söndag 30 oktober 2011

Kritik mot Breivik


I Norge börjar man nu kritisera polisinsatsen i samband med Breiviks dåd 22 juli. Själv är jag också kritisk, mot själve gärningsmannen denna gång. svd dn dn ab




1. Kritik mot Breivik

Man kan kritisera Breivik för ett och annat. Till exempel är hans inställning mot islam extrem. Han låter den inte ens existera i Mellanöstern.

På sidan 1322 i manifestet yttrar han tankar som att den muslimska världen ska isoleras tills islam slutar existera. Västra Turkiet ska annekteras, en kristen assyrisk nation ska skapas samt en iransk zoroastrisk. - Nog är det så att islam idag diskriminerar kristendom och mazdaism. Det är allvarligt. Det ska sluta. Men islam i sig kan i mina ögon få ha MENA. Där kan de ha sin islamism och sharia. MENA är islams naturliga biotop.

Man får som invandringskritiker inte bli alltför anti-islamsk och tro att alla problem med massinvandring från MENA försvinner bara för att islam i sig försvinner. Vi ska inte ha sharia här, islam ska vänligt men bestämt få satta gränser kring sig, men i övrigt kan man ju inte utplåna religionen.

Att kritisera Breivik? - Man kan förvisso kritisera honom för att vara
militärwannabe. Samt för att ha brackig smak (Lacostetröjor, Breitlingklocka (såld för 1800 euro före kuppen), en viss porslinsservis han var stolt över att äga). Uppkomlingsstil, noveau riche.

Detta är smått graverande. Möjligen hade han även en lätt musisk ytlighet. När han nämner favoritfilmer är det synnerligen hastigt avklarat: "300, futuristic, sci-fi, zombie, Lord of the Rings, Star Wars, Passion of the Christ”. Jag gillar själv kristusfilmer och sf, men nog finns det mer här i livet än Larger Than Life-epos. Tarkovskij...?

Breivik namedroppar. Hans favoritböcker sägs vara dessa: "1984", Thomas Hobbes, "Leviathan", Ayn Rand, "Atlas Shrugged", "The Fountainhead", Clausewitz, Bibeln, "Fursten", Shakespeare, Homeros, Dante, Toynbee, "A Study of History". Några analyser av verken bestås vi dock inte med. Men det är väl manifestförfattarens privilegium att namedroppa lite, lägga ut ett vitt nät och sedan vänta på reaktionerna. Som denna: hey Breivik, you suck!

Sedan hade Breivik också en felaktig syn på hur framtiden kommer att bli. Han räknar med ett långt och utdraget krig. Själv tror jag kriget är över på ett par år. Å andra sidan, har man hans långa räkning så blir ju scenen bra beredd för renässansen 2165 så som jag extrapolerat det här.




2. Jämförelse melllan Breivik och andra

Nu byter jag omärkligt ämne. Nu ska det handla om olika figurer som Breivik associerar till. Det är nämligen så att Breivik kan få en att associera till olika personer. Om vi då börjar med fiktiva gestalter får man till exempel dessa:
. Dr. Mabuse -- som i Fritz Langs film "Dr. Mabuses testamente" satt och skrev om "attentat mot industrier, kraftverk och kemiska anläggningar". Och Breivik talar om att slå mot broar, höghus och oljeriggar (avdelning 3.54 i manifestet).

. Hannibal Lecter -- i bemärkelsen "farlig kriminell som hålls isolerad".

När det gäller verkliga kriminella påminner Breivik om dessa:
. Timothy McVeigh -- politisk massmördare, sprängdåd.

. Mihail Mihailovic -- angriper socialdemokratin med symboliskt våldsdåd.

. Albert Spaggiari -- intelligent högerradikal, leende brottsling.

. Carl Sumonja, Mats Rimdal -- militär approach till brottet.

Ska man nämna en tredje kategori Breivik påminner om får det bli gurus. Breivik påminner nämligen om Helena Blavatsky, som också skrev en tjock bok och snodde passager till denna: "The Secret Doctrine" del I och II. Breivik påminner förstås också om UNA-bombaren och Ulrike Meinhof. Viss likhet även med Mattias Flink, som i juni 1994 mördade sju människor. Mördar man fler än fyra räknas man som massmördare enligt FBI:s definition. Breivik dödade 77. Ett herostratiskt rekord.

Men likheten med Flink får sägas vara avlägsen. Både han och Breivik har mördat flera, iofs; de gjorde det och ansvarar för det. Flink handlade dock utan planering: han fick spel, begav sig till regementet, hämtade sitt vapen och började skjuta alla han såg. Breivik däremot planerade sitt dåd under år. Flink var i så fall en massdråpare, Breivik en massmördare.




Relaterat
Breivik jämförd med Kaszynski och Meinhof
Svensson: biografi
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
Redeeming Lucifer

söndag 23 oktober 2011

Breivik och "Requiem For a Dream"


Breivik gillade låten "Requiem For a Dream". Även jag hade uppmärksammat den - före 22 juli, Utöya och allt det där. dn




Låt mig berätta om en låt.

Sedan jag skaffade internet 2007 surfade jag mycket på nätet. Jag blev överraskad: det hela var roligare än jag trott...! Jag trodde på sin höjd att jag skulle ha nätet till att blogga och läsa Wikipedia. Men det blev mer än så; framför allt Youtube med sina videos och filmer var en glad överraskning.

Jag hängde en del på Youtube. Jag såg bland annat hemmagjorda faktafilmer om UFO:s, konspirationer och märkliga ting. Med tiden var det vissa låtar som återkom i ljudspåren till dessa filmer och slideshows, särskilt dessa tre: 009 Sound Systems "With a Spirit", Carl Orffs "Carmina Burana" och ett stycke jag omsider lärde mig hette "Requiem for a Dream". Jag bloggade om den och de två andra här (punkt 2 i inlägget).

Det var som synes i maj i år. Så kom 22 juli. Breiviks dåd blev ett megaevent, en händelse alla måste förhålla sig till. Även jag. Jag läste artiklarna och fick snart veta att låten "Requiem for a Dream" av Clint Mansell var en favorit hos Breivik. Han planerade att ha den på repeat medan han mördade på Utöya, uppges det.

Det fick mig så klart att reagera. Jag hade ju uppmärksammat låten före Breiviks dåd. Jag och Breivik har, kan man säga, fastnat för samma låt, för denna suggestiva demondans som tycks säga "apokalyps, danse macabre": ett crescendo av stråkar som drar allt med sig. Det är väl magstarkt för vardagsmuppar att höra detta, men jag vill ändå säga: vi såg primärt samma sak, mördaren och jag, men Breivik har fört låten till ett högre plan genom att välja den som soundtrack till sitt dåd.

Redan före dådet ansåg jag att låten - "Requiem For a Dream", även kallad "Lux Aeterna", det andra är titeln på en film den använts i - var suggestiv som få. Jag spelade den ofta för att ge ljud åt de apokalyptiska stämningar som råder idag. Musik som katharsis. Och nu har låten för mig blivit än mer apokalyps, kaos och "dancing at the edge of time". Lyssna själva: kolla denna version som var trailer till Tolkienfilmen "The Two Towers". Breivik gillade ju även Tolkienfilmerna så det torde passa i sammanhanget, smaklöst eller inte. Jag menar, man ska inte odla samma smak som en massmördare, men jag gillade förvisso Tolkien före 22 juli så därför känns det rätt att länka till denna version.

Jag ger er alltså "Requiem For a Dream" med Tolkienbilder. Egentligen är låten så fulländad att man kan se den utan ackompanjerande bilder. Pröva det som alternativ. Sedan, när ni lyssnat, kommer låten att ha er i sin makt. Det kommer att bli soundtracket för 2012, sanna mina ord. Like it or not, moraliskt förkastligt eller inte. Breiviks dåd har nått en metafysisk nivå som nästan är oåtkomlig för etiska invändningar, ungefär som 9/11 med sina rasande skyskrapor nådde ikonisk kvalitet genom sin blotta monumentalitet. Det är gestaltkvalitet i dåden: en makaber kvalitet, en terrorkvalitet som, tyvärr, består. Man måste föra det till en viss nivå för att lyckas med det. Det muslimske terrorbombaren i Stockholm, december 2010, Taimour Abdulwahab, nådde inte samma terrornivå eftersom han klantade till det. Vi bör komma ihåg honom för den fientlighet han odlade mot oss svenskar, han ansåg oss värda att sprängas eftersom vi krigade i Afghanistan bland annat. Glöm inte det, glöm inte denne terrorist! Men gällande dådet i sig kommer Taimour att bli en fotnot i attentatshistorien eftersom han ju misslyckades.

En klåpare vinner ingen gestaltkvalitet. Sådan är konstens järnlag.




