metallfåglar kretsat över våra städer och när vi i stora glastäckta hallar stått mellan kolvar och sprakande svänghjul, medan manometrarnas kvicksilverpelare stigit och fallit och de röda visarna på... kraftmätarna darrat, att här måste finnas ett överskott på liv, en lyx, en vilja att helt och hållet förvandla livet till kraft.

Spengler målar upp teknovärldens triumf. Det är som "Tider skola komma" och "Metropolis" i koncentrat. Men så kommer teknikens problem som miljögifter, bilköer, skogsskövling, energikris och konsumism. Men för nihilisten och preussaren Spengler finns bara kamp och undergång och därefter intet. Naturen är fienden, det sägs klart ut. Och om teknikens utveckling stannar av, ja då är det "pacifism i kampen mot naturen". [kap XII] Maskinen förtär sin skapare och allt man kan göra är att sikta på en grandios sorti. Vi måste leva efter Akilles' måtto: "Hellre ett kort liv fylld av dåd och ära än ett långt utan innehåll":
Tiden låter icke hejda sig, det går icke att vända om, det hjälper icke att avstå från något. Endast drömmare tro på utvägar. Optimism är feghet. -- Vi är födda i denna tid och måste tappert gå den väg till ända, som är oss förelagd. Det finns ingen annan. [Vi måste hålla ut på vår förlorade post] som den romerske soldat, vars lämningar man funnit utanför en port i Pompeji, och som dog, emedan man vid Vesuvii utbrott glömt att avlösa honom. Det är storhet. Detta hederliga slut är det enda, som man icke kan beröva människan.

Det är manande, heroiska ord detta, men någon väg att seriöst överväga är det inte, denna spenglerska kamp mot naturen tills vi stupar. Jag röstar istället för fortsatt högteknologi och kristallteknik, rimlig miljöhänsyn och andlig utveckling inom ramarna för Fayes arkeofuturism.

Men visst har Spenglers bok något att säga oss. Man kan dock hoppa över de första kapitlenas primitiva spekulationer hur språket uppstått ur ordergivningen - kom hit! gör det! Detta var urspråket enligt Spengler. Tillåt mig tvivla. Men i övrigt är hans bild av teknik och kamp, av heroiska konstruktörer och äventyrliga stadsbyggare, av maskinlivet som livsstil, nyttig som alternativ mot liberala godnattsagor där tekniken antingen bara uppstår och bringar lycka åt alla, eller bringar lidande åt de stackars plebejer som måste sköta denna moderna grottekvarn. Spengler går fri från dylika moralismer; han accepterar tekniken, han ser tekniken som en livets taktik. Och därmed förmår han se teknikens poetiska sida - han ogillar poesi men gillar teknik, se där en poetisk strategi som heter duga. Spengler föraktar"... den ståndpunkt, som intogs av de flesta katederfilosofer och till och med många historiker ända ned till litteratörer och esteter i våra moderna storstäder, vilka anse författandet av en roman viktigare än konstruktionen av motorn till ett aeroplan." [kap I]. Jünger säger detsamma i "Feuer und Blut"; han hånar den "Nietzsche, vilken i sitt renässanslandskap inte hade något rum för maskinen".

Så jag säger: man måste bejaka tekniken estetiskt. Och praktiskt vara beredd att modifiera den så att den inte förtär oss. Spengler såg själv hur trafikproblem i storstaden visar hur maskinen kan bli kontraproduktiv. Men han såg ingen utväg, såg inga sätt att förfina tekniken. Nej öka intensiteten i exploateringen bara tills vi stupar av miljöförstöring. Knappast en gångbar filosofi i något läger idag.

