onsdag 31 mars 2010

Den siste swashbucklern, del 2


Ohlmarks var ett tag i Nazityskland. Han tjänstgjorde som docent i svenska eller dylikt. Kanske var han tyskvänlig, det underlättade kanske.

Inte ens jag som gillar Ohlmarks vill förneka detta, o nej. Man måste se både för- och nackdelar, för på så sätt får man en levande bild av en människa - i detta fall Ohlmarks.

Han var i Tyskland och han skrev memoarer om det ("Efter mig syndafloden. Greifswald-Berlin-Hamburg 1941-45", 1980). Man kan gissa att denna tyskperiod inte gladde honom efter kriget, han ville antagligen gottgöra det på något sätt - och vi har förvisso bland hans böcker en som heter "Israel - landet som skapade Bibeln". En resa i Det heliga landet med historiska och religiösa utvikningar, en som visar att Ohlmarks minsann gillar dagens Israel, dess kultur och allt. Ja så tar man sig fram här i världen. Whitewash.

Som resebok betraktad är den dock OK, han kunde faktiskt skriva. Han skrev snabbt och väl vill jag hävda. Bland annat innehåller boken en fin bild en passant, hur han ser att man firar ett bröllop på hotellet där han bor. Och han ser brudens far avtacka rabbin, tack för en fin insats - och sedan (skildrar alltså Ohlmarks) går rabbin hem - och brudens far återvänder till bröllopet, gnuggande händerna med en min som säger "nu dj-lar ska den RIKTIGA festen börja"...

Det är en fin bild, en skarp iakttagelse. Det är inte många reseböcker som får med sånt om man säger. Så därför gillar jag Ohlmarks, därför denna artikelserie; jag förnekar inte hans dåliga sidor (som sagda bok som var lite rentvättning av brunt förflutet) men man måste också erkänna hans förtjänster, hans stilparader och annat som detta.

Jag gillar Ohlmarks för hans kvaliteter. OCH jag erkänner att han var lite av en fuling. Men jag undrar ibland hur många som är i stånd att på detta vis hålla två tankar i huvudet på samma gång, eller om allt här i världen är svart eller vitt, ett eller noll, av eller på...

På internet frodas förvisso representanter för den "binära typen", den för vilken allt är antingen svart eller vitt.

Här finner ni hela min Ohlmarksserie. Dorés bild föreställer Moses som slår fram vatten ur klippan med sin stav.)

Relaterat
Ohlmarks, Åke
Lovecraft var en excentriker som levde i det förgångna
Moorcock: multiversums mytolog
Mårtensson: Maktens vägar (1980)
Poe: Den gyllene skalbaggen (1962)

tisdag 30 mars 2010

Den siste swashbucklern


Han hette Åke Ohlmarks och han var en "swashbuckler". Han var en grandseigneur, en som ville måla med breda penseldrag och som kunde göra det. Han var stridbar också, det har funnits mer än en "Ohlmarksfejd", och översättandet av trilogin har blivit en visa. Men här tänkte jag i förstone koncentrera mig på det positiva med mannen.

Som till exempel hans fiction.

Ta bara bokserien "Konungarikes Skånes undergång": en fet krönika från vikingatid till senmedeltid, lite fablat och lite ihopdiktat så som fiktion ska vara, en läsvärd skröna med lagom faktaunderlag. Första delen, om vikingatiden, hade lite äventyr i Baltikum med härjningar och annat, bra driv. Samt, på ett ställe, antydan om homosex med något som försiggick i "det hemliga hålet"; sånt piggar upp. Kanske var han homo själv, vem vet. Nåja, vi ska inte spekulera.

Ett annat band i aktuell serie handlade om 1300-talet. Inledningen var magnifik med en Oden som rider runt i ett nattligt Skåne och signar och har sig. Här var även en scen med några svenska munkar i Paris, snackandes som moderna akademiker med intriger och småtjafs, mycket träffande och med medeltida stuk. Subtil satir.

Ett annat av Ohlmarks fictionverk var "Sagan om nibelungarna", en fornnordisk saga med smeden Völund som tas tillfånga och sätts i Uppsalahovet att smida ringar. Syltad björnram och vildsvinsskinka, lingondricka och frusen grädde. En bra modern diktning av fornnordisk saga.

Ett sista fictionverk av Ohlmarks som förtjänar att nämnas är "Den allertrognaste konungen", om kungen av Portugal under barocken. Inledningen är magnifik: "Ack, ni sena tiders barn, ni vet inte vilken prakt det gammaldags kungadömet hade"... Så följer en lång harang om hur fint och bra allt var under kungadömets heyday, med kulmen i hur praktfull Portugals kung var, "den allertrognaste konungen".

Detta var lite om Ohlmarks som romanförfattare. Han skrev även en roman om Ingjald Illrådes sista dygn i livet, "Ödesdygnet". Samt en massa annat på sakprosans område; om detta ska jag berätta senare. Men vad gäller den fiction jag nämnt här så måste jag säga att den är bra, han kunde sitt ämne och han kunde fabulera. Någon klassiker är han kanske inte men möjligen en minor classic. Finner man skrönor som dessa billigt på antikvariat bör man slå till.

Relaterat
Ohlmarks: kung
Caza: The Ark
Holdstock: Mythago Wood (1982)
Tolkien: tittskåpet som fick liv
Tolkien: restskatten

lördag 27 mars 2010

Svensson: The Middle Zone (short story)


Morpheus Tales is a British magazine, a semi-prozine for science fiction, fantasy and horror. Issue #8 has just arrived. And one of the contributors is "P. H. L. Svensson", that is, me. Per Hugo Lennart are my given names.



I'm a contributor to Morpheus Tales. And since the story in question is rather short, and since the immaterial rights to the work belongs to me, I'm going to publish it here too. So here it is, "The Middle Zone".

- - -

I have this vision of a planet in synchronous orbit around a sun, making it turn the same side to it all the time. Right?

Right. And if so, one side must be in daylight all the time, and the other one in darkness, and the zone in between in perpetual twilight – or dawn, depending on how you see it. Right?

Right. And now let’s say that people live on that nameless world, focusing to begin with on the dark side. And here on Darkside we have a town, and in that town we have a guy called Geezer, and this Geezer one day suddenly finds that he has had enough – enough of the darkness, let there be light! I must see the light he says to himself. He has heard of the other side of the world bathing in it, and so he decides to seek that side out.

However there is one small problem: the town in which he lives is ruled by – of course – The Prince Of Darkness, so he has to seek this fellow out in his palace of basalt and obsidian. Not an easy task, to seek liberation from this tyrant – but Geezer sums up all the gumption he’s got, obtains an audience and asks:

”Hey man, o Great Prince, ruler of this Dark Land – can’t I just leave this Valley Of The Shadow Of Death, this Mirkwood, this eternal Night that we dwell in?”

That our dear Geezer asked, to which The Prince replied: ”Why?”

”Well,” said Geezer, ”I’ve heard of a demesne of eternal light on the other side of the planet, and I simply want to go there. I’m fed up with all this darkness.”

”Indeed? Well, go ahead!”

”What?”

”You heard me, go ahead. You have my carte blanche, just you migrate. I can’t stop you.”

”Really?”

The Prince Of Darkness nodded.

”So we’re not enslaved here?”

