tisdag 30 augusti 2011

Bertil Malmberg och antiken


Bertil Malmberg föddes i Härnösand 1889 och dog 1958. Han skrev "Åkes värld" och "Dårarna", var poet, en av de största - kanske den allra största.

Jag har bloggat om Malmberg förr. En biografi finns här och anteckningar om hans anknytning till Härnösand finns här.

Ett genomgående drag i Malmbergs diktning är annars antiken, antika teman och ting. Som "Jag vill drömma" från samlingen "Atlantis", 1916:
Jag vill drömma, att vi drömma
i en grekisk elegi.
Där en källas böljor strömma
sorlande förbi
slumra vi.

- Över källans mörker luta
vita klasar av syren.
Ljusets trötta händer gjuta
över gräs och gren
sorgens sken.

Mellan trädens dunkla stammar
guldbeskuggad afton står.
Herden högt på bergens kammar
vallar sina får:
år från år.

Det där "Över källans mörker luta / vita klasar av syrén. / Ljusets trötta händer..." låter som Ekelundpåverkan. Malmberg träffade denne Vilhelm Ekelund i Berlin en gång och behandlades rätt kort av den store. Men Malmberg kontrade och hade Ekelund som förebild för ett av porträtten i "Dårarna":
Och han som är en kostbar vas,
ett ädelt ting av genomskinligt glas,

gick bort från henne som han hållit av.
För litet skär var gåvan, som hon gav,

och hennes kyssar - hennes varma ord
för mycket fläckade av synd och jord.

(Ur ”Vinden”, 1929)

Ekelund var alltså även han poet och författare. Och han ska som barn ha varit en stel, skör typ som inte ens mamman fick krama. Dessutom hade han en gång åkt dit för misshandel av en polis - och då, ja då kan man inte anses riktigt hel. Vad är det för en bindgalning som anfaller en polis? Han måste för detta gå i landsflykt och hamnade i Berlin.

Men nu gällde det Malmberg och antiken. Mot slutet kunde Malmberg vara lätt spexig, han var inte så högtravande som förr. Här rimmar han till exempel "Zeus" med "gläfs":
Hundens drömbundna skällande vid sin herres fot,
i små och vanmäktiga ekon sönderfallet,
var för min sovande hörsel som ett mäktigt hot.
- Vad var här verkligt? - Detta svagt gnällande glävs
eller det vilda, mörka, tvehövdade skallet
ur svindlande avgrunder hos den stygiske Zeus?

("Eftermiddagsslummer" ur "Lek med belysningar", 1953)

Och nog finns det antikinfluens både här och där hos Malmberg: "Niobes smärta / och de som födde i Belsen", "Skrivaren i Hades", "Du Faidon och ni andra". Samt:
Det snöar över mig: thessalisk snö.

Omkring mig har jag ett hov
av vargskuggor. Dunkla ögon brinna.
Och detta hände under det jag sov.

Jag hette Artemis. Jag var gudinna.

Detta är "Slagrörd" från 1948, rader som försöker efterbilda sinneskaoset efter den hjärnblödning han fick. Det är gåtfullt, suggestivt och sparsmakat: thessalisk snö och Artemis fogas lekande lätt in bland minnen av domkyrkan i Härnösand, isbjörnar på en tapet och ett bröllopsfoto av far och mor.

Slutligen i detta antiktema: ett paradnummer om mellanösterns keruber, djurgestaltade väsen som har föga att göra med de gullungar rokokon gav oss. "Det är som hade vi intet, intet att skaffa med dem, / som nådde ej ens deras skugga Jerusalem" sägs det i första strofen. Men de närmar sig, de approcherar, ger oss en fläkt av det arkaiska i vår moderna förblindning - för i den andra och avslutande strofen heter det:
Och gå vi genom marken denna förtrollningens natt,
då gräset dryper av silver och ryser matt
- och speja mot den synrand där människostaden tar vid,
underligt förvandlad, slöjad av månetid
- då se vi hur de landa - hur de överskygga allt,
heligt fruktansvärda i vingad tjurgestalt,
bakom de sovande kuberna
av bleka människohus:
de dunkla keruberna
i månens vilda ljus.

("Keruberna" ur "Flöjter ur ödsligheten", 1941)

Relaterat
En bok om antiken
Biografi
Thomas Cole, "Dream of Arcadia"

måndag 29 augusti 2011

Recension: "Coup d'État" (Luttwak 1968)


"Coup d'État - a Practical Handbook" skrevs av amerikanen Edward Luttwak. Här tänker jag titta närmare på hans bok.

Edward Luttwaks "Coup d'État - a Practical Handbook" kom 1968. Den finns på svenska som ”Statskupp – en praktisk handbok”. Författaren kallar alltså sin bok om statskupper för ”en praktisk handbok”. Det är mest en säljande titel. För denne professor torde inte ha utfört några blodiga kupper i sitt liv. En person jag i så fall tror mer på är Frederick Forsyth; han skulle möjligen kunna skriva en dylik handbok i hur man tar makten genom en kupp. Vad han gjorde eller planerade att göra som led i research för romanen ”The Dogs of War” är i och för sig lite svårt att reda ut, men högeligen intressant. Se denna wikisida om Forsyths bok, en bit ner under rubriken ”research”.

Ken Connor anser för sin del (i ”How To Stage a Military Coup”) att Forsyths ”The Dogs of War” ÄR en bra handbok i ämnet, på samma sätt som Forsyths ”Schakalen” är en bra handbok för lönnmördare. Forsyths kuppbok har förvisso en gedigen karaktär; för kuppande av en lilleputstat är ”The Dogs of War” rätt intressant. I detalj beskrivs hur en legosoldat hyrs för jobbet samt hur denne och hans män skaffar och smugglar vapen, planerar och utför det hela i en afrikansk stat ”Zangaro”.

- - -

Det om Forsyth. Åter till Luttwak. Denne beskriver i "Coup d'État" främst 1950- och 1960-talets kupper. För tidigare kupper finns till exempel S. E. Finers ”The Man on Horseback” (1962), ännu ett akademiskt resonerande verk. Luttwak har nog för sin del blick för praktiska detaljer som hur man upprättar vägspärrar, hur man siktar in sig på mellannivån i ledarskiktet i infiltrationen av ett lands armé och ”hur man skriver ett manifest”. Det sistnämnda gäller den proklamation man läser upp sedan regimen störtats: ”Regimen har fallit, nu är vi åter ett fritt folk!” är mallen. Luttwak citerar ett antal dylika exempel från 1950-talets latinamerikanska och mena-kupper.

Det spanska ordet för proklamation är för övrigt pronunciamento. Själva detta ord har kommit att bli liktydigt med ”statskupp” i Latinamerika. Men om man ska vara petnoga, vilket Luttwak är, så har "pronunciamento" kommit att betyda ”militären ersätter en civil regering med en annan” medan en ”coup d’état” är "militären tar makten från en civil regering”.

Tomejto tomato. Men som akademiker måste man väl kannstöpa om dylikt för att fylla sidor i ett formellt verk. Dock frågar man sig om inte en detaljerad fallstudie av EN kupp vore bättre för att ge den där handbokskaraktären över studien. Min favorit, om man även får ta äldre kupper, blir i så fall Napoelons Brumairekupp. Där ersattes advokatstyret med miltärstyre: ”Handlar det bara om att kasta advokaterna i floden så räkna med mig!” sa en sugen deltagare. Dock hade denna kupp egenheten att pågå i två dagar, vilket är unikt: ena dagen rensades nationalförsamlingen, nästa dag sammanträdde en stympad församling för att anta den nya författningen. Det gick vägen men nog var det ett vågspel att dra ut på eländet i två dagar. Att stöka undan allt på EN dag känns mer kosher.

Förutom det visar denna Napoleonkupp prov på många pregnanta beståndsdelar: på drama, militarism, proklamationer (Napoleon i talarstolen i nationalförsamlingen, han gjorde en slät figur), trupper i plenisalen samt en Talleyrand som var spindeln i nätet men uppehöll sig i ett slott intill, meddelande sig om utvecklingen via budbärare. Man föreställer sig honom sittande vid taffeln när ett brev med nyheten ”plenisalen rensad, vi vinner” ankommer och han läser detta med nollställd min, kanske bara med skymten av ett leende.

- - -

Jag sitter här och drar mig till minnes klassiska kupper. Och vad dessa beträffar så var inte heller Gustav III:s kupp 1772 så dålig. Den kom verkligen i rätt tid. Motståndet var svagt, sentimentet var emot partivälde och för införandet av ett upplyst envälde just då. Det var rena rama solkskenskuppen Och den hade sina inslag av drama med kungen hållande tal till gardet, inlåsandet av rådet, sammankallande av borgarnas rytteri och annat, som talet till ambassadörerna som missnöjt fick höra att Sverige nu skuddat oket av sig och blivit en fri, suverän stat.

1772 torde med Wikipedia kunna kallas "oblodig kupp": hot om våld räcker för att störta det gamla styret. Möjligen hör även Brumaire till denna kategori. Ingen torde ha dött om jag minns rätt. Sedan, om vi ska tala kupptyper, har vi förvisso "vetokuppen" där militären våldsamt sätter stopp för den civila utvecklingen (typ Chile 1973), ”guardian coup d’état” som själv annonseras som temporär och dikterad av nödvändigheten, samt ”breakthrough coup” som utförs av yngre officerare (överste och lägre, kanske även sergeanter och meniga), rensar ut det gamla och skapar ett helt nytt styre (Kina 1911, Egypten 1952, Portugal 1974).