Relaterat
Västerlandets undergång
Jünger: Der Arbeiter
Guillaume Faye
Svensk fantastik

lördag 10 december 2011

Tranströmer tar priset


Det drar ihop sig till Nobelfest. Tranströmer ska idag få sitt Nobelpris ur kungens hand. Jag har tidigare lyckönskat Tomas Tranströmer till utmärkelsen. Jag gör det även nu: grattis till Nobelpriset i litteratur Tomas, du är en värdig vinnare...! Men jag har även varit kritisk. Till exempel är hans haiku inte alltid haiku. svd svd svd svd svd dn dn dn dn dn dn exp
... och här ger Gotiska Klubben sin syn på detta och annat

Tranströmer markerar för mig slutet på en epok: fri vers, modern poesi som endast har bilder och metaforer som stilmedel. Man riskerar att krångla till det med ett avancerat bildspråk. Tranströmers utflykt i haikun visar dock att han förstått konkretionens makt.

Så att: Tranströmer diktar vanligtvis med liknelser och det hela fungerar ofta väl. Han är poet, han är värd namnet. Men nu går det inte att dikta så mer. Jag gillar i och för sig andra metaformästare som Strunge, Södergran och Bertil Malmberg. Men nu har denna poesiform nått vägs ände. Nu måste vi se till orden i sig, poesi måste utvinnas ur orden själva. Därmed kan vi uppnå en "ordens alkemi" och nå sanningens källa den vägen.

Konkretion är vägen. En viss Ezra Pound hade ett och annat att säga i detta ämne. Utgångspunkten fann han i kinesisk poesi. Hans "ABC för läsare" blev en den "konkreta poesins" lovsång, en lektion i konsten att kalla en spade en spade och få det hela att bli poesi.

Pounds syfte med sin bok var att svara på frågan vad bra poesi var för något. Det gjordes genom att ett Kinainfluerat synsätt anlades på poesin, ett resonemang som byggde på Ernest Fenellosas "Essay on the Chinese Written Character". Enligt Pound menade Fenellosa att en europé som ombeds definiera någonting fjärmar sig från de enkla tingen och hänfaller åt abstraktioner; gäller det att definiera rött får man svaret "en färg", färg definieras i sin tur som elektromagnetiska vågor, vågor som en form av energi och energi som en primärkraft i varat. Man förlorar sig i abstraktioner.

I motsats till detta framhävde Fenellosa en metod som kineserna tillämpar i sina ideogram, grundlagd under antiken. Ska rött definieras med denna metod sätter kinesen samman tecknen för "ros", "körsbär", "järnrost" och "flamingo". Enligt Fenellosa måste ett språk som skrivs med bildskrift förbli poetiskt, det kunde inte låta bli att vara poetiskt, i motsats till språk skrivna med fonetisk skrift som våra europeiska. "Det kinesiska... ideogrammet för rött bygger på ting som alla KÄNNER TILL." (Pound)

Pound ansåg vidare att poesi inte skulle vara tomt retoriskt utan koncentrera sig på saken, samt att inga ord som inte bidrog till framställningen fick vara med i poemet. Detta plus inspiration från den kinesiska bildskriften torde vara ett program så gott som något för "konkret poesi". All Pounds egen poesi faller tyvärr inte inom denna ram; den kan vara ordrik och låta som versifierat tal, den kan vara abstrakt och pratig. Göran Palm kallade träffande Pound för ”lakonikern som pratade ihjäl sig”. Det oaktat fyller några antikiserande Cantos mer än väl kriterierna på "konkret poesi":
Och Tian sade, med handen på lutans strängar
Som ljödo lågt ännu
när hans hand hade lämnat dem,
Och ljudet steg upp som rök mellan löven
Och han såg efter ljudet:
"Den gamla badsjön
Och pojkarna som kasta sig i från plankor
Eller sitta i snårskogen och spela mandoliner."