Relaterat
Svensson: biografi
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
Redeeming Lucifer
Breiviks bondgård i Åmot

tisdag 18 oktober 2011

Eurasien -- det är här det händer


Karen Armstrong skriver om islam, Grekland har en skuldkris, Israel växlar ut fångar, Kinas tillväxt avtar, Libyenrebeller har framgång i Bani Walid och FN varnar Syriens president. Dessa saker handlar inte direkt om att de sker i Eurasien, men indirekt. Här följer därför ett resonemang om Eurasien, världens centrala kontinent. Fram till upptäckten av Nya världen 1492 hade all historia av betydenhet ägt rum här. Eurasien fortsatte också att vara viktigt och är det än idag. Man bör dock komma ihåg att detta komplex består av fyra delar - Europa, Mellanöstern, Kina och Indien. exp svd




Inledning

Låt oss tala om Eurasien.

Här har vi flera delar att skärskåda. Först har vi Europa. Europa är en klart urskiljbar historisk komponent anser jag: påvedömet, Habsburg, Napoleon, Hitler och EU. Men rötterna går tillbaks längre än så. Antikens Romarrike hade för sin del den statliga tyngdpunkten i Europa. Europa var det geopolitiska kärnlandet. Besittningarna i Mellanöstern var en periferi av erkänt viktig ekonomisk betydelse (men ej geopolitisk). Europa är från antiken över medeltiden till våra dagar en realitet, en av flera byggstenar i pusslet "världen".

Så vad har vi för fler komponenter i Eurasien, vilka nischer eller kretsar har världshistorien utspelat sig på i övrigt?

Asien är för sin del ett alltför vitt begrepp. Asien består egentligen av tre klart urskiljbara nischer, geografiskt som historiskt: Mellanöstern, Indien och Kina.

Till Mellanöstern hör även Afrika norr om Sahara. Ser vi temporärt till världen i övrigt har vi då som nischer eller kulturkretsar Afrika söder om Sahara och Nord- respektive Sydamerika, samt perifera områden som Australien och Sydpolen.

Detta är alltså vad världen består av historiskt och geografiskt: Europa, Mellanöstern, Indien, Kina, Afrika söder om Sahara, Nordamerika och Sydamerika.
Här ska vi dock koncentrera oss på Eurasien:
. Europa
. Mellanöstern
. Indien
. Kina

Vad kännetecknar dessa fyra som subjekt, som byggklossar, som mer eller mindre avgränsade kulturer genom historien?



1. Rötter

Vilka är, att börja med, Europas rötter? Jag har redan nämnt dem men vi tar det igen. Romarrikets nationsbyggande skedde i Europa; de östliga territorier man tog hade redan mognat inom Perserrikets ram och återtogs snart av det i namn av Kalifatet. Europas rötter förutom Romarriket är Karl den stores rike, Habsburg och Napoleons välde samt möjligen Nazityskland och EU. I öster har vi även Ryssland som klart hör till Europa.

Mellanöstern då, vilka är dess rötter? Det är Assyriska riket, Perserriket, Kalifatet och Ottomanska riket.

Indien är Ashoka, Muhammad bin Tughluq (1300-talet) och barockens mogulhärskare med namn som Shah Jahan, Jahangir och Akbar den store. Sedan kom det engelska kolonialväldet -- the Raj. Och idag har vi staten Bhârat som fullvärdig arvtagare till de historiska storväldenas Indien.

Kinas historiska rötter går tillbaks till Shi Huang Di och Hankejsarnas imperium från tiden kring Kristi födelse. Sedan har det varit en stabil kontinuitet med dynastier som Tang, mongolerna, Ming och Manchu. Det kommunistiska Kina är dagens arvtagare till allt detta.




2. "Världserövrare" som inte erövrade världen

Detta är klart urskiljbara eurasiatiska kulturer: Europa, Mellanöstern, Indien och Kina. Hur klara dessa byggstenar är ser man lätt om man synar de så kallade världserövrarna i sömmarna. Till dessa brukar räknas Hitler, Djinghis Khan och Alexander. Må så vara. Men de härskade aldrig över världen eller ens Eurasien, de härskade bara över EN kultur. I den mån de sträckte sig över flera hade de likväl tyngdpunkten i en.

Börjar vi med Hitler så var Europa hans förstahansmål; Liddell Hart hävdar att det var amiral Raeder som förespråkade intervention i Medelhavet med påföljd i det nordafrikanska vansinnet. Hitler drogs endast motvilligt till Medelhavet uppges det (Liddell Hart 1988). Man kan vidare hos Liddell Hart se hur överdriven de allierades rädsla av år 1942 var, rädslan för en nazikniptång från Kaukasus och Egypten. Med denna förmodades tyskarna erövra Mellanöstern och hota Indien men detta var något OKH endast flyktigt berörde, aldrig övervägde som handlingsalternativ (ibid s 186). Ännu ett belägg således för att den nazistiska krigspolitiken prioriterade Europa.

Det gällde alltså världserövrare som inte var det. Mongolernas bestående erövring var för sin del Kina. Alla övriga mongolvinster (Indien, Centralasien, Östeuropa) gjorde man föga intryck på. Någon varaktig stat byggdes inte. Vad gäller Alexander så erövrade han "världen" bara i begränsad, grekisk-antik mening: den av dem kända världen var Medelhavet, Hellas och Mellanöstern. Och Alexander tog förvisso mycket av detta. Men Kina tog han inte. Han visste likt dåtida greker inte ens att det fanns.

Alexander förtjänar epitetet "den store", dock ej namnet "världserövrare". Alexanders inskott i Indien var även högst marginella. (Dock sägs att hans krigande i Punjab försvagade regionen så pass att Chandragupta kunde samla hela Indien under sin spira något senare. Chandragupta härskade 322-298 f Kr och hans son Ashoka 273-232; under den senare konsoliderades väldet över subkontinenten.)




3. Religiös definition

Eurasien rör sig alltså historiskt med vissa nischer: geografiskt är de de kretsar där stater byggs och kultur utvecklas och frodas. De är i Spenglers mening världskulturer: Indien, Kina, Mellanöstern och Europa som vi talar om här. Så vad gäller kultur kan man ju se på religionen och hur den definierat kulturerna ifråga. Naturligtvis hamnar man i cirkelresonemang här: nischerna finns och i dessa nischer verkar de religioner som uppstår. Men religionerna sätter onekligen sin prägel på respektive region. Nischerna/kulturerna/kretsarna (Indien, Kina osv) blir de formar i vilka den religiösa substansen gjuts och framträder som gestalt.

Vilken religion dominerar på varsitt håll? I Europa är det kristendom. I Mellanöstern islam. I Indien hindusim. I Kina är det buddhism (den taoism och konfucianism Kina har är underordnade i det att de saknar svar på den yttersta frågan, vart man kommer när man dör. Buddha ger det svaret, ej Lao Tse och Konfucius).

Att det finns religiösa minoriteter här och där bevisar ingenting. Vilken religion som dominerar var vad som gällde i denna klassifikation.




4. Nutida spörsmål och nischsynsättet

Dessa nischer hjälper oss att avgöra vissa aktuella spörsmål. Som Kinas så kallade hot mot Taiwan. Visst har Taiwan rätt att vara självständigt men historiskt anser jag att Kina har rätt till Taiwan; det tillhör den kinesiska kulturkretsen, det kinesiska storväldet, den kinesiska nischen. Detsamma gäller Korea, där Kina i så fall hade formell rätt att intervenera 1950. Man ville återta en gammal historisk provins. (Koreakriget ses som Stalins påhitt men det hade aldrig gått utan Maos medverkan: vapen från Stalin men manskap från Kina. De ryska vapnen måste man för övrigt betala för till sista patron enligt Mao; källa Bjöl, "En ny världsordning", 1987.)

Indien: varför strider man om Kashmir? Det handlar om indisk enhet, om aktioner inom den indiska geostrategiska nischen. Alla krig här är egentligen att se som ett enda indiskt inbördeskrig, eftersom både Indien och Pakistan är indiska nationer. Etniskt och språkligt är man båda indier, fast pakistanierna skriver med arabisk skrift.

Mellanöstern: alla krig här, från 1945 till dagens Libyenkrig, handlar om vem som ska ha makten i Kalifatets, Perserrikets och Osmanska rikets hävdvunna nisch.

Varför ovänskap Västeuropa-Ryssland, trots "kalla krigets" slut? Det är en splittring som går tillbaka till 395 e Kr, Östroms och Västroms delning. Det är en europeisk affär från början till slut.




5. Så är det

Så måste man se på världen: som bestående av nischer eller kulturer som dessa. Inga andra. Visst sker ökat samarbete, visst har vi globalisering, visst ökar ekonomisk och kommunikativ integration. Men man kan för den skull inte bara sudda ut särarten och historien som lever i dessa kulturer implicit. Hela världen kanske ser på CNN; för den skull pratar inte alla dålig engelska vid middagsbordet.

Religioner och traditionell kultur spelar ännu roll. Internationella bankier, plutokrater och illuminater skulle säkert må om alla männsikor bara såg sig som konsumenter, kedjade till TV:n och livlöst accepterande varje påbud, lobotomerade exempel på "das Man" som villigt låter sig ledas som får. Men det finns, tack och lov, en tröghet i systemet. Än idkar kinesen taosim, än har vi muslimer i Mellanöstern som tillber Gud, än har vi europeiska kristna som glatt sjunger "We are going to meet the King". Där har ni en berggrund ni inte kan nöta ner.

