måndag 30 maj 2011

Mishima, Heidenstam, Byron, Malraux...


Här jämför jag Ernst Jünger med olika författare. Jag börjar med Yukio Mishima som han påminde en del om.

Var Yukio Mishima Japans Ernst Jünger? Vi kan bortse från sånt som att Mishima var 30 år yngre (född 1925), aldrig var soldat på riktigt samt på det litterära området var mer orienterad åt vardagsrealism - för annars är de tu som ler och långhalm, du och bror, världslitteraturens Lolek och Bolek, var och en i sitt väderstreck.

Sinnebilden av Jünger är för många den uniformerade Pour le Mérite-bäraren, och sinnebilden av Mishima är ofta "Sköldsamfundets" fotogeniske teatersoldat. Jünger spekulerade över stöttruppslivets ontologi, Mishima över bodybuildingens metafysik. Båda förekom perifert i Nobelprissammanhang, och båda hade sina aktivistperioder, Mishima på slutet och Jünger mer i början av karriären; generellt saknade båda den sedvanliga intellektuella framtoningen, "glasögonprydd man i grå kostym", även om de såklart kunde vistas i salongen iklädd övlig författarpersona.

En annan författare som Jünger liknar är annars Verner von Heidenstam. Vi behöver här inte nämna konservatismen, historiekänslan och allt det där - nej, vad som slår mig som likartat hos båda är den lite upphöjda positionen, detta att avhålla sig från debatt. Det kan verka som irriterande snobbism och elfenbenstorneri, men för författarskapet som gestalt, som skapelse i sig, är den välgörande. De behöver inte skriva några sura debattinlägg, de vet ju ändå att de har rätt... Eller att debatt som sådan ofta bara alstrar negativism och hat; motståndaren kan också ha rätten skriven på sin sköld (ansåg Heidenstam), och Jünger med sin högerprofil hade generellt inget emot vänstern.

"Heidenstams uppgift här i världen är att bilda en lätt igenkännbar profil mot himlen, likt renarna på Skansen" sa Klara Johanson. Det var posörsattityden hon fångade, och ett liknande drag hade Jünger: profilporträtt, tillgjort avslappnad hållning, "désinvolture" som ikonografi...

- - -

Hur enkelt vore det inte om Jünger varit en sån där konventionell författare, med trist biografi och verksamhet begränsad till skrivkammaren. Men det är som med Byron: dennes utomlitterära bravader, som kärlekshistorien med kusinen, Europatrippen som gav upphov till "Childe Harold" och slutscenen i grekiska frihetskriget, är förknippade med namnet "Byron" så pass att textkropp och privatperson är svåra att skilja. Eller som hos Saint-Exupéry: privatpersonens bravader i postflyget och som rekordflygare, och som stridspilot i andra världskriget, kastar återsken på de litterära texterna.

Fler exempel på halvt om halvt heroiska författarliv kunde vara André Malraux, Evert Taube och Rupert Brooke. Och i fallet Jünger så får man acceptera att läsandet av hans verk alltid kommer att vara färgat av hans biografi; hans namn kommer för alltid att vara förknippat med första världskrigets skyttegravar, 20-30-talets Berlin och andra världskrigets fälttåg och staber, på gott och ont. Helt omöjligt är det så klart inte att betrakta hans litterära verk åtskilt, att granska texterna på deras egna premisser. Att strunta i eventuell avsikt som författaren kan ha haft med verken, glömma tidsrummet där de skapades och läsa dem så förutsättningslöst det går, det är en uppgift att bita i. Kanske kommer jag rent av att ta tag i den i dessa spalter.

Saken är bara den att Jünger är så speciell, så enastående, att betraktandet av hans verk inte kan göras med blott en strategi för ögonen. Ibland gör man en biografisk approach, ibland en textfokuserad - och ibland skriver man parodier och parafraser, allt för att ringa in denne gåtfulle Silverräv! Dock slinker han ofta ur nätet, trogen sin natur...

Relaterat
Besök på Godenholm
Jüngers liv
Bild: portalen till Arnäs kyrka.

lördag 28 maj 2011

Recension: Myths of the Near Future (Ballard 1982)


J. G. Ballard levde 1930-2009. Han skrev en hel del under sin levnad. Här ska det handla om en av hans bättre novellsamlingar, "Myths of the Near Future".

Detta är en bok om kristallinska visioner i smäktande djungler, motellarkitektur och framtidens hieroglyfer, projicerade här och nu. En bok om att lågflyga med en Cessna över suburbana nejder, om att vänta på nyheter från solen, om USA krigandes i England (you wish) och om turistorter som morgondagens interneringsläger.

I titelstoryn går en Sheppard runt i ett övergivet Cape Canaveral, med en känsla som i en Chiricomålning: gåtfullheten i tingen är att de existerar. "Empty collonades and reveresed perspectives" hos målaren blir här till uttrasslad krypkedja till transportfordon, tomma raketställningar och skriande fåglar över lagunerna. Och arbetslösa rymdingenjörer, som ännu går och mumlar radiodialoger från rymdprojektens glada dagar.

"Zodiac 2000" vill konstruera en ny astrologi, med tecken som radardisk, psykiater och injektionsnål istället för babyloniernas gamla goda krets, som var alltför fixerad på bondesamhällets symboler... Förutom detta är det en skön story i urbana tablåer, med mellanrubriker och tät prosa utan radbyten.

"The Dead Time" är ett slags förstudie till "Solens rike", den självbiografiska romanen om tiden i japanskt fångläger. Nu ska Ballard till och med ha skrivit en regelrätt självbiografi; han blir visst aldrig klar med det där, risfälten och störtade flygplan och japanska militärlastbilar tuffande fram mellan likhögar. I denna novell kör berättarjaget dylik lastbil under förvirrande omständigheter, de döda lever med i världsskeendet, och över allt vilar ett oförlikneligt ljus, ett tideljus.

I "News from the Sun" är det en strandad astronaut, solspeglar i öknen och en hippiecommunity, en klinik och en huvudperson med tidsluckor. Dessa luckor blir längre och längre, och slutligen hoppas han kunna undkomma från tiden helt och hållet. Ja det vore väl skönt, leva i tidlöshet i evighet, segla runt i ett gränslöst akâsha.

Relaterat
Sagor
Antropolis (roman 2009)
An der Zeitmauer (1950)
Kopisten i Babylon
Clausewitz: Om kriget (1832)

fredag 27 maj 2011

Denna dag finner jag det för gott att publicera lite aforismer plus länkar till diverse inlägg här på bloggen


Jag skriver min värld, skriver min tid. Jag påverkar denna tid med ord och toner. Jag sjunger i skon: "When the moon is in the seventh house / and Jupiter aligns with Mars, / then peace will guide the planets / and love will steer the stars!"

O vilka toner mellan bergen, Sissido! Musik och lyrik, tunga tankar. Jag tänker på tung lätthet, en sort i rosenrött. Jag skyndar långsamt att ge er en lista på mina tankar, mina aforismer som ekar mellan berg och dal:
Det finns bara här och nu: ett oändligt här, ett evigt nu.

Hjärnan skapar inga tankar - men tanken skapar hjärnan.

När man dör säger vissa att allt blir mörkt, andra säger att man möter en ljusvarelse. För vissa ljusnar det, för andra mörknar det.

Det är aldrig så bråttom att man inte har tid att hämta andan. Ett liv, ett andetag.

När allting förklarats återstår ett, och det är Gud, och det går inte att förklara. "Credo quia impossibile": eftersom jag inte kan förklara, tror jag.

Evighet varar längst.

Lucifer skapade människan, men Gud adopterade henne och gav henne evigt liv. Det är därför som "vi alla ligger i rännstenen, men vissa av oss har blicken mot stjärnorna".

Inget existerar - och allt.

Allt hänger ihop och hänger ändå inte ihop.

Som ni ser berör dessa aforismer ett och annat. Men exakt vad? De rör esoterism, Gud och religion. Därför får ni i det följande lite länkar till dylikt på denna blogg.

Att börja med kan vi nämna apatia som var stoikernas livsmål. Det var för sin del inte "apatiskhet", inte nihilism i modern mening. Det var en mellanväg "jenseits von Gut und Böse" så att säga, en supraledd livsfärd beyond the Beyond. Om detta i given länk.

Och har man nämnt stoicism och apatia kommer man osökt att tänka på Bhagavad-gîtâ, som har sin egen variant av detta. Krigaren Arjuna uppmanas strida utan baktanke på sin personliga säkerhet, utan tanke på lön eller straff, seger eller förlust. Det är sann apatia, uttryckt på klingande sanskrit.

De länkar jag nyss gett har gått till sakprosainlägg. Så för den som vill ha lite mer skönlitterär andlighet, lite mer sjungande sjustjärnor, uppmanas gå hit och läsa en novell som heter just det: "Den sjungande sjustjärnan". Ett sällskap adepter är i färd med att gå in i Det Stora Bortom men en trio rebeller slår bakut och planerar istället att ta över världen...

En rätt finurlig följetong är "Kopisten i Babylon". Vid tiden för Kyros approch mot Babylon möter vi en kopist och dennes gudeliga funderingar, hans pennvässanden och fågelfängeri. Ännu en följetong på Galaxen är "Melinas resa", om en new age-nunnas öden och äventyr.

Återgår vi till de sakligare inläggen har vi här en tråd om Swedenborg med biografi, recension av Drömbok och annat: allt du ville veta om "Nordens Buddha". Här kan man, vad det beträffar, läsa om Paul Bruntons Egyptenresa, "Vandra mot ljuset" och om katedralen i Chartres, som var ett brohuvud för gotiken. Detta inlägg har en originalillustration av Jenny B, det ni! (Även Melinatråden har en Jenny B-teckning, specialbeställd för denna blogg slår det mig. Det är typ sista inlägget i den tråden.)

Jag sitter här och länkar till andliga inlägg på Svenssongalaxen. Då frågar jag mig osökt: det centrala i mitt credo, kristendomen, vad har jag att säga om den? Men även detta har jag täckt upp. Jag har till exempel denna tråd med dikter och Rudolf Steiners kristologi, och jag har inte minst denna tråd som berättar om en pilgrimsresa jag gjorde förra året. Den ställdes till Stockholm och bestod i att gå runt till olika kyrkor och bese dem, ägna sig åt privat meditation i deras stilla, manande rum av tegel och puts, av marmor och ädelträ, av guld och koppar. Rekommenderas.