Detta var ur den "kinesiska" Cantos XIII. Början av Cantos I med homeriskt motiv är för sin del inte sämre:
Och vandrade ned till skeppet,
Satte köl mot bränning, fram på gudomliga havet, och
Vi satte mast och segel på becksvarta skeppet,
Buro får ombord, och våra egna kroppar,
Tyngda av gråt, och vindar från aktern
Buro oss utåt med buktande segel,
Circes trollkonst, den gudabornas.
Sedan sutto vi midskepps, vind hårt mot rorskulten,
Så med fyllt segel beforo vi havet till skymningen.
Sol till sömns, skuggor över hela oceanen,
Kommo vi så till djupaste vattnets gräns,
Till de Kimmeriska landen, befolkade städer
Täckta av tätspunnen dimma, genomträngd aldrig
Av solstrålars glitter.

[övers Lars Forssell]

Som antytts under resans gång är jag inte helt fientlig till liknelser och metaforer. Det är ju också lönlöst att i konsten ställa upp regler för hur något ska göras, för då riskerar man bara att en konstnär ställer sig upp likt en Picasso och säger "varför inte tvärtom?" Som antytt kan även jag gilla avancerad, metaforisk poesi som den hos Mikael Strunge, Edith Södergran och Bertil Malmberg, för att nämna några av mina favoritpoeter. Bra metaforpoesi är bättre än dålig konkret. Men när en poet lyckas säga det han ska utan krusiduller, med ett enkelt, konstlöst språk, ja, då är det svårslaget, "sobert en hårsmån från smärtgränsen" för att tala med Harry Järv. Har jag att välja mellan bra liknelsemättad poesi och bra enkel dito, väljer jag nog det senare. Som William Carlos Williams' "Att nalkas en stad":
Färdig med världen snart -
tröttnar jag aldrig på dessa gators
mysterium: de tre korgarna
med torkade blommor i det höga

barfönstret, måsarnas flykt
över fabriken, den smutsiga
snön - ödmjukheten hos snön som
försilvrar allt och

trampas till och randas av nötning - men
faller igen, de tysta fåglarna
på himlens stilla trådar, vingarnas
virrvarr då de lyfter

tillsammans. Flaggorna i den tunga
luften rör sig mot en bitter
av bly - snön
mönstrad av stubben från gammalt
ogräs ---.

[övers Stewe Claeson]

Men kanske är även detta för retoriskt. Det är fullt möjligt! Kanske måste vi gå till vår egen Sonja Åkesson för att hitta poetisk konkretion av första rangen, dikten "Transithall":
Fyra herrar i diskret kostym, vit skjorta, slips
och bröstnäsduk;
en med magen mellan knäna.

En gumma med kindpåsar på nertzkragen.

En neger, kolsvart, med brandgula strumpor.

En med nån sorts eksem.

Tre herrar i diskret kostym, vit skjorta, slips
och bröstnäsduk.

En lång tjej, tanig och kutig.
En medellång, finnig och katig.

Två herrar i diskret kostym, vit skjorta, slips
och bröstnäsduk.

En långhårig kille i kaftan.

Två tanter i bruna hattar.

En herre i diskret kostym, vit skjorta, slips
och bröstnäsduk.

En brud, styv som en vaxdocka.
(Brudgummen, brusig, puffar cigarr.)

En pojke i rullstol.

Not: Jag har alltså satt citationstecken runt "konkret poesi" i denna artikel. Det är för att skilja det hela från vad som i dagligt tal är konkret poesi eller konkretism, en riktning inom poesin som kom efter andra världskriget och blomstrade på 60-talet. Nu har jag fått veta att en fraktion inom denna inspirerades av just Fenellosa och Pound, men jag tror jag behåller mina citationstecknen.

Relaterat
Denna text finns med vissa ändringar att läsa på s 31 ff i denna fil
Tranströmer och haiku
Samuel T. Coleridge
Ivan Augéli, "Gatubild från Stockholm", cirka 1892.

Etiketter

A-Z (5) abb (4) abbX (1) ahma (6) aktuellare böcker (56) aktufall (10) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (235) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (18) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (6) bing (287) biografi (16) bloggish (58) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (4) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (2) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (3) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (1) ipol (47) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (31) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (61) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (170) pr (45) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (10) sf man minns (98) small candies (137) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (8) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)