tisdag 29 september 2009

Silverräven på svenska


Hej alla ni lässugna kaippare där ute, nu ska ni få lästips så det står härliga till. Det ska bli en lista - på verk - av Ernst Jünger - som ni kanske hatar - men hatar ni honom så älskar ni att hata honom.

OK, han är lite svårläst, det medger till och med jag som är hans trogne fan. Men i längden betalar det sig att läsa karln. Hans böcker saknar bäst före-datum.

Härmed en lista över de böcker av Jünger som finns på svenska. Håll till godo.

På Marmorklipporna (”Auf den Marmorklippen”, 1939). Övers Bertil Malmberg. Natur & Kultur, Stockholm 1950 /reviderad utgåva på Cavefors 1975, nyöversättning på Bakhåll 2011/

Heliopolis (”Heliopolis”, 1949). Övers Kjell Ekström. Natur & Kultur, Stockholm 1954

Dagböcker från Tyskland och Frankrike under krig och ockupation (”Gärter und Strassen” 1942, ”Strahlungen” 1949, ”Jahre der Okkupation” 1958). Urval ur krigsdagböckerna av Stig Jonasson, även övers. Cavefors, Lund 1975

Psykonauterna (”Annäherungen. Drogen und Rausch”, 1970). Övers Stig Jonasson. Cavefors, Lund 1978 /nyutgåva på h-ström 2007/

Eumeswil (”Eumeswil”, 1977). Övers Richard Matz. Cavefors, Lund 1981

Farligt möte (”Eine gefährliche Begegnung”, 1983). Övers Stig Jonasson. Interculture, Stockholm 1987

Över linjen (”Über die Linie”, 1950) i Linjen tillsammans med en essä av Heidegger. Övers Peter Handberg. Kykeon, Stockholm 1993

Sturm (”Sturm”, 1963). Övers Urban Lindström. Augusti, Lund 2006

I stålstormen (”In Stahlgewittern”, 1920). Övers Urban Lindström. Atlantis, Stockholm 2008


(Carl Lundgren, "Earth")

lördag 26 september 2009

Ernst Jünger: Das abenteuerliche Herz (1938)



"Das abenteuerliche Herz" är en bok av Ernst Jünger. Titeln kan översättas "Det äventyrliga hjärtat" eller varför inte "Äventyrshjärta". Härmed en titt på detta verk. På vägen diskuteras även detta med fantasyns roll i diktaturer, hur skenbart harmlösa fantasterier har lätt att utges i diktaturstater. En smart författare må utnyttja detta faktum.

1929 utgav Jünger ”Äventyrshjärta”. Nio år senare kom en reviderad utgåva, en för sin del märklig revision eftersom 220 av originalets 263 sidor strukits och bytts ut – för då är det knappt en revision längre, det är en ny bok. Men Nevin hävdar att denna manöver kan ha gjorts för att undgå censuren, det goebbelska propagandaministerium som nu var en realitet; under skydd av den vedertagna titeln kunde Jünger smyga in vassare texter som till exempel ”Violetta endiver”. Den ska jag återkomma till.

”Äventyrshjärta 1” hade en del själviografiska skisser men ”Äventyrshjärta 2” strök dessa till förmån för drömskildringar och surreala noveller. ”I Hitlers stat kunde bara drömmar undgå censuren” säger Nevin och det må stämma; i diktaturstater har det overkliga lättare att passera än det uppenbart verkliga. Mindre vägande exempel på detta må vara Tintinalbumet ”Den mystiska stjärnan” som gavs ut i det naziockuperade Belgien, med en medvetet fantastisk intrig för att undgå censuren; den handlar om en meteor som hotar krascha med jorden, en meteor som sedan landar i havet och som man sänder en expedition till, en rymdsten där bisarra svampar börjar växa. Det är en fantastisk intrig utan djupare innebörd. Det oaktat finns mycket ångest i äventyrets början med världsundergång, ”kometen kommer” och allt; helt undgår man inte sin samtid.

Ännu ett exempel vore Francospaniens ”Delta 99”, en agentserie med diverse fantastiska inslag. En klar produkt av censuren säger de som vet; science fiction stämplades av denna regim som harmlöst, som sagor. På gott och ont frodades sf-serier allmänt i den tidens Spanien. Ett tredje exempel på detta fenomen vore den tsarryske författare som skrev fabler, Semen Kanatchikov. Enligt Staffan Skott skulle fabelformen för denne tillåta en frispråkigare form än sedvanlig realism; Tsarryssland hade förvisso sina repressiva sidor om än en västanfläkt från leninism och stalinism.

Möjligen även detta att en Borges kunde få medalj av Chilejuntan vore ett exempel på diktaturers faibless för fantasy.

Låt oss titta lite närmare på ”Äventyrshjärta 2”, den andra versionen från 1938. Här finns bland annat rena noveller, ren fiktion med drömlogik, ormsymbolik och embryonala motiv till ”På marmorklipporna”. Här finns även kloka iakttagelser av vardagsvärlden som hur det är att gå och handla i grönsaksaffärer jämfört med charkuterior, i tyg- jämfört med järnaffärer; där det handlas med grönsaker och tyg styr kvinnan, i de andra fallen styr mannen med allt vad det innebär. Här finns dessutom reflektioner över färgernas symbolik – rött som varningsfärg och eldfärg, och rött foder till slängkappa och rödfodrade bestickslådor, det är bara några av rödfärgens typiska användningsområden – och vi finner naturiakttagelser naturligvis, liksom smärre resebrev från nord och syd. Plus lite mer; boken defies description, trotsar alla försök att klassa den och beskriva den.