Som ni ser är jag en bred adept: jag tar både in kristendom och new age-aspekter. Så för att avsluta i en nyandlig ton, det där som tycks intressera så många just nu, kan jag nämna att jag här har en tråd om Neale Donald Walsh' "Samtal om Gud"-böcker. Han är så att säga kompatibel med kristendomen, men han och den Gud han talar med nämner föga om Kristus märkligt nog. Nåväl. Den sista länk jag ger er blir till bloggens Castanedainlägg, som var den första andliga tråd jag startade. Äldsta inlägget är här från hösten 2007. Andlighet, religiositet och new age har med andra ord grasserat här på bloggen under hela dess existens, för bloggen startades nämligen just denna tid, i det kulna november i nådens år 2007.

Relaterat
Smurfturfare
Bilens aura

torsdag 26 maj 2011

EU förmanar Syrien


Det demonstreras i Syrien skriver DN. Militanta demonstrationer. Vad gör regimen? Försöker slå ner dem så klart. Det gör varje regim som hotas av aggressiva demonstranter. Men då får man genast skäll av "flera tunga EU-länder": Aja baja, så får ni inte göra. Men det stannar nog vid ord. Ett FN-ingripande verkar inte sannolikt skriver DN vidare. Västvärlden (som är pådrivande) har nog heller inte kraft att invadera ännu ett land för att göra verklighet av sitt hot.

"Jasminrevolutionen" har stött på motstånd, i Syrien och Iran. Det beror på att dessa länder har starka regimer. De låter sig inte manipuleras av USA så lätt. Hela Jasminrevolutionen var nog triggad. Jag kan inget bevisa, däremot VISA ett och annat. Men Libyenkriget var rätt genomskinligt. Ryktena om Khadaffis massaker på civilbefolkning var propanda i stort sett. Krigets första offer är sanningen.

Nåväl. Riggat eller inte, Mellanöstern är i en fas av omvälvning. Man ska inte måla fan på väggen men nog är något på väg att hända i Mellanöstern allt. Det händer nu och man kan säga: det har hänt hela efterkrigstiden. Alla dessa krig i regionen söker ju sin like: Israelkriget 1948, Suezkrisen, Sexdagarskriget, Yom Kippur, Israels invasion av södra Libanon 1978 och 1982, kriget Iran-Irak, Gulfkriget 1991-92, Irak 2.0 samt Afghanistan 1979-89 och 2001 - detta är indicier på att regionen är i stöpsleven.

Krig och rykten om krig, revolter och upplopp: "The man in grey he told me / about the storm across the Red Sea"... Det här blåser INTE över, sanna mina ord.

Jag säger det igen: det här blåser inte över, det här är inte slut än på långa vägar.

Och jag är den ende i Sverige som säger detta vad det verkar. Alla andra bedömare går med rosafärgade glasögon, tror och hoppas på stabilisering. Ingen säger som jag: det här är bara början.

Det här är ingen "Syrienkris", "Libyenkris" osv, det är en Mellanösternkris. Och denna Mellanösterkrisen bedöms inte i tidningar och TV för hur den sannolikt kommer att förlöpa, utan hur den BÖR förlöpa. Och vad som bör hända är naturligtvis seger för västerländsk demokrati, liberalism och nihilism. Att de främreorientaliska folken sannolikt vill ha islam och sharialagar istället för ateism och MTV, det blundar man för. Varför? För då kan inte vi i väst kontrollera processen, då blir det konfrontation och kris, möjligen även oljeembargo, dyrtid och inflation.

Man ser vad man vill se. Själv har jag dock inga illusioner. Mellanöstern vrider sig i födslovåndor, detta är bara början. Vad man som bedömare behöver för framtiden är en klar blick och historisk klangbotten; önsketankarna får man ha för sig själv.

Den som läst mina analyser vet att vi måste se längre än västdemokrati vs islamism, se mer än de enstaka länderna. Hela Mellanöstern är i stöpsleven och det här är bara början. Inget land kommer att gå fritt, Syrien och Saudi-Arabien för att inte nämna Irak är mogna för förändring, 2011-style.

För att sammanfatta det hela i punkter:
. Hela Mellanöstern bubblar under ytan och snart (om cirka ett år) kokar det över. Det är en megakris med element som gammalt mot nytt, värdslighet mot islam, västinfluens mot herre i sitt eget hus, modernism mot traditionalism, Mellanösterns hela geopolitik med rötter i Perserriket

. Om Muslimska krafter kommer till makten i de revolterande länderna, blir allt lugnt då? Kanske i början, men risken/chansen är ju att denna typ av beslutsamma minoriteter börjar tillämpa ”salami-tactics” och gör sig av med sina koalitionsbröder en efter en (q v Tyskland 1933, Östeuropa efter 1945).

. Väst har gjort sitt i regionen, USA är en koloss på lerfötter som inte förmår vända denna stormflod i vardande. Om hela Mellanöstern (som jag spått) kommer att stöpas om och ett nytt Kalifat upprättas, då kan USA med sina överbetalda flicksoldater och dyra vapensystem inget uträtta.

Om bara den sedvanlige västanalytikern förstod detta. Om bara de överbetalda thinktanks och omvärldsanalytikerna hade lite historiskt djup, religiös klangbotten och sedvanlig intuition så skulle de sluta se detaljer och fatta helheten. Och den helheten är att Mellanöstern vare sig vi vill eller inte håller på att stöpa om sig, och att de svallvågor som skapas kommer att påverka oss också.

Relaterat
Mellanösterns historia
Israels geopolitik
dn dn
(Bild: Östra kanalen i Härnösand, fotograferad tidigare i vår innan lövsprickningen. Idag har vi det ganska grönt kan jag meddela. För övrigt är den vita triangel som syns nederst till höger broräcket. Jag publicerar hellre en "banal" egen bild än en "proffsig" bild man snor ute på nätet.)

Ryssland i fokus


Enligt SvD idag förekommer korruption i Ryssland. Bland annat ska chefen för Moskvas skattekontor Olga Stepanova ha levt över sina tillgångar. 25% av rysk BNP lär vara svarta pengar.

Det låter ju illa. Bortsett från det vill jag inte delta i svartmålningen av Ryssland. Med vissa förbehåll ser jag Putins Ryssland som ett bättre land än USA, mer förtroendeingivande. USA befinner sig i det stadium Sovjet var 1989, alltså kollaps. Ryssland befinner sig i ett förstadium till en mer lovande utveckling. Bland annat kan man ju nicka gillande åt ryktena om att de funderar på införandet av en guldbaserad valuta.

Ryssland är en hörnsten i Sveriges strategiska läge, vare sig vi vill det eller inte. Att vara skeptisk mot ryssen, hålla garden uppe mot denna stormakt har alltid behövts, men det var enklare förr då de hade en ateistisk, blytung chekaregim. Dagens Ryssland ger förvisso spelrum åt andlighet, det måste man erkänna: en skön kontrast mot västvärldens ateistkungar.

Jag är en svensk boende i Sverige. Nu skriver jag om Ryssland. Och som svensk som betraktar Ryssland måste man först se till det strategiska, de geopolitiska realiteterna.

Kort sagt: är det bra att som Sverige ha Ryssland till granne? Svar: egentligen inte. Vi har en lång historia av konflikter med detta land. Och idag, när den svenska armén reducerats till korprals postering, är risken än större att Ryssland ”tvingas” fylla ut detta strategiska tomrum om världläget blir tajt. Och tajt, det kan det snabbt bli om Mellanösternkrisen eskalerar och sprider sig till Rysslands södra gräns med alla sina muslimska regioner.

Så man måste veta vad man har för granne: Ryssland, en fastlandsstat med en stor armé. Hamnar världen i stöpsleven måste vi räkna med rysk intervention här. Krig alltså, invasion, om så bara för att ”stabilisera” eller vad de väljer att kalla det.

Nu har ni det klart för er: jag ser Ryssland för vad det är, en stormaktsgranne som strategiskt inte vill oss väl. Med det sagt så är jag inte så negativ till Ryssland som alla andra debattörer i detta land. Här är några punkter
. att Putin motarbetat oligarkerna var förmodligen rätt, han värnar landet mot rövarbaroner som är bra på att muta media i väst (för att måla upp oligarkerna som offer)

. att Ryssland sägs samla på sig guld i mängder för att eventuellt återinföra guldmyntfot för rubeln, detta tyder på en lite gammaldags men idag helt och hållet sund ekonomisk politik. Dollarn däremot tenderar idag att tappa sin ställning som stark valuta, som världsstandard

. Putin kan ibland ses delta i gudstjänster, han hedrar kyrkan och religionen. Jag vet ingen annan europeisk statschef som gör det så öppet. Som kristen (protestant) gläds jag åt det öppna stöd Putin ger sin kyrka

Summa summarum: vi bör vara på vår vakt mot Ryssland geopolitiskt. Makt utövas enligt vattnets inträngningslagar, dvs i relation till motståndet, och ett svagt Sverige inbjuder till ryska framstötar, idag och imorgon. Förutom det är Ryssland ett land som vet att slå vakt om sina intressen, det har ett förhållandevis sunt ledarskap och man märker inte lika mycket av västvärldens liberalfundamentalism och religionshat i dess offentliga liv. Detta gör att jag kan se med viss välvilja på dagens Ryssland. Nota bene: viss.

Relaterat
Ryssland och Kina bildar SCO
Konspirativt beteende

onsdag 25 maj 2011

George Trevelyan var en engelsman


Jag har haft esoterica som tema här sedan starten 2007. Härmed en titt på en engelsk andlig författare.




George Trevelyan var en engelsman, född 1906 och död 1996. Enligt Wikipedia ledde han bland annat The Trevelyan Manhunt i Cambridge, ett slags glorifierad kurragömmalek som är ett omtalat event än idag. Det hela ska ha startats av Trevelyans farbror G. M Trevelyan 1898: exentriska engelsmän som vet hur man leker. Vad gäller George så vigde han sitt liv åt andlighet, växelverkade med Findhornfolket och inspirerade efterkrigstidens kultur att bli mer kultisk och dansartad.

