torsdag 29 april 2010

Jag är


När man nått en viss nivå kan man bryta vissa tabun. Som att tala i egen sak, skryta och så där. Jag menar, Nietzsche skrev ju mot slutet av sitt liv på temat "Varför jag skriver så bra böcker", och det gjorde han rätt i. Han hade förvisso nått en viss nivå i sitt oeuvre och han skrev mycket speciella böcker.

Själv känner jag mig också legendarisk och dann, denna den 29 april där jag sitter i min bostadsrätt och hör kvällsrusningen på Storgatan i bakgrunden. Yes indeedy - så därför tänkte jag låta alla hämningar flyga och fara och säga: läs mina böcker, de är bra!

Ahh, så bra det känns... att äntligen få ropa ut sin förträfflighet, rätt ut i etern och in i evigheten. "What we do or say echoes on in eternity" som det heter i "Gladiator".

Jag har ropat ut min brahet för alla att höra. Och det är bra. Eller...? Går det inte hem? Ekar det tomt?

Jaha ja.

Men något måste jag ju säga om mitt verk. Då får jag väl komma med citat av bemärkta personer då, återge vad Stora Namn sagt om mina texter. Det kunde Nietzsche inte göra, han sålde ju inget medan han levde. Ingen, eller blott några få, läste hans verk medan han var i livet.

Nåväl, nåväl, nu gällde det mig. Och för att propagera för min novellsamling "Eld och rörelse", kan man till exempel citera Karolina Bjällerstedt-Mickos och vad hon skrev i ett mail:

Jag har läst ut din novellsamling nu. Mycket intressant och givande läsning! Så egensinniga historier, omväxlande humoristiska och brutala på ett torrt och drastiskt sätt. Ibland som medeltida kyrkomålningar, ibland som drömspel och ibland som någon film om Vietnamkriget, med känslan av både begynnande vansinne och glasklar tankeskärpa. Alltid med ett ganska abrupt slut, precis som livet. Jag gillade framför allt berättelsen om "Lappsjukan".


Denna dam är känd för sin fantasytrilogi, "Till Esperani". Den kom 1998-2004 och jag skrev om den här.

Vilka fler har läst "Eld och rörelse"? Jo, det är till exempel Stewe Sundin ("Köldfödd", Eskapix Press 2010) som skrev så här om titelnovellen:

... en riktig höjdare med ett språk som briljerar. Kort sagt en krigsskildring som känns nära, blodig och tung.


Right so mina vänner! Lyssna på proffsen! Lyssna också på F. G. Granlund ("Annorlunda men ensam", BII 2004) som kallade "Eld och rörelse" för "blivande klassiker"!

Ni kan med andra ord inte gå fel här. Beställ boken här, det rör sig om SF-Bokhandeln, eller köp den av mig för 150:- inkl porto. Maila mig din hemadress bara så kommer boken som ett brev på posten.

(Bild från Rostsverige.)

tisdag 27 april 2010

Annorlunda land


Går du, käre bloggläsare, ibland runt och har tråkigt? Går du inte och leds i vår ack-så-välfungerande kultur?

Nog är det fint att leva i en fungerande civilisation med centralvärme, el och sophämtning, fred och frihet och pengar på banken. Men får du inte ibland lust att leva i en annorlunda vardag, en vardag med nya credon, osäkra utsikter och förändrade landskap, kort sagt ett läge där allt flyter?

Klart du gör! Klart du ser fram mot annorlunda landskap. Hälsan tiger still och civilisationen har sin fördel, men ibland ledsnar man även på det.

Men hav tröst. Vi går de facto mot annorlunda, hårdare tider, och då snackar jag inte om någon enkel kris à la bensinransonering, högre räntor och dyrare kaffe. Nej nu får vi en megakris, en kris på flera områden samtidigt:

. en försörjningskris pga höjt oljepris (vilket medför störningar i utrikeshandeln med allt vad det innebär)

. en vetenskapskris (den gamla klockarkärleken till "västerländsk objektiv vetenskap" dör och ersätts av credon där man själv måste ta ställning, primärt subjektiv men på sikt ledande till en andlig objektivitet)

. en säkerhetspolitisk kris (oroligheter i Mellanöstern som sprider sig till Ryssland, ja hela världen, varvid Sverige som inte har något försvar längre kommer att få det en aning svårt att hävda sitt territorium)

. en ekonomisk kris (Sverige och andra västländers välfärd brakar samman eftersom vi inte har råd att betala vård, skola, omsorg, socialbidrag och pensioner till alla som ska ha, ett faktum som är uppenbart för ekonomer sedan ett tag, jag målar inte fan på väggen här)

. en kulturell kris (slut med tomgångsmessianism och fram för innebördsdiger konst som säger något, säg farväl till dagens stjärnor som antingen bara babblar eller frossar i ångest och indignation)

. en miljökris (stormar, översvämningar och vulkanutbrott, alltsammans symptom på det epokskifte vi genomgår)


Så är det, detta är litegrann av vad som står på tur. Många kriser små blir till en stor å.