I sin bok säger Luttwak att detta kännetecknar en statskupp: A coup consists of the infiltration of a small, but critical, segment of the state apparatus, which is then used to displace the government from its control of the remainder. Således ska inte medverkan av militära styrkor vara nödvändiga för att definiera en statskupp. I spansk historia har man ju exempel på civila konspiratörer som planerar kuppen själva, utan militär medverkan. Men sedan de startat väntar de sig att militären ska dra åstad och hjälpa tilll. ”Varför dröjer militären så länge?” sas mer än en gång under de spanska kupperna före 1936.

Men hur man genomför en kupp utan ens hot om våld, vars bärare är militära eller paramilitära styrkor, är för mig okänt. Därför tycks mig Luttwaks definition här onödigt abstrakt. En statskupp är ett byte av ledarskiktet i en stat utfört med våldsamma medel, vare sig våldet enbart är hot eller utövat. Voilà, där har ni min defintion på statskupp. Att bara infiltrera staten som Luttwak antyder är ingen kupp. I så fall är ju 68-ornas långa marsch genom institutionerna också en statskupp. Kupp ja, men inget som traditionellt har statskuppens manliga, äventyrliga kakarktär. Att ta makten genom propaganda, små steg och förstörande av språket är ett kvinnligt, konspirativt och proggigt sätt att ta makten.

Relaterat
Aleppo: strider
Julian Assange' tal på Trafalgar Square, London, oktober 2011
Det amerikanska imperiets uppgång och fall
Iran har inga kärnvapen
Januari 2012: USA slår till reträtt
dn svd

söndag 28 augusti 2011

Libyen - ett skitkrig


Vad är det här för ett skitkrig egentligen? Man ser bara en massa fult klädda rebeller, taffligt kamouflagemålade pick-ups och elände. Och dessa är det som vinner kriget på egen hand? Nej såklart inte. De får ju hjälp av Natoflyg också. Halva Natos flygstyrkor är insatta i regionen. Men dessa får vi så gott som aldrig se på bild. Bara rebeller i halmhatt och Kalasjnikov. Bedrövligt.

Visst strider rebellerna. Och visst saknar Khadaffi reguljär armé. Han var ju rädd för kupper från militären på den tid det begav sig, därför avskaffade han den sägs det. Med rätta: han var ju själv arméofficer som kuppade sig till makten.

Men vad jag vill säga är: stilmässigt är Libyenkriget ett skitkrig. Även moraliskt är det ett skitkrig men det har jag redan talat om. - Stilen: Obama kunde lätt ha satt in en brigad Airborne Rangers och fått slut på kriget i morgon. De hade kunnat rensa upp kvarvarande motstånd. Då hade lidandet för civilbefolkningen upphört också: man hade kunnat börja ordna el och vatten. Men Obama, den fegskiten, vågar inte sätta in trupp. Typiskt demokraters sätt att sköta krig. Som Bill Clinton som sköt kryssningsmissiler rätt ut i tomma intet mot talibanerna och trodde att detta skulle räcka.

Den här gången har ju väst iofs satt in flyg. Och detta samverkar nära med rebellerna. Via diverse västliga special forces som är aktiva på marken. Väst är inte neutrala i det här. Dylika specialstyrkor har till exempel fångats i detta filmklipp från Al Jazeera. Se även detta. Så är det: Nato måste ha närvaro på marken. Nato ska ju till exempel ha delat ut sambandsutrustning till rebellerna för att dessa ska kunna hjälpa till med målutpekning åt flyget. Någon måste ju i så fall transportera och överlämna utrustningen samt, inte minst, utbilda rebellerna på den. Vilka gör detta? Västliga special forces som SAS och Delta Force.

Detta måste man inse. Den som förnekar detta är naiv. Vadå rebellerna krigar själva? Att Nato inte är krigförande i denna konflikt är en lögn. Väst säger sig lyda FN:s mandat nr 1973. Detta handlar om att upprätthålla en flygförbudszon för att skydda civilbefolkningen. Något mandat att störta Khadaffi ges inte. Men det är vad Nato sysslar med. Rebellerna har nära samarbete med Natostyrkor, i luften och på marken. Våra egna medier tiger såklart om detta. Nå, SvD nämnde lite igår om neutralitetsbrotten av väststyrkor.

Så går det till. Det förstår jag. Det är realpolitik. Jag tänker inte driva någon advokatprocess om detta, ingen folkrättsprocess här i Galaxen. Jag vill bara ha sagt att Libyenkriget är ett skitkrig. Varför hymla när nu kriget redan är igång, varför detta helgonlika höljande i FN-resolutioner? Är det krig så är det. Har man sagt A får man säga B. Lite reguljära styrkor skulle sätta stil på föreställningen. Men vi får väl vänta på dem först när "rebellerna" tagit makten och "ber om hjälp". Lite fredsbevarande styrkor för att lugna samvetet hos västvärldens dagisfröknar.

Ett skitkrig är vad det är, fult och stillöst. Stackars modellfabrikanter, den här gånger fick de inte sälja några plastbyggsatser som speglar vad man ser i TV-rutan. Under Gulfkriget fick man ju annars se B-52:or och F-14:s i bild och sedan sålde de slut hos modellaffärerna. I detta krig är som sagt mängder av Natoflyg insatt men man ser dem aldrig i media. Spengler hade rätt när han sa re media: "Vad är verkligt? Det man ser och hör." Och i detta krig har vi nästan aldrig sett ett Natoplan i aktion, alltså har denna flyginsats liksom inte existerat. Nej allt är jublande rebeller i jeans och tröja. Fy f-n så dålig teater.

Relaterat
Suezkrisen och andra Israelkrig
Gulfkriget
svd svd svd svd svd dn dn dn dn

lördag 27 augusti 2011

Puritanska tider på väg


Vad vi ser är slutskedet i det libyska kriget. Det har jag sagt förut och jag säger det igen.

Khadaffis dagar är räknade. Jag jublar som sagt inte över Natoinsatsen men heller inte över Khadaffi. Han är slut. Han har spelat ett hårt spel. Nu faller han.

Det är dags för andra krafter att ta över. På sikt blir det väl islamism - strikt puritansk islam. Det verkar ligga i tiden. Jag jublar inte heller över den. Dock tror jag inte västerländsk demokrati med materialism, nihilism och ateism är modellen för dagens Libyen och Mellanöstern.

Antagligen blir detta inlägg missförstått. Stödja demokrati ska man göra, annars ska man utplånas, så låter det i dagens debatt. Jag stödjer förvisso yttrandefrihet och internets frihet. Men nu talar vi realpolitik och möjliga scenarios. Och då är Khadaffis selektiva islamism, där han till exempel ansåg att ett visst kapitel ur Koranen borde utgå, inte gångbar längre. Det är puritanska tider nu och då gäller allt eller inget.

- - -

Återigen: jag är ingen sharia-anhängare. Tvärtom. Men för den libyska och främre orientaliska utvecklingen tror jag radikalare tongångar är på väg. Det har jag sagt ända sedan januari i år.

Det blir väl lite som Iran kan tänka. Men för evigt behöver ju inte denna puritanism råda. Jag tror den nya generationen, de unga mena-människorna inte är så över hövan lagda åt radikal islamism. Jag bara gissar här men det finns något som heter mentalitetsförändring, utveckling över tid. Islamismen är i så fall en fas för frigörelse och ompositionering.

Nu ska vi inte skönmåla. Islamismen ska motarbetas här, i Europa och Sverige. I Mellanöstern, well, där är det svårare att stå emot dess kraft. Sverige bör lämna sin sicilianska flygbas tycker jag samt övriga mena-engagemang. Låt muslimerna ha sin radikala revolution. Hellre där än här.

Sedan, tids nog, om 5-10 år, blir det andra tongångar. Mera sant andliga. Liksom här. Det ska bli slut på materialism och nihilism, slut även på bokstavstolkning av Bibeln och kristendom med förbehåll. Det ska bli ett nytt fridsrike. Halleluja.

För att uttrycka det kort: vi går mot en ny väckelse.

Relaterat
Mellanösterns historia
Arabisk vår
dn dn dn dn dn dn dn dn svd svd svd svd svd svd

Ladislav Kamarád, "White Desert"

torsdag 25 augusti 2011

Recension: Mythago Wood (Holdstock 1982)


"Mythago Wood" av Robert Holdstock har alltid fascinerat mig. Den ställer seriösa frågor om vad myter betyder för oss. Den för dig som läsare bokstavligt talat in i mytens hjärta, symboliserat av en skog.

England 1946. Stephen Huxley återvänder efter kriget till sitt barndomshem Oak Lodge, beläget i utkanten av Ryhope Wood. Där bor hans bror Christian. Föräldrarna är döda. Fadern brukade för sin del undersöka skogens mytiska dimensioner och Christian har fortsatt med detta. Han har skrivit Stephen och meddelat sina forskningsresultat och det är därför denne har återvänt. Så försvinner brodern in i skogens magi och Stephen börjar gå igenom sin faders efterlämnade papper. Där läser han hur denne vandrat runt i Ryhope Wood och träffat på arkaiska figurer, mytiska gestalter, bland annat en kvinna vid namn Guiwenneth. Stephen beslutar sig till slut för att själv ge sig in skogen och loda dess mytiska djup. Och han finner vad han söker: han möter Myten med stort M. Han möter sagogestalter i ålderdomlig inramning, legendariska figurer i mysig miljö.

Ryhope Wood är, kan man säga, en dimensionernas korsväg. Den är som Avgrunden hos Nietzsche: "The deeper you look into it the deeper it looks into you". Ju djupare du vandrar in i skogen, dess djupare vandrar du in i ditt psyke - och dess fler arektyper ser du, alltifrån tomten och Robin Hood till första världskrigets "Harry Hellfire" och Pan, Merlin, kung Arthur och whatnot.