”Not by me anyhow. And should you perchance be, well, then you are prisoners of your own device, as they sing in ”Hotel California”.

”Nice guitar solo there,” Geezer said.

”Yeah,” The Prince said. ”But did you know that Judas Priest has ripped that one off, in ”Hell Bent For Leather”? They’ve just sped it up a little.”

”The solo?”

”Correct,” The Prince said. ”At least that’s what it sounds like.”

Geezer thought about this as he left the room, a bit puzzled about the digression but glad to having obtained this green light to leave Darkside. So he took his belongings, left The Dark and started walking towards The Light.

A resolute guy, eh? He just wanted to leave the darkness, and now already he was on his way to brighter prospects. And slowly the surroundings got brighter and brighter still, and in time he reached a milieu where it was neither day nor night: it was The Middle Zone, by some called The Morning Land, by others The Twilight Zone. What you named it was a matter of taste, of your mentality, your frame of mind.

Geezer looked back the way he had come: all dark. And the way ahead was one of increasing light. And it was nothing mystic about that, there are zones like these on all planets in sun-synchronous orbits.

Sauntering through this land he soon came to a house with a front porch. A man in a rocking chair was sitting there, and Geeezer stopped and said:

”Do you live here?”

”I do,” the man said.

”But how can you? Isn’t it a bit lugubrious, a bit neither-nor, so to speak?”

”I see your point,” the man said, ”It’s a bit like lukewarm water, neither hot nor cold. But I like it I must say. It’s the golden mean we have here, the happy medium; the best of two worlds!”

Geezer thought about this, ”like lukewarm water”... Now wasn’t that some half-baked paradise, some sordid goal after having lived in darkness all your life! Nay I say, on to new worlds, to clean air and bright sunshine! To the eternal light, lux aeterna!

Geezer bade the man farewell, left The Morning Land and continued his walk to The Light.

Daylight increased, shade gave way to light. Indeed how light everything became; it was so bright Geezer had to wear shades. But he liked it, he enjoyed freely flowing light for the first time in his life. Light from the sun, natural light, not artificial light as on Darkside.

Slightly dazed he walked into The City of Light and stopped a man at the square, The Lord Of Light himself as it proved to be, dressed in silver breeches, brazen hat and a golden tunic. He asked The Lord how it was to live in this splendid demesne.

”It’s wonderful,” The Lord said. ”It’s spiritual. It’s lucidity and clearness, it’s angelic, yeah, verily, it’s divine! Hallelujah!”

”I see,” Geezer said and sat down on a bench, the walk having made him tired. ”That sounds swell...”

”It’s more than that, it’s outright fantastic,” The Lord said. ”Here we live for ever in pure bliss, until one day when we simply dissolve and sail off into thin air.”

The Lord left him to his broodings. And Geezer brooded for sure, he mulled and mused and thought about what to do and where to go and what’s the matter with me...

He was at his goal and he was unhappy. He couldn’t feel any joy. He was blinded by the light in this Land Of Bliss. For certain The Lord Of Light had talked about how splendid and lucid everything was here, how spiritual and free, but Geezer for his part could only think about the poet who wrote: ”It’s so light that everything goes black for me”...

And that settled it. Geezer got up and left The City Of Light, retracing his steps – but not all the way back to The Night Land; no, he stopped half-way in The Middle Zone. There he again saw the man on the porch, who after exchanging courtesies said:

”So you’re planning to stay here.”

”Yes, if I can,” Geezer said.

”Sure you can; just build your own house and settle down. Welcome!”

Geezer thanked the man, looked around and was seduced by the faint but promising lustre over the lands. He had learned some things during his walk, seen darkness and light, and knowingly said to himself that moderation is best, lukewarm water maybe isn’t so bad after all. He built himself a house with windows in each direction; the one with eternal dawn, the other with eternal twilight. You could choose your view according to your particular mood.

Finally he built a porch to his house, and there he used to sit and speculate on whether the solo for ”Hell Bent For Leather” really was lifted from Eagles and ”Hotel California”. In time he also came to know a certain type of angels living in this region, melancholy angels in the spirit of Dürer. Because on Nightside The Prince Of Darkness ruled, on Dayside The Lord Of Light, and here in The Middle Zone The Melancholy Angels, these fellows being a bit ”neither-nor and that-as-well-as-that”. They were beings that made you think of phrases such as ”bitter-sweet”, ”heavy lightness”, ”agree to disagree” and so on. What’s the word for it now? Oxymoron, that’s right, oxymoron, plural oxymora. Clear muddle, happy desolation; such was life in The Middle Zone.

- - -

Das war das. Here you have Morpheus Tales' homepage.



Related / In Swedish
Antropolis (roman 2009)
Eld och rörelse (noveller 2007)
Till Smaragdeburg (roman 2010)

fredag 26 mars 2010

Algaspel (slutet)

Jag har talat om ALGASPEL här på bloggen. Det har varit en smärre artikelserie, scrolla ner om du orkar göra en sådan gymnastisk övning. Härmed i korthet om några brädspel jag inte nämnt än.

"Den försvunna diamanten" var ett synnerligen enkelt spel, bara slå tärning och gå runt i Afrika och vända på brickor, men det hade feeling. Av någon anledningen gillade jag mer att få rubiner och smaragder än DIAMANTEN för då var liksom det roliga slut...

"Nya finans" hade många gåtfulla ord: obligationsdragning, bilacciss, räntesatser och vad mer... Lika ball som Monopol var det inte, det var lite för abstrakt, och att äga tomter i Finans kändes som ett nerköp jämfört med Monopols färgrika adresser.

Men vi hade kul med Finans ändå: det roligaste var att han som ägde spelet, Lillis, hade tagit reservkorten i chanshögen och skrivit "tjenare fläskis" och "hur går affärerna fläskis" på dem - så när man råkade dra dem gällde det att hålla masken, man fick mumla något om "det var något om bilar" och lägga kortet underst i högen, försöka låtsas som om det regnade. Det lyckades inte alltid...

"Nya bondespelet": vi hade en 70-talsutgåva med blommig, proggig estetik men det var OK ändå. Rätt kul mytologi med olika grödor och trappstegen torp, bondgård, herrgård och SLOTT. Småkul men ingen höjdare som Monopol eller Finans.

Vi spelade även ett icke-algaspel som hette "Kapital". Fula plastkoppar som pjäser, rund spelplan, företagsloggor... blev aldrig någon succé.

Succé var dock "Cluedo", om att lösa mordgåta med de illustra professor Plommon, överste Senap, tant Brun och fröken Grön och vad det var. Helsnygg grafik: kort, pjäser, spelplan och små mordvapen av metall (pistol, dolk, blyrör...), ja detta spel hade allt. Klassiker. Kanske inte så finurligt spelförlopp, det var uteslutningsmetoden som gällde, men jag minns ändå detta spel med värme.

(På bilden: fotbollsspelaren Saskia Bartusiak)

torsdag 25 mars 2010

"Eld och rörelse" och gensvaret


Sommaren 2007 gav jag ut novellsamlingen "Eld och rörelse" på eget förlag. Jag skickade ut några ex till folk som räknas och jag fick genast svar. Förre DN-kritikern Torsten Ekbom sa sig till exempel gilla boken; han noterade att novellerna hade ett brett register och spände över "sf, fantastik, absurdism - kul att läsa".