Trevelyan blev omsider ledare för vuxenskolan Attingham park. Detta var 1948. Förutom mer sedvanlig kultur som kammarmusik undervisade man i esoteriska ämnen. Trevelyan föreläste bland annat om detta:
"Death and Becoming" -- begreppet i sig, ty. stirb und werde, härrör från Goethes "Selige Sehnsucht". Denna dikt handlar om att leva sitt liv i intuitivt sökande, att acceptera det mänskliga livets begränsningar och inte ens se den sista gränsen, döden, som ett slut. Nej, genom att dö så BLIR (ty. werden) man något, nämligen fri från sitt kroppsliga hölje. Ens odödliga ande går vidare till ett nytt liv. Det är innebörden av "stirb und werde".

"Finding the Inner Teacher" -- uppnå stillhet, komma till ro, höra "den gnostiska rösten". Castaneda nämner denna som the voice of Power. Man kan lära sig mycket genom att sluta ögonen och lyssna inåt.

"Holistic Vision" -- holism är att se helheter. Motsatsen torde kunna kallas "reduktionism, detaljanalys". För vissa större problem såsom "livet och hur det bör levas" är en holistisk attityd nödvändig. Dvs man tar en tes, prövar den, prövar nästa tes, modifierar den i ljuset av erfarenheterna osv. Det blir ett växelspel bild-verklighet, man går från del till helhet till del igen. Överordnat är en vision av något större, av HELHETEN. Ett exempel på vedertagen holism är så kallad hermeneutik. Googla det den som är nyfiken.

- - -

Trevelyan skrev en handfull böcker. Här tänkte jag behandla ”Operation Redemption” (1981). Ett centralt kapitel handlar om Steiners kristologi. Likt Steiner insåg Trevelyan att Kristi gärning och död på korset är den centrala händelsen i världshistorien. Låter det pretentiöst? Sluta läs då för jag är inne på samma linje. Det var först sedan jag läst Steiners texter om kristendom, framför allt hans bok om Johannesevangeliet, som bitarna föll på plats. Och Trevelyan är samma andas barn. Han nämner bland annat KRISTUSIMPULSEN. Detta är Steiners centrala begrepp. Från Kristus Jesus utgick en mäktig impuls. Tar vi emot den kan vi förändra världen och oss själva.

Detta är viktigare nu än någonsin. Världen är på väg in i en megakris men, som Iron Maiden sa, "The truth of all predictions / is always in your hand." Dessa tider är fruktbara för allsköns domedagsprofeter. Men vi får inte lyssna alltför mesigt, får inte dras med i dramatiken obetingat. Vi får inte bli "ångestknarkare". Vi måste inse att vi har kraft att själva vara medskapare i framtiden. Dylik kraft får man från esoterismen, bland annat i form av Kristusimpulsen.

Trevelyan är en fingervisare dit. Han citerar även en del dikter som skildrar Kristi unika väsen, hans - enligt Steiner - allnärvaro i jorden. Ta bara denna dikt av Joseph Plunkett:

I see his blood upon the rose
and in the stars the glory of his eyes,
his body gleams amid eternal snows,
his tears fall from the skies.

I see his face in every flower;
the thunder and the singing of the birds
are but his voice – and carven by his power
rocks are his written words.

All pathways by his feet are worn,
his strong heart stirs the ever-beating sea,
his crown of thorns is twined with every thorn,
his cross is every tree.

Dikten beskriver alltså hur ”Kristus är med oss till tidens ände”, hur jorden är hans kropp och Kristi ande är dess ande. Så har det varit alltsedan blodet från såret i hans sida nådde jorden och förenades med den. Detta var coup de lance, legionärens lansstöt som omtalas i Johannesevangeliet. Detta ögonblick började jordens aura lysa med nya färger enligt Steiner.

- - -

Trevelyan skriver om mer än Steiner och Kristus i sin bok. Buddhism, Tudor Pole och Teilhard de Chardin behandlas även. In alles är det en TREVLIG bok, en bok med charm. Det är viktigt. Också. Hos, säg, Swedenborg och för all del Steiner saknar man viss personlighet, viss måtta och proportion. Men detta har Trevelyan i rikt mått.

Trevelyan är en popularisator och introduktör. Steiner och Swedenborg, svårlästa eller inte, är mer åt guruhållet, mer upphöjda. För en mångsidig andlig kost torde alla sorterna behövas: dels pedagogerna, dels visionärerna.




Relaterat
Rudolf Steiner
Carlos Castaneda

tisdag 24 maj 2011

Det amerikanska imperiets uppgång och fall


USA förnekar sig inte. Igår avslöjades att en CIA-enhet bedrivit spioneri på svensk mark. De spanade efter "terrorister". Detta ska ha skett 2009. Säpo upptäckte gruppen och man avvisade den. USA bedriver alltså hemlig verksamhet i Sverige, som ändå är vänskapligt sinnat. Det visar bara att USA blivit fartblinda. Det amerikanska imperiet slår vilt omkring sig. Man drar sig inte ens för att spionera i vänligt sinnat land. Vad blir det härnäst? -- USA har ett imperium, det har militärbaser i varje världsdel. Det är tusentals staber, installationer, armébaser samt flott- och flygbaser. Hur har allt detta uppstått? Varför gör USA på detta viset?

1.

USA grundades som stat i slutet av 1700-talet. I början krigade man mot näraliggande hot. Man skyddade sitt territorium mot engelsmän (1812) och mot mexikaner (1846-48). Förutom det slog man ner indianuppror och utkämpade sitt inbördeskrig 1861-65.

Krig i närområdet har i och för sig fortsatt i modern tid. USA har intervenerat i Mexico, på Kuba, Grenada och i Dominikanska republiken. Man har även utövat hegemoni över Sydamerika genom schackranden i Chile (1973) och på andra platser (Guatemala på 1950-talet).

Sedan har USA även fört krig bortom haven. Det hela började med det spanska kriget 1898-1902. Det innebar dels strider i närområdet, på Kuba. Man hade kunnat erövra och annektera ön men man avstod. Antagligen av etniska skäl: man ville inte ha mer hispanics än nödvändigt som medborgare. Dels erövrade man ögruppen Filippinerna i Ostasien. Inte heller denna annekterades. Man tog kontroll genom ett slags hegemoni.

Hegemoni är ett bra ledord för USA:s imperium. Man har undvikit att dominera länderna totalt genom guvernörer och administratörer. Dock har man fått den kontroll man behövt genom flott- och armébaser, valutapolitik (dollar/petrodollar) och handelsavtal. Man har inte behövt hissa den amerikanska flaggan över varje erövring. Dominansen har tryggats genom en kombination av piska och morot. Det militära inslaget har tonats ner men alltid funnits där i bakgrunden.



2.

USA:s kärnland är fastlandsamerika, de 50 staterna. Sin transoceana hegemoni grundlade USA med beskydd av Filippinerna (armé- och flottbas och amerikansk ståthållare som drogs in 1946) samt erövring av öarna Wake och Guam. Hawaii annekterades separat 1889 (och blev USA:s 50:e stat 1959).

USA:s hegemoni över Europa började stapplande med första världskriget. Man drog sig tillbaka i isolationism efter den segerrika interventionen 1917-18. Dock började vid den här tiden dollarn ersätta pundet som världens dominerande valuta. Och sedan väl isolationismen dött 1941 kunde USA flytta fram sina positioner både i öst och väst. Efter andra världskriget var den amerikanska hegemonin rätt stabil med dollarn som världens inofficiella reservvaluta och amerikanska militärbaser (flyg, flotta, armé) i Japan, på Filippinerna, i England, i Italien och i Tyskland med mera. I skrivande stund har USA baser och installationer på tusentals platser världen över, i Sydamerika, Afrika, Asien och Europa.


Gällande dollarimperialismen så föll det sig rätt enkelt att etablera den. Konferensen i Bretton Woods 1944 bestämde att alla internationella lån skulle ske i dollar. Olja handlades rutinmässigt i dollar. Detta blev ett permanent system på 1970-talet genom en deal Nixon gjorde med Saudi-Arabien, OPEC:s mäktigaste medlem. För att kompensera att dollarn 1971 inte längre var guldbackad lovade USA att skydda Saudi-Arabien militärt mot att all olja skule handlas i dollar. Saudi-Arabien gick med på det och därefter antog hela OPEC samma policy. Detta stärkte dollarn och gav USA väldiga finansiella fördelar.

Dollarn blev efter 1945 världens standardvaluia, dess reservvaluta. USA behöver till skillnad från andra länder inte ha någon valutareserv med vilken det kan köpa tillbaks egen valuta i tider av skakig sådan. Nej, man trycker bara mer pengar. Detsamma gäller stadsskulden. Alla länder inklusive USA har denna värderad i dollar. Genom att ha stadsskulden i egen valuta har USA en viss finansiell fördel, jag vet inte vilken, men en ekonom kan nog svara på det.

USA utövar i alla fall militär och finansiell hegemoni över världen. Det kalla kriget hann ju aldrig bli varmt, det var bara ett sätt för militär och politiker att spendera pengar på vapen och adminsitration. Som på beställning fick man 9/11 som resulterade i 1) ett otal regeringsorgan inriktade på ”nationell säkerhet” 2) evigt krig à la Afghanistan-Irak-Libyen. Således har det militärindustriella komplexet, avslöjat för omvärlden i Eisenhowers avskedstal som president 1961, USA och världen i sin hand.



3.

Men det går inte alltid som USA vill. I Vietnam blev kostnaderna för stora, militärt, finansiellt och imagemässigt. Man måste retirera. Det har hänt förr och kan hända igen. Min vision är att man hamnar inför en kulturell-nationell storm, en religiös levée en masse i Mellanöstern, när den synbarligen sekulära Jasminrevolutionen byter skepnad i höst och blir en fundamentalistisk, islamdominerad rörelse. Detta torde USA:s plutokrater ha anat, ja redan när man (som många påstår) triggade Jasminrevolutionen i december 2010-våren 2011.

Vill de verkligen ha världskrig, vill de att USA ska åka på spö i Mellanöstern, bli jagade bort från Irak, Libyen, Afghanistan och inte minst Bahrein med sin fina flottbas...? Kanske inte direkt. Men när det gäller machiavelliska intriger kan vad som helst hända. Världskrig för att sedan, efter några år i välutrustat skyddsrum i Coloradobergen, ta över i namn av NWO? Jag vet inte. Mitt grundtips är dock att USA:s hegemoni går mot sitt slut. Inget varar för evigt. Post-1945-ordningen med dollar som reservvaluta och tusentals USA-baser världen över kan inte vara för evigt. Man kan inte bygga ett imperium på luft. För det är ju vad deras valuta består av, luft. Den saknar täckning, är bara en papperslapp med godtyckligt värde. Dollarn har värde bara för att vi anser att den har det. Så den dag dollarn dör dör även USA:s krigsmakt.