Stephen går in i skogen och ser energier som sedan förkroppas till det ena och andra av hans fantasi. Tenderar han att se Robin Hood klädd i grön hätta, trikåer och snabelskor så visar sig denne så för honom.

Man kan säga: ens egen sinnebild växelverkar med vad de mytiska energierna väljer att visa sig som. För att underlätta för oss kan till exempel en "tomte-energi" visa sig med luva, skägg och kolt för att underlätta visualiseringen, eftersom vi människor är vana att se tomtar på detta vis. Om detta läste jag i "Findhorns trädgårdar" som rör sig i samma ontologiska kraftfält som "Mythago Wood". Findhorn finns dock i sinnevärlden, skapat av Helen och Peter Caddy i Skottland på 1960-talet.

Men nu gällde det Robert Holdstocks roman "Mythago Wood" (1982). Stephen beger sig in i skogen: han följer i faderns fotspår, lämnar kända länder bakom sig och möter fläktar från det arkaiska. Likt en Södergran kan han utropa: "Vad som hänt i sagan ska hända även mig!"

In alles är "Mythago Wood" en styv uppvisning, en skön blandning av saga och idélitteratur, en seriös fantasy. Fantasyn som genre är inte alltid så idérik; det kan vara Äventyr, Suggestiv Miljö och Sagoaktig Briljans men idéer, vare sig av jungiansk natur eller annat essentiellt, finner man sällan. Men Mythago Wood tycks mig vara i toppklass vad gäller konceptuell styrka. Skogen som psykologiskt landskap, som skådeplats för myt, historia och dans, har här en oförliknelig skildrare.

Relaterat
Caza: The Ark
Moorcock: multiversums mytolog
Mårtensson: Maktens vägar (1980)
Poe: Den gyllene skalbaggen (1962)

tisdag 23 augusti 2011

Jag jublar inte


Libyenkriget är inte över än. Khadaffi är ännu på fri fot. Men det faktum att striderna nu nått Tripoli, landets huvudstad, torde betyda att detta är krigets slutfas.

1.

Kriget går in i sin slutfas. Khadaffi tycks vara nära att falla. Jag jublar dock inte.

Inte så att jag stödjer honom. Han är en mer eller mindre auktoritär härskare. Men Natos och västvärldens agerande i denna affär är diskutabelt.

Natos bombningar hade till exempel i juni orsakat 700 civila döda, uppgavs det. Halva Natos flyg är insatt för att krossa Khadaffi. Man bekrigar Khadaffi. Är han en sådan skurk, en diktator? Tydligen anser Makterna det. I slutet av maj begärdes han häktad i Haag. Dock torde han inte vara värre än vissa andra diktatorer i regionen (Syrien, Iran). Men fängslas ska han, han ska demoniseras som kriminell. Då är det legitimt att gå in i hans land och bomba det till stenåldern, allt i folkrättens namn.

Troligen drar jag på mig Sveriges samlade vrede när jag säger det följande. Vi är ju där och krigar med JAS-plan. Kritik är illojalt. Ändå vågar jag mig på denna analys: Vad Khadaffi ville var att styra sitt land utan amerikansk inblandning. Enligt uppgift vägrade han att ingå i USA:s afrikanska kommando varibland Egypten, AFRICOM. Detta torde ha retat USA. Möjligen stördes de även av det faktum att Kina hade/har stora intressen i Libyen. Kina har ett 50-tal projekt i landet som sysselsatte 30 000 kineser (källa).

I bakgrunden finns även detta med Khadaffis vilja att frångå petrodollar till förmån för euro eller dinarer, som ni kan läsa om här på Global research.


2.

Nato började Libyenkrig på väldigt diskutabla premisser. ”Han angrep sin civilbefolkning” har det sagts… Det där vill jag hänföra till propagandans område. Det föregivet folkliga upproret, dessa pittoreska "rebeller" kan lika väl ha varit en betald styrka söndagskrigare. Men betalda eller inte; envar härskare har folkrättsligt stöd att slå ner ett väpnat uppror. Men med medias hjälp blev detta nu till terror från regimens sida. Khadaffi fick inte slå ner detta väpnade uppror. Bahrein fick dock göra det hos sig i mars. Man tog hjälp av Saudi-Arabien och Förenade Arabemiraten med en bataljon var. Så var det upprorets saga all. Det skedde ju på bakgården till amerikanska 5:e flottans bas. Då är det inte fina rebeller, då är det demoniska terrorister som ska utplånas.

De arabiska elitstyrkorna gick in och sparade inte på krutet. Kontrarevolutionen slog till och civilpersoner dog. Men dessa fick inte sina lidanden förevisade på TV. Det såg Makterna till.



3.

Khadaffi ville värna sitt land från uppror. Då utmålades det som ”mord på civilbefolkningen”. För att ”upprätthålla folkrätten” gick så Nato in, ivrigt stödda av lakejen Sverige. Mina skattekronor går alltså INTE till en försvarsmakt som ska värna Sveriges territorium, nej de går till legosoldatsoperationer i Libyen och Afghanistan. Det är en dålig utveckling, en felaktig säkerhetspolitik. En ”osäkerhetspolitik” om något, en parodi på allt vad försvar heter. Tanken är väl officiellt att vi ska bli sedda som en fin bundsförvant som får igen tjänster som dessa senare. I form av vad? Av att 2nd Mechanized Division skeppas in och försvarar Sverige om ryssen anfaller? Glöm det. Det blir på sin höjd liknande ”seriösa” insatser som de Sverige gjort i Libyen, dvs insats av flyg. Det försvarar oss ju väldigt bra, dvs inte alls.

Eller så blir Sverige formligen ockuperat av Nato, om det ska ha vårt land som bas mot ett krig mot Ryssland. Säg när ryssen intervenerar i Baltikum, ett högst troligt scenario. Det kommer inte att bli trevligt för oss. Att bli nyttjad som bas för världens mäktigaste militärmaskin - vi, som inte ens kan försvara oss själva. "Ett land har alltid en armé, sin egen eller något annat lands" blir här pinsamt uppenbart.



4.

Åter till Libyenkriget och dess dunkla baksida. I mars i år antog FN:s säkerhetsråd resolution nr. 1973. Den beslutade om etablerandet av en "flygförbudszon" över Libyen. Syftet? Att skydda civilbefolkning. Khadaffi höll enligt uppgift på att utföra massakrer på sina undersåtar.

Men detta hot från Khadaffis trupper mot rebeller och civila var överdrivet. Låt oss citera professor Alan J. Kuperman i frågan. Jag kunde iofs översätta detta men då är det risk för förvanskning. Så jag ger er Kupermans ord ur Boston Globe 14/4 i år på originalspråket:
. . . President Barack Obama grossly exaggerated the humanitarian threat to justify military action in Libya. The president claimed that intervention was necessary to prevent a “bloodbath’’ in Benghazi, Libya’s second-largest city and last rebel stronghold. But Human Rights Watch has released data on Misurata, the next-biggest city in Libya and scene of protracted fighting, revealing that Moammar Khadafy is not deliberately massacring civilians but rather narrowly targeting the armed rebels who fight against his government. Misurata’s population is roughly 400,000. In nearly two months of war, only 257 people — including combatants — have died there. Of the 949 wounded, only 22 — less than 3 percent — are women…. Nor did Khadafy ever threaten civilian massacre in Benghazi, as Obama alleged. The “no mercy’’ warning, of March 17, targeted rebels only, as reported by The New York Times, which noted that Libya’s leader promised amnesty for those “who throw their weapons away.’’ Khadafy even offered the rebels an escape route and open border to Egypt, to avoid a fight “to the bitter end.’’

Jag citerar Kuperman efter en artikel av Peter Dale Scott på Global Research. Kupermans artikel hette för sin del “False Pretense for War in Libya?”. Den publicerades som sagt i Boston Globe 14/4 2011.

Och citatet i sig? Det säger främst att Obama överdrev det humanitära hotet i Libyen för att rättfärdiga intervention (ungefär som USA överdrev det hot Saddam Hussein kunde utöva mot världen 2003). Något "blodbad" förekom inte i Libyen före interventionen (bara efter denna - det är Nato som har blod på sina händer!). Under Khadaffis nedslående av rebellerna, något varje härskare är berättigad att göra, dog blott 257 människor inklusive kombattanter. Av de 949 skadade var blott 22 stycken kvinnor -- Khadaffi utfärdade ingen allmän "ingen pardon"-order; denna 17-mars-varning var enbart riktad till rebeller. Utöver det rapporterade New York Times att Khadaffi ska ha lovat amnesti för rebeller som gav upp.

Där har ni en bild av Libyen före interventionen jag finner trovärdig. Vad vi får veta av MSM är något helt annat. Ja min själ, hela denna Libyenaffär stinker.



5.

Denna affär stinker. Man väljer att intervenera i ett land som utsatts för provokatörer i "rebell"-dräkt, intervenera i ett land sysselsatt med ett legitimt hävdande av territoriet. Khadaffi drabbades av (riggade) uppror. Då började han slå ner dessa. Detta demoniserades i världspressen och snart hade vi en FN-resolution som i en liten ask.

Nog visste man sedan förut att politiken är ett skuggspel. Riggade krigsutbrott har man sett förr (ryska kriget 1788, Polen 1939, Tonkin 1964). Men man behöver påminnas om det igen och igen. Detta handlar om petrodollar och inget annat, imperialism och vendetta USA-Libyen. Peter Dale Scotts artikel förtjänar att läsas: "The Libyan War, American Power and the Decline of the Petrodollar System" heter den. Den publicerades på Global Research 29/4 i år.

Relaterat
USA krigar för sin oljevaluta
Mellanösterns historia
dn dn dn dn dn dn dn dn svd svd svd svd svd svd svd svd svd svd svd svd

måndag 22 augusti 2011

Sista fasen


"Khadaffis söner gripna", "rebellerna intar Gröna torget", "Tripoli har (kanske) fallit" säger dagens rubriker. Libyenkrigets sista fas tycks nära.