Ska världen integreras mer än idag, ska globaliseringen fortgå, ska det ske med bevarande av särarten i respektive kultur. Kultur och andlighet är morgondagens lösen. Globalisering på materalismens grund är dömd att misslyckas. Den har redan misslyckats vill jag hävda. Den gamla svindeln går inte hem längre. Livet består av mer än att konsumera och lyssna på MSM. Som symptom på det nya har vi INTERNET. Och internet är fritt och sanningen ska göra oss fria.




Litteratur
Bjöl, Erling: En ny världsordning. 1987
Liddell Hart, sir Basil Henry: På andra sidan kullen. Stockholm: Natur & Kultur 1988



Relaterat
Mellanösterns geografi
Eurasien: kärnlandet

lördag 15 oktober 2011

Topp 5 sätt att hantera en känslig mage


Generellt mår jag bra. Det är inget kliniskt fel på min mage, den är bara känslig. Uppkördhet och matsmältningsbesvär förekommer. Här följer mina sätt att hantera detta. OBS - notera att det inte primärt handlar om att "äta nyttigt" här. Eventuell nyttighet är en bieffekt av målet att "äta lättsmält".




1. Sluta med mejeriprodukter

Det blev bättre sedan jag slutade med smör, mjölk och ost. Mjölkfritt margarin på mackan, inget annat, och goodbye mjölk. Mjölk är en alltför raffinerad produkt för att vara lättsmält.




2. Bra vatten

Man måste ha bra vatten. Kranvatten duger bra, bara det inte är för hårt. Hårt, kalkrikt vatten har man i östra Svealand, i Skåne, på Öland och Gotland och i en viss region i Jämtland. I Uppsala kunde jag inte dricka kaffe, nu när jag bor i Härnösand går det bra. Det beror på att vi bara ha hårdhetsgrad 2 på vattnet. Uppsala har 15.




3. Ät inte köttfärs, korv

Magen måste ha något att arbeta med. Hel fisk, helt kött är bättre än korv och köttbullar. Det är som med mjölk: maten får inte vara för raffinerad. Tendens till stenåldersdiet.




4. Ät riktig mat

Lev inte på pizza, hamburgare och fika, lev på riktigt lagad mat tre gånger per dag.




5. Ät fiber- och vattenrikt, varierat

Maten du äter ska vara fiber- och vattenrik och vara varierad (och med fett i form av matolja och eventuellt späck på köttet). Ju mer lik puré maten går att tänka sig, ju lättsmältare. Potatis äter jag inte alls. Ris och fullkornspasta däremot en del. Och i övrigt linser, grönsaker, svamp och rotfrukter. Plus lite kött eller fisk. Gröt, palt, pommes frites och alltför mycket bröd går bort = förstoppningskalas.




- - -




Det finns mer att säga här. Målet har dock varit att visa på den diet som är LÄTTSMÄLT. Sedan kan man tala om ekologiskt odlade grönsaker, sprätthöns och allt. Och man kan tala om farlighet i att äta vitt ris och vetebröd. Men va f-n, jag äter godis också. I lagoma mängder.

Något som kanske säger sig själv är att, säg, kokt torsk är mer lättsmält än inlagd sill. Och färskt, kokt fläsk är bättre än saltat dito. Marineringar, inläggningar, insaltningar och alltför exotiska kryddningar är bara att glömma. Smak får du av ingredienserna själva = koka och erhåll en smakrik fond. Visst är kryddor roliga, de där glasburkarna man har på kryddhyllan, men egentligen klarar jag mig utan dem. Men salt då? Salt använder jag.

En annan möjligen självklar sak: kokt mat är mer lättsmält än stekt.

Ett sista ord om lättsmälthet: ska man koka eller äta råkost? Själv kokar jag nästan allt. Sallader äter jag inte. Det är för hårdsmält. Jag blir uppkörd av det helt enkelt. Men vitaminerna då, försvinner inte de vid kok? Kanske en del, men mycket finns kvar i kokspadet/kokar in i själva maten. Och kokta morötter lär till och med vara nyttigare än råa. - Dock gillar jag råa morötter också (ger bra motion för tänderna). Och rå gurka. Men det är nog det enda jag äter rått.




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf
Glädje
Kopisten i Babylon
Jordkrönikan, del 1

fredag 14 oktober 2011

Recension: Arabs at War (Pollack 2002)


Det är krig i Libyen. Araber krigar både där samt i Irak. Och Sverige vill sälja vapen till Saudi-Arabien. Och i Tunisien hettar det till. Så vad är att säga om den arabiska stilen när det gäller krig? svd svd svd svd svd svd svd dn dn dn dn dn dn exp ab




Kenneth M. Pollack har skrivit boken "Arabs at War" (2002). Där utreds varför arabiska nationer i modern tid inte krigat så effektivt. Krigen mot Israel har till exempel gått dåligt på slagfältet.

Varför?

Pollack finner förklaringar som stelt ledarskap och dålig stridsmoral samt oförmåga att få infanteri, pansar och artilleri att samverka, just det som gör arméer till arméer. Araberna har saknat preussisk flexibilitet à la "handla i orderns anda, allt finns inte uttryckligen formulerat". Samt detta att meniga soldater lärs att "bli sin egen chef" (= innere Führung.) Har man detta kan man strida, har man det inte lider man nederlag trots överlägsna styrkor (som Syrien i anfallet mot Golanhöjderna 1973, Irak mot Iran 1979-89).

Ett betecknande exempel på brist på flexibilitet, var för sin del den egyptiska pansarbrigad som helt sonika övergav sina stridsvagnar vid ett tillfälle i Oktoberkriget. Skälet? "Stridsplanen hade förfelats"...

Vad bidrog egentligen egyptiska, saudiska och andra arabiska förband med i segern mot Saddam i Gulfkriget 1991? TV-bilderna visade frikostigt hur arabiska förband befriade Kuwait. Men huvudbördan i besegrandet gjordes av amerikanska och andra Natoförband ute i västra öknen (plus US Marines i inbrytningen på kuwaitiskt territorium). Saudiska armén var praktiskt taget värdelös i strid trots massivt stöd av amerikanska enheter, som i slaget vid Ra's al Khafji.

- - -

Israels armé har för sin del haft mer "preussiska" kvaliteter, mer självständighet och flexibilitet. Chefer som leder från fronten, "följ mig" och så vidare. Man har inte lyckats uppamma samma mentalitet i arabiska förband. Pollack visar det i sin bok. Det hela sammanfattas väl i en recension av Burke G. Sheppard. Vari består den generella arabiska bristen på talang för modernt krig? Jo, i allt detta:
Arab troops generally lack the technical competence to maintain complex military equipment, and frequently must depend on outside experts contractors for their logistics and maintenance. They are frequently lousy shots. They rarely patrol, and show little skill at it when they do. Unit commanders often have depended on higher authority to tell them the local tactical situation rather than relying on their own reconnaissance, and thus are frequently caught flatfooted by the enemy. Their small unit leaders show little or no initiative. They can sometimes execute a carefully rehearsed or very simple plan, but cannot adapt to the fluid conditions of modern mechanized war.
Detta är en svidande kritik: brister i underhåll och logistik, dåligt skytte, det patrulleras för lite och för dåligt, befälen leder stelt och inte efter fritt tolkningsbara ramorder.

Och detta stämmer med annat man hört. Sune Nyström framhöll till exempel i Arménytt en gång att israelerna inför sexdagarskriget visste att egyptierna ogillade såväl närstrid som strid i mörker. Alltså såg israelerna till att öva upp sig i dessa discipliner.

Som militär analys är Pollacks bok OK. Men vad man saknar hos honom är en djupare diskussion om icke-militära faktorer, som arabisk mentalitet. Min teori är i så fall denna: att den arabiska mentaliteten inte lämpar sig för offensiv, sikta-mot-horisonten-krigföring som i västerlandet. Israelerna å sin sida, de hade väl mer av den andan i sig tack vare sina judar i förskingringen som återvänt. Man hade mer västerländskhet i blodet. Det är den spenglerianska förklaring jag föredrar.

Oswald Spengler hävdar nämligen att varje kultur styrs av en viss sinnebild. Den västerländska sinnebilden är SLÄTTEN, framdanad på de västeuropeiska slätterna från Nordfrankrike till Ural. Den främreorientaliska symbolen är däremot GROTTAN. Man har sina arabeskprydda grottor i sina moskéer, man har driven vetenskap kring detta (se årets fysiknobelpris om kvasikristaller vars mönster liknar arabesker) och annat men man saknar den västerländska blicken mot horisonten, yttrad hos oss i pansarkrigföring à la Guderian och Patton, ärvd av Moshe Dayan i Israel.

- - -

Om ni nu säger: "Men detta är ju rena metafysiken!" så håller jag med. Man måste ha en filosofisk grund för historien. Har man det inte hamnar man i den rena historiematerialismen, som inte förklarar någonting. Man kan inte förklara ett skeende i kvantitativa termer. Man måste se till immateriella faktorer som mentalitet och sinnebilder.

Men även om man godtar metafysiken med kulturer och deras sinnebilder - är inte slätten för sin del väldigt arabisk, är det inte mycket vida öknar i Mellanöstern och på arabiska halvön?