Så du, käre bloggläsare och omvärldsanalytiker, sitt inte och fokusera på EN sektor som verkar krisartad, nej baka ihop allt till en megakris och du ska stå väl rustad inför morgondagen.

Hårda tider på väg - storm alltså - så bered dig på att rida stormen. Sjung Doors gamla "Riders Of The Storm" vettja, lyft ditt huvud mot dunkla skyar och flamma stolt med brinnande blick!

"Bryt ut, efterlängtande oväder" som Chateuabriand sa. Det var före 1789. Och vi lever verkligen i en pre-1789-tid nu. Eller pre-1618, pre-1517, pre 1914, vad du vill. Så ryck upp dig, du som går och har tråkigt i civilisationen - hav tröst - ty stormen kommer, en mytologisk Storm typ den jag skriver om i "Antropolis". En storm som sopar med sig allt, gör rent hus med vår nuvarande, "metropolitanska" kultur och sedan får allt att börja om, inte med ett oskrivet papper men med en ny giv. Allt läggs i stöpsleven och bränner bort slagg, och sedan står vi där med en ny alkemisk förening, en ny civilisation - en antropolitansk.

Ty: "På ruinerna av Metropolis ska vi bygga ett Antropolis", som jag skriver i romanen.

söndag 25 april 2010

Bertil Mårtensson: Vakthundarna


Jag har just bytt till mig några böcker av Bertil Mårtensson. Det är bland annat en diktsamling, ”Vakthundarna” från 1979.

Mårtensson känner jag hittills som en prosapoet, en man vars berättarstil kan röra sig på lite högre nivåer utan att det blir patetiskt. För traditionell ordkonst har han en säker blick och det ser vi även i denna samling, här där det rör sig om REN POESI och inte något prosaiskt:
Rymdskeppen reste sig stolta högt över trädens gröna kronor.
Så börjar en dikt och detta är för mig poesi. Det är ett odefinierbart poetiskt anslag. Det har inget med metaforer eller förkonstling att göra, det är ”medfött handlag” skulle jag vilja säga. Även denna bild som inleder ”Skogsnymfen” visar på säkert handlag inom den traditionella skolan:
När natten faller tyst över klargrön sjö,
och daggens tunga friskt fuktar alla strån,
och månens gyllengula skiva
speglar sig trolskt i de mörka vattnen –
Men det är inte bara ljuv musik. I ”Vakthundarna” anslås ett enkelt tonfall – enkelt men omisskännligt poetiskt:
vårt eget försvarssystem
är perfekt: RADARN
varnar oss om någonting skulle komma
som inte identifierar sig
med en KODSIGNAL
(vilken skiftar varje timme
enligt ett hemligt programmerat
mönster, som är alltför komplicerat för att
tillräckligt snabbt
kunna sönderanalyseras, innan
ett nytt mönster tar vid
i serier av skenbara regelbundenheter)
Det handlar om några män på en övervakningsstation i omloppsbana. De ska övervaka fientliga kärnvapenanfall. Men ändå bryter kriget ut och allt går åt pipan. Att förmedla den där apokalyptiska tragedin är nu inte lätt, det visar även denna dikt, men det ska inte förta att dikten visar på att episk, berättande poesi fortfarande går att skriva. Episk och ENKEL poesi, som ni ser i citatet. Inga liknelser, inga sökta bilder, bara ”rapportprosa” - nej, rapportpoesi! - som ges klang av något immanent. Poesi i sak.

Denna samling har lite av varje. Det finns en stilla humor i vissa dikter, något som K. G. Johansson och Gunilla Dahlbom ogillade i sin recension i tidskriften Summa när det begav sig. Själv tycker jag det lätta handlaget piggar upp. Tänk bara på Södergran och Heidenstam, även de kunde skoja till det ibland.

Mårtensson är poet, sann poet. Men ibland räcker inte ens det. Jag saknar en esoterism, en djupare världsbild. Vissa dikter utmynnar i hopplöshet och förtvivlan och där hänger jag inte med. Nej, det gör jag inte! Men man får vara glad att han inte frossar i undergång och svartsyn – glad att han inte drar på med de stora, nihilistiska kanonerna. Han kan mer än så, hans credo har TROTS ALLT vissa högvibrerande, förtröstansfulla, kosmiska toner:
Den dag rymden kom
var alla stilla,
träden blå.
En viskning spred sig genom natten
och allt var här.
Jag kan inte tänka mig ett bättre uttryck för helhet, mening, här-och-nu. Detta är zenbuddhism, frid och ro.