Libyenkriget verkar gå mot sitt avgörande. Fler nyheter lär följa under dagen. Men som privatanalytikter och självutnämnd mellanösternexpert är det några frågor jag ställer mig. Som:
. Libyen ligger i Nordafrika men tillhör Nordafrika Mellanöstern? Jag hävdar det.
. Eftersom nu Libyen ligger i Mellanöstern (se länk i föregående punkt), vad är att säga om Mellanösterns historia? Detta.
. För att ställa en aktuell fråga: kan Libyenkriget vara riggat? Kanske.
. Varje år företar muslimerna vallfärd till Mekka. Så vad kan man säga om årets Hajj?
. Varför är det så ofta krig i Mellanöstern? Här är några ledtrådar.

Plastrebeller segrar, ett krig för oljevaluta går mot sitt slut. Det verkar vara dags att korka upp champagnen och blåsa i trumpeter.

Relaterat
USA:s schackranden
Dollar och olja
svd svd svd svd svd svd svd svd svd dn dn dn dn dn dn dn
J M W Turner, "The Fighting Témeraire Tugged to Her Last Berth to Be Broken Up", 1838

söndag 21 augusti 2011

Recension: Sarnaths undergång (Lovecraft 2011)


Härmed en titt på en nyutgiven Lovecraftbok. Den är bra. Den finns hos Adlibris också.

Bakhåll har gett ut en antologi med Lovecraftnoveller. Det är en snygg hårdpärm, se bild. Översättningen är ypperligt utförd av Charlotte Hjukström. Och Martin Andersson har skrivit ett efterord. Innehållet är "Sarnaths undergång", "Iranons dröm" och "Den lurande skräcken". Dessa är samtliga bra. Men bäst är den längsta storyn, "Sökandet efter det drömda Kadath".

Jag har alltid gillat denna "The Dream-Quest Of Unknown Kadath". Den har både skir drömstämning och mörkare drag, den har en antihjälte i huvudrollen, en äkta drömmare och ingen stridis = ingen sedvanlig svärdsvingare. Konceptuellt är denna berättelse en av Lovecrafts bästa.

En viss Randolph Carter är besatt av visionen av en stad, en drömstad, det lysande Kadath bortom höglandet Leng. Så han letar länge i drömmen, men förgäves. Han måste drömma intensivare förstår han, drömma djupare. Så då tar han de 400 stegen ner till den djupa sömnens land, ner i det undermedvetna, och där vidtar hans symboliska resa. Här är man alltså i fantasyns hett omhuldade andra värld, en parallell- eller fantasivärld, det där som alltid är spelplats för våra drömmar och visioner men här sägs uttryckligt att det är dröm - samtidigt som allting gestaltas sömlöst och trovärdigt. En svår balansgång detta: att måla upp en sagovärld, trovärdig ner till minsta tomte, men samtidigt blinka åt läsaren och säga att allt är drömt. Lovecrafts jag-narrativ, hans "gammeldags berättarröst", passar bra för en sådan strategi.


Som sagt utspelas det hela både i ljusa och mörka riken. Efter att ha förts vilse av några flygande demoner hamnar han i den nedre drömvärlden (the secrets of inner clubland), och där möter man ghouls and demons och annat "lovecraftianskt". Den som gillar hans nitty-gritty, mörka sida får här sitt lystmäte.

Men det slutar inte där, ånej! För Carter hittar vad det lider en trappa upp till den sedvanliga drömvärlden igen, dit demonerna inte vågar sig. Snart går han genom ett fagert landskap i sitt återupptagna sökande:
Solen steg allt högre över det mjukt böljande landskapets ängder och lundar och förhöjde färgerna hos de tusen blommor som täckte både kullar och dalgångar. Ett välsignat dis vilar över hela denna trakt, som rymmer lite mer av solljus än andra bygder rymmer, och lite mer av fåglarnas och binas nynnande sommarmusik; människorna vandrar därför där som genom ett sagoland och känner större lycka och förundran än de efteråt kan minnas.



Han söker här, han söker där; han söker i hamnar, han söker i städer, men ingenstans finns det strålande Kadath. Ingen har hört talas om den, inte ens i drömvärlden. Till sist hittar han dock ett spår, och - spoilervarning - det strävas på mot ultima nejder med gudasäten och troner, Nyarlathotep bedriver sitt spel, och det frågas om inte allt är en projektion av något vardagligt. För allt slutar där det började, i Carters hemstad Boston; han vaknar upp och frågar sig vad som egentligen hänt, men frågan huruvida allt bara var en emotion dribblas effektivt bort av den lovecraftska retoriken, solen lyser på fjärran hustak och kvar blir längtan, känslan av att ens känslor trots allt är verkliga.

Det är inget simpelt "drömmen finns inte, sätt dig i askan och gråt" man serveras. Nej, det är en resa rätt ner i det undermedvetna, "right into the heart of mankind's dreams". En resa i en värld man sällan ska glömma. Drömlik och fattbar på samma gång, som antytts ovan. Drömmen lever! Symbolismen fungerar!

Relaterat
En annan nyutkommen antologi
Lovecraft: The White Ship, Celephais, Polaris
Analog Science Fiction/Science Fact
Christin och Mézières: Vårdagjämningens hjältar (1979)
Jules Verne-magasinet

lördag 20 augusti 2011

En ny väckelse


Bladet skriver om Libyenkriget, USA:s ekonomiska kris, börsfallen och skyfallen. Nyss skrev man om de engelska kravallerna, om Jasminrevolutionen och Breivik och allt vad han betydde. Allt är delar av ett megafenomen, nämligen VÅR TIDS KRIS. Och denna kommer i sinom tid att leda till EN NY VÄCKELSE.

Det kommer en ny väckelse, var så säker. Och då kommer det inte att handla om gitarrspelande gummor utanför Tempo, kafferep eller lutherska litanior. Då kommer det att handla om eld och blod, ljus och färger, världsbilder som krossas och omtolkas. Det kommer att röra vår civilisation i dess grundvalar. Det kommer att röra elementen, kommer att beröra essensen. Ingen kommer att undslippa, alla måste gå igenom ekluten, alla måste rannsaka sig själv och fråga sig: vad är verkligt? vad tror jag på?

Redan idag ser vi denna krock i världsbilder, i vad som är verkligt. Vissa ser massinvandring för sina ögon och anser att detta är det högsta goda. Andra ser denna import av en ersatzbefolkning som hotet nr 1. Vem har rätt? Det är en tolkningsfråga. Alla måste ställa sig denna fråga, alla måste ta ställning till huruvida massinvandring är ett väl eller ve. Själv anser jag ”ve” men det vet ni väl redan. Inte? Läs här och här då, där har ni Svenssons åsikt ifrågan.

Ett vet jag: materialism är inte längre möjlig. Den vägen är inte längre framkomlig. Nu ökar andligheten, vare sig som paganism, buddhism, kristendom eller shamanism, asatro, privatreligiositet eller vad. Allt detta blir delaspekter av den nya väckelse vi går mot.

Vår kultur går mot sitt slut. Den metropolitanska kulturen lägger sig att dö, den faustiska världen har gjort sitt. Det är dags att bereda plats för en ny värld, den antropolitanska. Som jag skrev i romanen med samma namn: ”På ruinerna av Metropolis ska vi bygga ett Antropolis”.

Materialism, nihilism och hån ger vika för positivism, andlighet och dans. Och detta år, 2011, är en övergångsfas: Jasminrevolutionen och Japans tsuanami var de första fördslovåndorna, sedan har tecknen ökat efter hand: Libyenkriget, de engelska kravallerna, Breivik, allt hänger ihop och hänger ändå inte ihop. Årets Hajj blir intressant.

- - -

Födslovåndor, new age, Vattuman och nya tider: det kommer inte att gå smärtfritt. En viss Anna Southerington är insatt i detta. Allt det gamla upphör inte av sig själv för att ersättas av en ny ordning. Och varför? För människor är rädda, de räds förändring. Alla vill att allt ska bli som det är, med billig olja, varor i affären och punktlig utbetalning av lön och pensioner. ”Alla” skriver jag men jag skulle kanske skriva ”de flesta”, för vi är dock några här som vill ha förändring, som bejakar den storm som ska komma. Inte vill man ha krig, ransonering och dyrtid men lite får man offra för att se civilisationen gå under, en skitvärld som hyllar konsumism och lobotomi och förnekar andliga världen, tro, trygghet och tradition.

Så världen går mot en spännande fas. Kulturen ömsar skinn, en ny väckelse stundar: "a great awakening" som det hette i USA:s andliga 1800-tal. Vi rör oss idag bort från köphysteri, materiell trygghet och slentrianmässig underhållning, från köttets lustar och matfrosseri till andliga värden, sång och dans, immateriella rikedomar, till stillhetens glädje och ett liv i elementen, i vind och vatten och kraften från jorden.

Den faustiska kulturen dör, dör med sina glashus, sin transparens och rotlöshet, med sin besinningslösa jakt på råvaror och energi, byggande av kärnkraftverk i jordbävningszoner; se på Japan. Denna faustiska kultur ligger idag i sina dödsryckningar. Metropolis dör och ersätts av Antropolis med en stabilare grund, en grund byggd på tro och tradition, på andlighet och dans, på färger, former och skrifter som sjunger av gudomlig nerv. Vill du följa med på den resan, följ då denna blogg med dagliga uppdateringar av krisen och födslovåndorna och det som detta kommer att utmynna i, en ny värld byggd på spillrorna av den gamla.