Förvisso. Men araberna ser inte samma sak i dessa öknar som vi...!

Detta blev jag uppmärksam på i filmen "Lawrence of Arabia". Lawrence har fått audiens hos kung Fahd. Denne rackar ner på Lawrence romantik inför dessa vidder, säger att det är typiskt västerländskt att känna något för öknens tomhet, att se några som helst möjligheter där. Vi araber (fortsätter kungen) vi hatar öknen. Vi gillar grönska och trädgårdar!

Härifrån kan man ju dra det till grottor, arabeskprydda moskéer - om man vill. Sant är nog att ökenromantik är något specifikt västerländskt, en projektion. Se även boken "Orientalism" (1978) av Edward Said. - Västerlänningar ser öknens möjligheter och kan därför kriga där (Nordafrika 1941-43, Gulfkriget 1991, Irakkriget 2003). Araberna själva är inte så briljanta i ökenkrig. Varför? För att de hatar öknen, ogillar att verka i den...?




Relaterat
USA:s återtåg
Gulfkriget

torsdag 13 oktober 2011

Svensk fantastik idag


Härmed en exposé över aktuell svensk fantastik, dvs fantasy, skräck och science fiction. Utgivningsmässigt är det en vital genre, moderna svenska författare skriver nämligen ofta om annorlunda länder, parallella världar, underliga händelser och övernaturliga ting. UPPLAGEmässigt må det fortfarande vara deckare som gäller i detta land men det tror jag är en övergående trend. Deckarberättelsen är ju till sin art rätt vardaglig: den har i huvudrollen en polis som Vet Hur Det Är och låter omvärlden veta det. Fantastikberättelsen däremot är mer öppen: den undersöker främmande väsen, världar och idéer. Man kan säga att deckaren är ”epistemologisk”, fantastikberättelsen däremot ”ontologisk”. Hur som helst tror jag fantastiken är på frammarsch, den kan kartlägga vår omvärld i en föränderlig tid. Om inte annat kan skräck/horror, en delaspekt av dagens fantastik, ge utlopp för den ångest som grasserar i den moderna tillvaron. I denna artikel skärskådar jag mer eller mindre aktuell svensk fantastik. svd svd svd




1. Demonisk glöd

Vi kan ha olika ambitioner här i livet. En vill bli Doris Perssons pojkvän, en annan vill bli kolonialchef på ICA Bandhagen, en tredje vill bli ”Sveriges splatterkung”. Detta sista var förmodligen vad C. J. Håkansson hade som ambition som ung och nu, långt om länge, har han blivit det. När Eskapix ger ut hans böcker såsom ”Fjärilen från Tibet” annonseras Håkansson som just detta, ”Sveriges splatterkung”. Annars är CJ något av en arbetarhjälte. Han skriver krönikor i ArbetarenZenit. En proletärförfattare för vår tid?

”Fjärilen från Tibet” är effektsökande ”fulskräck”, CJ:s egen etikett. I samma genre skriver Stewe Sundin, även han utgiven av Eskapix med en roman jag nu inte hittar titeln på. Men om hans noveller vet jag mer, som jag bloggat om här. Det finns en viss autencitet här inom ramen för det fantastiska, det bisarra och blodiga. Det har liv och nerv, en demonisk glöd kanske.

Mer subtil skräck får vi från Pål Eggert med ”De döda fruktar födelsen” (2010). Denna story tenderar åt nihilism men vilken modern författare är inte nihilist; den svenske fantastikläsaren får ta vad han får. På bestsellersidan i skräckgenren har vi sedan författare som Johan Theorin, Andreas Roman och John Ajvide Lindqvist. Den sistnämndes debut från 2004 har ju blivit film och allt så den torde finnas att köpa på en lastpall på närmsta Coop Forum: ”Låt den rätte komma in”.

Skräck handlar det om, men varför denna fixering vid skräck hos dagens publik? kan man fråga sig. Men som jag antydde i början: skräck brukar gå bra i ångestfyllda tider. På 70-talet var det goda tider för Frankenstein & c:o och detsamma gäller idag om man ser till skräckens popularitet hos svenska författare och andra. Skräcklitteratur speglar världsångesten helt enkelt. Dock undrar man vem som tar upp en roman av Ajvide Lindqvist om vi på TV en vacker dag får höra nyheter om undantagstillstånd i USA, atombomb i Mellanöstern och militärdiktatur i Ryssland. Verkligheten kan komma att överträffa dikten; då gäller det att diktarna odlar sin särart och inte bara etiketterar sig som ”skräck”, ”rysliga berättelser” och liknande lättköpt. Genrer är bra för allmänorientering och klassificering, men de får inte bli ALLT man som författare associeras med.

Men vi fortsätter på skräcktemat! Noveller med viss inspiration från USA:s framlidne storhet inom weird fantasy, H. P. Lovecraft, finner vi i Anders Fagers ”Svenska kulter” (2010). Just novellformatet är intressant; detta har dömts ut som dött av mainstreamlitteraturen (deckare, historisk fiction, sedesskildring) men inom skräck och övrig fantastik lever det och har hälsan. Och generellt sker visst en ljusning för novellen idag, det medges så att säga även centralt. Bland annat nämndes det av SvD:s kulturchef Ludvig Herzberg för ett tag sedan. "Novellens renässans" talar man om. Med nya tekniska läsformer (ipad, mobil osv) kan det bli som förr, under 1800- och 1900-talet då alla tidningar, både dags- och veckotidningar tryckte noveller tämligen ofta.




2. Breda författare

Alf Yngve torde kunna kallas ledande svensk författare i den traditionella, teknopräglade skolan: tänk rymdskepp, utomjordingar, robotar och framtid. Trilogin ”Terra Hexa” gavs 2004-07 ut på Wela förlag. Yngve kan sina saker, han är driven. Dock är åsikterna av det liberalt traditionella slaget (krig är dumt, soldater är dumma, religion är dåligt, leve vetenskapen). Men för den som vill ha 70-tals-sf med svensk vinkel uppmanas gå till Yngves sajt med länkar till gratis e-böcker, noveller med mera.

Som sagt, novellen lever i fantastikformatet. Ända sedan Edgar Allan Poe har kortprosan varit perfekt för berättelser om annorlunda miljöer, annorlunda länder, annorlunda idéer; sedan triumferade den fantastiska novellistiken i blad som Hugin, Der Luftpirat, Amazing Stories, Astounding och Weird Tales. Svenska sf-tidskrifter ligger idag nere, med ett undantag: Eskapix. Mer om den nedan. Här ska det handla om de ANTOLOGIER som ges ut. Se bara på FEL förlags antologi 2009 ”Science Fiction” med bidrag av bland andra K. G. Johansson, Alf Yngve, Love Kjölle och Annika Jägerbrand. Kjölles bidrag är för sin del en elegant alternativhistoria i europeisk sekelskiftesmiljö, mycket stilsäker steampunk. Klockrent säger jag.

I antologifacket har vi även föreningen Catahya som gett ut flera volymer. Den senaste hette "Vansinnesverk" och kom i maj i år. Temat är ”galenskap/förändring”. Det är en gedigen samling. Processen fram till tryck bestod av många steg: när man väl fått sitt bidrag antaget så sändes det till litteraturrådet för en extra läsning, sedan fick man förslag på ändringar, sedan inarbetades dessa och sedan var det klart för tryck. Förutom mig bidrar bland andra Sarah Saville, Jonas Wessel och Andrea Grave-Müller.

För den som vill LYSSNA på fantastik har vi också Elektrubadur. Detta är podcast, debutsänt i somras: noveller upplästa och sparade som ljudfiler, fritt att lyssna på och sedan diskutera på det vidhängande forumet. Tre avsnitt har sänts. Det har varit berättelser av storheter som Erik Granström, Alf Yngve, Christina Brönnestam och Elin Holmerin samt den gåtfulle "LS", varom mer senare.

Det om noveller. Men fantastiken passar även för romaner och tegelstenar. Fantasy i tegelstensform bjuder Erik Granström på i ”Svavelvinter” (2004). Detaljerat, välskrivet och brett upplagt om fantasivärlden Trakorien. Dock tvivlar jag på att en värld kan bestå med TOLERANS som överideologi. Språket och drivet i böckerna är av god klass, frågan är bara om det räcker. En roman måste trots allt handla om något, förmedla något utöver intrig, rollfigurer och miljöer. But I’ll give him the benefit of my doubt, kanske är Granström den guru vi väntat på. Och för er som gillade ”Svavelvinter”, hav tröst för nu har uppföljaren kommit: "Slaktare små" (2011). Antagligen blir det hela en trilogi till slut. Granströms hemsida finner du här.




3. Välstädat

Välstädade åsikter finner vi i Karolina Bjällerstedt-Mickos’ ”Till Esperani”-trilogi: krig är dåligt och kultur är fint. Vi har även en huvudperson det är lite lagom synd om. Så jag har mina reservationer. Men samtidigt har KBM elegans i handlaget, tonen i boken känns ”Astrid Lindgren” som bäst. Det är en vuxen fantasy, en påhittad värld men utan magi och trolldom; en realistisk roman men ändå med spelrum för breda penseldrag, en lovande utflykt i annorlunda land. Romaner måste inte alltid handla om Stockholm 1968 eller Ystad 1996, det visar oss KBM och andra fantastiker...!