Och Göran Lundstedt, kritiker på SydSv, noterade för sin del en genomgående känsla av ödslighet i novellerna, en hård värld där drömmen flytt: "Entleerung der Sinngehalte", för att tala tyska. Titelstoryn jämförde han med Ernst Jüngers "Sturm".

Vederhäftig kritik. Men apropå "Entleerung" så finns i boken även dess motsats: uppfyllande av drömmen, till exempel i "Norrlandsproblematiken". "Eld och rörelse"s action och närvaro ställde sig Lundstedt en aning frågande inför - men då kan jag bara säga att närvaro, saklighet och skogsbrynet 100 m var precis vad jag ville att storyn skulle förmedla. Ingen distans, ingen ironi, inga om, inga men - "just pure impact".

Poeten och dramatikern Percival ringde mig och sa att han gillade novellerna om riddaren samt "Nineves skatt". Den förra hade stram, klassisk form och kunde tjäna som teaterpjäs, och den senare förenade folksaga med exklusivitet, som något ur "Tusen och en natt". Och finare beröm kan man väl inte få; man tackar och bugar.

Jag fick även glada tillrop från Erik Andersson, Peter Englund, Per Landin och Bertil Mårtensson. Den sistnämnde tyckte till exempel att boken var snyggt gjord, snyggt producerad. Boken har även recenserats av BTJ och Nova SF, se denna tråd.

Boken är på 146 sidor och har läckert omslag i svart-vitt av Anatol Boström, föreställande sökarljus mot en nattlig himmel. Innehållet består av 14 noveller, med titlar som "Synkrongeneratorn", "Ett svenskt Roswell", "Latonia", "Kvartsklippan" och "Åsiktskonstnär", förutom titelstoryn och lite annat. Vill ni ladda ner pdf:en till boken går ni hit, till detta inlägg. Där finns en länk till filen på Dropbox. Det är gratis.

(Bilden föreställer en Tatra '56 framför en MiG 15. De har inget med boken att göra, jag tyckte bara det var en snygg bild; tack för den Mårten!)

onsdag 24 mars 2010

Öde nejder


Det finns en sajt som heter "Rostsverige". Bilden ovan är därifrån, från Harsprånget närmare bestämt, en övervuxen kraftverksby. På sajten finns bilder från allsköns krisstäder med allsköns nedlagda miljöer: tennisbanor, fabriker, kulsinterverk, dansbanor och allt som tänkas kan. Och gillar man den gillar man nog de öde nejderna i "Eld och rörelse" också.

Jodå - för ett subtema i den boken är nämligen öde städer, övergivna stadsrum som psykologiska landskap. I novellen "Latonia" kommer t ex en man till en öde stad, möter en vacker kvinna, umgås med henne och förstår sedan att hon var stadens själ, dess "anima" - men då var det för sent...

En annan öde stad har vi i "Nineves skatt", om en antik perser som finner nämnda ruinstad och går ner i ett valv för att möta ett vaktande monster. Kommer han att överlista detta för att finna skatten? Denna story gillades av Percival, det sa han åtminstone till mig på telefon.

I "Norrlandsproblematiken" har folket i denna landsände drabbats av galenskap, av vansinne av att stirra in i de omgivande skogarna dagen lång; de har lämnat Norrland i stora skaror och inkvarterats i läger i Mälardalen. Uppsalapsykologen Rickard Länseborg sänds då upp till Norrland för att studera problemet på plats, och i den kända metropolen Åsele möter han en annan psykolog, Viveka Pjäx, utsänd från Lund. De inser att enda sättet att rädda staden, rädda Norrland från sitt elände är att drömma en bättre värld, "dreaming together" i Castanedas anda. Resultatet överträffar deras vildaste fantasier...

Så har vi "Synkrongeneratorn", där en man går runt i en öde teknostad och växelverkar med dess engram. Läs om impedansmanometrar, alkalieflor, hardyskivor och annat roligt.

Sist har vi titelstoryn, själva den 40-sidiga "Eld och rörelse", där allt kulminerar i en krigshärjad, ödelagd stad. Det är ruiner som skelett och takbjälkar som blottade revben, det är klagande metall och ekande tomma gaturum, tomhylsor i rännstenen och mulen himmel, avancemang ut i tomma intet och regn som faller utan att han blinkar... Storyn jämfördes av Göran Lundstedt (SydSv) med Ernst Jüngers "Sturm".

I boken finns förvisso noveller om mycket annat: om en åsiktskonstnär, galaxens herre, riddaren, djävulen och döden, en kvartsklippa och ett svenskt Roswell. Med mera!

Boken är skriven och utgiven av mig. Den är på 146 sidor. Här finns pdf:en länkad.

tisdag 23 mars 2010

Algaspel, del II


Jag talade här om spel man spelade som barn. "Algaspel" kallar jag det trots att fabrikaten kunde variera. Nu ska det handla om kungen av spel, Monopol.

Mina syskon och jag ägde ett engelskt Monopol, köpt i England av pappa på 50-talet. Det var ett oerhört tjusigt spel med sans serif-typografi, klara färger på gatorna, inte Algas bubbelestetik. Det hade dessutom pjäser i form av silhuettfigurer, tennpjäser föreställande ett lok, ett segelskepp, en Rover och ett Biggin Hill-lok. Och en Crusaderstridsvagn, militärgrön, oerhört illusorisk.

Man lärde sig engelska bra med detta spel: "Take a trip to Marylebone station, and if you pass "GO", collect 200 pounds" - "marriage in family" - "doctor's fees" och allt vad det var.

Billigaste gatorna var Old Kent Road och Bond Street, bruna. Och dyrast var Mayfair och Park Lane, violetta. Ja sicken konst.

Generellt sägs det att när Monopol togs fram så ogillades det av testarna: spelet tog för lång tid, över en timme, och en klar vinnare var svår att utse. Men nu vet vi ju att det är en klassiker. Och själv älskade jag det. En metod som dock kan behövas för att snabba upp spelet är att DELA UT GATOR till spelarna, efter någon halvtimmes spel eller så, detta injicerar nytt kapital. Att bara leva på 200:- per varv är lite för lite.

För övrigt har jag spelat italienskt Monopol också. Rätt ofta faktiskt: mina italienska tremänningar hade lämnat ett spel i en viss sommarstuga. Så efter att ha lirat det gick man och sa "andante sino al Via", "ritriate 2000 lire", "matrimonio in famiglia" och annat dagen lång...

(Bilden föreställer ett engelskt Monopol, snarlikt det jag spelade som barn.)

lördag 20 mars 2010

Lennart Svensson: Eld och rörelse


Det är en park på 50 gånger 100 meter, den är svagt kuperad, den är genomdragen av gångar i organiska mönster, träd är utplanterade inom ramen för det skenbart naturliga.

Vädret har klarnat upp så att fienden till fullo kan utnyttja sina flygstyrkor. Flygplan lågsniffar över byggnaderna och släpper ner utrustning till de inneslutna.

Från sin skyddsgrop i parkens främre del ser F. hur en av fiendens stabsvagnar rullar längs en gata, den gör uppehåll i korsningen, strålkastarna skiner sorgset, han hör motorbuller och smäll i dörrarna, figurer rör sig kring bilen, nu försvinner de mellan huskropparna, de följs av bilen.