Detta är inte en ny millenienoja. 1999 var inte på långa vägar så dramatiskt som 2011. Detta år, vårt innevarande år, är däremot ett sant preludium till Förändringar. 1999-2000 var bara ett räkneverk som slog om. Det mayanska 2012 är för sin del också "bara ett räkneverk som slår om", jorden går inte under i december nästa år. Men det är dramatiska tider på väg, det fattar nog alla. Om du däremot tror att det vi sett hittills i år är normalt, då torde du knappt kunna räknas till de levandes skara.

Relaterat
Så vind och skörda storm
Spengler
svd svd svd svd svd dn dn dn dn dn
Salvador Dalí, "Crucifixion" (detalj)

fredag 19 augusti 2011

Clausewitz: "Om kriget"


Här ska jag ta en titt på Clausweitz' "Om kriget". Den skrev i början av 1800-talet men är ännu aktuell.




1.

Man kan säga att på 1990-talet vände kulturklimatet en smula här i Sverige. Tyska författare som sedan 1945 förvarats i giftskåpet blev åter salongsfähiga. Nietzsche och Jünger fick en renässans, böcker om och av Heidegger och Hegel såg dagens ljus. Oswald Spenglers ”Västerlandets undergång” och Carl Maria von Clausewitz’ ”Om kriget” gavs ut på finförlag.

Hur många här i landet som läst Clausewitz vet jag inte. Dock var det en kulturgärning att ge ut denna klassiker. Clausewitz står sig. Han är ingen bisarr teorituggare, o nej: han var delvis en pragmatiker, delvis en holist. - Clausewitz ogillades för sin del av Montgomery of Alamein. Denne förstod honom inte (q v ”Krigskonstens historia”, 1975). Monty var väl för common sense-präglad för det, han greppade inte Clausewitz' förhållandevis mer principiella approach. Dock kunde en sådan etablissemangsfigur som Colin Powell tala uppskattande om tysken i sina memoarer (”My American Journey”, 1995) så Clausewitz var inte helt ignorerad efter 1945. Tack vare att Lenin framhöll Clausewitz’ värde så torde även vissa vänstermänniskor ha läst honom under den tid man i övrigt skyfflade undan allt tyskeri.

”Om kriget” kom på svenska 1991 på Bonniers. Till boken följde ett separat appendix med en introducerande essä av en amerikan vars namn jag nu glömt. På basis av den kan man i vart fall poängtera att Clausewitz' närmande till krigskonsten var lite speciell. Den var inte logisk och deduktiv så som Jominis och Willisens arbeten tenderade att vara. Clausewitz försökte inte koka ner krigshistorien till ett allmängiltigt, abstrakt och syrefattigt system. Clausewitz ville istället gå en pragmatisk väg; han ville skapa en syn på krigandet som hjälpte chefen att fatta beslut.

Willisen och Jomini sägs ha inriktat sig på kvantitativa data, geografi, logistik och vapenverkan. Men detta sista ändras för sin del fort, gamla sanningar inom ballistik och skjutlära blir till exempel snabbt obsoleta. Clausewitz däremot fokuserar som antytt på LEDAREN för att lära denne tänka och bedöma striden, snarare än att formulera regler för hans handlande.

Den gamla skolan fokuserade på planmässighet och systematik. Clausewitz gick en annan väg. Han försökte greppa sådant som slumpmässighet, oberäknelighet, moral, vilja och friktion. Den gamla skolan kan då kallas NOMOTETISK: den ställer upp lagar, grek nomos. Bättre anpassat för krigföringens föränderliga natur är en IDIOGRAFISK attityd (av grek. idios, egen, separat, distinkt), en som ser till disciplinens särart. Likt en hermeneutiker lever sig Clausewitz in i krigföringen på dess egna premissser för att utvinna vissa tumregler ur den, allt i det pragmatiska syftet att handleda chefen på slagfältet. Uppenbarligen har han lyckats för Clausewitz läses än idag men Willisen och Jomini inte alls. Clausewitz pragmatism passar det militära kynnet som inte gillar principer och kannstöperi för deras egen skull. Hur man vinner ett fältslag är målet, hur man vinner taktiska segrar är vad en soldat vill. Clausewitz hjälper soldaten att göra detta.



2.

Clausewitz var antiteoretisk, dock inte anti-intellektuell. Tanken var viktig, idén, inte den brutala kraften. Som filosof var Clausewitz HOLIST. Han ville se helheten, leva sig in och tolka hela det fenomen som hette krig. Han ville se ”kriget i sig”, oblandat av inflytanden, och sedan se hur detta ”absoluta krig” modifierades när det hamnade i verkligheten. Fullt krig, absolut krig, totalt krig, det var krigets mest avancerade form: totalt krossande av fienden är målet. Clausewitz ansåg dock att dylikt krossande för för långt; bättre är i så fall att sikta på en varaktig fred. ”Total seger” bör inskränkas till den taktiska nivån. Men ibland är det fler faktorer än vad man personligen vill med kriget som spelar in; det kan bli en naturkraft, se nedan.

Clausewitz urskiljde nämligen olika perspektiv på kriget, väglett av olika symboler (detta med symboler kan i sig ses som ett paradexempel på intuitivt synsätt, jag gillar det). Kriget kunde då dels vara en NATURKRAFT (symbol: folket), en KREATIV VERKSAMHET (symbol: generalen), samt ett VERKTYG (symbol: politikern). Kriget som naturkraft hade Clausewitz själv sett under Napoleonkrigen då man krigade hårt och utan förskoning, kanske inte lika hårt som under 30-åriga kriget men det var inte långt ifrån. Samma totala, naturkraftsliknande karaktär hade kriget på 1900-talet i form av FVK och AVK. Det är bortom generalens och politikerns makt, även om kriget parallellt kan vara kreativa verksamheter och politiska verktyg, så där som Clausewitz urskiljde de olika perspektiven ovan.



3.

”Krig är enkelt”, sa Napoleon, ”allt beror på hur man genomför det.” Clausewitz noterade också det där med hur det var enkelt i teorin. I verkligheten finns dock FRIKTIONEN, vilket var ett begrepp han lanserade. Det innefattar detta att saker och ting går snett, tar längre tid än beräknat, Murphys lag osv. Vidare förstod han att krig är vad vi idag skulle kalla en KRISVERKSAMHET, en svårfångad entitet där det är onödigt, ja farligt att ställa upp principer för handlandet. Tyska armén insåg det och hade till exempel inför andra världskriget principen ”inget slår en taktisk seger”; då finns det inget rätt eller fel handlande per se. Om en viss bro måste sprängas trots brist på order från högre ort så spränger man den. Detta enligt Marco Smedberg (”Militär ledning”, 2001). Den ryska armé tyskarna mötte då hade inte samma fokus på taktisk seger, där var det mer formalism och styrt handlande. Vilket ledde till nederlagen 1941 som sånär knäckte landet.

Med Clausewitz så måste frontofficeren inse krigets väsen, röra sig med stridens flöde istället för att hämmas av regler. ALLA regler ska såklart inte ignoreras, bara de som klavbinder en att vinna en taktisk seger. Teori är onödigt, det inskränker handlandet. Man ska behärska hantverket och kunna analysera ett läge, men intuition måste också finnas. Man måste både ha Förnuftets svärd och intuitionens stav. Moltke den äldre kallade för sin del denna balans för ”väga och våga”. Förnuft och känsla måste gå hand i hand, även på slagfältet.

Fler discipliner är kriget torde förresten behöva rum för intuitionen. Men det kommer så sällan fram, allt är bara systematik och steg-för-steg-mallar. Det som låter sig sägas från en kateder, det rätlinjiga som utgår från ett antagande och utmynnar i en formel, det är vad som lärs ut, inte det att verkligheten kan vara kaotisk och brist på systematik ibland är av nöden. Minns dock att vi talar högre ledning här. Att leda ett skyttekompani består än idag till 90% av att följa reglementet. Men ska man bli mer än kompanichef (kontorschef, butikschef, kökschef) måste man ha en clausewitzk attityd till beslutsfattande – en fri och flytande, en som tar det oväntade med i beräkningen. En både pragmatisk och fri hand.



4.

Mannen som skrev essän i det där appendixet till svenska utgåvan av ”Om kriget”, han sammanfattade Clausewitz så här: preussarens analys av kriget var STRUKTURELL. Hans analys av människan i krig var för sin del PSYKOLOGISK. Till detta kom en analys av SLUMPENS ROLL i krig. Allt detta förenades till en gångbar handlingsteori, ett stöd för en fältherres handlande.

Clausewitz hann inte revidera sitt verk som planerat. Han dog i den koleraepidemi som svepte över Europa på 1830-talet. Hans änka beslöt dock att utge verket som det var. Det gjorde hon rätt i. Verket står sig som en oslipad diamant. För att sammanfatta Clausewitz kan sägas: han är pragmatiker, han frångår ett deduktivt, logiskt tänkande till förmån för en friare systematik, en helhetspräglad rundmålning där vissa stickord som friktion, initiativ, intuition och inlevelse vägleder fältherren. Vissa tumregler – vissa skulle säga ”lagar” – uppställdes. Som ”anfallets kulminationspunkt”, som var den punkt bortom vilken ökad insättning av kraft ger negativt utbyte. Det kan även kallas ”minskad marginalnytta” samt ”lagen om anfallets avtagande kraft”. Clausewitz noterade också att försvar är starkare än offensiv; en angripare måste som regel vara överlägsen med minst 2:1 för att segra.



5.