Dollarn hålls uppe av fenomen som petrodollar, främmande länders valutareserver i dollar, kärnvapenhot (”kärnvapenmyntfot”) och allmänt förtroende. Det är kruxet med alla fiatvalutor, alla konstgjorda pappersvalutor inklusive den svenska kronan. De har värde för att folk anser dem ha värde. När sedan detta intryck upphör att gälla, när folk inte längre har förtroende för valutan som i Tyskland 1923 eller Zimbabwe 2003-09, då rasar allt. Så när dollarn dör kan vi sjunga, ”Horray, horray, the wicked witch is dead”. Vi kan sjunga ”Fallet, fallet är Det Stora Babylon”. Frågan är bara när det kommer att ske. Experter har spått en dollarkrasch sedan början av 2000-talet. Problemet är väl att dessa experter sett det hela ensidigt ekonomiskt. Men internationell ekonomi består inte av balansräkningar enbart, det består av realpolitik samt imagefrågor och intryck, vad man tror respektive inte tror. Idag är förtroendet för USA och dess dollar på nedgång, visst, men när botten går ur påsen, när proppen går ur flaskan på riktigt är svårt att sia om.

Dock upphör ju Federal Reserves fribrev att trycka pengar 31/12 2012 så det tar väl slut senast då.

Relaterat
USA och Mellanöstern
Det Stora Babylon krigar vidare
Stargate SG-1
Swahn: Skeppsbrutna i tiden (1983)
Tigerman, rymdlegion och stum astronaut
svd svd svd svd svd svd svd
Bilder på amerikanska soldater: ökensoldater, armésoldat 1944 samt fallskärmsjägare.

måndag 23 maj 2011

Libyenkriget är riggat


"Politiken är ett skuggspel" sjöng Dag Vag på sin tid. Det gäller inte minst världspolitiken anno 2011.

I mars i år antog FN:s säkerhetsråd resolution nr. 1973. Den beslutade om etablerandet av en "flygförbudszon" över Libyen. Syftet? Att skydda civilbefolkning. Khadaffi höll enligt uppgift på att utföra massakrer på sina undersåtar.

Men detta hot från Khadaffis trupper mot rebeller och civila var överdrivet. Låt oss citera professor Alan J. Kuperman i frågan. Jag kunde iofs översätta detta men då är det risk för förvanskning. Så jag ger er Kupermans ord ur Boston Globe 14/4 i år på originalspråket:
. . . President Barack Obama grossly exaggerated the humanitarian threat to justify military action in Libya. The president claimed that intervention was necessary to prevent a “bloodbath’’ in Benghazi, Libya’s second-largest city and last rebel stronghold. But Human Rights Watch has released data on Misurata, the next-biggest city in Libya and scene of protracted fighting, revealing that Moammar Khadafy is not deliberately massacring civilians but rather narrowly targeting the armed rebels who fight against his government. Misurata’s population is roughly 400,000. In nearly two months of war, only 257 people — including combatants — have died there. Of the 949 wounded, only 22 — less than 3 percent — are women…. Nor did Khadafy ever threaten civilian massacre in Benghazi, as Obama alleged. The “no mercy’’ warning, of March 17, targeted rebels only, as reported by The New York Times, which noted that Libya’s leader promised amnesty for those “who throw their weapons away.’’ Khadafy even offered the rebels an escape route and open border to Egypt, to avoid a fight “to the bitter end.’’

Jag citerar Kuperman efter en artikel av Peter Dale Scott på Global Research. Kupermans artikel hette för sin del “False Pretense for War in Libya?”. Den publicerades som sagt i Boston Globe 14/4 2011.

Och citatet i sig? Det säger främst att Obama överdrev det humanitära hotet i Libyen för att rättfärdiga intervention (ungefär som USA överdrev det hot Saddam Hussein kunde utöva mot världen 2003). Något "blodbad" förekom inte i Libyen före interventionen (bara efter denna - det är Nato som har blod på sina händer!). Under Khadaffis nedslående av rebellerna, något varje härskare är berättigad att göra, dog blott 257 människor inklusive kombattanter. Av de 949 skadade var blott 22 stycken kvinnor -- Khadaffi utfärdade ingen allmän "ingen pardon"-order; denna 17-mars-varning var enbart riktad till rebeller. Utöver det rapporterade New York Times att Khadaffi ska ha lovat amnesti för rebeller som gav upp.

Där har ni en bild av Libyen före interventionen jag finner trovärdig. Vad vi får veta av MSM är något helt annat. Ja min själ, hela denna Libyenaffär stinker. Man väljer att intervenera i ett land som utsatts för provokatörer i "rebell"-dräkt, intervenera i ett land sysselsatt med ett legitimt hävdande av territoriet. Khadaffi drabbades av (riggade) uppror. Då började han slå ner dessa. Detta demoniserades i världspressen och snart hade vi en FN-resolution som i en liten ask.

Nog visste man sedan förut att politiken är ett skuggspel. Men man behöver påminnas om det igen och igen. Detta handlar om petrodollar och inget annat, imperialism och vendetta USA-Libyen. Peter Dale Scotts artikel förtjänar att läsas: "The Libyan War, American Power and the Decline of the Petrodollar System" heter den. Den publicerades på Global Research 29/4 i år.

Relaterat
Mellanösterns geopolitik
USA och Mellanöstern

Sona dina miljösynder


Det här inlägget handlar inte om vulkanutbrottet på Island. Dock nämner jag parentetiskt "vulkanutbrott" som symptom på den jordhistoriska utvecklingen idag och länkar till DN. Ifall ni undrar. Här handlar det mer specifikt om detta med miljövård och dess kryptoreligiösa sidor.

En plågad mänsklighet har insett sina synder och gör bot och bättring - hurdå? Genom att be till högre makter eller Moder Jord? Ånej, hon utför tusen konstiga ritualer, som "sänka hemtemperaturen för att rädda en isbjörn", "panta flaskor och stoppa glaciärsmältningen" och "sluta kör bil och stoppa malarian".

Att bry sig om miljön må vara hedervärt, bättre än att helt strunta i den. Men hajpen kring detta just nu kan få en att baxna. Det ligger något kryptoreligiöst över det hela.

Just det: vi kallar oss irreligiösa, men under ytan lever religiösa attityder kvar. Nu är det syndaförlåtelse och botgöring, som för ateisten yttrar sig bland annat som ovan. Det är åter ateismen som kommer till ytan, bristen på förtröstan och intoning på djupare ontologiska skikt.

Syndromet är gammalt. Jünger framhöll till exempel att ateismen är skuld även till bacillskräcken; den paniska rädslan att dö av mikrobers inverkan, överdriven städnit och hygien, bottnar i samma brist på förtröstan och känsla för feeling.

Så tänk gärna på miljön och gör vad du kan, men överdriv inte, gör det inte till en kryptoreligion. Många av de extrema väderyttringarna vi ser idag (El Nino, vulkaner och översvämningar) är förresten bortom människans påverkan, de är symptom på något annat: konvulsioner inför en ny jordhistorisk epok. Och det är på sikt nödvändiga steg som måste tas. Förhöjd temperatur behövs för sin del för att inviga jorden i en högre vibration, har jag hört sägas. Bygg inte ditt hus vid stranden, men flytta gärna inåt landet och börja odla vin...

Just det. Och istället för att bli miljöfanatiker, be en bön till Moder Jord. Som Plotinos sa: Jorden hon har inga organ men hon har sinnen. Moder Jord hör bön.

Kanske gillar du även
Profeterandets svåra konst
Topp 5 regler för en författare
(Bild: en tulpan i min rabatt, fotad tidigare i maj.)

söndag 22 maj 2011

Kurs i att skriva krigsberättelser


Välkomna till denna kurs i att skriva krigsberättelser. Det gäller både film och romaner. Allt är mycket enkelt och kan sammanfattas i punktform:
. Du behöver inte ha någon kunskap om stora operationer, massverkan och "striden som tillstånd". Nej, ett litet löjligt kommandoföretag räcker, ett gäng grabbar på äventyr. Som i "Saving Private Ryan", "Kanonerna på Navarone", "Örnnästet", "Bron över floden Kwai" och "De nakna och de döda". All action i denna sista roman är koncentrerad till en patrull. Och de övriga fokuserar på liknande patrullföretag.

. Överhuvud taget är action inte så viktigt, nej koncentrera dig du på gruff mannarna emellan, lägerlivets nolltillvaro, "sergeanten är dum, majoren är dum" osv. Detta kan lösas genom att ha all eller stor del av handlingen förlagd till utbildning, som i "Full Metal Jacket".

. Känslopjunk är ett måste. Löses lätt i filmen med att ha smetig musik i bakgrunden till varje scen. I textform utförs det hela med introspektion i personernas psyken, gärna med tillbakablickar över vad som hänt innan, allt med målet att visa hur synd det är om dem.

. Ett tillgjort språk måste till. Kalla för all del inte en spade för en spade, nej sökta omskrivningar är alltid bäst. I film är detta lika med löjliga kameraåkningar, överdrivet långa inzoomningar på själsplågade ansikten och frosseri i militär formalia vilket ger en ironisk effekt.

. Du behöver inte känna till något om hur militära operationer och ledning går till, nej alla bara rusar i en skock och skjuter. Samurajartad coolness kan du strunta i. Däremot får alla soldater gärna skrika och kommentera vad de gör, à la "nu är det hett om öronen", "vi kommer aldrig att klara det här" (q v "Pearl Harbor").

Så går det alltså till enligt handboken. Vill ni däremot ha krigsstories som bryter mot alla dessa regler - som behandlar stora, sammanhängande operationer med befäl mitt i smeten som leder sina förband, utan fredsmässigt gruff och känslopjunk, med ett avskalat språk där en spade kallas spade - kolla då in "Eld och rörelse", "Stridsmiljö 2500" och "Camouflage".

Den första är en pappersbok, de två andra elektroniska resurser. Mer i detalj så är "Eld och rörelse" titelberättelsen i en novellsamling, utgiven på Etherion förlag 2007. "Stridsmiljö 2500" är som titeln antyder en framtidsroman. "Camouflage" är likt "Eld och rörelses" titelberättelse en samtida krigsberättelse, en fullängds roman i okända länder. Och trots de olika tiderna och miljöerna så har alla texter det gemensamt att de inte känslopjunkar, inte bara skildrar små patruller. Här kallas en spade en spade, här GESTALTAS. Här råder, mutatis mutandum, SAMURAJARTAD COOLNESS från början till slutet.