En lovordad fantasy är för sin del Andreas Björkelids ”Ondvinter” (2009). Detta är formellt gott hantverk men varför detta fixerande vid vinter och förtvining? Svart eld, Svavelvinter, Ondvinter, Midvintermörker... Det sista råkar vara namnet på en näraframtids-thriller, privatutgiven 2010 och 2011 antagen av Massolit förlag. Det lär till och med komma en ny utgåva 24 oktober i år, lätt reviderad och översedd men i övrigt som förr. Boken är skriven av Lars Wilderäng som annars bloggar på Cornucopia. Den bloggen är välunderrättad om ekonomi och säkerhetspolitik och hans bok är detsamma, en tät sak om rysk ockupation av ett avrustat, blottställt Sverige. Ett trovärdigt scenario alltså för vi saknar idag en armé och en doktrin för att försvara vårt territorium. Se upp Jan Guillou; här har du en lika påläst och stilblind prosaist som du, väl ägnad att ta upp din fallna mantel.

Nå, vad finns det mer att ta på i fantastiksverige? En udda bok är ”Robotfolket” av Mats Sederholm och Linda Bjuvgård (2009), en bok om konspirationer med 1984-vibbar. En lovvärd exposé. Idéer som dessa behöver exponering: jag gillar ju så varför inte detta. Snyggt omslag har den i alla fall och hemsida här.




4. Entusiasm

Jag slutar där vi börjar: med skräck och weird fantasy. Ett flaggskepp för svensk horror är nämligen tidskriften Eskapix som getts ut sedan, ja, flera år. Håkansson, Sundin, Eggert, FG Granlund med flera har publicerats här. Layouten är frän och sexig, det är lite ETC möter Colorod möter Weird Tales över denna produkt. Redaktören Håkan Holmström är en personlighet, precis sådana man behöver i en kall, grå värld som Sverige 2011. Folk som inte skriver som byråkrater, folk som är lite GALNA för att nu använda en kliché. Musiska människor, folk som lever och dör för inspiration, färger, former, musik.

Det är proffsigt men kul, det är liksom lite på gränsen. Det är ENTUSIASM inom stilsäkra ramar. Blogg här. Så Eskapix lever än. Till nyligen hade vi även sf-magasinet Nova SF med publicering av främst amerikansk novell-sf, vi hade Mitrania med svenska noveller och vi hade Jules Verne-magasinet. Den sistnämndas redaktör Sam J. Lundwall tycks nu ha fått nog; JVM finns ej mer. Även Nova och Mitrania tycks ha pausat. Mycket kan sägas om JVM, Mitrania och Nova men det får räcka med detta omnämnande och ett hopp om en återkomst till publiceringens trycksvärtsdoftande land.

För övrigt behöver ju litteratur inte vara tryckt längre, den kan även läsas i e-boksform eller som PDF:er. Detta har inte helt slagit igenom än, pappersboken behåller sin ställning. Det finns ju t ex fortfarande bokhandlar. Jämför med skivaffärer; dessa är helt utkonkurrerade anno 2011 till förmån för virtuella format. För böcker betyder nätet framför allt ökad postorderdistribution (vilket i och för sig kan konkurrera ut bokhandlarna på sikt). Nåväl; vad gäller e-böcker tänkte jag här länka till en svensk författare som lagt upp en sf-roman gratis. Det rör sig om den ovannämnde "LS". Ni som har läsplatta, iPad eller motsvarande pryl (det kan räcka med mobiltelefon eller Blackberry) kan ju prova och ladda ner, det är gratis. Blogginlägg med länk.




5. Fantastiken finns

Slutsatsen då? Jag upprepar vad jag antytt ovan: svensk normalroman av idag måste varken handla om en medelålders deckare som jagar en psykopat eller om en ung man med konstnärsdrömmar. Den kan lika gärna vara en episk saga, en skräckberättelse med metafysiskt djup eller en skildring av en framtida verklighet.

Oavsett upplagor och siffror så har vi idag många svenska författare som rör sig naturligt i miljöer inspirerade av Tolkien, Stephen King, Asimov och Heinlein, Lovecraft och Gibson. Det är annorlunda länder som kartläggs med frenesi och bravur och äventyret har bara börjat. Tidsandan gynnar fantastik. Fokus på dagens berättelser må ligga åt underhållning och yta men de fantaster som förmår ge sin prosa metafysiskt djup kommer nog att bestå bortom 2011.




Relaterat
Mårtensson i Nova SF
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)
Bild LS

onsdag 12 oktober 2011

Östeuropa - kärnlandet i Eurasien


Bladet skriver idag om en slovakisk regeringskris. Det rör ett räddningspaket till förmån för euron. Man behandlar även Ukrainas Julia Tymosjenko som dömts för det maktmissbruk hon ansetts ha begått vid en gasaffär med Ryssland: sju års fängelse gav det. Dessa nyheter tänkte jag osökt länka till denna artikel om "Östeuropa - kärnlandet i Eurasien". Vad som händer i Östeuropa är nämligen viktigt för både Europa och Asien. Det ligger i brännpunkten både förr och nu. (Med Östeuropa menas i detta inlägg i grova drag Polen, Tjeckien, Slovakien, Kroatien, Serbien, Bulgarien och Rumänien, med Ukraina-Vitryssland-Baltikum som östlig gränszon. Vissa anteckningar inför denna aretikel skrevs våren 1990 när jag läste statskunskap i Uppsala, därför referenserna till föreläsningar av Stefan Hedlund och Örjan Sturesjö.) dn dn dn dn dn svd svd exp exp exp ab


1. Mackinders profetia

Geopolitiska utblickar var högsta mode vid sekelskiftet 1900. En viss Alfred Thayer Mahan hävdade för sin del sjömaktens avgörande betydelse för världshistorien och den globala maktkampen: Themistokles' Athen, Karl V:s och Philip II:s Spanien, England och sist USA, Mahans hemland, detta vore paradexempel på att bygga sin makt på flottor. "The Influence of Sea Power upon History" hette Mahans verk. Det gavs ut 1890.

Men Mahan fick mothugg av britten sir Halford Mackinder. Denne framhöll kontinentalt baserad makt som det viktigaste. Landmakt, inte sjömakt var nyckeln till global hegemoni. Han såg i det brittiska sjöimperiet blott ett löst sammanhållet och perifert system av territorier; i kontrast mot detta ställdes den eurasiatiska-afrikanska landmassan där majoriteten av världens befolkning bodde. Den som dominerade denna "världskontinent" antogs uppnå världsherravälde. Kontrollerade man dess hjärtland - Östeuropa - skulle man ha sin livsmedelsförsörjning tryggad och man skulle vara oåtkomlig från havet. (Encyclopaedia Britannica 1986 s 784).

Detta ansåg Mackinder. Han gav det hela en slående formulering också, en geopolitisk syntes som tog formen av profetia:
Den som kontrollerar Östeuropa behärskar hjärtlandet, den som kontrollerar hjärtlandet behärskar världskontinenten, den som behärskar världskontinenten behärskar världen. (Mackinder 1904 efter Hagget 1983 s 490)

Landmakt, inte sjömakt var nyckeln till global hegemoni. Och innehavet av Östeuropa var grundbulten i det hela.



2. Tyska perspektiv

Mackinders idéer las fram i "The Geographical Pivot of History" 1904. De tog snabbt skruv. Bland annat uppmärksammades de av en tysk militär och geograf vid namn Karl Haushofer (ibid s 639), en vidareutvecklare av svensken Rudolf Kjellens geopolitik. Genom förmedling av Rudolf Hess kom Haushofer så att påverka Adolf Hitler (Hess 1987 s 34). "Vilda östern" lockade. Men så hade man tänkt i Tyskland även före Hitlers karriär. Redan under första världskriget, då man i Tyskland kom i försörjningssvårigheter på grund av den allierade flottblockaden, väcktes kravet på att gå österut och annektera Ukraina med sina vida sädesfält (Szende 1941 s 184). Man ockuperade även stora ryska arealer efter östoffensiven 1918 men de hann inte få ekonomisk-förplägnadsmässig effekt på läget i stort.

Men öst fortsatte att locka sinnena. Och med Hitlers framläggande av sin Ostpolitik (Hitler 1927 s 742) gav han röst åt en veritabel "Drang nach Osten".

Man såg sig som ett "Volk ohne Raum" (romantitel). Mer konkret appellerade Hitlers idéer på näringslivsfolk som i Östeuropa såg en råvaruleverantör och avsättningsmarknad för tysk industri. Även agrar-romantiska kretsar lyssnade: om tyska bönder kunde kolonisera och bryta ny mark i öster skulle landets agrara karaktär bevaras (Szende 1941 s 183).