I Liddell Harts ”På andra sidan kullen” (1987) kan läsas om det arv Clausewitz fick i Tyskland. Här fokuserade man på Clausewitz’ diktum att krig måste vinnas genom slag, genom anfall, inte genom att manövrera. ”Låt oss slippa höra om fältherrar som vunnit segrar utan att skjuta ett enda skott” sa Clausewitz, syftande på Maréchal de Saxe, Eugen av Savojen eller någon annan perukhjälte. Utan anfall kan nämligen fienden inte besegras. Det besannades under Napoleontiden och under Preussens enhetskrig. Men detta ledde med tiden till en tysk övertro på brutal kraft och sluggerartad kamp. FVK:s materielslag sägs vara resultatet av detta. Man tenderade att angripa fienden där han var starkast, endast så ansågs seger kunna vinnas.

Rakryggat möta fienden i titanisk kamp, även om det leder till sådant som Verdun; det var den tyska stilen. Därför kom en reaktion under mellankrigstiden då man åter betonade manövrering och indirekt angrepp. Generellt lästes Clausewitz inte så mycket denna tid. Istället var det von Schlieffens idéer om det tomma slagfältet, utspridningen och den ökade komplexiteten som vägledde FVK- och AVK-generationerna. Nog fanns Clausewitz ande implicit även i detta men som vägledande gestalt var han vid denna tid lite diffus.

I den mån de tyska AVK-generalerna hade en guru var det Schlieffen. Detta alltså enligt Liddell Hart. Men efter 1945 fick Clausewitz möjligen en smärre renässans. In i modern tid har nämligen olika arméer frångått hårda system på krigskonstens område. Man har i Clausewitz’ anda fokuserat på att sammanfatta taktikens grunder i ett antal ledord. Svensk armé brukar till exempel tala om ”kraftsamling, överraskning, handlingsfrihet och lokal överlägsenhet”. Detta kan kompletteras med Montgomerys fokus på ”kraftsamling, överraskning, samverkan, ledning, enkelhet, snabbhet och initiativ”.

Monty nämndes ju inledningsvis; hans common sense-natur hade svårt att förstå Clausewitz. Dock är Clausewitz som vi sett förhållandevis common sensig; hans sätt att uttrycka sig hade dock en tendens att verka mer gåtfull än nödvändigt. Det kanske var den gamla tyska warum soll man es einfach machen wenn man es so schön komplizieren kann som spökade för Monty. Men det är mer en fråga om stil mer än innehåll. Clausewitz står sig, hans attityd till krigskonsten är ännu brukbar trots att vapnen förändrats till oigenkännlighet sedan hans dagar. Preussaren levde i hästens och muskötens dagar men hans ambition att ur krigskonsten sålla fram ett hjälpmedel för handlandet, hans approach att hjälpa en fältherre att fånga stridens natur för att uppnå seger, är fruktbar ännu på attackhelikoptrarnas och lasersiktenas slagfält.




Relaterat
Jünger och första världskriget
Det röda massanfallet
Kriget
Svensk amazon
Det moderna slagfältet
Camouflage
Eld och rörelse som pdf
Recensioner av Eld och rörelse
Soldat i framtiden
Bild Carl Maria von Clausewitz, 1780-1831

torsdag 18 augusti 2011

Saker man gör


Man har sina vanor och egenheter. Härmed några av mina. De visar in nuce vem jag är: inre och yttre stil!

. Jag lägger aldrig mackan direkt på bordet. Fat ska det vara, i nödfall servett. Varför? För det är så fult med mackan direkt på bordet. Det är underklass, gudaskymning, kulturens död. Stil!

. På den tid jag samlade tidningsurklipp klistrade jag in alla i läckra, ryggade block och liknande. Lösa urklipp var anatema. På så sätt kunde man genom att bara se på ryggarna veta var ett visst urklipp fanns, säg en genomgång av Paul Bruntons värld, en recension av Benjamins Passagearbete och liknande.

. I mina bokhyllor står inga tidningar, inte löst i alla fall. De ska stå i samlare. På senare tid har jag börjat ställa ett slags kassetter, ett slags kartonger med öppen framsida i hyllorna och i sin tur ställt serietidningar i dem. Det ger bra överblick, bättre än tidningssamlare som är lite krångliga om sanningen ska fram. Men direkt i hyllan får tidningar aldrig stå. Det är fult och slörigt.

. Allt som hänger på väggen ska ha ram, det är målet. Inga blutackade affischer får förekomma!!! Möjligen i köket i så fall.

. Ryggarna på böckerna man har i hyllan ska vara lagade, trasiga ryggar går fetbort.

. "A genteman's bed is always made" är en bra målsättning.

Relaterat
Walter Benjamin
Kierkegaard
Ford Thunderbird 1965

tisdag 16 augusti 2011

Demokrati och demokratism


Demokrati, demokrati, alla värnar de demokrati: Merkel, Obama, alla västvärldens ledare. De utövar demokrati och värnar den därmed på samma gång i en märklig cirkel.

Demokrati är ledordet för dagens Normaldebattör typ 1A. Demokrati antas nämligen vara begynnelsen och förutsättningen för allt annat gott här i världen.

Det följande resonemanget må tendera till "strågubbe" men jag vågar försöket ändå för att sätta fingret på problemet ifråga. - Gällande demokratins välsignelse brukar det låta så här, detta lägge framställs: i ett tidigare auktoritärt samhälle införs demokrati. Därmed, med demokrati i systemet, har man vips fått den främsta motorn för ekonomisk utveckling, och med ekonomisk utveckling får man automatiskt välstånd och teknologisk utveckling. Och med dessa får man i sin tur möjlighet att lösa problem som arbetslöshet, överbefolkning, miljöförstöring och korruption.

Det är som Family Guys parodi på hur USA ska frälsa Irak. Kolla här på passagen "Democracy Kicks In". Cirka 1.35 in i klippet kommer det i sammanhanget roliga.

Att bara se demokrati som drivkraft för ekonomisk utveckling är fel. Även råvaror, ett stabilt samhälle och annat måste till. Men för liberalen är demokrati ett metafysiskt värde i sig. Det är som en frälsningslära. Det är Den Enda sanna kyrkan. Den som är emot demokrati är en kättare.

Nu är jag själv inte emot allt som heter demokrati. Demokratin ger oss till exempel, som Lars Gustafsson sa för länge sedan, möjlighet att reglera de styrande. Man får till exempel möjlighet att rösta in ett parti som SD, trots att rådande sentiment är emot allt vad SD står för. Demokratin, om den fungerar, ger möjlighet till ÅTERKOPPLING, feedback. Det skulle inte finnas om vi hade en ”upplyst elit” eller ämbetsmannaregering som tillsattes av samhället toppar internt.

- - -

Man kan säga: demokrati ja, demokratism nej. Demokratism är i så fall denna fanatism, tendensen att lösa alla problem endast genom att införa demokrati, principrytteri utan hänsyn till hur folk har det. Demokrati i sig har dock mycket som talar för den.

För i en eller annan mening är nog demokrati vägen framåt. ”Government for, by and with the people” som Lincoln sa. Det är även mitt recept i framtidsromanen "Antropolis". Nog kan det vara frestande att måla upp framtida i diktaturer eller feodala samhällen, men här såg jag det plausibla i ett styre där informationen flödar fritt och medborgarna tillåts göra sin röst hörd. Det har funkat någorlunda i Sverige under efterkrigstiden om än inte optimalt. Idag är censurtrenden i media rätt stark. Obekväma nyheter som det sjuka förtigs. På det måste det bli ändring.

Vi ser diktaturtendenser idag men vi har också internet. Informationen som ges via internet kompenserar gammelmedias censurtendens. Vi ska vara väldigt glada att internet ännu är igång. Om man satt tyglar på internet hade nog eliten kunnat stoppa Dansk folkeparti och Sverigedemokraterna. Nu lät man internet förbli fritt och därmed kunde dessa regimkritiska, sant oppositionella partier komma till köttgrytorna i varsitt land. Nu är anden ute ur flaskan, nu är det för sent att stoppa den oppositionskraft som ligger i SD, Fria Tider, Politiskt inkorrekt, Nordisk.nu och Motpol.

I kölvattnet av Breiviks dåd är jag också glad att internet ännu är igång. Och kanske förblir det fritt. Jens Stoltenberg sa ju nyss att alla åsikter är legitima, endast våldet är oacceptabelt:
I ett tal på engelska till omvärlden slår Norges statsminister fast att det demokratiska samtalet inte ska begränsas till följd av de fruktansvärda terrordåd landet utsatts för:


- Vi måste vara noga med att skilja mellan extrema åsikter och uppfattningar som är helt legitima att ha och det illegitima att försöka implementera dessa extrema åsikter med hjälp av våld. Det är inte åsikterna som är oacceptabla, det är våldet som metod som är oacceptabel. I ett öppet demokratiskt samhälle måste vi vara mycket tydliga med att vi accepterar olika åsikter, även åsikter vi inte gillar och åsikter vi uppfattar som extrema. Men vi ska aldrig acceptera våldet.

Nej visst, inget våld. Jag förspråkar också fredlig debatt, laglig opionsbildning. Om alla politiker är så upplysta som Stoltenberg återstår att se.

Relaterat
Gör Breivik-testet: hur lik gärningsmannen är du?
Liberalismen
svd svd
Bild Esteban Maroto

söndag 14 augusti 2011

Recension: Rymdlegionen (Williamson 1934)


En så kallad klassiker inom science fiction är Jack Williamsons "Rymdlegionen" Originalets titel var "The Legion of Space".

År 3000. John Ulnar, rymdlegionär, får som första uppdrag att vakta en kvinna som har kunskap om ett hemligt vapen, AKKA. Hon befinner sig på Mars. Färden dit företar John tillsammans med kusinen Eric. Denne är också med i Rymdlegionen och tillika hjälte efter en färd till Barnards stjärna. Där träffade man på diverse mystiska aliens och Eric är en av de få som inte blivit vansinnig efter hemkomsten.