"Eld och rörelse" kan köpas. De andra två är fritt nedladdningsbara.

Relaterat
Det röda massanfallet
Kaninbibeln

lördag 21 maj 2011

Simone Weils credo


Häromveckan bloggade jag om Simone Weil. Då kunde man läsa om hennes levnadssaga samt en del om hennes credo. Här blir det ytterligare några ord om detta credo, hennes teologi och religiösa idéer.

Simone Weil var som sagt en originell tänkare, en mystiker som uttryckte ontologiska sanningar och religiösa idéer i nya former. Hon har bland annat kallats postmodern teolog. Med bevarad tradition uttryckte hon metafysiken i annorlunda, fräscha termer.

Hon var annorlunda för att vara en 1900-tals kristen ideolog. Bland annat framkastade hon idén om ateismen som rening. Det betyder: även om man tror på Gud kan man ibland, av och till, låtsas som om han inte fanns. Detta motverkar liknöjdhet i fromhetslivet, motverkar vardagsfilosofiskt muttrande om "människans spår men Gud rår" och liknande. Det är att liksom ställa sig vid avgrunden även om man vet att de soliga ängderna finns. Men platsen vid stupet gör att man bättre inser skönheten i dessa fagra marker. Jag tycker denna idé är utmärkt hjärngymnastik. Och den är helt originell för teologer, ingen ger ju annars ateismen minsta lilla spelrum.

"Ateismen som rening" är ett slags verbaljudo, man tar ett negativt begrepp och utvinner styrka ur det.

Idén ifråga står att finna i Weils bok "Tyngden och nåden" (La Pésanteur et la Grace,1944). Det är aforismer sammanställda efter Weils död. Den svenska utgåva jag läst är översatt av Margit Abenius. Själva titeln syftar på att Guds nåd, "la grace", är som en motvikt mot den fysiska tyngdkraften, "la pésanteur". Nåden är synnerligen märklig, den får oss att falla uppåt som Weil sa.

En annan originell tanke i "Tyngden och nåden" är längtan efter tomheten, fr. "désir à la vide". Det finns en tydlig hinduisk-dharmisk influens här. Weil hade läst sanskrit, studerat Bhagavad-gîtâ i original. Skt. shûnyatâ betyder just "tomhet" och är ett eftersträvansvärt tillstånd hos asiaten, dock ej hos oss. Weil lärde dock att "vilja i tomhet, vilja tomheten":
Ty en tomhet är det för oss, detta goda som vi varken förmår fatta eller beskriva. Men den tomheten är mer fylld än all fullhet. -- Det goda är för oss ett ingenting, eftersom ingenting är gott. Men detta ingenting är inte overkligt. [s 55]

- - -

Simone Weil hade mycket att komma med. Hon sa till exempel apropå BEGÄRET att detta har en tendens att förstöra sitt föremål.

Så vad var receptet på detta?

Ja, vad? Det vill ni gärna veta, eller hur?

Då kan jag meddela att Weil sa följande i saken, på sitt egensinniga, oefterhärmliga vis: "Eftersom det är omöjligt att begära något, måste man begära intet." [s 142] -- Ja min själ, "intet" och "tomhet": det är ovanligt för en teolog att överhuvud nämna dylikt. Västerlänningen styrs ju av horror vacui, "rädsla för tomrummet". Detta är en konsthistorisk term som Weil möjligen tänkte på när hon myntade "désir à la vide". "Horror vacui" betyder annars tendensen att alltid fylla ut varje tomrum i en tavla eller i en interiör med pynt, prylar och smågrejs. Idag må tendensen vara lite annorlunda, vurmen för japansk konst samt möjligen även nordism har lärt nutudsmänniskan att det sparsmakade kan vara vackert. Men om vi ser till antikens huvudfåra samt renässans, barock och 1800-tal så har idealet här i väst, både i måleri, inredning och konsthantverk, varit att pryda och utstoffera, att fylla bilden och rummet med föremål och krusiduller. Att som en japan måla en fågel på en tallgren och låta de tomma ytorna bidra var länge främmande för oss.

Med ett ord: horror vacui, rädsla för tomrummet. Det var detta Weil anspelade på i "désir à la vide".

- - -

Ytterligare en tanke i "Tyngden och nåden" är denna: ordet "gott" har inte samma innebörd när det används i paret gott-ont som när det betecknar Gud själv [s 146]. Detta är en bra precisering. Det finns ju en viss tendens idag att se gott och ont som egala, typ, "de makthavande säger sig alltid vara goda, ergo finns ingen godhet eftersom det är en helt världslig sak att kalla sig god härskare".

Men det är ett felslut.

Det finns, låt säga, relativt gott och relativt ont, som att mättnad är bättre än hunger och rent vatten bättre än smutstigt. Men utöver detta har vi det absoluta goda som bör förbehållas Guds eget väsen/Tao/indianernas Store Ande. För att anspela på Nietzsche kan man säga att det bortom gott och ont finns ett större gott: jenseits von Gut und Böse. Alltså som Weil sa, ordet gott har inte samma innebörd när det används i kontexten gott-ont som när det betecknar Guds eget väsen.

Weils aforismer är spännande läsning, uppfriskande och originella. Det är skönt som omväxling mot långa teologiska utläggningar (som Weil förvisso också skrev). Hon formulerade sig kortfattat och precist, ibland så nerbantat och avskalat att det blev dunkelt. Jag avslutar detta inlägg med några citat utan kommentar, samtliga ur 1951 års utgåva av "Tyngden och nåden":
Det omöjliga är porten till det övernaturliga. På den kan man bara klappa. Öppnar, det gör någon annan.
- - -
Människan gör allt för att täta springorna så att inte nåden ska sippra in.
- - -
När den vanligaste sanning tar i besittning hela själen är den som en uppenbarelse.
- - -
Gud kan bara älska sig själv. Hans kärlek till oss är hans kärlek till sig själv igenom oss.
- - -
Förnuftet säger oss att det förnuftet inte fattar är verkligare än det det fattar.

Nu, slår det mig, har jag skrivit tre inlägg om Simone Weil. Det är 1) detta 2) det jag länkade till i början samt 3) en dikt jag publicerade här i juli 2008, en lapidarisk hyllning till en stilsäker teolog. Mycket nöje.

Relaterat
Bhagavad-gîtâ och dess stoicism
Kierkegaard
Svensk fantastik
(Bild: Nattviken, Härnösand. Från vänster till höger ser vi Domkyrkan, gamla biblioteket i rött tegel och Pingstkyrkan i vitt. Klicka på bilden för förstoring!)

fredag 20 maj 2011

USA och Mellanöstern: dollar och olja


Libyenkriget tycks gå in i en avgörande fas. Det är inte över än. Nu har NATO till exempel sänkt åtta libyska fartyg. Khafaddi har begärts häktad i Haag. Imperialister i alla länder må applådera. Själv har jag en egen syn på det hela - på Libyen, Jasminrevolutionen och USA:s agenda. Obama presenterade på torsdagskvällen sin nya utrikespolitik, ett fagert tal om demokratisering i Mellanöstern. Men det handlar som alla förstår om olja och dollar. "Follow the money" som Max Keiser säger.

1.

Tidigare i vår brött den så kallade Jasminrevolutionen ut. Det blev regimförändringar i Egypten och Tunisien. I ett flertal andra Mellanösternländer var det revolter och uppror. Nu verkar det som om alltsammans var manipulerat utifrån. Antagligen av USA/internationella bankirer/machivelliska aktörer. Intrycket av ”spontana uppresningar” är överdrivet.

Men manipulation åsido: vi har inte sett slutet på det här än. För även om resningarna manipulerades fram så är det lätt att starta revolter men svårt att få slut på dem. Tänk bara på årets muslimska pilgrimsfärd, Hajj, i Mekka i slutet av oktober. Vad ska ske när miljontals muslimer samlas på trånga ytor, i en enda stad med omgivningar? 1979 och 1987 dog hundratals pilgrimer i upplopp i Mekka. Hur det blir i år kan man bara gissa. Svensken Carl Johan Calleman har återgett en spådom att Den Tolfte Imamen ska visa sig där. I samma veva ska Mayakalendern ta slut - då och inte i december 2012 som de flesta andra spår.

Men detta är spekulativt. I övrigt kan man konstatera att USA manipulerar och agerar. Regimbytet i Egypten var antagligen OK för dem. Man blev kvitt Mubarak, en gammal allierad som spelat ut sin roll. Dock lyckades man inte få till något i Iran. Iran är inte Egypten, det skrev jag redan i februari.



2.

Men USA kan ju trösta sig med Libyen. Här invaderade man ett land sedan det beslutat sig för att frångå petrodollarn och börja handla sin olja i dinarer. Dinaren skulle bli en regional guldbaserad valuta. Sådant gillar inte USA. Det var samma mönster som Irak 2003 och krigshoten mot Iran 2006. En kort sammanfattning ges i denna Wikipediaartikel, "Petrodollar Warfare". (Länken jag gav före det, "Irak 2003", berättar mer ingående om USA:s hegemoni sedan 1945, petrodollar, Irakkriget mm. Rekommenderas.)

Det är petrodollar och hoten att frågå den som låg bakom vapenskramlet. Petrodollar är fenomenet att all olja i världen handlas i dollar, operativt sedan 1970-talet. I fallet Irak betydde det: Saddam Hussein ville frångå petrodollarn 2002 till förmån för euro. Sedan, 2003, när USA invaderat landet, återgick Irak till petrodollar. Slumpens skördar?

USA har en del på sitt samvete. Man agerar INTE för demokrati och folkens bästa. Det är ren imperialism. I vår lät man ju till exempel slå ner upproret i Bahrein i vår via ombud. Saudi-Arabien och Förenade Arabemiraten gick in här med varsin elitbataljon. De handlade med 99% sannolikhet på USA:s order eftersom USA har bas för sin 5:e flotta där.

Denna flottbas nämndes som hastigast när det begav sig i mars men detta är oerhört viktigt. Bahrein har en amerikansk flottbas, alltså fick inte revolten utveckla sig för långt.



3.