Man kan säga: eftersom Tyskland är en stat utan "naturliga" och lättförsvarade gränser fick säkerhetspolitiken under nazitiden en expansiv karaktär. Man trodde sina grannar om ont och torde i en militär erövring av Östeuropa även ha sett ett skydd mot en eventuell rysk framstöt mot landet. Och sedan Hitler kommit till makten inleddes denna expansionspolitik där de efter Versaillesfördraget nyinrättade östeuropeiska staterna inlemmades i Tyskland en efter en. Fram till september 1939 gick det utan svärdsslag, men det fälttåg som lanserades mot Polen mötte inte det motstånd man väntat sig. Frankrike och England var nämligen i förbund med Polen, men trots deras krigsförklaring 3 september uteblev den våldsamma uppföljningen. Polen fick strida på egen hand och kapitulerade efter en dryg månad, då man även anfallits av Sovjet österifrån.



3. Längtan österut

Hitlers önskan var tidigt att låta engelsmännen ge honom fria händer mot att de fick behålla sitt sjövälde (Szende 1941 s 190). Men England satte sig till motvärn. Och trots att Tyskland misslyckats med att knäcka dem (trots vissa taktiska framgångar) beslöt man sig för att angripa Sovjetryssland 1941. Formellt var Tyskland och Sovjet paktbröder (man styckade ju upp Polen tillsammans), men man har hävdat att icke-angreppspakten bara var ett medel för Tyskland att vinna tid för den verkliga kraftmätningen. Mitt intryck är att Stalin verkligen ville ha fred med Hitler. Stalin var ingen duvunge men jag tror inte att ett angrepp västerut och en våldsam uppgörelse med Hitler stod högst på hans dagordning. Några tecken på ett förestående ryskt anfall mot väster fann man ej vid den tyska framryckningen på sommaren 1941 (Liddell Hart 1988 s 195).

Det fanns som antytt både ekonomiska och strategiska skäl för att expandera österut; i någon mån berodde östfälttågets misslyckande på att de båda målen motverkade varandra. Ur operativ synvinkel förs krig primärt för att slå motståndarens styrkor, inte erövra land. Sådan var den clausewitzka tradition som OKW:s ledning var skolad i. Hitler däremot ville att operationerna skulle trygga landets råvaruförsörjning. Det var i sig ett lovvärt syfte men inte något som bör tas som förstahandsmål. Råvaror och innehav av land är något som bör ses på lång sikt. Blandar man in det på den operativa nivån hamnar man i svårigheter. Det visas av sommaroffensiven 1942.

I december 1941 hade man misslyckats med att ta Moskva, operation Barbarossas huvudmål. Nu fick man försöka igen, i söder, mot Kaukaus. Tanken att kringgå den ryska centern i genom kraftsamling i södra Ryssland för att, efter frontgenombrott och en 90-graders sväng norrut, stöta upp mot Moskva och ta det i ryggen förekom i diskussionerna. Men med det hitlerska tänket fokuserades det mesta på råvaror och olja: att gå mot Kaukasus och ta dess oljekällor. Direktiven var snåriga: man skulle dels ta Stalingrad vid Volga, dels ta Baku. Ett flertal arméer engagerades men allt misslyckades: 6:e armén inneslöts i Stalingrad och Kleists armégrupp A kunde blott med nöd och näppe evakueras från Kaukasus.

Man ska inte kriga med ekonomiska mål. Vid den här tiden hade Tyskland för resten kommit en bra bit på vägen att framställa eget, syntetiskt bränsle (Jukes 1970 s 151). Så den kaukasiska oljan blev ett hägrande mål i öknen. De källor man tog i Baku var i regel obrukbara, saboterade av retirerande sovjeter.

Rysslandsfälttåget hade vänt och Stalin gick till motanfall. Vid krigets slut 1945 var han i besittning av det mackinderska hjärtlandet. Det ger oss osökt anledningen att betrakta det hela från rysk synvinkel. Vi måste ställa oss frågan: hur hade Ryssland sett på Östeuropa under mellankrigstiden?



4. Hjärtlandet lever vidare

Under 1920- och 1930-talen gav Ryssland stöd till underjordiska kommuniströrelser i Östeuropa. Detta skulle med tiden visa sig vara en klok investering. Ekonomiskt var Östeuropa inte av någon större betydelse för dåtidens Ryssland (Ö. Sturesjö i föreläsning 90-03-20) men i strategiskt hänseende skymtar regionen i det sovjetiska försvarsreglementet av år 1936. Där föreskrevs, att i händelse av angrepp på Moder Ryssland skulle kriget så snart möjligt föras över på angriparens jord (Kihlsten 1988 s 24).

Sovjetryssland av år 1945 var ett imperium i besittning av Östeuropa, Mackinders hjärtland, nyckeln för geopolitisk dominans av Eurasien. Geopolitik i sig var inte populärt i Sovjet; dess begrepp jämställdes med "fascism" och "imperialism" (Whittesley & Weigert 1969 s 205). Till skillnad från Tyskland fanns ingen geopolitisk kult i Sovjet, man hade inte spekulerat i Östeuropas geostrategiska betydelse, men snart blev regionen ändå en hörnsten i Sovjetimperiet. Ekonomiskt använde man till exempel Östeuropa för sin återuppbyggnad efter kriget; det har sagts att Sovjet sög ut motsvarande summa ur Östeuropa som USA gav Västeuropa i form av Marshallhjälp (14 miljarder dollar; Ö. Sturesjö 90-03-20).

Sovjet såg till att vasallerna fick kommunistiskt styre samt att de kollektiviserade sina jordbruk och byggde ut sin tunga industri. Sedan skapades på Sovjets initiativ en ekonomisk sfär med värdlandet och de östeuropeiska staterna, Comecon eller SEV, "Organisationen för ömsesidigt ekonomiskt bistånd". Den har av kritikerna kallats ett slutet system där undermåliga produkter cirkulerade (S. Hedlund i föreläsning 90-05-21). Strategiskt hade Sovjet Östeuropa som en territoriell buffert i händelse av angrepp från väst. Detta formaliserades i Warszawapakten i vilken ingick samma stater som var med i Comecon.



5. Upplösningstendenser

Vissa upplösningstender förekom i detta östblock på 1950-talet. Sedan stärkte Sovjet greppet genom den så kallade Bresjnevdoktrinen: närhelst socialismen ansågs hotad i någon av folkdemokratierna var det broderfolkens plikt att slå ner reaktionen med vapenmakt. När Tjeckoslovakien ville skapa en "socialism med mänskligt ansikte" 1968 blev doktrinen operativ med önskvärd tydlighet. Under oroligheterna i Polen fanns den hela tiden som ett hot i bakgrunden.

Enligt uppgift gav Sovjet stora ekonomiska bidrag till Östeuropa under perioden 1971-1985 (Ö. Sturesjö 90-03-20). Men eftersom Sovjets egen ekonomi börjat stagnera under samma tid var man inte i stånd att fortsätta stödpolitiken. Samtidigt fortskred det ekonomiska och politiska liberaliseringen; Ungern kallades för sin del "den gladaste baracken i Östblocket", delvis på grund av sin avreglerade ekonomi, och i Polen togs under 1980-talet vissa steg mot ekonomisk liberalisering och politisk omdaning genom inrättande av fria fackföreningar, oberoende av kommunsitpartiet.

1985 började en ny sovjetisk ledning ompröva den tidigare imperiepolitiken. När det under hösten 1989 stod klart för DDR:s statsledning att det inte skulle bli någon sovjetsik inmarsch för att slå ner de demonstrationer som "hotade socialismen", föll regimen till föga och lovade fria val med mera. I ljuset av samma sovjetiska icke-intervention kollapsade de andra kommunistregimerna i östeuropa en efter en. Den sovjetiska utrikesledningen sa sedan rakt ut att man skulle låta de östeuropeiska staterna klara sig själva, nu och framdeles. Detta var vad som informellt kallades "Sinatradoktrinen": do it your way blev den underförstådd uppmaningen till de forna vasallstaterna.

Därmed var Sovjets dominans över Östeuropa till ända. Men vart gick regionen sedan, vad hände och händer med detta mytologiska hjärtland idag?



Coda

Vad händer med Östeuropa idag? Det kan lugnt sägas att det förblir hjärtlandet i eurasiatisk geopolitik. Regionen har starka band till EU och Nato. Väst och öst strider än idag om världshegemonin med Östeuropa som virtuellt slagfält.

Mackinder hade rätt i sin profetia från 1904: Östeuropa är viktigt. Man må samtidigt ge Mahan och sjömaktsfalangen rätt också. Sjömakt har betydelse. USA har utövat hegemoni efter Sovjets fall och det hade inte gått utan alla de flottor man har med baser på hundratals platser världen över. - Men Mackinder såg något nytt i början av seklet: landmakt, kontinental makt. Morgondagens krig som utkämpade med arméer, oberörda av flottor. Se här vad en Napoleon kunde åstadkomma. Han kunde inte nå engelska flottans "fjärran, stormslitna skepp" men de kunde å andra sidan inte nå honom heller från 1800 och framåt. Under 1900-talet såg vi detsamma i ny skala. Flottblockaden av Tyskland var möjligen avgörande men innehavet av Östeuropa kunde inte hotas av flottor. Tyskland plus Östeuropa var en formidabel landfästning, Sovjet plus Östeuropa likaså.