Detta är ett citat ur min kortroman "Eld och rörelse". Ett krig rasar och en viss sergeant F. strider på den ena sidan, den anfallande sidan, men nu börjar man närma sig kulminationspunkten.

Texten ingår i novellsamlingen med samma namn, utgiven på eget förlag sommaren 2007. Sedan dess har det hänt en del: BTJ recenserade den och köpte in några ex, olika bloggar såsom Marmeladkungen gav uppskattande kritik, och samma blogg köpte även in novellen "Riddaren, djävulen och döden" för att publiceras där till läsarnas bifall.

Boken innehåller alltså titelberättelsen plus den om riddaren, samt novellerna "Norrlandsproblematiken", "Ett svenskt Roswell" och andra.

Boken är i A5-format, 146 sidor i mjukpärm. Omslaget är signerat Anatol Boström, förställande sökarljus mot en vintrig himmel. Vill ni ladda ner pdf:en till boken går ni hit, till detta inlägg. Där finns en länk till filen på Dropbox. Det är gratis.

fredag 19 mars 2010

Algaspel



När man var barn var det ALGASPEL som gällde. Det var sällskapsspel, enklare brädspel. Vissa av dem minns jag än idag från min 44-åriga höjd och här tänkte jag berätta om några av dem.

Ett som jag tydligt minns är "Tjuv och polis". Det var en snygg spelplan föreställande en stad med kvarter utjorda av banker, postkontor, polisstationer och tjuvnästen, se bild. Som tjuv kunde man besöka post och bank och där kvittera ut vissa belopp, alltså RÅNA dem. Kunde man sedan med sin spelpjäs nå ett TJUVNÄSTE innan polisen hann upp en, ja då var pengarna säkra.

Tjuv och polis hade enkla spelpjäser som flyttades med tärning. Det fanns även en POLISBIL som kunde åka snabbare, och det fanns SPÅRVAGNSLINJER som både tjuv och polis kunde ta. Polisbilen var en svart träsilhuett, ni skymtar den till vänster på bilden ovan, en bild jag fått från nätet. I vårt spel försvann nämligen den där polisbilen, kvar blev blott ett minne av denna svarta gåtfulla pjäs... För det är ju så att "det man förlorat besitter man för evigt" - i minnet.

Åter till spelet. Hade man rånat ihop en viss summa kunde man lämna staden antingen via hamnen i botten av spelplanen eller flygplatsen överst. Fin symbolik: man far upp till himlen eller ner åt fanders... Spelet var i alla fall snyggt layoutat och tecknat i den upplaga jag och mina syskon hade, 60-talsvarianten. Jag minns särpräglade pjäser med tjuvansikten, mysiga "tjuvnästen" och så den ståtliga banken i mitten av spelplanen.

Det handlar om ALGASPEL, sällskapsspel, kalla det vad ni vill; "Algaspel" är mitt samlingsnamn för det hela. Och när jag var barn var nästan alla spel Alga: "Alla spelar Alga" hette deras slogan. Och ett Algaspel jag minns och som kanske var lite mekaniskt att spela var PIRATEN. Men det hade snygga låtsasrubiner och pärlor, därför gillade jag det trots allt.

Upplägget var att man som två-fyra spelare hade varsin hemmahamn (Genua, Venedig...) och därifrån skulle segla till den centralt belägna SKATTKAMMARÖN för att där HÄMTA SKATTER: guldtackor, romtunnor, rubiner och pärlor. Bara en viss maxlast fick tas och så förekom slumpfaktorer i form av chanskort och lite annat.

Alltså rätt mediokert. Men snygg spelplan och mysiga skatter, de var roliga att hantera: viktiga saker i min spelvärld, då som nu. Och romtunnorna använde jag senare för att göra gipsformar kring och gjuta tenntunnor av, perfekta att ha som kruttunnor till mina 25 mm napoleonska Prince August-figurer. Tunnorna var cirka halvcentimetern höga och hade perfekt storlek för detta.

Ett annat spel man spelade som barn var MONOPOL. Mer om det en annan gång.

torsdag 18 mars 2010

Jag är


Jag är världens ljus. Jag är vägen, sanningen och livet.

Jag är livets bröd. Jag är livets vatten.

Jag är den sanna vinrankan. Jag är porten in till fåren.

Jag är uppståndelsen och livet.

Vad är då detta? Det är vad Jesus säger i Johannesevangeliet, hans sju ”jag är”-sentenser. Är inte detta poesi i sak, konkret poesi så vet jag inte vad som är.

Dessa sentenser är bra att ha som insomningsmantra. De vaggar en till sömns. Och ger en, förhoppningsvis, goda drömmar.

Även om man förstås kan drömma lite vad som helst.

Se på mig bara: jag drömmer maror och sköna drömmar och ”vanliga drömmar” om vartannat.

Nyss drömde jag dock om ett gult hus.

Det var före jag flyttade hit. Jag hade sett att detta hus, huset jag skulle till var av gult tegel – så jag drömde om ett hus i gult tegel, det var en solbelyst gata – och huset hade ett burspråk, en utbyggd sak, det var ett fönster till en tempelsal – och jag kände ”dit vill jag, jag vill vara i detta gula hus”.

Och nu, 18 mars, befinner jag mig i detta gula hus – som inte är ett tempel – men en bra boning för mig just nu.

(Bilden föreställer en gata i Hong Kong. En bild jag snubblade över via Wikipedias "Random Article"-funktion. En slumpmässig bild som jag gillar, den har djup, den har liv.)

onsdag 17 mars 2010

Lennart Svensson: Grönt ljus (2010)



Härmed något om min diktsamling "Grönt ljus". Den las upp på nätet 2010. Pdf:en finns att tillgå gratis, på Dropbox.



Ska man vara en mångsidig, allroundmässig författare måste man kunna skriva litegrann av varje, och det har jag gjort: faktaböcker, romaner, dramatik, allt det har jag lagt upp som pdf:er på nätet.

Det är bara EN sak som fattas: dikter, poesi. Men nu har jag klarat av den biten också i och med samlingen ”Grönt ljus” som jag lägger upp idag.

Här finns litegrann av varje. Här finns haikudikter som denna, en osökt naturbild i konkretionens tecken:

Bergets silhuett
mot sommarnattens himmel –
sjön ligger stilla.


Här finns även de subtila andliga dikterna, som denna:

Jag är en uttröttad pilgrim
som kommer till en kyrka,
lägger sig ner vid altaret och sover.

Sömnen varar en evighet
och i slutet av evigheten
vaknar jag
och träder ut i en förändrad värld.


Här finns domedagsdikter, här finns kärleksdikter, här finns poesi om stad och land, om batövningar och bensinstationer, om Bodens fästning och beredskapen. Här finns prosaskisser och vanliga dikter, vardagliga saker och drömska, korta och långa. Kort sagt: Svenssondikter.

Detta är ÖGONBLICKET,
Svenssonögonblicket,
Swedenborgstunden, min bästa stund...


Samlingen innehåller även aforismer samt ett förord där jag förklarar mitt poetiska credo.

Pdf:en för denna diktsamling finns fritt tillgänglig här. Det rör sig om tjänsten Dropbox.