Att Mårtensson har vissa meditativa reserver vet jag sedan förr, baserat på de prosaverk jag läst av mannen. Nu ska jag inte göra honom till esoteriker och fullblodsmystiker; vi rör oss nog inte riktigt i samma skogar. Men i den poetiska transens ljuva nejder ser jag uttryck jag till fullo kan ta till mig. Mårtensson har nämligen blick för DET OSYNLIGA, han har i tillvaron sett NÅGOT. Han har lagt örat mot kosmos och hört universums hjärtslag:
Vi drömmer om nya världar,
vi drömmer om expansion.
Vi drömmer om att överskrida ljusbarriären
och besegra universums sista horisont.
Den horisont där allt förskjuts mot rött.
Den är begynnelsen och slutet
för vår längtan.

Det spegelteleskopet inte ser
det hör vi i radion,
ett brus som verkar vara
världalltets andetag.
(”Stjärnorna väntar”)
Det om Mårtenssons diktsamling. Han har förekommit tidigare här på bloggen, bland annat här och här, där jag citerade ur hans sf-kritik.

(Bilden har som vanligt inget med inlägget att göra. Den föreställer järnvägsstationen i Golmud i Mongoliet.)

torsdag 22 april 2010

"Smaragden" recenserad


Nyss gav jag ut romanen "Till Smaragdeburg". Den handlar om en pilgrims väg till ett fjärran mål och de personer han träffar på vägen.

Boken fann genast sina läsare. Nu har den även recenserats, och det av ingen mindre än Peter Öberg på bloggen Spektakulärt.

Öberg har ett och annat kritiskt att säga om boken. Fattas bara annat. Men han tycks ha gillat det höga tempot i romanen, mångfalden i möten. Trots "en viss repetivitet".

Romanen sammanfattas så här:
Pilgrim lämnar Metallstaden för att finna det mytiska Smaragdeburg. Ömsom vandrande, ömsom nyttjande något transportmedel (allt från tåg till flygande hästar) träffar han på sin resa den ena personen/personligheten efter den andra. Vissa har sina förebilder bland filosofer och historiska personligheter, andra är påhittade av författaren. Alla kommer de med en kort filosofisk utsago om Smaragdeburg eller livet i allmänhet.
Det är väldigt koncist och träffande. Och slutsatsen:
Vad Smaragdeburg är och om staden överhuvudtaget finns har karaktärerna i boken olika uppfattningar om. Kanske är staden en symbol för någon sorts slutmål eller tillfredställelse, en släkting till Nirvana eller Michael Moorcocks stad av vila, Tanelorn. Poängen verkar vara att det är resan som är viktig.
Hela recensionen finner du här. Och pdf:en till boken finns fritt nerladdningsbar här.

onsdag 21 april 2010

Blue Öyster Cult


Jag sitter här och drar mig till minnes mytisk metall, ärevördiga gitarrfäktare från flydda dagar. Nu har turen kommit till ett gåtfullt band vid namn BLUE ÖYSTER CULT.

Blue Öyster Cults ursprung förlorar sig i dimman, men låt säga att det bildades i slutet av 60-talet. Sedan, i början av 70-talet, började man spela ute. Man öppnade till exempel för The Byrds och Mahavishnu Orchestra på sin första turné, men allt lät uselt. Man var tvungna att tänka om helt och hållet. Basisten Joe Bouchard ska ha varit en samlande kraft vid den här tiden. Man måste sätta mer edge på materialet och det gav resultat; den första plattan från 1972 låter proffsig, det är fart och fläkt och ljus och skugga. Strax före utgivningen blev man erbjudna att vara förband åt Alice Cooper och därifrån tog det fart.

Toppen nåddes med "Agents Of Fortune" från 1976, där "Don't Fear the Reaper" blev en monsterhit. Följande skivor gick hyfsat och man spelade på arenor, men 1981 började det vända till det sämre. "Burning for You" och "Joan Crawford" från "Fire of Unknown Origin" lät man i och för sig göra videos till, lågbudgetgrejor som gick en del på MTV, lättsmält metallpop. Till sommaren var det så en illa beryktad Englandsturné. På grund av snorkigt uppträdande fick Al sparken under denna; en roadie fick rycka in och trumma på uppträdandet på Castle Donington, en stor festival kallad Monsters of Rock. Man frågar sig hur denne råddare klarade Als intrikata trummönster, mer invecklat kan det knappast bli; ett slags jazzstil.