Till detta har vi så fått strategiska kärnvapen och strategiskt flyg. Men man kan inte vinna krig enbart med de senare eller enbart med att hota med de förra, som Kubakrisen visar. I ett system med flottor och landstridskrafter är flyg och kärnvapen användbart, men inte i sig vill jag hävda. Innehav av land är fortfarande viktigt. Konventionella stridskrafter räknas (Lieber 1988 s 174). Och den som ville angripa Sovjet måste fundera på att slå sig igenom Östeuropa. Detta var den buffertzon bakom vilken Sovjet kände sig tryggt så länge ekonomin var i ordning. Med dagens förbund Kina-Sovjet (SCO) har vi ett slags återuppstånden fastlandsmakt, ett landimperium i vardande. Man behärskar dock inte Östeuropa så SCO går utanför ämnet för denna studie.

Östeuropa: om man kontrollerar det kontrollerar man Europa och Centralasien. Det är min åsikt. Mackinder var än ambitiösare i sitt 1904-citat: den som behärskar Östeuropa behärskar världen. Så långt gick det aldrig. Ser vi till tiden efter 1945 så balanserades Sovjets imperiemakt av USA och Västeuropa. Dess Nato utövade viss balanserande makt med sina flottor. Och själve Mackinder hade, visar det sig, i en skrift 1924 föreslagit bildandet av ett dylikt atlantiskt förbund för att uppväga den makt som innehade hjärtlandet. Därmed gav han sjömakt ökad roll i sitt tänkande.

Sovjet behärskade Östeuropa. Men imperiet gick under: man saknade ekonomisk styrka att hålla trupper där. Ett segerrikt Nazityskland kanske också hade stött på dylika ekonomiska problem. Men både Nazityskland och Sovjet förlitade sig främst på militärmakt; hur är det idag då, med ett Östeuropa som frivilligt anslutit sig till väst, är det en beständigare bastion?

Men även EU vacklar i sina grundvalar. "Fredsprojektet" EU ser ut att gå samma väg som Sovjet: ekonomiska problem får det stolta imperiet att vittra sönder.

Under 1900-talet var arméerna större än idag, 2011. Första och andra världskrigets massarméer drog fram över hjärtlandet. Så även om det blir strid om Östeuropa igen så blir det inte samma jätteslag som 1914-1945. Tannenberg och Masuriska sjöarna, Galizien, Brusilovoffensiven, kriget Polen-Sovjet 1920, pansarslagen i Polen 1939, 1941 och 1944 plus striderna i Ungern och så vidare - det får vi inte se igen. Dagens arméer är mindre. Då var det 100-tals divisioner, idag är det på sin höjd tvåsiffriga antalet brigader som drabbar samman. Dock: om det blir öppet krig igen, "shooting war", strid mellan två högprofilerade motståndare (hyperwar) så lär Östeuropa möjligen bli skådeplatsen för detta. På ett mer ekonomiskt plan förblir hegemonin över Östeuropa viktig.



Källor
Hagget, Peter: Geography - A Modern Synthesis. Harper & Row, New York 1983
Hess, Wolf Rüdiger: My Father Rudolf Hess. W. H. Allen & Co, Essex 1987
Hitler, Adolf: Mein Kampf. Zentralverlag der NSDAP, München 1939 (Del 1 och 2 utkom i original 1925 respektive 1927)
Jukes, Geoffrey: Stalingrad - vändpunkten. Aldus/Bonniers, Stockholm 1970
Kihlsten, Leif: Falangen och echelongen, del VII, i Arménytt 2/88
Liddell Hart, sir Basil: På andra sidan kullen. Natur och kultur, Stockholm 1988
Lieber, Robert J: No Common Power - Understanding International Relations. Scott, Foresman & Co, Glenview 1988
Szende, Stefan: Drömmen om Ukraina. Bonniers, Stockholm 1941
Whittesley, Derwent & Weigert, Hans W: Geopolitics i Encyclopaedia Britannica vol 10. Encyclopaedia Britannica Inc, Chicago 1969
Uppslagsorden "geopolitics", "heartland" respektive "Mackinder, sir Halford John" i The New Encyclopaedia Britannica vol 5, 7. Encyclopaedia Britannica Inc, Chicago 1986




Relaterat
Ett rike utan like (2017)
Svensson: biografi
Redeeming Lucifer
Det röda massanfallet
Trotylstorm i öster (2018)

måndag 10 oktober 2011

Bildreportage: Gideå kyrka


I Egypten har vi kopter, ett slags kristna. Nu har 16 kopter dödats i en protest över en nedbränd kyrka. Fler kristna nyheter idag: ett svenskt konfirmationsläger fick avbrytas på grund av stök, samt osämja bland Ohios amish. Nu länkar jag osökt dessa nyheter till detta bildreportage över Gideå kyrka, en kristen högborg i Norden. svd svd svd svd svd svd dn dn dn ab exp




Vi har i vårt land en del som heter NORRLAND. Där flyter det ÄLVAR, flera stycken. Gideälven är för sin del en av de smärre Norrlandsälvarna, ett diskret flöde men ändå så skönt. Det har sitt namn av orten Gideå i Öviks kommun, belägen några mil inåt kusten norr om Övik.

Gideå har sin kyrka, se bilder. Det är en träkyrka invigd 1815. Altarmålningen är av Karl-Erik Häggblad.



Detta kallar jag ett vilsamt kyrkorum. Atmosfären av trä är påtaglig. Meditation i lantkyrka.


Detta är predikstolens dekor. Guld, rent guld!




Jag gillar verkligen altartavlan. Jag har en grön period nu och tavlan går som synes mycket i grönt. Snyggt med altarduk i samma färg. - Dessutom är ansiktet "blankt" så där som man kunde stilisera det 1959, tavlans tillkomstår. Det ger en originell approach till Kristusbilden.



Kyrkor är inte bara till för att fyllas på söndag. De fyller även funktionen av rum för meditation. Startinlägget i debatten nyss var för ensidigt: H. B. Hammar fattade inte att vi står inför en ny andlig era, en med ökade privatreligiösa inslag. Då måste kyrkorna få finnas kvar som osökta orienteringspunkter i det psykiska landskapet.



Ypperligt snickeriarbete. Poesi i sak.



Detta är Kristendom. Kristus var en vändpunkt i historien. Han är unik vill jag mena. Jag har bloggat om kristendom förut och här har vi min syn på det hela, en esoterisk kristendom som är framtiden. En bra nybörjarbok för kristna mystiker och nytänkare är annars "Samtal med Gud" av Neale Donald Walsch.




Detta är sydportalen. På skylten står det: "Under Carl XIV Johans regering invigd år 1815."


Jag besökte denna kyrka en mulen dag i början av september. Allting var så vardagligt och omärkligt men ändå så gripande. Jag får lust att citera Thomas Grays "Elegi på en lantkyrkogård" (1751):
The curfew tolls the knell of parting day,
the lowing herd wind slowly o'er the lea,
the plowman homeward plods his weary way,
and leaves the world to darkness and to me.




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

lördag 8 oktober 2011

Novellism


Ibland skriver jag noveller.




Inledning

Ibland skriver jag noveller. Ibland trycks de, som denna och denna. Detta är pappersböcker. Men för er gratisätare har jag något att erbjuda också. En del noveller finns nämligen upplagda på denna blogg.

Det finns en hel del. Men här ska jag bara länka till tre (3) noveller här på bloggen. Vi börjar med en sak som heter "Solarium".




1. Solarium
Solarium var människans stad i det 22:a seklet, spjutspetsen för andlig odling och vetenskap, själva sinnebilden för det mänskliga i denna tid. Och denna tid hade man lämnat den primitiva seriella tekniken och sett en mer holistisk, mer kristallskimrande kultur växa fram: den solariska.

Så börjar novellen om denna stad i framtiden, denna skinande framtidsstad till vilken ett rymdskepp återvänder. Människan lever i sitt Solarium och söker kontakt med fjärran världar i plejadisk prakt. Och nu återvänder alltså ett rymdskepp från sin odyssé i galaxen. Kapten på skutan är en viss Gimbu Tallion. Han gillar att återse sin stad, sin solariska födelsestad. Men han är också gripen av något annat: rymdens oändlighet.
Han var en banérförare för mänsklighetens sonderingar ut i kosmos, en pionjär i broslagningen mellan kulturer, en strömlinjeformad raketman med kulturell botten, en musisk rymdfarare. Han ville åter kasta sig ut i den viktlösa världen, styra sin farkost mot osedda världar och drömmande planeter.

Så vad händer? Det får ni läsa i själva novellen. Ni finner den här.




2. Vetenskapens trollkarl

Kristalltekniken fascinerar mig. Om vi tänker oss kvartsur, kristallmottagare och laser och spekulerar bortom det, då hamnar man hos Ivo Livo i hans labb i Norrlands inland. I denna andra novell i översikten har vi en berättare, en journalist som ska intervjua Livi. Berättarjaget bjuds in på sightseeing och ser förunderliga ting:
Det var en otrolig syn, en syn som gjorde en paff: i en monter rörde sig en kristall, en roterande ikosaeder som reflekterade ljus. Den rörde sig åt två skenbara håll samtidigt, som ett gyroskop i rät vinkel mot sig själv.