(Illustration: JennyB)

tisdag 16 mars 2010

Tisdag


Jag glömde köpa champinjoner. Jag brukar alltid köpa champinjoner, färska sådana, burk går bort. Men nu glömde jag champinjonerna, jag får återvända till affärn senare, jag måste alltid ha champinjoner. Ger både smak och volym åt grytor och pastasåser.

De sålde även morötter: enkilos och tvåkilospåsar. Jag köpte tvåkilos, billigare såklart, lite tungt att bära hem kanske men inte så farligt. Jag hade ryggsäck. Och cykel.

Idag ska jag på skönhetstävling. Jag ska visa upp mig inför en praktikplats, ser jag bra ut kanske jag får den. Mer om detta senare.

Det var snö i luften när jag for och handlade. "Let It Snow" säger jag som Bing Crosby, det var ändå så lite, bara lite yrande flingor, kunde räknas på ena handens fingrar.

Jag lyssnar för övrigt på en julskiva av sagde Crosby nu, det är en CD med klassiker från flera julalbum. "White Christmas" plus lite annat: "Adeste Fidelis", "The Littlest Angel", ""Have Yourself A Merry Little Christmas" för att nu nämna något.

Jag tycker den är bra, låtarna går in. Det är en religiös känsla, tidlös. Att däremot lyssna på den till jul blir lite tautologiskt tycker jag, då FÖRVÄNTAS man känna patos inför det hela men då slår jag bakut.

måndag 15 mars 2010

Kiss your dreams goodbye


Varje gång jag får ett pensionsbesked, det må vara folkpension eller det där fondspargrejset, så tänker jag: de här pengarna ser man aldrig röken av.

Staten klarar inte av att betala ut det, inte när det gäller, om 25-30 som det är för mig. Även så kallade seriösa bedömare håller med mig, en skribent i SvD skrev om det nyss (Andreas Cervenka). Systemet med ATP osv är bra för de som kom tidigt in i systemet, som mina föräldrar födda på 30-talet, men jag och mina generationskamrater (och alla som kommer efter) kommer inte att få tillbaka det vi satt in, betalat skatt till osv.

Kommer folk att bli bittra? Gissa. Enda botemedlet mot denna bitterhet är att mentalt ställa in sig på det faktum att VI SOM LEVER NU KOMMER INTE PÅ LÅNGA VÄGAR ATT FÅ PENSIONER SOM HAR DAGENS NIVÅ.

(Bilden föreställer en rysk skönhet framför en Tjaika, "Måsen". Bilen var gjord på de pressverktyg som Ryssland köpte från USA på 50-talet då märket Packard las ner. I grillen hade denna Packard en stansning som såg ut som fåglar, därav fick ryssarna namnet "Måsen". - Vad har då detta med uteblivna pensioner att göra? Ingenting.)

söndag 14 mars 2010

Nyordning




Ordning i bokhyllorna: det ska det vara. Jag ordnar böckerna efter format: stora böcker ytterst, sedan successivt mindre och i mitten minst.

Om ni förstår.

Svårt att hitta? Jovars. Men att ställa poesi för sig, krigsböcker för sig, kokböcker för sig osv, det går liksom inte. Inte för mig.

Idag är det söndag.

Om jag vore en maträtt skulle jag vara en gryta med kött och fisk och rotsaker och grönt och diverse annat, omöjligt att kategorisera.

Apopå vad?

Apropå inget.

Det är usla program på TV. Jag funderar på att ställa undan skiten. Börja läsa böcker igen.

Sol idag. Soldevan låter sitt guld flöda över. En gång i tiden var han inkarnerad här på jorden som Kristus Jesus, visste ni det?

Nej det gjorde ni inte. Men nu vet ni.

Och ni som räknar ut kristendomen, säger att den haft sin tid och nu ligger på sophögen, ni får tänka om.

Så är det bara.

Jag säger bara som det är: repent! Medan tid är. Pater peccavi, det får ni lära er att säga, på det ena eller andra sättet. Och ni får lära er vad detta med MENING är, A SENSE OF BELONGING, och DIE GROSSE LIEBE FROM ABOVE.

Det är sant det jag säger. Det är kristendom. Get ready.

("Nativity", "Resurrection" och "Crowning Of Mary" av en kvinnlig konstnär jag glömt namnet på.)

lördag 13 mars 2010

Åka och handla


Jag var och handlade nyss. Första kunden för dagen. Hushållspapper, toalettpapper, ägg, bananer, gurka, mjölkfritt margarin, batterier 1,5 volts, bra, nu kan jag sätta igång en viss ljudlös klocka att ha i köket, den förra tickade trots att den var elektronisk, outhärdlig. Dödsklocka.

Jag köpte lök. Jag köpte frusen fisk, Alaskan Pollock. Häromdagen när jag kokade en sådan var den GRÖN, ta mig f-n var inte fiskbiten grön. Men det berodde bara på en iridiserande hinna, fiskar har sådant, det smakade utmärkt.

Jag köpte riskakor, det går många sådana här, jag köper ett rör var tredje dag nästan. Sedan köpte jag plockgodis, gelehallon och chokladbitar.

Sedan cyklade jag hem. Inte en människa ute, jo en brandbil, en ensam brandbil. 8.30 på lördag. Noll grader och sol.

(AT&T Building, New York 1984)

torsdag 11 mars 2010

Inre rum


Igår var jag i domkyrkan igen, se bild. En stunds meditation som avbrott för dagens jäkt och fläkt.

Total stillhet, maximal tysthet. Bortsett från ett hoppfullt ljud: vattendropp på fönsterblecken.

(Foto Barbro Thörn)

onsdag 10 mars 2010

Matläsning


De senaste dagarna har jag läst diverse matlexikon, matböcker och receptsamlingar. Jag hade tänkt friska upp mina matkunskaper inför jobbsök, mer om detta senare. Nu tänkte jag lista diverse saker jag stött på, intressanta matfakta som jag inte känt till förut:

. Guldfisken hör till karpfiskarna

. I norra Italien gillar man bandspaghetti, i södra Italien rörspaghetti

. En bekant frågade sig varför KALLT KAFFE inte gick att dricka, men kanske kan man göra ISKAFFE av det: man lägger en kula glass i ett glas, häller på kallt kaffe och toppar med vispad grädde. Har man inte detta hemma kanske mjölk piffar upp kallt kaffe...? Kanske kan man även späda det med kallt te (som är erkänt drickbart)

. Aïoli är för oss lika med vitlöksmajonnäs, men tydligen kan man ta MOSAD POTATIS istället för olja. Alltså röra ut pressad vitlök med en äggula och arbeta in mosad, kokt potatis i det plus lite olivolja och salt-peppar

. Fet fisk håller sig inte så länge i frysen, bara cirka två månader. Jag slängde ett gammal paket frusen strömming då jag fick reda på det (lagad mat håller också bara två månader, sedan kommer bröd och fett kött med 3-6 månader. Mager fisk, magert kött samt bär och frukt håller successivt längre, upp till 12 månader i frys)

För övrigt har jag även läst min egen Musiska matlagare inför denna uppfriskning. Den boken innehåller ju en del nyttiga fakta.