Spelningen gick dåligt, soundet var uselt, och till råga på allt fick man en minnesplakett efteråt som tack och adjö efter tio år i branschen. En god tanke kanske, men i aktuellt läge var det droppen som fick bägaren att rinna över; Bloom slog sönder tavlan och hoppade på den, lät den allmänna frustrationen gå ut över denna symboliska gåva...

Det tidiga 80-talet är känt som metallens revansch, hårdrockens återkomst, men för vissa band var detta en svår tid: Slade, Kiss, Thin Lizzy, Uriah Heep, Led Zeppelin - och BÖC. Att det fanns många hungriga band på gång innebar ju också att konkurrensen ökade, och BÖC hade inga nya idéer för tillfället, "vi kunde inte återuppfinna oss som Madonna" sa Bloom. Så 80-talet gick halvknackigt och till slut hade man inget kontrakt, och kvar var endast Bloom och Dharma. Sedan fick man visst kontrakt igen och gjorde några CD:s från 1998 och framåt, och då var även Lanier tillbaka. Draghjälp fick man även av Saturday Night Lives sketch, den med Christopher Walken som producent när bandet ska spela in "Don't Fear the Reaper"; det är härifrån "More cowbell!" blivit ett slagord. Finns på Youtube.

Än idag turnerar bandet skrev Classic Rock 2006, och kanske håller man ännu på 2010. I så fall är det 40-årsjubileum. Man spelar en 70-80 gig per år och är sååå lyckliga. "It' not a bad job" säger Eric Bloom där han ligger utsträckt på sin Harley Davidson, "not a bad job at all."

Pearlmans vision för bandet var "the thinking man's rock band", och det lyckades han med. Och bandmedlemmarna var förvisso sanna intellektuella. En gång kom en journalist backstage och såg dem alla läsa böcker, och trodde att det var något slags påfund:
- What's going on here? Is this a set-up?

- What do you mean? sa Bloom.

- Well, you're all reading books!

- Well, yeah, that's what we do...

(Citat ur tidningen Classic Rock 7/2006)

Relaterat
Kopisten i Babylon
Kyros
Melinas resa

lördag 17 april 2010

Det bästa bandet


På den tid det begav sig frågade jag mig ofta: vilket är egentligen det bästa metalbandet, Priest eller Maiden? Idag, 30 år och fyrtielva lyssningar senare, kan jag svara: Priest.

Det är JUDAS PRIEST som är rikslikaren, grundbulten, mitt sine qua non i livet. Inget ont om Iron Maiden men det där lilla extra får man från Priest: poesi, romantik och en showman och darsteller som frontman, utöver all frenesi och rockös.

Och med det sagt kan man ju fråga sig hur detta band började en gång i tiden...?

Men var lugna, jag kan min historia. Jag kan ge besked om Priests begynnelse och mycket till.

Så att: Judas Priest bildades i Birmingham, England, 1969. Det var klasspolarna Ian Hill och Kenny "K. K." Downing som var trötta på skolan och industriatmosfären och ville ge sig ut i musiska marker. Det enda de tyckte var roligt var att spela, "och inte ens det kunde vi på den tiden" sa K. K. i en intervju ("The Hammer" 5/84).

Kenny kom på namnet, såklart inspirerad av filmen "Exorcisten", för när Max von Sydow anlänt säger man där: "The judas priest is here..." Möjligen är detta fel, kanske kommer bandnamnet från en Dylanlåt: "The Ballad Of Ricki Lee And The Judas Priest".

Nåväl. Den förste sångaren var med i bandet sex månader, sedan begick han självmord. Via en bekant fick man så tag på Rob Halford som sjöng i bandet Hiroshima, "ett stort namn på en liten grupp" enligt Rob (ibid). Strax fick man skivkontrakt och bolaget Gull ville att de skulle ta in en keyboardist för att bredda sig. Men Priest sa nej, så det fick bli ännu en gitarrist istället: Glenn Tipton från The Flying Hat Band.

Man gick in i studion och spelade in "Rocka Rolla" men resultatet blev påvert, vilket delvis var producentens fel. Han förstod sig inte på tung rock och ditchade de snygga, invecklade kompositionerna som "Tyrant", "Genocide" och "Victim Of Changes", som kom först på den andra LP:n. Men gruppen själv var också lite otajt, man saknade den där extra lilla skickligheten som behövdes för att nå fram.