På Mars framkommer Erics verkliga syften. En natt landar ett besynnerligt rymdskepp intill legionens fästning och samtidigt hittas dess kommendant död. John förmås fängsla den lilla garnison som vaktar kvinnan - Aladoree - eftersom de av Eric misstänks för mordet på chefen. Men när det mystiska rymdskeppet försvinner går den hemska sanningen upp för John Ulnar: Eric har rövat bort Aladoree, och med henne hemligheten om AKKA, och fört henne till Barnards stjärna! Han har gått över till utomjordingarna, mänskligheten är i fara!

John tar sig samman efter detta debacle, låter det inte knäcka honom. Han befriar de legionärer han tidigare låst in och tillsammans åker de till legionens högkvarter på Phobos. Där blir de emellertid inspärrade av legionens ÖB, ännu en av Johns släktingar. Efter en rad vedermödor lyckas de ta sig ut ur fängelset och styr mot Barnards stjärna för att befria Aladoree. Spoilervarning: de lyckas med detta och åker sedan hem till jorden igen. Väl där märker de att utomjordingarna under tiden anfallit mänskligheten, dödat miljoner och förvandlat återstoden till kannibaliska monster. Legionärerna beger sig då till lämplig gruppering, bygger supervapnet AKKA efter Aladorees anvisningar och utplånar alienflottan. Vapnet består av några spikar och lite ståltråd: quel tour de force...!

Intrigen verkar rätt välkonstruerad för att vara en sf-roman från 1934, denna Jack Williamsons "Rymdlegionen". Men han lär ha stulit upplägget från Dumas' "De tre musketörerna"... Så kanske är Adam Ulnar en blåkopia av kapten de Tréville och kanske är den matglade Giles Habibula modellerad efter någon Porthos eller Aramis, men jag kan leva med det. In alles är det en rätt snygg stöld får man väl säga. För Williamson är ingen simpel tjuv, han kan gestalta, han målar upp en space opera-värld i sköna former. Det fanns inga aliens och ingen AKKA i Dumas' text. Och Williamson har patos:
Bänkar med tusen platser var grupperade kring en liten öppning mitt i salen - alla tomma. På en hög estrad stod en stor tron av röd kristall med juvelprydd baldakin - tom. På tronen låg kejsarens gamla krona och spira - väntande.

Stämningsskapande symbolism kallar jag detta:
I det röda diset tedde staden sig som en mörk bergskedja. De jämna murarna reste sig otroligt högt över djungeln, och ovanför dem avtecknade sig egendomliga torn och väldiga, fantastiska mekanismer. En svart stad, byggd av jättar.

Man är alltså på planeten vid Barnards stjärna, och i beskrivningen av stadens innevånare nås surreala undertoner:
De svävade fram över muren som gröna ballonger. Deras ögon var små punkter på de buktiga sidorna - var och en hade fyra ögon som satt med jämna mellanrum runt kroppen. Från den cirkelrunda undersidan hängde en krans av svarta, piskliknande tentakler - ungefär som repen från en ballong. --- (D)eras mystiska sätt att röra sig i luften ingav respekt, en respekt som ökades av vetskapen att det var de som hade byggt denna svarta jättestad.

Det första citatet här pekar på storyns politiska dimension. Bakgrunden är att solsystemet styrs av den demokratiska Gröna Hallen, som föregåtts av Röda Hallens envälde. John Ulnar är för sin del beredd att försvara Gröna Hallen till varje pris. Men under ett intermezzo i legion-ÖB:s residens får John reda på att denne Adam Ulnar tänker återupprätta Röda Hallens kejsardöme och förmå John att bli den nye kejsaren. John är nämligen ättling i rakt nedstigande led till den siste kejsaren. Men han vägrar hårdnackat; hellre fånge för livet än att svika Gröna Hallens demokratiska ideal! På slutet blir han dock solsystemets kejsare, han restaurerar Röda Hallen som om inget hade hänt. Etatismen råder, här ska styras med järnspira. Detta rimmar väl med omslaget till hårdpärmsutgåvan 1947, se ovan. Ett auktoritärt styre tycks mig symboliserat i dess stålskimrande bastioner.

Relaterat
Foss: 2000-talets Foss (1979)
Japan och science fiction
Paranoid science fiction
Frank Herbert
Dick

lördag 13 augusti 2011

Claire Lee Chennault: en biografi


På denna blogg finns det litegrann av varje: debattinlägg, recensioner, bildreportage och, inte minst, historiska artiklar. Och nu är det dags för en dylik historiegrej igen, en biografi. Den skildrar en amerikansk flyggeneral vid namn Claire Lee Chennault.

1.

I Texas föddes 1893 ett barn som döptes till Claire Lee Chennault. Mellannamnet kom sig av att hans mor var släkt med Robert E. Lee. Chennault gick för sin del in i armén, började flygskola 1919 och var jaktflygare i den fredstida armén på 20-talet. Vid denna tid fanns inget självständigt flygvapen; det hörde istället till armén och kallades U. S. Army Air Corps, bytte senare namn till U. S. Army Air Force och blev först 1947 en självständig vapengren.

Ett tag var Chennault fallskärmshoppinstruktör, ett pionjärarbete i USA för att sätta upp fallskärmstrupper. US Army var emellertid inte så begeistrade av denna teknik medan däremot ryssarna kontaktade Chennault för att få lära sig mer om det hela. Vad det led satte Sovjet upp de första reguljära fallskärmstrupperna.

I amerikanska flygvapnet förekom vid denna tid en debatt om huruvida jaktflyg eller bombare skulle dominera framtidens luftkrig. Bombarna skulle visa sig vinna men få trodde det då. En flygofficer vid namn Billy Mitchell gjorde sig till exempel ovän med alla när han sa att bombflyg var framtiden – och här stötte han sig inte enbart med jaktflygets förespråkare, utan framför allt flottans män; genom praktiska förevisningar stod det klart att örlogsfartyg tämligen lätt kunde sänkas med flygbombning. Mitchell förespråkade alltså nedskärning av flottan till förmån för flyget, men tack vare sin osmidiga debattstil blev han strax ställd inför krigsrätt, dömd och avskedad. Det finns en film gjord om detta, ”The Court-Martial Of Billy Mitchell” med Gary Cooper i huvudrollen. Att fartyg, även stora fartyg som slagskepp var sårbara för luftangrepp var emellertid ett faktum, och Mitchell lär också ha förutsagt japanernas anfall på Pearl Harbor redan 1923.

Vad gäller flygvapnet i sig, kom med tiden Mitchell och andra bombteoretikers idéer att antas ganska allmänt: ”bombarna tar sig alltid igenom” blev slagordet. För jaktflyget betydde detta att dess roll skulle bli att skydda bombplanen; tidigare hade man tänkt sig att armador av jaktplan skulle kunna hejda bombarna och rensa himlen från dem. Bombflygsepoken kom på 30-talet, och Chennault som jaktflygsexpert såg sina dagar räknade och tog avsked. Men en ny framtid hägrade vid den östra horisonten, för nu lät han värva sig som jaktflyginstruktör åt kinesiska flygvapnet; han anlände till Kina 1937, ungefär vid den tid då Japan anföll landet, så Chennault hamnade direkt i hetluften. Nu kom han bland annat att leda de kinesiska flyginsatserna i kriget, man kan säga att han blev flygvapenchef de facto. Kineserna hade i sin flygplanspark bland annat några lätta bombplan av typen Northrop 2EC, gammalmodiga dubbeldäckare; japanerna hade modernare plan av egen tillverkning.



2.

Det var Kinas president som värvat Chennault, en slim politiker vars namn ofta stavas Chiang Kai-Shek även om den modernare varianten lyder Jiang Jeshi (det är ”Wade-Giles” kontra ”pinyin” vi ser, två transskriberingssystem som för en intressant kamp). Chiang hade gått segrande ur det inbördeskrig som brutit ut på 1910-talet, då det urgamla kejsardömet störtades – men Chiangs seger var endast temporär, kommunisterna under Mao och c:o var en stark faktor i landet, men inför det japanska anfallet 1937 hade en högst osäker borgfred slutits.

1940, när kriget mot Japan pågått i tre år, tre år av kinesiska motgångar även om Japan aldrig lyckades besätta hela detta kinesiska imperium, kom Chiang upp med idén att man skulle köpa moderna plan till flygvapnet och hyra amerikanska piloter att flyga dem, allt för att stärka Kinas krigsmakt. Idén torde ha kommit från spanska inbördeskriget; där hade båda sidor sina ”flygande främlingslegioner”, rebellsidan med sin Légion Condor och regeringssidan med sin flygkår av ryska plan och piloter. President Roosevelt gick nu med på Chiangs idé, men kinesen fick endast köpa 100 plan, inte 500 som han velat. Typen blev Curtiss P-40 B, ett lågvingat, ensitsigt jaktplan med radmotor, ett av tidens bästa plan om inte det allra bästa.

Chennault kom med tiden att bli chef för denna flygande legokår, dessa ”Flying Tigers”. Men ännu var det bara våren 1941 och värvandet av personalen skulle börja, något som Chennault inte var inblandad i. För detta åkte agenter runt på flygbaser i USA och presenterade sin sak: vill ni komma och flyga åt Kina? På vissa baser blev agenterna helt sonika utslängda, cheferna trodde antingen dessa värvare var spioner eller charlataner, eller ville inte förlora folk åt denna legostyrka. Med tiden fick man i alla fall ihop de cirka 100 man man behövde, även om man aldrig kom att disponera mer än 60 plan; styrkan gavs namnet Air Volunteer Group och delades in i tre divisioner, Panda Bears, Hell’s Angels och Adam and Eve.