(Målningen är Frederic E. Churchs "Mount Katahdin from Millinocket Camp". Church var amerikan och man frågar sig om berget ifråga, via Church eller på annat sätt, inspirerat Lovecraft till hans "The Dream-Quest Of Unknown Kadath"? Skillnaden i stavning finns där men visst låter de lika. Kadath var ett mytologiskt berg hos Lovecraft, beläget i en drömvärld bortom Bortom.)

tisdag 9 mars 2010

Kromade rör och utdragbart bakbord


Här liksom i Uppsala bor jag i en etta. Layouten är ungefär likadan. Och urtagen för TV och internet sitter på samma plats så möbleringen är ganska likartad. Gardinerna passade utmärkt, ja nästan bättre här, de var lite för stora för Uppsalalägenheten.

I varje lägenhet man kommer till upptäcker man roliga detaljer. Detta hus är byggt 1965 och har en del gamla finurligheter, som ett utdragbart bakbord, en skiva med lodräta kanter som man ställer på matbordet eller arbetsbänken. Inte för att jag kan baka men roligt var det. Sedan har badrummet kromade vattenledningar, sådana där som löper längs väggen, i min förra var de bara vita. Och den förre ägaren lämnade en mikrougn, vi får se vad jag ska ha den till, antagligen inget alls, men det känns roligt att ha.

Annat som jag gillar med det nya boendet: när jag går ut på gatan ser jag kyrkan i fonden på sin kulle. Det är Härnösands domkyrka, Sveriges minsta. Jag tycker den är pampig.

Från mitt matbord ser jag restaurang Matverkstan, en medelklass krog och pizzeria. Jag var in där och lämnade mitt telefonnummer och sa att jag var kock, kanske ringer de en dag och behöver mina tjänster, kanske inte. Men det är en hyfsat livaktig gata denna Storgatan.

Takhöjden i denna lägenheten är lägre än i min förra lägenhet, denna är alltså mysigare. Takhöjd betyder mycket för miljön. Jag noterar det överallt där jag kommer. Man ironiserade över detta drag hos mig i de fanzines jag skrev på 80-talet, jag skulle alltid skriva hur högt eller hur lågt i tak det var, men föga visste dessa kritiker hur detta inverkar på ambiansen. Ta TV: sedvanliga TV-serier spelas in i taklösa studios och det märks på ljuset. David Lynch och hans ”Twin Peaks” däremot spelades in i rum med innertak och detta bidrog till den intima atmosfär vi idag förknippar med ”tidigt 90-tal”, ja med intimitet överhuvud. Jämte markörer som körsbärspaj med kaffe, skogen, den mystiska intrigen och den speciella musiken blev ”Twin Peaks” ett allkonstverk.

(Bilden har inget med inlägget att göra. Men den är i alla fall Gustave Dorés "Ängeln bringar vin och bröd till Elia".)

måndag 8 mars 2010

Dikt: Pussla ihop


Jag bor i Härnösand. Få torde ha missat det. Så för att sammanfatta min tillvaro här denna vecka tänkte jag dra till med lite poesi, en skiss i konkretionens tecken. Och att jag gouterar konkret poesi, det vet alla som läst mina dikter.

Nu dags alltså för min Härnösandsdikt. Ett impromptustycke:

- - -

Amadeus, Prisma och Rutiga duken,
Fresk och kanalen, Vinterviken och töväder.

Jag cyklar på stan men ingen annan cyklar.
Man åker bil eller går.

Bilarna brusar på Storgatan, vattnet krusar sig på viken.
Pelarna pelar, kolonnerna ståtar i detta Norrlands Athen.

Domkyrkan presiderar, Hemköp köper,
Åhléns säljer gardinringar för 49.50.
Kanske borde jag dikta i gladare lag,
snitsa ihop en lovsång till min nya stad,
men jag avvaktar.

I have the essentials och mitt mål är nått.
Jag packade ihop mitt liv, flydde min gamla stad
och flyttade hit för att nå plus minus noll.

Nu ska jag bara packa upp,
ordna upp allt, pussla ihop bitarna
och börja leva igen.

(Georgia O'Keeffe, "Ram's Head")

söndag 7 mars 2010

Norrland: en vinterresa


”Du ska bara lämna stan utan att se dig om” sa brorsan. ”Som de där som lämnade Sodom: hon som vände sig om och såg tillbaka, hon förvandlades ju till en saltstod...”

Så sa han. Och det var lätt att följa tipset: det var snöoväder den dagen så man såg inget i backspegeln. Och bakrutan var igensnöad och jag visste inte var reglaget till just den vindrutetorkaren satt.

Men jag hittade i alla fall ut på E4:an, nya E4-biten Uppsala-Gävle. Det snöade och var motvind men vägen var plogad, det var fyrfilig motorväg och livet lekte. Ja, jag hade ju packat ihop mitt pick och pack, skickat det med flyttfirma och själv körde jag hyrbil mot min nya stad, Härnösand. Det var i måndags för en vecka sedan.

Ny motorväg: bred och fin, dragen genom ödemarken. Den gamla E4:an gick genom diverse norduppländska byar och samhällen och var därmed mer pittoresk men mer trafikfarlig och långsam. Nu var det bara roll on down the highway, vintervarianten.

Det var vitt och grått och snöfall. På en smärre slätt syntes en plogbil, man fick sakta ner och väl bakom den såg man nada, det var helt vitt av snörök. Sedan klarnade sikten lite. Och det kom bilar efter mig och körde om plogbilen och då samlade även jag mod till mig och körde om, det såg trångt ut men det gick lysande – så klart, det var ju motorväg, bara lite oplogat i omkörningsfilen.

Jag körde om och fick upp ångan, började köra om kreti och pleti, låg på 120 ibland. Det var inga problem.

Dalälven passerades. Gästrikland och Norrland, sweet home.

Gästrikland är lite tråkigt, det är så platt. Nu var det så dålig sikt den där dagen att bergen som omsider dök upp ändå inte syntes. Men fram på eftermiddagen såg jag en liten knix med en kyrka ovanför trädranden, och då kändes det bra: en kyrka i Norrland. Hemlandstoner.

Gasa, växla, bromsa. Efter ett tag hittade jag reglaget till bakrutesvindrutetorkaren, triumf! Jag är en söndagsbilist som bara kör hyrbilar och liknande, men jag gillar det. Bil var det logiska resesätten denna dag, för tåg eller flyg hade blivit för jobbigt. Flyttgubbarna skulle till exempel ha kommit 8 men de kom klockan 10, tidsschemat försköts och då hade det varit vanskligt att resa med tåg eller flyg vid viss avgång. Och sedan måste jag hinna till nyckelinlämningen före 12, taxi hade väl funkat men sådant blir fort dyrt. Och sedan skulle jag ju hinna till Härnösand och mäklaren för nyckeluthämntning inom rimlig tid, för att kunna möta upp med gubbarna och öppna lägenheten.

Men logistiken flöt fint nu när jag hade bil. Ja min själ, det var skönt att glida fram mot Sundsvall i skymningen, här var vägen kantad av bebyggelse, pittoresk om man säger. Det var bara 70-90-väg men det gjorde inget, jag skulle ändå vara framme vid sextiden för nyckeluthämtning. Ett tag hade jag tänkt blåsa på så jag hann lämna bilen på Hertz i Härnösand innan de stängde fem, men så insåg jag att det inte skulle gå. Jag fick lämna den nästa dag vid sju istället.