Den andra LP:n blev i alla fall "Sad Wings Of Destiny" 1976. Den har ett klassiskt omslag av Patrick Woodroffe: en fallen Lucifer som hamnat i helvetet, omvärvd av lågor. Här tog fantasyrocken fart och gruppen kunde visa upp sig från sin ekvilibristiska sida, ja även på uppföljaren "Sin After Sin" och "Stained Class", betraktad som en klassisk trilogi av de inbitna fansen. Musiken var ganska invecklad med tempobyten och 48 riff, det var preludier och helvetesbesök, men även stilla ballader och rakare rock.

Men det gick inte så bra för bandet, och man bytte trummis oftare än Spinal Tap. Så hade man ett tag irländaren Les Binks som plågade skinnen på "Stained Class", "Unleashed In The East" och "Killing Machine", men gruppen gillade egentligen inte hans stil, han var för teknisk. Man ville ha en enklare, mer hårtslående kille - och det fick man till slut med Dave Holland från Trapeze. I denna grupp var också Glenn Hughes, känd från Deep Purple, med en gång, liksom Maidentrummisen Clive Burr vill jag minnas.

Holland intog trumpodiet, man skrev 1980 och gruppen fick sitt genombrott med "British Steel". Som vi sett hade det gått halvknackigt ända sedan starten, och det antagligen för att man var den sista gruppen i den första generationen hårdrocksband, man kom med på sluttampen i vågen Purple-Sabbath-Zeppelin och marknaden var mättad. Ungefär samtidigt som Priest kom Thin Lizzy och AC/DC, men dessa lyckades faktiskt skapa sig en nisch innan punken kom och frös ute halvetablerade hårdrockare som Priest.

Så var det. Men från 1980 och framåt var det bara uppåt, en ny hårdrocksvåg hade startat och Priest fick en flygande start. Den klassiska sättningen från denna tid var Ian Hill, bas, Dave Holland, trummor, Kenny Downing, gitarr, Glenn Tipton, gitarr och Rob Halford, sång.

- - -

Hur ska man karaktärisera Priest, vad är det speciella med dem? Tung, ekvilibristisk rock hade spelats före Priest, som gjorde vad det kunde med sina långa låtar, tempobyten och pompa och ståt - men det höll inte, det lät inte riktigt bra. Men det var den förkättrade punken, den som körde ut dem i kylan, som bar på svaret: ökat tempo och kortare låtar. Den speciella Priestmixen står klar på "Killing Machine" och "British Steel", med låtar som "Hell Bent For Leather", "Running Wild", "Rapid Fire", "Grinder" och "Steeler": det är punk spelad av hårdrockare, på samma sätt som Nirvana tio år senare var hårdrock spelad av punkare.

Nämnda Priestlåtar har vissa invecklade drag, vissa tvära kast och finesser, men allting döljs under en polerad yta av rostfritt stål. Man märker inte strukturen, ser inte stålkonstruktionen under alla dessa riff och rytmer, denna maskinpoesi.

Jämte detta har man också kvar sina stilla ballader, sina något längre låtar ("Victim Of Changes" på sju minuter osv) och partyrökare, men kärnan i Priestsoundet är snabbrock spelad med total ekvilibrism. Punkinspirerat, men utan all punkens svagheter: nihilismen, motviljan att bli skicklig på sitt instrument och motviljan att ge ut mer än fyra album.

Judas Priest: de är inte kungar, de är gudar - metallgudar - Metal Gods, marching in the streets, dragging iron feet!

Relaterat
Deep Purple: In Rock (1970)
Hendrix: Axis Bold As Love (1968)
Pilgrimsfärd i Stockholmskyrkor
Paranoid science fiction
Assange' tal på Trafalgar Square, London, oktober 2011
Bilden visar en hamnkran i Harlingen, Holland, som gjorts till hotell. Det har bara ett rum, men hela härligheten har god utsikt och är vridbar - hamnkran, remember - så det kompenserar nog.

fredag 9 april 2010

I rörelse


Här handlar det om min novellsamling "Eld och rörelse". Pdf:en finns att tanka ner gratis här.




Det finns en författare som heter Fredrik F. G. Granlund. Nyss vann han Vetsagas essätävling. Tidigare har han publicerat diktsamlingen "Annorlunda men ensam". Han är dessutom verksam med bloggen Marmeladkungen.