AVG skulle flyga för Kina i dess krig mot Japan. Men när man anlände till Asien kom uppgiften att ändras något. AVG hamnade nämligen i den brittiska kolonin Burma eftersom maskinerna man skulle använda fanns här. Det var alltså först tänkt att britterna skulle ha maskinerna. Britterna var emellertid smarta här; de lät AVG använda ett av de flygfält man hade i landet mot att de bistod de brittiska styrkorna i kampen mot japanerna. Det hade nu hunnit bli december 1941 och Japan hade utvidgat kriget till att omfatta hela Sydostasien; förutom USA och dess baser Pearl Harbor och Filippinerna anfölls Hollands och Englands asiatiska kolonier inklusive Burma. AVG hamnade alltså i det sistnämnda landet, och det hade nog Chiang Kai-Shek inte räknat med. Men han gick med på att de stred för britterna på denna krigsskådeplats, ty att Burma försvarades låg delvis i hans intresse; den del av Kina han ännu kontrollerade var avstängt från Stilla havet men hade en förbindelse bakåt genom Burma, den så kallade Burmavägen som öppnats 1939. Västländerna kunde alltså skicka förnödenheter till Burma, och via Rangoon och Kinaprovinserna Yunnan och Kweichow nå Sechuan med huvudstaden Chungking, hjärtat i Nationalistkina. Alltså låg det i Chiangs intresse att låta AVG strida i Burma. Förvisso kom endast en skvadron att hamna här medan de två andra baserades i Kunming och Yunnan.



3.

Chennault var som sagt chef för AVG nu, han var inte längre rådgivare åt Kinas flygvapen. Han utarbetade taktiken åt sina flygande tigrar, där till exempel dykanfall var ett bra sätt för den tunga Curtissmaskinen att komma åt Mitsubishi Zeron, medan akrobatisk luftstrid skulle undvikas för där var Zeron överlägsen. På imagesidan lät man måla hajtänder på flygplanen, närmast efter förebild i engelska P-40:s i västöknen, och med det blev styrkan känd som ”Flying Tigers”. Disney Studios fick så i uppdrag att designa ett emblem och det blev den kända figuren med ett stegrande lejon som river sönder en japansk flagga: odödliga sinnebilder i tidens stil.

De första tre månaderna efter Pearl Harbor förde AVG en heroisk kamp mot den japanska krigsmaskinen, de var det enda som stod emot denna uppenbarligen ohejdbara offensiv. Man försvarade bland annat Burmas huvudstad Rangoon i vilda luftstrider. Staden föll snart och reträtten fortsatte, den engelska armén som stred på marken drog sig tillbaka till sina baser i Indien och AVG understödde operationerna så gott det kunde med markanfall och annat som jaktpiloter egentligen inte vill syssla med, det har inte samma heroiska appell som luftstrider. Anfall mot exempelvis en fordonskolonn är också tämligen farligt eftersom anflygningen måste vara rak, och en fordonsmonterad kulspruta kan under denna manöver ha planet på kornet och peppra det med mantlad 14,5 mm ammunition.

Burma föll på sommaren 1942, japanerna var överlägsna både på marken och i luften. Dock hade AVG en hög andel nerskjutna plan per pilot, mer än tio. Man hade täckt den brittiska reträtten samt, med sina andra divisioner, hindrat japanerna från att angripa Kina bakvägen längs Burmavägen, längs den avgörande sträckan genom Salweenklyftan. Detta var viktigt, eftersom en av anledningarna till att Japan angrep Burma var att nå just denna bakväg till Kina; kriget mot Kina hade i princip gått i stå sedan 1940 efter den lovande inledningen hösten 1937, och svepet ner genom Sydostasien från december 1941 var strategiskt tänkt att bringa Kina på knä, främst genom att Burma togs för att man skulle kunna anfalla Nationalistkinas hjärtland via Burmavägen. Hjärtlandet var Sechuan, en provins skyddad för anfall från öster, vilket japanerna dittills försökt, genom höga berg samt det faktum att det låg avlägset, nätt och jämnt möjligt att nå med bombplan. Att då iställert försöka komma åt Kina bakvägen var enligt mig det bästa skälet att anfalla Sydostasien; att detta även gjordes för att få råvaror som Indonesiens olja och metaller må vara sant, men att prioritera erövringen av Kina var viktigare eftersom man med innehavet av detta skulle styra över ett imperium och därmed hade kunnat komma åt dessa råvaror genom sin hegemoniställning. Man borde alltså i förstone ha struntat i alla erövringar som inte var länkade till besegrandet av Kina. Sydostasiens fastland hade räckt föreställer jag mig. Men Hollands svaghet vid tiden inbjöd antagligen till att anfalla även Indonesien, en på papperet lätt seger som dock inte ledde någon vart. En strategisk återvändsgränd trots alla löften om råvaror, ungefär den roll som Kaukasus med sina oljekällor spelade för Hitlers fall.

I juli 1942 upplöstes den ärevördiga AVG. Det var tydligen tanken redan från början. Under sin drygt halvårslånga existens hade kåren skjutit ner 280 fiendeplan mot en egen förlust på 26 piloter, i alla fall enligt deras egen statistik. Några av piloterna åkte nu hem till Staterna, medan andra stannade i Kina för att bli USA-anställda piloter i den flygkår som ny sattes upp här; denna kallades till en början China Air Task Force och kom att ledas av Chennault för att senare, 1943, inordnas under 14:e flygkåren vars chef blev en general Bissell. Chennault, nu med brigadgenerals rang, var endast en underordnad chef i denna styrka. Men han hade förmågan att skapa sig en karriär i denna avkrok och än var kriget inte slut; Chennault må ha varit en udda figur men han förstod att föra sig i de högre staberna, han kunde kommunicera med Washington till skillnad från armégeneralen Stilwell som samtidigt krigade med kineserna på marken. Dennes vrånghet och primadonnafasoner blev en visa; han förtjänade nog smeknamnet Vinegar Joe. Stilwell ansåg att Kinakriget måste vinnas på marken, vilket han i och för sig hade rätt i på lång sikt: Mao vann ju landet utan att ha något flygvapen att tala om med Chiang fick massor av flygstöd från USA.



4.

Chennault var tillbaka i amerikansk tjänst, i det amerikanska flygvapnet som förändrats en del sedan han tagit avsked 1937. De gamla debatterna om bombflyg versus flotta samt detta med bombare versus jaktplan hade hunnits ikapp av krigsutvecklingen. Vad gäller det förra så fick man Pearl Harbor-attacken där Billy Mitchells varningar besannades; slagskeppen slogs ut av flygbomber men trots det fortsatte slagskepp att produceras, de stävade ännu ut i sjöslagen om än de måste skyddas av massor av luftvärnskanoner, samt av eget flyg baserat på hangarfartyg som var ett vapensystem i vardande. Vad gäller frågan om jaktflyg-bombflyg så ingick båda numera i ett intrikat system. Vill man förenkla kan man säga: länder som var på defensiven satsade stort på jaktflyg medan bombflottor, eskorterade av jaktplan, var ett viktig vapen i USA:s strategi. Bombplanet, ytterst symboliserat i B-29:an som fällde atombomben, var ett segervapen på gott och ont. Återgår vi till Kina så var den 14:e flygkårens uppgifter dels att anfalla japanska stridskrafter i Kina, dels att bomba de japanska öarna; den senare uppgiften blev det för sin del inte mycket av, man fick nämligen ingen effektivitet i uppdragen förrän 1944-45 då man flög från Saipan och andra öbaser. Och kampen mot japanerna i Kina rann mer eller mindre ut i intet, Solens rike behöll i stort de erövringar det haft sedan 1937-38, det vill säga kustregionerna med de största städerna, när kapitulationen kom. Då blossade inbördskriget upp igen, där kommunisterna gick från klarhet till klarhet medan Chians nationalister slogs på flykten trots allt det stöd man fått av USA.

Vad fanns det då för plats i detta läge för Claire Chennault? Han förblev i Kina även efter kriget, även sedan han i augusti 1945 tagit avsked från USAAF, för nu lockade åter en plats i Chiangs rike. Den gamle flygaren lät grunda ett civilt flygbolag, China Air Transport som senare blev Civil Air Transport och sist Air America. Denna firma gjorde från början tjänster åt FN som att flyga förnödenheter till norra Kina, alltså led i humanitär hjälp åt folk som drabbats av inbördeskriget, men senare blev man mer direkt inblandade i kriget. Det sägs att USA:s regering via bland annat detta företag stödde Nationalistkina i hemlighet; USA var ju formellt neutralt i kriget. Men trots allt man investerade av dollar, medling och hjälpsändningar vann kommunisterna och Chiangs kadrer fick retirera till Taiwan, som än idag 2011 är en från Kontinentalkina fristående stat.

När inbördeskriget var över dröjde det inte längre förrän Air America inblandades i fransmännens Vietnamkrig, liksom i det amerikanska Vietnamkriget 1965-73. USA lät använda piloter från Air America för bombuppdrag mot de ”neutrala” länderna Laos och Kambodja, använda av Nordvietnam som transiterings- och basområde. Piloterna fick betalt ur CIA:s hemliga fonder.

När detta ägde rum var emellertid Chennnault sedan länge död för han lämnade det jordiska 1958. Han var som sagt en lite udda figur, en lyckoriddare till flyggeneral som ledde ett hoprafsat flygvapen i form av AVG och andra Kinastyrkor. Bortser man från att han satsade på ”förloraren” Chiang och att han överskattade flygstyrkornas roll i att vinna det kinesiska kriget, så var han en slug person som både kunde leda krigsförband och propagera för sin sak på högre ort.

Relaterat
Kina och Ryssland samarbetar
Patton

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (57) aktufall (11) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (57) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (98) small candies (138) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)