Så vart är det på väg? Jasminrevolutionen, manipulerad eller inte, hämtar andan. Den kommer att dra igång igen i höst, antagligen i slutet av oktober, se ovan re Hajj. Jag kommer i vart fall att hålla krutet torrt när löven gulnar.

Under tiden får USA spela på bäst det kan. Det Stora Babylon krigar vidare. Man slår vilt omkring sig. ”They’re throwing around their weight violently”, som en fet man i jakt på mat. ”Don’t get between a fat man and his food” heter det ju och det är vad vi ser idag. USA grabbar frenetiskt efter alla de rikedomar de har eller tror sig kontrollera. ”Follow the money”: USA krigar inte för broccoli. Det gäller olja och privilegiet att oljan ska handlas i dollar. Detta är en enorm för del för USA finansiellt, utöver det att man får billigare olja själv. Dollarns värde hålls uppe genom att varje land världen över som behöver köpa olja först måste växla till sig dollar.

Man kan inte köpa dollar i kronor. En svensk aktör måste till exempel först växla till sig dollar för att få det svarta guldet. Detta är viktigt för USA för att behålla värdet på dollarn, i sig en pappeslapp utan guldbackning. Men nu är slutet kommet för papperspengar. Varje valutapåfund har en cirka 30-40 års varaktighet som Mike Maloney sa. Vi har haft guldmyntfot och pundhegemoni, därefter pundet ersatt av dollarn som ledande valuta efter VK1, sedan post VK2-ordningen med Bretton Woods (med dollarn peggad till guld och resten av valutorna peggade till dollarn) och sist avskaffandet av Bretton Woods 1971. Ni ser: 30-40-årscykler.

Detta pappersdollar-bedrägeri har lett till de senaste 40 årens upp- och nedgångar, till hausse och baisse av sällan skådat slag. Mest har det gått upp, folk har blivit rika. Men det är världskapitalismens sista dagar, ett fall som skyndas på av det säkerhetspolitiska kaos som påbörjats i Mellanöstern.

Är då detta kaos triggat av finansbaroner och plutokrater, som jag antydde i början? Men vill de verkligen ha krig? Ja, antagligen. På kort sikt är krig vinstdrivande. Och på lång sikt klarar de sig nog. Med sina egna förmögenheter tryggade av bankvalv, bastioner och privatarméer kan de lugnt störta världen i krig. Sedan tar de över – tror de. Men det kan ju komma överraskningar. Som Den tolfte Imamen, en religiös väckelse och folk som tar sitt öde i egna händer, fria från materialism och girighet.

Relaterat
Årets Hajj blir intressant
Arabisk vår
svd svd svd dn dn

torsdag 19 maj 2011

Recension: "Sturm" (Ernst Jünger 1923)


Genom åren har det blivit en del inlägg om Ernst Jünger här på bloggen. Kanske 40. Länkar följer. Här ska jag dock koncentrera mig på ett verk ur hans tidigare produktion, kortromanen "Sturm".

1.

Osökt faller mina ögon på Ernst Jüngers "Sturm" som ligger bredvid mig. Boken kom på tyska 1923 och på svenska 2006, utgiven på Augusti förlag och översatt av Urban Lindström.

Och jag kan bara säga: detta är en pärla. På sina drygt 80 sidor hinner den måla upp en hel värld, ja en mängd världar. Den har det där som jag älskar hos böcker, förtjänar ett visst adjektiv jag kanske slösar med: tajt.

Förtjänsterna är flera.

Boken handlar om första världskriget men lyckas på något sätt överträffa självaste "I stålstormen". Nu menar jag inte att den boken ska dissas, den är en klassiker i sin egen rätt, men jag värjer mig lite mot rapportstilen, bristen på tragik och Jüngers liksom resande ett monument över sig själv i denna stålstorm. Nåväl, skriver man dokumentärt är det begränsningar man får leva med.

Men hur annorlunda blir det inte om man diktar, skriver fiktion! I "Sturm" är huvudpersonen kadett Sturm, en figur som bär jüngerska drag - men det är inte Jünger, just därigenom att det är en fiktiv gestalt, omtalad i tredje person. Här får man Jüngers krigsmytologi lite från sidan så att säga. Författaren skymmer inte bilden, det där som han ibland tenderar att göra i sina mer sakliga böcker.



2.

I "Sturm" skildras frontlivet sant skönlitterärt och inte rapportmässigt. Jünger kan ta ut svängarna lite mer här än i Stahlgewittern (även om den såklart också har sina stilblommor). Betänk också att Jünger skrev detta 1923, strax efter den större boken; han var fix och färdig som diktare redan här vill jag mena, allting finns här som i denna frontmålning:
Så hade tofslärkan helt försvunnit sedan vägarna bara höjde sig i landskapet som tussilagobevuxna band. Därigenom hade sånglärkan förökat sig helt otroligt. När morgonens första silverstreck syntes vid horisontens östra rand spände dess kvitter över fältet som en enda melodi. Vitfjärilarna och makaonfjärilarna fladdrade numera endast över resterna av murarna i byn där deras larver fann näring på kålplantorna och morötterna i de förvildade trädgårdarna. Däremot svävade moln av tistelfjärilar kring klarblå blomklasar, silverfläckiga blåvingar och de från dem oskiljaktiga vitfläckiga guldvingarna lekte kring de grönaktiga vattenpölarna som hade samlats i granathålen.

Denna bok är som en skarpt graverad medalj, med både fram- och baksida. Framsidan är frontmiljön där det händer både en och annan sak under storyns gång, och baksidan är de texter som Sturm läser för sina plutonchefskolleger, prosaskisser à la "Das abenteuerliche Herz". Och kanske lite mer, kanske lite mer otuktat än i denna bok. Se här bara på beskrivningen av en studentkrog:
På ekbänkarna längs med väggarna i ölsjappet satt folk som visste vilken ton man skulle hålla, män och några enstaka fruntimmer. En brutalitet av historiska dimensioner var trumf. Jättelika krus kastades omkull, starkt kryddade korvar, som en slampig kvinna bar ut från köket till borden medan de fortfarande fräste i pannan, konsumerades i massor. Tobaksrök, ljudliga smällar från tärningsbägare, nedslag av skämt och skrattsalvor fyllde hålan in i minsta hörn med buller och os. Med hjälp av tändstickor kom man fram till vem som skulle traktera snapsar och summan skrevs med kritstreck på bordet. Höjdpunkten utgjordes varje gång av en krokig åldrings uppdykande, som ställde en cittra på bordet och började kraxa underliga sånger.

Som gammal uppsalastudent kan jag bara säga: det är Orvars upp i dagen, med H. P. Burman i åldringens roll...



3.

Följande citat har sin charm. Det skildrar glädjen i att stå i en bokhandel och kallprata med föreståndaren. Det är kallpratet som skön konst, detta att bara nämna titlar och författare och låta dem associera till hundra andra:
Man uttalade ett ord, ett namn - lätt som ett andetag och ändå av omätlig vikt. Man nämnde en figur från romantikens Tyskland, från Paris år 1850, från Ryssland efter Gogol, från Flandern efter bröderna van Eyck - och vilket nät av förhållanden man drog upp. Varje ord var ett träd som vilade på rötterna av tusen föreställningar, ett ljus som hjärnan bröt sönder i ljusknippen. Ja, det var en stor och gudomlig gåva att man på en förmiddag som denna fick stå i hjärtat av en storstad och kasta sådana ord likt diamanter i ett samtals forsande bäck. På denna plats, omgiven av mahognyträ och gnistrande spegelglas, kände man sig som en medveten och värdefull son av en sen tidsålder, som århundraden hade lämnat omätliga skatter till.

Kanske är denna roman det närmsta Jünger någonsin kom att skriva en throw-away, en sak han inte tog riktigt på allvar. Boken ska ju ha "glömts bort" av författaren, och den ingick inte i samlade verk-utgåvan från 60-talet. Ändå är det en pärla till bok, ett smärre mästerverk, ypperlig medaljkonst. Faktiskt reviderar den min syn på Jüngers författarskap: jag trodde han blev fullödig prosaist först med "Das Abenteuerliche Herz II" och "På Marmorklipporna" i slutet av 30-talet, men som sagt ligger den jüngerska stilen fix och färdig redan här, 1923.

Allting i Jüngers värld finns här, allting i hans författarskap speglas holografiskt i "Sturm": kriget som bakgrund, den historiska bildningen och beläsenheten, überskarp naturskildring, och så det arketypiska men ändå levande persongalleriet. Lägg till det en vild ungdomlighet, en lite oregerligare Jünger än den man är van vid, och ett kongenialt slut som närmar sig det tragiska, och bilden av ett mästerverk är komplett.

Jag kan bara tillägga: här föreligger stark köprekommendation. Du kan köpa boken här.

Relaterat
Ernst Jüngers Nya Testamente
Silverrävens mellankrigsår
Äventyrshjärta
Heliopolis
Eumeswil

tisdag 17 maj 2011

En diskussion om etnicitet i modebranschen, illustrerad av en bild av årets HM-modell Filippa Hamilton



Vi talar idag om multikulti, om färgblindhet gällande ras. Men jag vet ett område där det fortfarande finns "white privilegie": modevärlden.

"Normalmodell typ 1A" är en blond nordeuropeisk kvinna. Det finns alltid jobb för en blondin i modebranschen. Och är du inte rågblond men "bara" mellanblond som Filippa Hamilton på årets HM-baddräktsbilder, så kan du ändå räkna med att bokas för många jobb. Vita fotomodeller är och förblir branschidealet så vitt jag kan se.

Idealmodellen i modevärlden ska vara vit. Hon ska därtill vara antingen nordisk/engelsk/germansk eller slavisk/rysk. Visst kan hon vara slavisk: den andra modellen på årets HM-bilder är ju litauiskan Edita Vilkeviciute. Nå, vad mer är det som går? Vad är mainstream-idealet? Fransyskor går bra men då ska det vara nordfransk/blond appeal. Mörkhåriga sydeuropeiskor och latinamerikaner har aldrig varit någon stor grej i modevärlden.

Det är så här: ibland affischeras latinskor, asiatiskor och negresser. Vi har även haft svarta toppmodeller som Naomi Campbell och Tyra Banks. Men där är det snarast så att EN är stor åt gången. Fejden Campbell-Banks handlade ju inte bara om personkemi; de slogs om platsen "den svarta supermodellen".

Man kan säkert nämna tio namn på populära svarta modeller. Men slänger man ut ett så stort nät fångar man lätt 100 vita. Det är white nationalism helt enkelt, salongsvarianten.