Granlund har nu på sin blogg recenserat min novellsamling "Eld och rörelse". Han siktar in sig på bokens titelberättelse, kortromanen "Eld och rörelse". Så här säger han bland annat:
Den avslutande kortromanen ”Eld och rörelse” är kafkaesque. Stilistiskt lik många av Franz Kafkas verk – huvudpersonen tituleras till och med F. Jag erinrar mig att författaren läst ”Processen” flertalet gånger – samt förstått dess innebörd. För den här texten nyttjar i och med att läsaren dras med i en krigssituation någonstans, i någon tid, Kafkas styrka i berättandet, då man som läsare inte vet vem som krigar mot vem, vart det utspelas och om huvudpersonen F. är ond eller god. Slutet är dessutom allt annat än man tänkt sig, vilket är en STOR styrka! Men under tiden är det vemodigt, ödesdigert, synnerligen medryckande och gripande (även när man inte förstår militärjargongen).
Sedan går Granlund i närkamp med texten:
Svensson utnyttjar samtidigt extrema berättargrepp som jag inte är säker på om han själv reflekterade över vid skrivandes stund. Det är välskrivet men skiftar kraftigt (!) i tempus. Här följer ett exempel där jag skriver ut tempusskiftningarna i versaler:

"Han HEJDAR sig där vägen LÖPER in i skogen; trädkronorna STRÄCKER sig mot varandra och BILDAR en tunnel – långt därborta ÖPPNAR sig terrängen igen, därifrån och bortom Bortom kan han i andanom se träkors utan tal, rad efter rad av kopplade gevär, demolerad fiendemateriel, fångkolonner, nedslagsbrisader, framryckande låglinjer, retirerande soldater, ambulanser i skytteltrafik, ksp-soldater med ammoband i kors över bröstet, pansarspetsar, attackflyg, söndersprängda kroppar, trotylsvarta himlar, vita vajande fanor.

Plötsligt STANNADE motorcykeln med ett hostande. F. VAKNADE upp ur sin dagdröm och KICKADE igång maskinen, DROG upp halsduken över nästippen och STYRDE tillbaka till förläggningen. Han SER tysta trädridåer fladdra förbi, han KÄNNER en bitande vind, han HÖR ventilernas sång. Maskinen HAR tydliga växellägen, distinkta bromsar och lågt lufttryck i däcken." (sid 126; recensentens egna versaler)

Saken är den att detta ovan påpekande av hur det skiftar i tempus faktiskt fungerar. Men det borde inte göra det. Hade jag inte recenserat den här boken hade jag förstås ändock observerat det. Men då främst i kapiteluppdelningen, för vartannat kapitel berättas i presens, vartannat i imperfekt. Efter några kapitel blandas dock detta mitt i kapitlen. Kanske sådant en van läsare, kanske rentav en kritiker, märker, tänker du nu. Men så är inte fallet. Här skiftar och varierar Svensson mellan presens och imperfekt lite hur som helst genom denna berättelse.

Så en vägande passage i recensionen. FG:
Göran Lundstedt, kritiker på SydSv, har noterat ”en genomgående känsla av ödslighet i Svenssons noveller, en hård värld där drömmen flytt”. Titelstoryn jämförde han med Ernst Jüngers ”Sturm”. Och undertecknad kan bara hålla med. Kortromanen Eld och rörelse ska publiceras igen!
Detta säger Grandlund om mitt opus. Och han säger än mer:
... skillnaden gentemot andra novellsamlingar (av debutanter) är att vi här har en titelnovell som är såpass bra att med lite redaktörskap, en typograf, och annan kunnig förlagspersonal skulle kunna bli en klassiker. Ändå finns här ingen charm. Bara ödslighet. Hade författaren ifråga publicerat denna kortroman alléna i bokform hade jag imponerats mer än jag gör av novellsamlingen per se. Därmed inget illa sagt om novellsamlingen i sig; det är bara det att jag vill ge närmast all kudos till titelnovellen, för just så bra är den.
Där har ni det hela från en säker källa.

Boken är annars på 146 sidor och har omslag i svartvitt av Anatol Boström, föreställande sökarljus mot en nattlig himmel. Innehållet består av 14 noveller, med titlar som "Synkrongeneratorn", "Ett svenskt Roswell", "Latonia", "Kvartsklippan" och "Åsiktskonstnär", förutom titelstoryn och lite annat.

Granlunds hela recension läser ni här. Och hans egen diktsamling finns recenserad här.




Relaterat
Pdf:en direkt, från Dropbox
Eld och rörelse, fri resurs

lördag 3 april 2010

Den siste swashbucklern, del 5


Det är dags att säga beröra några centrala Ohlmarks-verk. Det är dags att säga något om en illa beryktad triad, nämligen Ohlmarks böcker om Tolkien.

Det började stilla med Ohlmarks Tolkienbiografi (1977). Det var en ärlig, rak, skönmålande bok om Tolkien som den store sagoberättaren. Noterbart var bland annat hur väl det akademiska livet i Oxford skildrades, en sådan där utvikning som kännetecknar en bra fackboksskribent.