Det var ett märkligt skådespel, minst sagt. Jag frågade min guide som stod intill hur det hela fungerade. Hur kunde denna manick röra sig?

- Det, sa Livi som min guide hette, beror på kristallens inneboende krafter. Du vet, en kristall är en magnet av dielektriska polariteter. Det är plus och minus i balans; de är lika och motsatta den elektriska energins polariteter. Dielektrisk energi är andepolaritet, elenergi är materiepolaritet.

- Jaha..., sa jag, föga klokare.

Man sitter även ner för en intervju:
- Så hur började allt...? sa jag, som den journalist jag var. Meningen med besöket var som sagt att intervjua Livi, skriva en artikel om honom för Illuster Vetenskap.

- Det började med laser, sa Livi. Sedan kom kvartsur och sedan skapade jag en kristallmotor. Jag erbjöd den åt Volvo, men de ville inte ha'n...

- Oj då. Men hur funkade den?

- Jag började med att visualisera kristallen och sedan slipade jag den, sa Livi kryptiskt - och så bytte han ämne, övergick till att tala om något som filmen antytt:

- Idag gör vi ljus av elektricitet, imorgon gör vi elektricitet av ljus. Av kristalljus.

- Jaså?

- Jojomen, sa Livi. Och att kristaller har höga vibrationer, det vet alla. Engelska kungakronan får ju bara visas ibland, i massceremonier, tack vare att dess diamant har så höga vibbar. En enskild människa skulle inte klara av att se den.

Livi har det där draget av vansinne som varje sant geni har. Med sin bas i det öde skogslandet uppfyller han även ett annat kriterium på guruskap: "De sanna profeterna ska komma från öknen!"

"Vetenskapens trollkarl" finner du på bloggen, närmare bestämt här.




3. Saab Kliszow

1985-2010 bodde jag i Uppsala. Därför hade jag inte svårt att föreställa mig följande novellingress, om en kaippare som gjort lumpen i flygvapnet och en kulen höstkväll ska lämna igen lite utrustning till ett F 16-annex.
Fartvinden blåste mig i ansiktet. Ringledens gula ljus bildade ett pärlband mot mörkrets hjärta. "Full moon is rising, wind’s in my eye, the engine roars between my thighs…"

Jag nådde landsvägen och tog till höger, småputtrade fram med min gamla Sefton T-98, en av de finaste motorcyklar som gjorts. Jag spanade efter en viss avtagsväg, det skulle stå ”Brallinge 3” på den.

På pakethållaren hade jag en militärkoffert, innehållande diverse utrustning från min tid i flygvapnet. Jag hade varit basunderofficer, gruppchef för klarering av Viggar och Drakar, men i och med nedskärningarna hade jag strukits ur rullan. Nåväl, all things must pass – så nu fick Gripenfolket ta över, lika bra det.

Jag hade fått ett meddelande om att all eventuell utrustning jag hade hemma skulle återlämnas. Det skulle göras i nämnda Brallinge, på kvällen dessutom; man sa att materielförvaltningen outsourcats och att onsdagar 18-21 vore tiden att lämna igen materiel. Nu var klockan halv sju en onsdagkväll om hösten; jag hade lämnat min bostadsrätt i Fålhagen, tagit på mig den gammaldags designade hjälmen med så att säga öppet ansikte, kickat igång min gamla hoj och styrt söderut genom Uppsalas mellanzon.

Så vad händer? Han kommer till ett upplag med gamla flygplan. Här möter han även en figur som visar sig vara synnerligen gåtfull, ja riktigt egendomlig och bisarr. Huvudpersonen finner sig nämligen efter ett tag vid spakarna till en Saab Kliszow, på väg till ett rendez-vous med äventyret...! Färden tar honom till en parallellvärld där inget är som det ska men allt ändå är välbekant. Novellen finns här.

- - -

Dettta var lite fakta och länkar till tre av mina webbnoveller.




Relaterat
Vetenskapens trollkarl
Solarium
Saab Kliszow

fredag 7 oktober 2011

Tranströmer har missuppfattat vad "haiku" är


Tomas Tranströmer har fått årets Nobelpris i litteratur: grattis. Han är en värdig vinnare. Han ger priset ökad status. Hade man fortsatt att ge till dussinfigurer som Dario Fo, Szymborska och Hertha Müller hade man devalverat dess värde. exp exp exp exp exp exp ab ab svd svd dn svd




Kudos till Tranströmer. Han är en poet värd namnet. Dock har han ett fel: många av hans haikudikter förtjänar inte att kallas det.

OK: det är treradingar inom 17-stavelsenormen, det är centrallyrisk koncentration, men haikun är mer än så. Den måste nämligen vara konkret, får aldrig aldrig abstrakt. Likt alla andra västerlänningar som skriver Haikus syndar Tranströmer ofta mot det. Han HAR skrivit formfulländade haikus också. Jag medger det. Se nedan. Men ofta är hans haikus avvikelser från ett, vill jag hävda, ofrånkomligt ideal om konkretion.

Låt oss gå till botten med detta.

- - -

En gång gav jag ut samlingen "Grönt ljus". Den innehöll haikus. I förordet skrev jag:
Haikun är en japansk diktform. Jag kan visserligen inte läsa japanska, men vad jag lärt om denna diktform har jag från Per-Erik Wahlund som vet vad han talar om. Se till exempel hans bok om mästaren Issa, ”Lövfällning” från 1981. Förutom stavelseantalet (17) inskärper han där tre regler som jag följt: haikun ska inte ha mer än tio ord – och den ska gestalta något slags from livssyn – och den ska vara konkret, inte abstrakt.

Gränsen vid tio ord är en regel som alla inte greppat. Och vad gäller den fromma livssynen så ska detta inte fattas programmatiskt, det behöver inte vara några lektioner i buddhism man skriver. Men det får aldrig vara bilder av våld och förstörelse, inga urbana dandyismer ska torgföras. Vad sedan gäller det konkreta så är detta vad som svenska haikudiktare brukar synda mot mest. Haikun får inte vara som ett epigram (Hammarskjöld), den får inte vara berättande (Åkesson) och den får inte ha liknelser (otaliga exempel). Den bild haikun målar upp är metafor i sig själv, inga fyndiga pekpinnar får visa utöver detta.

Där har ni reglerna. Tranströmer följer detta med innerligheten och ordknappheten. Men han bryter mot konkretionen. Han har liknelser och metaforer.

Så ska det inte vara. Haikun ska som sagt vara metafor i sig. Den bild som målas upp ÄR bilden: en ros. Det får inte vara "som en ros" osv.

Men det här är antagligen svårt att förklara. Västvärldens dikt lider av metaforsjuka. Nyttjar man sökta liknelser är man en fin poet. En spade får inte kallas en spade.

Nåja. Tranströmer får ju till det ibland: allt är konkret. Som (källa):
Ett par trollsländor
fasthakade i varann
svirrade förbi.

Och:
Ekar och månen.
Ljus och tysta stjärnbilder.
Det kalla havet.

Samt:
Orkidéerna.
Tankbåtar glider förbi.
Det är fullmåne.

Detta är fulländat. Haikuns själ lever i dessa rader. Och de är framför allt konkreta. Men de flesta av Tranströmers så kallade haikus förtjänar inte namnet.

- - -

Tranströmer har missförstått vad "haiku" är. I regel må hans texter med denna etikett vara fina treradingar, centrallyriska medaljonger, men de är inte haiku. Därtill är de för cerebrala, för finurliga, för abstrakta och liknelsebemängda:
Vi måste leva
med det finstilta gräset
och källarskrattet.

-

Närvaro av Gud.
I fågelsångens tunnel
öppnas en låst port.

-

Den vita solen
träningslöper ensam mot
dödens blåa berg.

Detta är inte haikus...!

Att kalla dessa abstrakta rader "haiku" är som att kalla en tioradig dikt sonett. Någon j-la ordning får det vara.

Men antagligen talar jag för döva öron. Västerländska poeter har ofta brutit mot den japanska originalidén om konkretion. Varför? Jag ska inte spela ut imperialistkortet här. Det hela beror nog bara på okunskap hos poeterna ifråga.

Kanske har ostasiater närmare till konkretionen via sin piktogrammiska skrift. Jag vet inte. Västerlänningar ska i alla fall alltid söka tillgjorda liknelser. Men större effekt får man av att återge saker konkret. Se bara på träffsäkerheten i de tre första dikterna här - de riktiga haikusarna - gentemot de överkloka tre senare.

Jag har skrivit haikus. Även i övrigt föredrar jag konkretion framför liknelser och metaforer. Det är som Pounds framhållande av Fenellosas studier: varför konkretionen är poetisk, varför kinesiska piktogram är poetiska och varför tillgjort sökande efter liknelser bör undvikas.

- - -

Tranströmer har fått sitt pris. Gott så; jag är uppriktigt glad åt detta. Och man kommer väl i sammanhanget att prisa hans "haikus". Och ingen kommer att höja rösten och säga att han i regel missupfattat haikuns själ. Bara jag säger ifrån men vem f-n lyssnar på mig. Livet är hårt...




Relaterat
Åselehaiku
På Tempelberget
Vit väg mellan två floder