EN svart modell i taget får vara stor, ikonisk. Detsamma gäller asiatiska tycks det. I ett avsnitt av tävlingen "Americas Next Top Model" var det en asiatisk tjej som gick till final ihop med fyra andra. Programledaren Tyra Banks sa något till henne i stil med, "You are Asian and you have to adapt your career strategy to that". Men jag är inte asiatisk, jag är bara jag sa tjejen. Men då sa Banks:

- In fashion, everything is about race.

Ras spelar roll i modevärlden. Och för asiatiska modeller är marknaden inte lika stor som för vita modeller. Normalmodell 1A är vit och nordeuropeisk. Och gärna det. Det finns inte så mycket "white privilegie" kvar i världen idag.

Relaterat
Det händer vissa saker i samtiden
Bibliografi: boklista
Sf-litteratur
Etnofeminism
Skogens vilda härskarinna

Låtar jag gillar


Härmed några länkar till Youtubelåtar jag gillar. Det är en samling med stort och smått, högt och lågt, rock och pop och klassiker och lite till. Det är själva tonerna som är viktiga, inte bilderna; vissa videos är banala eller störande men skrolla i så fall ner själva bildrutan på Youtube och lyssna.




1. Suggo

Med "suggo" menar jag suggestiv musik, oavsett genre. Här är det moderna danslåtar inramade av två 50-talslåtar. De sistnämnda, Flamingos och Peggy Lees låtar, tycker jag är "sobra en hårsmån från smärtgränsen". De andra tre är helt enkelt odödliga mästerverk, oavsett stilen.

Flamingos, "I Only Have Eyes For You"
Planet Funk, "Chasing the Sun"
Opus 3, "It's a Fine Day"
Heed, "Seldom Seen"
Peggy Lee, "You're My Thrill"




2. Soundtrack till Harmageddon

Youtubevideos om aliens, konspirationer och växthuseffekten ackompanjeras ofta av en satanspolka vid namn "Requiem for a Dream". Det är ett fränt crescendo av fioler, komponerat av Clint Mansell. Sedan har vi 009 Sound Systems låt som för mig är inbegreppet för "2011, Youtube, apokalypsstämningar" och lite till. Sist har vi Carl Orffs "Carmina Burana" som är en gammal klassiker för undergångsromantiker och andra. (Musikversionerna av dessa tre låtar är noga utvalda av mig; bilderna som ackompanjerar däremot är lite si och så. Skrolla bort bildrutan i så fall.)

"Requiem for a Dream"
009 Sound System, "With a Spirit"
Carl Orff, "O Fortuna"




3. Annat

Här finner vi först en 70-talslåt jag hörde i svensk version som barn ("Jag tar dig med till en annan värld, en bättre värld") - sweet. Och suggestiv. Sedan är det en ANTIK LÅT: äntligen har vi fått rekonstruktioner av de gamla grekernas musik, som denna pärla. Sist en gåtfull låt av Rolling Stones.

Les Humphries Singers, "We'll Fly You To the Promised Land"
Antique Song
Rolling Stones, "Gimme Shelter"




4. Female Pop

Fragmas låt är lätt banal men härlig ändå. MelC:s är likadan: banal men med karaktär. Och Rebecca Blacks egenutgivna låt är för mig vårens soundtrack. Ofta när det är fredag brukar jag påminnas om denna trallvänliga sak.

Fragma, "Every Time You Need Me"
MelC, "I Turn to You"
Rebecca Black, "Friday"




5. Religiöst

Som kristen gillar man kristna sånger. Dock inte alla. Men "Father God, I Wonder" är speciell eftersom den är lite dunkel, lite mollstämd. Som ett kyrkorum i mörkt tegel. "Jesus Christ, You Are My Life" är för sin del en ståtlig hymn. Många poplåtar kan vara hymniska (Hey Jude, Bridge Over Trobled Water, A Whiter Shade of Pale) men här har vi originalformen: en kristen hymn. Lyssna även på Hildegard av Bingens låt, en medeltida suggo. Utan det kristna arvet skulle Europa inte vara någonting.

Father God, I Wonder
Reflections of Christ
I Can Only Imagine
Hildegard von Bingen, "Spiritus Sanctus"
"Jesus Christ, You Are My Life"




Relaterat
Popgruppens psykologi: Beatles
Jazzrock och fusion
Bild: en Corgi Toys polisfolka ur de egna samlingarna.

måndag 16 maj 2011

Räddande repliker


Om du talar i telefon med mormor och vill avsluta, vill ha en räddande replik, härmed några förslag. De kan även användas när du sitter på krogen och tröttnat, när du är på en bättre middag och inte bara vill bryta taffeln opåkallat, eller när du träffat en gammal lekskolekamrat på stadens gator och plötsligt känner att du vill bort, iväg...!
. Du får ursäkta men nu måste jag gå och bromera några flamskyddsmedel...

. Vore kul att fortsätta men nu måste jag gå och bilda ett al Qaida-nätverk...

. Det här var kul men nu börjar världscupen i cykelboll på TV...

. Fantastiskt trevligt, men nu måste jag hem och putsa min Nobelservis i 48 delar...

Generellt så är alla slags esoteriska sysslor bra undanflykter. De är roligare än snöda vardagssysslor som städa och tvätta. Dessutom har de en tendens att skrämma folk, att få folk att fly dig. Så om du vill ha ytterligare alibin, ta sådant som att du måste iväg och "prata med mina blommor", "rensa grannens lägenhet från en avlidens ande" eller "ha min dagliga ört/kristall/färgterapi".

Esoteriska undanflykter är bra att ta till, de låter lite udda och går därför hem bättre. Som Olle Palmlöf sa: sa man i skolan "jag har inte gjort läxan för hunden åt upp böckerna" så går ingen på det. Men säger man "jag har inte gjort läxan för min katt dog" så låter trovärdigare.

Orelaterat
Konspirativt beteende
Den esoteriske tenngjutaren
Bild: påskliljor fotade för några dagar sedan.

torsdag 12 maj 2011

Simone Weils liv och leverne


Här ska det handla om Simone Weil, ett tungt namn inom esoterica, kristendom och socialism. De biografiska fakta jag här förmedlar kommer dels från Margit Abenius' förord till "Tyngden och nåden" (1951), dels från Simone de Pétrements Weil-biografi (1978). Spontant kan man säga att Simone Weils liv var rikt på anekdoter och händelser, mer än vad som är brukligt för teologer och fromma människor. En filmatisering av hennes liv vore önskvärt, en bio-pic om en kristen tänkare vore skönt som omväxling mot eulogier över Sartre, Darwin och andra nihilister. Ett europeiskt helgon som Weil vore också en bra motvikt mot alla orientaliska gurus som media hypar: Dalai Lama, Gandhi...

Simone Weil (1909-43) föddes i en sekulariserad judisk familj i Frankrike. Hennes bror var något av ett matematikgeni men själv visade hon inga remarkabla framsteg som barn. Snarare verkade hon lite trög i skolan. Dessutom hade hon knubbiga händer vilket gjorde henne dålig i slöjd. Men en lärare sa till modern: "Det är inte här det sitter", pekande på händerna, "utan här", pekande på huvudet... När Weil senare i livet kommit en bit på vägen kunde hon menande citera detta för sin mor.

Nu ska jag plocka poäng på en feminstikon, Simone de Beauvoir. Hon gick nämligen i parallellklass till Weil på gymnasiet. de Beauvoir ville här lära känna Weil. Men den senare avfärdade henne. Varför? Well, hon ska ha varit för överklassig, "något jag förmodligen var på den tiden" medgav de Beauvoir senare.

Weil för sin del drogs till kommunismen. För att öka andelen klassmedvetna arbetare tog hon arbete på Renaultfabriken. Hon var nog inte den enda röda medelklassintellektuell som gjorde detta, men hos Weil fick denna handling en underton av martyrium, kristet martyrium. Hon hade som nämnts klumpiga händer och i övrigt var hon helt olämplig för kroppsarbete - lång och gänglig och svag. Arbetet utvecklade sig till en sann självplåga. Utifrån arbetet kunde hon studera arbetarklassens förhållanden. Men en viktigare iakttagelse var personlig, existensiell: hur en låg position inte behöver medföra ett lågt sinne. Den lägsta positionen kan vara den högsta, människan kan resa sig över det materiella; hon kan efter en hård arbetsdag känna glädje över att hon lever. Detta kan möjligen påminna om Kristi ord, "De sista skall bliva de första." Slaven blir kung och kungen slav, vad som är utåt sett bäst kan visa sig annorlunda ur esoterisk synvinkel.

Något senare under 30-talet fick Weil en religiös upplevelse, ungefär som när Swedenborg såg en gåtfull skepnad på en krog och hörde rösten "ät inte så mycket". Nu fördjupades hennes kristna sökande. Man kan här se vurmen för kommunismen som ett förstadium, som en önskan om revolt (i sinnet), ett sökande efter sanning och rätt och allt vad människan nu kan få för sig att söka där. Konvertera till katolicismen gjorde hon dock aldrig; hon förblev fritänkare livet ut. Även om hon nog präglades av "extra ecclesiam nulla salus", utom kyrkan ingen frälsning. Hon bad till exempel om ursäkt för det faktum att hon inte var döpt. Dopet är nu en stark rit men ett botfärdigt sinne stängs inte ute från himlen om det inte är döpt. Weil var i alla fall kristen; det judiska var hon tämligen emot, det kan påminna om en sådan som Nathanael Kapner.

Weil gifte sig aldrig, hade kanske aldrig ens ett förhållande. Men hon såg bra ut och var inte helt oomsvärmad. Pétrement nämner hur hon gick klädd under gymnasietiden: vid kjol och åtsittande lång kavaj, skor med låga klackar, basker och glasögon. Detta var en slående klädsel för sin tid, mellankrigstiden. Men Pétrement framhåller att Weils klädsel uppfattades som allt mindre chockerande med tiden, dels på grund av att kvinnomodet utvecklades i denna riktning men kanske också för att den speglade Weils personlighet. Hon såg inte utklädd ut, hon var sig själv.