Sedan blev det värre. I "Tolkiens arv" (1978) började bråket, Ohlmarks var putt på Christopher Tolkien och Uppsalas tolkienister och allt. Bråk, bråk. Och Ohlmarks själv var nog inte fri från skuld. Dock är det en läsvärd bok, han kunde förvisso berätta och göra i och för sig banala episoder läsbara. Som när han är på tolkienistmiddag i Uppsala och någon medlem går runt och knäpper bilder på honom och hans damsällskap när de klär om inför någon middag; milstolpar i ohlmarxismen.

Sist kom då "Tolkien och den svarta magin" (1982):

Fader, jag har syndat mot himlen och inför dig... Fader, förlåt mej, ty jag visste inte vad jag gjorde...

Många bibliska kärnord kommer för mej nu när jag betänker de decennier jag förslösat på att översätta Tolkiens smörja som om det gällt någon av de stora klassikerna, på att kuska land och rike kring mellan Umeå och Smygehuk för att göra propaganda för sattyget och dess upphovsman, på alla de stora och djupt inspirerade ord jag med dånande röst utslungat från ett trettiotal talarstolar om hela detta skojeri.


Så börjar boken, medryckande som få. Naturligtvis fablar Ohlmarks när han säger att tolkienister är satanister - men saken är väl den att han inte riktigt gör det, han uttrycker sig typ "det ryktas om satanistorgier" osv. Därmed visste han att tidningarna skulle överföra det hela som "tolkienism = satanism", medan han själv i en eventuell tryckfrihetsprocess kunnat svära sig fri och bara säga att han antytt detta. Dessutom nämner han inga namn på de personer han angriper, bara deras alias i tolkienföreningen.

Så formulerar sig en van fejdare. Det var nämligen inte möjligt att stämma Ohlmarks för förtal, främst på grund av detta med aliasen (men också för att tryckfrihetsmål överhuvud är svåra att vinna i Sverige).

Kom igen bara, mördare, gangsters, mafiosis och Cosa Nostra-agents beyond the sea. Jag är beredd, jag ska nog bjuda er spetsen...


Så låter slutklämmen i boken. Han ser tolkienismen som en internationell maffia, inte dåligt fablat. Men det är kul att läsa; jag ser verket som en given kandidat till tio bästa-listan över svenska smädesskrifter, jämte böcker som Sven Stolpes om Olof Lagercrantz, Gyllensten-Herlitz' "Camera Obscura" (som angriper modernistpoesi) samt Ferdinand Fitzschkloffs "Uppror" (som går till rätta med en viss Gregory Kern).

"Tolkien och den svarta magin" är en rik källa att ösa ur. Ni har sett stilprov ovan. Boken är full av finter och knep, guilt by association och allt, och härmed ett citat om vad tolkienister gör på sina möten: "... där röks troligen hasch; antagligen har man också börjat eller kan när som helst börja också med tyngre droger."

Och dessa tolkiensällskap styrs av studenter med rika föräldrar:

Mycket ofta omger sig dessa urspårade överklassynglingar med devota slavar ur den arbetande klassen, stackare som ser upp till studenternas högre bildning och utför varje deras order.


Så är det... för att nu inte tala om alla människooffer, gravskändningar och häxkonster. Att en viss tolkienist i Malmö internt - och på skoj - kallades "häxmästare" blåste Ohlmarks upp till oanade proportioner.

Relaterat
Homeros: Odysséen (700-talet f.Kr)
Matthews: Jesu liv (1948)
Nick Carter: Dödens diamanter (1985)
Ohlmarkstråden
Sagor

(Bokbild lånad från "Tolkiens Arda-Magasinet".)

fredag 2 april 2010

Den siste swashbucklern, del 4


Swashbucklers kallade man överdrivet flashiga fäktare på 1600-talet. Denna artikelserie om en viss Åke Ohlmarks väljer jag att kalla "den siste swashbucklern" eftersom han var en både höglärd och burdus person, en ordets fäktmästare med omisskännlig stil. Jag har ovan talat om hans romaner och memoarer, och härmed något om vissa utvalda faktaböcker.

"Tidernas vansinnigheter" (1984) är en samling artiklar över allt möjligt, som Jagannatha-vagnen, Xenofon och annat, allt som Ohlmarks fick för sig att skriva om. Rätt mycket torde han ha läst om i Nordisk uppslagsbok och sedan refererat på inspirerat vis. Rekommenderas.

Ett "Fornnordiskt lexikon" (1983) skrev han även. Mycket i det kan vara überdrivet och feltolkat, det kan inte användas i forskning, men jag gillar det ändå. Han hade temperament, han hade personality, han hade stil; vet ni, o sena tiders barn, vad det är, ni som bara bedömer böcker efter förekomsten av fel...?