I södra Norrland är landskapet platt, alltså har man ganska fritt kunnat dra E4:an utanför tätorterna. Man slipper åka in i Gävle, Söderhamn och Hudiksvall. Sedan ökar kuperingen och vägen går sedvanligt in i Sundsvall, Härnösand och Övik. Planer finns på att dra den utanför även dessa orter men det dröjer. Hur som helst gillar jag när det är berg, landskapet ska vara kuperat. Det är det jag flyttar till Norrland för, ideallandskap typ 1 A har berg och vida utsikter.

Så jag körde i skymningen genom Sundsvall, såg staden glida förbi. Rödljus, hamn och berg. Sedan vidare mot slutmålet, Härnösand. Rätt präktig motorväg/motorled. 90-100-110. På slutet approcherar man diverse vackra berg och ängar, man kör in i en skogsprydd förortskultur, snygga hus och villor, och sedan kommer ett rödljus och då är man i stan, i Härnösand. Bara att ta till höger, köra ett hundratal meter och så är man framme: Storgatan, aktuell adress.

Bilen parkerades på Hospitalsgatan, nedanför fängelset. Ja, jag har ett fängelse som granne, skickelsedigert kanske, men det är ett gammalt sådant som mest påminner om ett regemente. Och det ger inte mig dåliga vibbar.

Och sedan hämtade jag nyckeln, mötte flyttgubbarna och ledde urpackandet. Och sedan tack och hej och en ny natt i en ny stad.

(Mer om flytten här.)

Relaterat
Möte med Mannerheim
På Eriksberget

lördag 6 mars 2010

Modern pilgrim


Pilgrimen i Bunyans roman, God bless him, färdades bara till fots. Han gick och gick, gick och gick och gick. Pilgrimen i min roman däremot, "Till Smaragdeburg", han färdas både per apostlahästar, bil, flyg och båt, ja även med diesellok en bit.

Han är en modern pilgrim i ett psykologiskt landskap. Han möter kända märkesmän som Goethe och Jesus, Jünger och Sartre, men även typiska typer som Soldat, Ironisk, Virrhjärna, Skönheten och From. Samt typer ur egen fatabur som Ancyra, Mikrolina och Nannvel Storness.

Ja, det är inte lite han möter! Pilgrim traskar ständigt mot öster, mot ljuset, mot soluppgången och den mytologiska Smaragden, Smaragdstaden eller Smaragdeburg, en gåtfull entitet som radierar verklighet, sanning och godhet över nejden. Han beger sig dit för att han vill det; i sin Metallstad har han hört om denna fabulösa Smaragd där allt ska vara frid och ro, vänskap och sällhet, så han lämnar denna stad av brons och järn och beger sig österut. På vägen träffar han alla dem som jag nämnt plus några till.

Ännu en kan vara Perukstock som Pilgrim möter i ett hus på en savann:

Jag traskade i eftermiddagssolen, kom till en savann, fann en flod, släntrade nerför den och kom snart till ett hus bland akacior. Där inne i ett bibliotek satt en man, flintskallig, rynkig och med stålbågade glasögon.

- Jag är Perukstock, sa mannen utan att se upp från den bok han läste.

- Jag är Pilgrim, sa jag. Jag är på väg till Smaragden.

- Smaragden, vad är det? sa Perukstock. Den har jag aldrig läst om.

- Men kanske hört...?

- Jag håller mig bara till sånt jag läst, sa mannen och la ifrån sig boken, annars finns det inte. Man måste kunna ange källan för sin kunskap, källa i form av en bok, med sidnummer, titel och författare.

- Jaså.

- Ja, sa min värd. Ty så står det i självaste "Elementa för boklärda", Gebhard von Brotbeutel, tredje utgåvan.

- Sidan...?

- 328.

Jag tog en stol och satte mig. En inbiten satan men kanske trevlig ändå, tänkte jag. Åtminstone harmlös.

- Så du bor här?

- Ja, på savannen: "glest trädbevuxet slättland eller torrskog", som det står i Fet Uppslagsbok, sid 6722. Uppslagsordet skrivet av signaturen "KM", alltså Kippson Mallamoo.


Så kan det gå till i Terra Incognita, romanens spelplats. Pilgrim vandrar genom detta land till sitt fjärran mål; ska han lyckas i sitt uppsåt, ska han nå målet trots att han på vägen möter både Fan och Döden, Skönheten och Galosch, Rebell och Negativ?

(Bilden visar den autentiska savann som Pilgrim genomvandrar i Terra Incognita, savannen där han omsider träffar Perukstock i citatet ovan.)

fredag 5 mars 2010

Till Smaragdeburg!


Strax innan jag flyttade hit hämtade jag ut en bok på tryckeriet, Kph i Uppsala. Det var romanen "Till Smaragdeburg", skriven av mig och utgiven på Etherion Press. Den officiella utgivningsdagen är idag.

Boken är på 136 sidor mellan hårda pärmar. Den har skyddsomslag och den har 25 kapitel, det säger väl allt?

Inte? Men man kan även säga detta om boken; den är

- en modern variant av "Kristens resa"

- en fantastikroman i ett Terra Incognita

- en exposé över livsåskådningar i form av en quest story, skildrande en vandring till det fjärran Smaragdeburg

- ett osökt möte med folk som Nietzsche, Swedenborg, Simone Weil, Ernst Jünger, Heidenstam, Jesus, Paulus, Goethe och många fler

Bokbandet är i röd klot med guldprägling. Skyddsomslaget är tecknat av Robert Svensson, på papper i matchande aprikosgul ton. In alles håller produkten samma hantverksmässiga nivå som "Antropolis", min förra roman.

torsdag 4 mars 2010

Härnösands domkyrka


Igår besökte jag Härnösands domkyrka.

Det första intrycket är: kallt vitt yttre - varmare interiör - pelare i röd marmor - läktare - långhall - kupol över högaltaret.

Den ligger bra till, den presiderar på en höjd och kan ses från alla håll i stan. Den byggdes på 1840-talet i klassisk stil. Tidigare fanns där en kyrka från 1500-talet.

Den är klassisk som så mycket annat i detta Norrlands Athen: kolonner och frontoner. Sådana hus finns lite vars stans här. Det är stilen helt enkelt, det är kultur och bildning. Något liknande finns inte i industristäderna som omger oss, Övik och Sundsvall. Även om de på senare tid också profilerat sig med bildning och andliga värden, så att säga.

Domkyrkan rymmer 900 personer läste jag på en skylt: 600 i hallen och 300 på läktarna. Det är inte så lite.

Samtidigt som jag besökte kyrkan var det en klass döva där. De guidades av en präst som kunde teckenspråk. Själv satt jag ner i en bänk för enskild andakt. I och för sig söker jag likt de ryska munkarna efter den ständiga bönen, ett sätt att vara som ständigt har en inlänkad på det gudomliga. Men visst hjälps man för denna känsla av upplyftande miljöer, som tempel. Därför gillar jag att besöka kyrkor.

(Foto Barbro Thörn)

onsdag 3 mars 2010

Telefoner och logistik


Att flytta har sina speciella förutsättningar.

Jag flyttade nyss. Och jag skötte 90% av flytten via nätet. Till exempel valde jag min flyttfirma på grund av att de var de enda som svarade på mail.