På 1930-talet gick Weil ut som frivillig i spanska inbördeskriget. På vilken sida? Gissa. Hon var vänster. Det betydde: regeringssidan. Alla röda frivilliga gick till regeringssidan; högerfolk (både fascister och konservativa) gick till Francos rebellsida. - Nog har man hört om amazonkvinnor men Weil som krigsfrivillig var en katastrof. Hon var bara i vägen, gjorde ingen nytta, inte ens i trossen. Där brände hon sig för övrigt på en stekpanna med olja som gjorde att hon hemförlovades. Hennes krigssejour hade dock andliga rötter, det var längtan efter martyrium mer än socialistisk kampvilja som drog henne till Spanien. Och det är helt OK anser jag, man måste buga för glöden och andan i denna uppoffring - hur en lärarinnetyp med glasögon beslutar sig för att dra i fält, stå eller stupa.

- - -

Andra världskriget kastade sin skugga framför sig. Fascism och nazism var i antågande. Detta var en svår utmaning för Weil som etniskt var judinna. Inom vänstern per se debatterade man: motstånd eller pacifism? Nu blev den frågan snabbt inaktuell för Weils del eftersom kvinnor inte behövde göra värnplikt i dåtidens Frankrike, dels för att nederlaget kom rätt fort 1940. Men nu blev det antijudiska aktuellt, Vichyfrankrike var antisemitiskt och förvägrade judar alla ledande ställningar. Weil som då var lärarinna avskedades och blev lantarbetare.

I normala fall skulle detta ha varit som slaveri, men, som det helgon hon var, så välkomnade Simone Weil det hela. Säg vad ni vill men detta är anda. Det var arbetets martyrium om igen. Till exempel finns ett brev bevarat där hon tackar ministern för judefrågor att hon överförts till jordbruket... Senare insåg hon emellertid vart det barkade hän med Det Nya Europa; hon flydde med sina föräldrar till USA. Därifrån tog hon sig senare till England. Här försökte hon via den exilfranska regeringen bli uttagen till fältsjuksköterska. Äntligen skulle hon få gå ut i striden, äntligen skulle hon få chansen att lida sitt martyrium för en ädel sak. Men hon lyckades inte få någon placering, kanske av praktiska skäl, kanske för att hon verkade lite förryckt. Själve de Gaulle ska ha mött henne och avfärdat henne som galen.

Återstoden av tiden i England fördrevs med att författa skriften "Att slå rot", Enracinement. Den skulle användas i rekonstruktionsarbetet efter kriget. Men Weil vantrivdes, ville göra något substantiellt. Hon ville lida sitt martyrium men fick inte; också ett öde. Strax insjuknade hon, dels i sviter av fabriksarbetet på 30-talet, dels var det väl själva livslusten som tröt. Som sjukling sa hon en gång att hon eventuellt kunde äta lite potatispuré. Då erbjöd man sig att laga den. Men då sa Weil, "Jag kan äta den - om den tillagats av en fransyska"... In i det sista bevarade hon lejonklon.

Så vad hände? Weil praktiskt taget svalt sig till döds. Därför skrevs det makabert nog "självmord" i dödsattesten, något som dessutom var straffbart i England på den tiden. Så klart hade hon svårt att nås av lagens långa arm i sitt nya predikament, som död, men ett märkligt efterspel till hennes livssaga får man nog säga att detta var.

Man kan jämföra Weils biografi med en samtida landsmans, Antoine de Saint-Exupéry, han med "Den lille prinsen". Både Weil och Saint-Ex var nämligen födda i början av seklet - de konfronterades med kommunism och fascism - de valde att bekämpa fascismen - båda var i Spanien på regeringssidan (Saint-Ex var krigskorrespondent). Båda var vidare i Frankrike 1940 och valde att fly. Slutligen dog både i de fria franska styrkornas tjänst, Saint-Ex i ett flyguppdrag över Frankrike 1944.

Mer kunde sägas om Weil, som hennes teologiska idéer. Hon var en originell tänkare, en mystiker som uttryckte ontologiska sanningar och religiösa idéer i nya former. Längtan efter tomheten - nåden är negativ tyngdkraft som får oss att falla uppåt - Gud älskar sig själv genom oss; detta är exempel på hennes credo. Det kunde kanske bli föremål för en egen utredning här på Galaxen. Men tills dess: läs Weils "Tyngden och nåden" och meditera över det faktum att vi i Weil har en esoterisk hjältinna, en real-life Melina Starr. Inte för att man prompt behöver jämföra, men för dagen tycker jag Weil är mer fattbar, mer skarpskuren, mer personlig än sådana som Alice Bailey och Helena Blavatsky. Weil är kristen, ger kristendomen ett tillskott av mystik och det behövs idag. Bailey och Blavatsky må också behövas men Weil har utöver det ovannämnda en mer akademisk, boklig framtoning än dessa. Hon är ungefär som Kierkegaard: den esoteriska udden åsido så är namnet accepterat inom akademin. Och vissa kan tycka det är viktigt, det sänker tröskeln att läsa personen ifråga.

Edit 21/5: nu finns Weils credo mer utförligt behandlat på bloggen, här.

Relaterat
Swedenborg: en biografi
Nietzsche och salighet
Bild Fotoakuten

tisdag 10 maj 2011

Bertil Malmberg och Härnösand


Dessa rader skrivs i Härnösand. Jag bor numera i Härnösand, Porten till Höga Kusten. Det gläder mig ofantligt att denna stad också är Bertil Malmbergs hemstad. Malmberg är antagligen 1900-talets störste svenske diktare. Någon direkt Norrlandsdiktare var han inte, han flyttade söderut rätt snabbt, men i alla fall. Härmed en titt på Malmberg och födelsestaden.

Bertil Malmberg var poet och akademiledamot, död 1958. Han skrev diktsamlingar som ”Klaviatur”, ”Dikter vid gränsen” och ”Men bortom marterpålarna”. Han föddes i Härnösand men flyttade ifrån staden som skolpojke.

Men åren i Härnösand var viktiga för Bertil Malmberg. Han såg dagens ljus här den 13 augusti 1889. Fadern, Teodor Malmberg, undervisade i franska på läroverket. Modern hette Hanna Roman. Man hade det relativt väl ställt. Den unge Bertil ville tidigt bli författare och han läste böcker av Esaias Tegnér, Bengt Lidner och Erik Johan Stagnelius. Redan som åttaåring präglades han till exempel av Zacharias Topelius, av dennes dikter som idag är bortglömda. Men Bertil fångades av sagoromantiken och skrev även ett brev till den store. Senare upptäckte Bertil den moderna poesin i form av Heidenstam, Fröding och Karlfeldt. En stor favorit var Oscar Levertin.

Åren i Härnösand var viktiga för Malmberg. Han återvände gång på gång till dem i sina verk, mest tydligt i romanen "Åke och hans värld" (1924). "Härnösand" nämns förvisso inte i texten, bara "den lilla stad högt mot norden, där Åkes fem år hade förflutit". Dock: med sin skildring av alla personer som kommer i Åkes väg - den lungsjuke Kalle Nubb, Olsson-Hjelms vars son var mördare, den livshatande baptisten Ebenholz, rektor Godemarks barn, pastor Ödmark och den vansinniga kusinen Anne-Marie - tecknas staden i förbifarten. Det är 1800-talsstaden med trähus och hästskjutsar, vedkaminer och träindustri, som var betydligt större då än nu: "Såg vid såg jag såg"... (Not: Jag vet att Sehlstedt skrev detta om Alnön i Sundsvall, men det var i alla fall på 1800-talet och det fångar den västernorrländska miljön vid tiden.)

I centrum för "Åke och hans värld" står förstås Åkes värld, Bertil Malmbergs barndomsvärld med alla sina fantasier och föreställningar. Det är en bok om ett barn, ingen barnbok. Det är en hjärtevärmande sak, lite ålderdomlig i stilen men ännu läsvärd. Ljus och skugga omväxlar, det är ingen idyll. Det blev en bra film av den 1984 i Allan Edwalls regi. En TV-film gjordes även 1959 i regi av Bengt Lagerkvist.

Malmberg skrev på 1950-talet ett antal memoarböcker. I "Ett stycke väg" 1950 skildrar han till exempel Väja, bruksorten norr om Kramfors. Här bodde farmor, gift med en brukspatron. De bebodde herrgården och Bertil präglades av besöken här, han ansåg sig vara herrgårdsfolk. I sin andra diktsamling ("Uppgörelse och löfte", 1911) beskriver Malmberg sin tidiga kärlek till litteraturen, och biblioteket som skildras är herrgårdens i Väja:
När jag än var barn och ljusens vekar
brunno skumt i åldrigt bibliotek,
ljöd, där glömsk jag stod av dagen lekar,
klassisk sång ur mörka skåp av ek.
Stum jag dröjde vid de gamla banden,
där ett folk har sina skatter tömt,
sakta smekte gossehanden
över gyllne ryggar ömt,
sakta tog jag så en bok ur raden,
läste med mitt hjärta överfullt,
firade, när tyst jag vände bladen,
diktens svårmodsrika offerkult.

Malmbergs förebilder var som antytt det borgerliga Sveriges stora namn, Heidenstam med flera. Hela Malmbergs diktning hade också klart borgerliga drag, som retorik och bildning, höga principer och religiösa inslag. Där fanns ofta parker, höstliga parker där diktaren såg sin värld falla samman i skönt vemod. Det var, kan man säga herrgårdsparken i Väja som spökade; se dikterna "Parkerna", "Vinterpark" och "Min park med tuktade gångar".

Mycket kan sägas om Malmberg. För att avsluta denna artikel med stil väljer jag dock att citera just "Min park med tuktade gångar". Den är helt enkelt mästerlig, med eller utan Härnösandspåverkan:
Min park med tuktade gångar
och träd, vilkas sus
drömmer om gångna släktled
och hägnar ett människohus

den går sakta över i skogen,
som mörknar tätt invid.
Så glider mitt eget vemod,
präglat av ord och tid,

präglat av minne och tanke
- så glider det
över i själens vildmark
och blinda stiglöshet.

["Flöjter ur ödsligheten", 1941]

Relaterat
Malmberg och Ekelöf
Undergångsromantik
Bilden av Härnösands domkyrka är tagen av mig LS. Sedan jag skaffade mobilkamera i vintras har bloggen fått en mer personlig touch tycker jag. Idealet är kanske att låta de flesta bilderna på Galaxen utgöras av eget material, kanske nio av tio? Kul är det iaf att ta bilder på saker och ting, böcker och vyer, med baktanken att publicera dem på bloggen.

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (57) aktufall (11) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (57) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (98) small candies (138) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)