Diverse samlingar spökhistorier skrev Ohlmarks även, som "Spökhistorier" (1980) med omslag av Hans Arnold, se bild. Innehållet var för sin del snott och taget ur gamla Stockholmstidningen, ändrat och omgjort. I "Tidernas vansinnigheter" berättar han hur han gjorde:

Gamla Stockholms Tidningen hade på trettiotalet inne en serie sanna spökskildringar ur den makabra världen, konstlöst men koncist skrivna av en rad olika personer…. Samvetslös som jag är tog jag ut några av de bästa, skrev om dom så de blev någorlunda läsbara, blandade dom med lite utrikiskt rysarstoff och gav ut dom hos Tidens förlag under titeln "Spökhistorier".


"Det är tillåtet att fuska om det inte märks", och vid tiden kom visst ingen på detta tilltag. Och snodda eller inte så är Ohlmarks spökerier rätt läsvärda, de har hans omisskännliga stil. Någon börjar hur han är ute och kör bil i Tyskland, kommer till ett slott, serveras Svan à la Slängstina och sedan får höra en historia av servitörn... Det är rena Hasse Alfredsson.

Ack ja dessa goda skåningar, kan allt och vet allt och drar skrönor i stor stil. Sådana människor görs inte längre. O you swashbucklers, we salute you...

Relaterat
Ohlmarkstråden
Tempel och trädgårdar (dikter 2011)
Jüngers liv: barndomen
Apatia
Bhagavad-gîtâ

torsdag 1 april 2010

Den siste swashbucklern, del 3


Det är den första april idag. Så vad ska jag hitta på för lur? Äh jag kommer inte på något, fuck all that. Istället ska jag fortsätta tala om Ohlmarks; återigen ska jag hylla denne feting, återigen drar jag fram honom ur de skuggor där han av okänd anledning vistas.

Jag vill visa på att mannen hade många sidor. Som PERSON var han kanske jobbig men vissa av hans VERK funkar än vill jag hävda. Han var en personlighet, av okänd anledning förtigen och vorden en icke-person i vårt rätlinjiga, senfaustiska kungarike.

Igår talade jag om hans memorarer. Härmed mer om dessa.

Första delen heter "I paradiset" och behandlar tiden i Lund. Bland annat träffade han Frans G. Bengtsson. "Efter mig syndafloden" behandlar som sagt de tyska åren och kriget.

Tredje delen heter "I drömfabriken". Den handlar om hur Åke jobbade åt Europafilm med manus och regi. Bland annat regisserade han en Edvard Persson-film. Detta finns bra skildrat i den TV-serie om Edvard Persson ("Allt ljus på mig") som gick på 90-talet med Mikael Segerström i huvudrollen. Carl Billquist spelade Ohlmarks, en rätt typ för denne swashbuckler som regissör!

Boken skildrar även hur direktören, Gustaf Scheutz, en dag ringer upp Åke och säger: "Vi tänker göra en film som heter "Flicka från Backafall". På det hugger Ohlmarks direkt och börjar citera dikten:

Flicka från Backafall, briggen Tre bröder
kryssar i natt i Karibiska sjön...


Sedan sätter han sig ner och skriver ett manus. Klart på tre dagar.

Samma bok, alltså "I drömfabriken" berättar om Stig Dagerman som Åke kände, han skrev manus åt samma firma. Dagerman tar livet av sig genom att gasa ihjäl sig i garaget. Senare har Åke någon gasläcka i lägenheten, en gasspis som står på, men han väcks av Dagermans vålnad som säger "Du ska inte gå samma väg som jag..."

"Ohlmarks" och "trovärdighet" är två ord som sällan möts så ni får tvivla hur mycket ni vill på denna episod. Men den var gripande, hade trovärdig klang; den hade inte tonen av "mustig skröna à la Piraten" om ni fattar. Åke vaknade i alla fall, gick upp och stängde av gasspisen som stått på.

Det finns ännu en memoardel, "Doktor i Lund" som jag inte läst. Dock hade "Tolkiens arv" och "Tolkien och den svarta magin" Åke himself i huvudrollen, på sätt och vis, så dem ska jag titta närmare på senare i denna tråd.

Tidigare inlägg finner ni förresten här. Och bilden visar en Tjaika spårbil.

Relaterat
Ballard: War Fever (1990)
Beowulf (500-talet)
Bertil Malmberg och Härnösand
Borges: Ficciones (1945)
Ohlmarks, Åke

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (60) aktufall (20) alga (3) Andersson (2) Antropolis (20) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (61) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (7) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (116) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (98) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (100) small candies (142) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (63) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)