Det vill säga: jag spanade via nätet in tre firmor, mailade dem och väntade på svar, och Upplandsflytt var de enda som svarade. Sedan skötte vi vår kommunikation mest via mail.

Jag är nämligen ingen telefonmänniska. Jag undviker telefoner om jag kan. Min mobil har jag oftast avslagen. Fast telefon har jag ingen och tänker inte skaffa heller.

Sedan kan det ju vara kul att ringa ibland också. Som detta att ha upprepad kontakt, ringa och ringa tillbaks, även när man är ute och rör sig så att säga, något som är möjligt via mobiler. Som när jag flyttdagen skulle bege mig till Hertz för att hämta min hyrbil. Jag ringde en taxi för att ta mig dit, och några minuter senare, när jag stod nere på Marmorvägen och väntade, ringde chaffisen och sa att han var på väg. Onödigt? Kanske. Men roligt också: man får besked, man får veta att systemet arbetar så att säga.

Jag hämtade sedan min Renault nere på Hertz, jag körde den till Marmorvägen och kunde sedan se flyttgubbarna anlända. Och så packade de – och så städade jag lägenheten med brorsans hjälp – och sedan for vi, han och jag, till Swesafe för att lämna lägenhetsnyckeln. Det var lite kamp mot klockan, detta skulle göras före 12 och vi hann dit just då. Sedan skjutsade jag hem honom och så körde jag till Härnösand. Och, för att fortsätta mobilstoryn, så kunde jag medan jag körde ringa till OKQ8 och avbeställa en viss flyttbil jag bokat som gardering, som back-up ifall flyttfirman valde att inte komma. Sådant händer: företag går i konkurs, de väljer att strunta i en privatkund osv. Men nu kom de och gjorde sitt jobb med den äran så det var ju bra. Men jag kunde alltså ringa OKQ8 för avbokningen av den extra flyttbilen, en som jag skulle ha kört själv. Jag kom nu inte fram till OK:s hyrbilsknodd, men senare rinde förvisso de mig, i min Renault, på väg någonstans i Hälsingland. Jag har nämligen ingen fast telefon, bara mobil, så detta var det telefonnummer jag angett när jag i början av februari var till OKQ8 Svartbäcken och bokade.

Märklig logistik, märklig kommunikationslösning, märklig värld: körandes i en hyrd bil rings jag upp av en firma för koll om jag inte skulle hyra den här andra bilen, flyttbilen. Och svaret var nej, jag har fått andra planer. Jag hade hyrt den till tio, nu var klockan kring två. Så vi gjorde upp i godo, det var bara en koll: jag fick till exempel ingen straffavgift för att ha bokat en bil som jag sedan inte hämtat.

Det skulle förresten ha varit en Renault Master. En skåpbil av en typ som jag hyrde när jag flyttade förra gången, från Tuna Backar till Eriksberg.

Men nu gällde det mobiltelefoner. Man ska inte prata i mobil när man kör, vissa länder har lagar om sådant. Och visst är det lite vanskligt men vad sjutton, jag tyckte det gick bra. Och jag hade inte ens så kallad hands-free. Nåväl, senare, söder om Sundsvall, kunde jag ringa min mäklare för att kolla när jag kunde hämta nyckeln till lägenheten. Han skulle ut på visning vid fem så jag fick komma senare – och det gjorde jag också, jag var framme i stan till halv sex.

Summa summarum: jag är ingen telefonmänniska. Men visst ringer jag ibland, och visst är det tjusigt att ha mobil och ringa medan man kör bil. Vi lever i en fungerande civilisation, infrastrukturen fungerar, det var denna dag bevis på: att kunna ringa hit och dit och kolla upp och stämma av saker – och, i en vidare bemärkelse, att ha flyttgubbar som arbetar åt en, att kunna hyra bil och susa fram i 120 längs en plogad motorväg, att komma till sin nya lägenhet där strömmen är på och kyl och frys fungerar. Detta visar att vi lever på en viss nivå, en ordnad nivå. The system works.

Relaterat
Channeling, sectioning, chopping...
Wagner: Nibelungens ring
Gustaf Tenggren målade bakgrunderna till Snövit
Mythago Wood
Nietzsche och religionen
"Jag älskar dig, O evighet"
(Georgia O'Keeffe: "Blue-Green Music", 1921)

tisdag 2 mars 2010

Flytten


Igår flyttade jag. Jag flyttade bohaget och mig själv från Uppsala till Härnösand.

Det flöt fint. De små incidenter som förekom var av det harmlösare slaget.

Som när jag stannat på Preem i Söderhamn för en fika. Jag hade hyrt en bil i Uppsala, en urläcker Renault Megane, blågrå. Well, jag tog min latte och pustade ut lite, det var förvisso snöoväder. Men vägen var plogad. I alla fall: klar med pausen körde jag ut från macken, snirklade mig mot E4:an. Då började en varningssignal tuta i bilen.

Jaha, vad har jag haft sönder nu då...? tänkte jag. Pipet ökade i intensitet. Då visade det sig att jag glömt sätta på mig säkerhetsbältet.

Harmlöst alltså! Bara en smärre hjärtklappning. Så är det när man kör bil sällan. Bilen gick annars som en dröm. Instrumentbrädan hade en enkel, digital display och bilen var skön att sitta i. Och den hade framhjulsdrivning och OK motorstyrka, bra vid omkörningar.

Nåväl, den rullade och bar mig till Härnösand. Väl där hämtade jag lägenhetsnyckeln, mötte flyttgubbarna som just kommit och ledde urpackandet. Sedan betalade jag dem, cash i näven (med kvitto) och började rota i mina grejer, leta efter tandbortsten och sådant där.

Då fick jag höra ännu en signal...

Nu var det som ett kvitter. Någon elektroniskt pip var femte minut. Jaha, är detta min nya vardag? tänkte jag. Leva i en elektronisk fågelbur. Det är visst så det är här.

Detta höll på en timme. Sedan öppnade jag en garderob i ett annat ärende. Och såg en brandvarnare ligga där. En brandvarnare med gammalt batteri, då ska det ju komma en varningssignal. Som den jag hört. Så jag tog ur batteriet och pipet upphörde.

Som sagt: harmlösa incidenter under min flyttdag. Annars gick operationen enligt plan. Så tack alla som gjorde att det flöt, alla som jag lejde, med och utan ersättning: brorsan som hjälpte att städa ur gamla lägenheten, taxichaffisen som körde mig till Hertz, Hertzdamen som gav mig nyckeln till hyrbilen, Ester och Mikael på Mäklarhuset samt såklart Manne och Upplandsflytt som gjorde grovjobbet denna dag: flyttade prylarna. De fick såklart betalt men jag vill ändå tacka: mille gracie.

Jag vill även tacka Gud, det hela gick på gudomlig försyn anser jag. För övrigt bor jag nu bara ett stenkast, nå kanske en knapp kilometer från domkyrkan. Härnösands domkyrka, byggd i klassicism så som det anstår detta "Norrlands Athen".

Relaterat
Ett rymdimperium jag minns
Central metafysik
Lär av Fokion
Regler för seriös bloggare
Galaxen startades i november 2007

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (57) aktufall (11) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (57) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (98) small candies (138) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)