Stilen är förhållandevis enkel men med vissa utflykter i den polerade prosans rike. En central text som ”Violetta endiver” är dock genomgående enkel, här förmedlas det symboliska budskapet i rättframma satser, här finns inte plats för polish. Det är den nakna skräcken som rör sig under rader som dessa, föraningen att något oerhört håller på att ske; minns att boken gavs ut i Tyskland 1938.

Jag klev in i en lyxig delikatessaffär där jag i skyltfönstret hade sett en rätt ovanlig sorts violett endiv. Jag blev inte förvånad när biträdet förklarade för mig att den enda typ av kött som kunde serveras till den var människokött; jag hade vagt misstänkt det.

Vi talade länge om hur den skulle beredas och sedan gick vi ner i kylrummet där jag såg människor hänga på väggen likt harar framför en slakteriaffär. Biträdet poängterade att jag skaffade mitt byte här, enbart här, utan att ens tänka på de stycken som trängdes i rader vid uppfödningsanstalterna: ”Magrare, men – jag säger det inte för att skryta – mycket smakrikare”. Händer, fötter och huvuden var placerade på speciella fat och märkta med små prislappar.

När vi gick tillbaka uppför trappan sa jag: ”Jag visste inte att civilisationen i den här stan var så framskriden.” Här tvekade biträdet ett ögonblick, för att sedan kvittera det hela med ett tjänstvilligt leende.

(Litteratur: Thomas Nevin, "Into The Abyss")

Relaterat
Jüngers liv
Jünger och Heinlein
På Marmorklipporna
Heliopolis
Eumeswil

torsdag 24 september 2009

Svensson: Solarium (novell)


Härmed en berättelse kallad "Solarium". Det är en saga om kristall och möjlighet, om resor i en vidare rymd och om solen som skiner på gräddgula fasader.




Solarium var människans stad i det 22:a seklet, spjutspetsen för andlig odling och vetenskap, själva sinnebilden för det mänskliga i denna tid. Och denna tid hade man ett förödande krig bakom sig, ett krig som inneburit slutet för den tungfotade faustiska kulturen och som sett en eterisk, mer kristallskimrande kultur växa fram: den solariska.

Tiden närmast efter kriget hade man konsoliderat sig: man hade byggt sig sin lysande stad vid en viss flodkrök, Så hade man beslutat sig för att bygga ett rymdskepp och med det integrera universum oändliga ekvation, bege sig ut på pilgrimsfärd till de främmande kulturer som det ryktades levde där, och detta skedde. På de jungfrueliga markerna i söder, nedanför floden, kallade Experimentfälten, började man bygga ett äggformat moderskepp av glas och brons. Namnet blev ”Astrea”. Samtidigt valdes fem människor ut att styra skeppet och anteckna de saker man fann på färden.

Kapten blev Gimbu Tallion och pilot blev Aura Rhanes. Med sina tre vetenskapare – en tekniker, en filosof och en biolog – drog man åstad en vacker dag, lämnade det trygga Solarium, lyfte friktionsfritt från fältet och styrde med kristallmagnet ut i universum.

Man var borta i sex år. Så en dag anmälde skeppet sin ankomst, det gled viktlöst ner genom atmosfärskikten. En välkomstdelegation samlades norr om floden. Astrea landade där det startat, på Experimentfälten söder om floden.

Det äggformade skeppet landade på sina fjädrande landställ. En dörr öppnades i skrovet och en lejdare fälldes ner.

Gimbu Thallion stannade på toppen av lejdaren och såg ut över staden som bredde ut sig i norr. Solen lyste på templets fasad, staden lägrade i sommargrönskan och soldiset värvde in de utomliggande stadsdelarna i sina slöjor.

På andra sidan floden stod välkomstkommittén. Det var mycket högtidligt alltsammans: en halvcirkel med dignitärer i brons ände, och bakom dem var halva stan på fötter verkade det som.

- Vi går väl ner, sa Gimbu till sina fyra följeslagare, alla klädda i ljusblå dräkter med vita muddar.

- Vi borde haft slängkappor, sa Aura Rhanes.

- Precis, sa Gimbu och log. Det hade varit stilriktigt.

Man nådde marken, korsade plattan och nådde floden. Halvägs ute på bron stannade Gimbu och såg ner i flödet.

- Gamla Plejon, gamla flod, sa han. Old man river, that old man river...

Välkomstkommittén skruvade oroligt på sig där de såg kaptenen för Astrea stå och glo ner i vattnet. Vad betydde detta? Men det var bara en man som återsåg sin hemstad, en personlig avvikelse från protokollet.

Gimbu och hans män och kvinnor fortsatte gå, nådde kommittén och fick åhöra ett tal av borgmästaren. Han bar slängkappa.

Det var högtidligt och skulle så vara. Man hade trots allt sänt iväg ett rymdskepp för sex år sedan och nu bevittnat dess återkomst.

Gimbu svarade något högtidligt som tack på talet och emottog en statytett som symbolisk gåva. Det föreställde en man bredvid en gammaldags raket.

Så började man alla gå paradgatan upp mot templet på sin kulle. Ännu en symbolakt väntade på att fullbordas: en bön till högre makter. Människan i det 22:a seklet sysslade mycket med sådant, med att – som man sa – tona in på högre sfärer.

Man gick upp mot templet. Gatan kantades av boningshus, gräddgula envåningshus som badade i eftermiddagssolen, och trottoarerna i sin tur kantades av stadens människor, iklädda brokiga dräkter i violett, grönt, vitt och rosa. Gimbu nickade avmätt på alla människor, vagt bekanta ansikten från sex år tillbaka; skeppet hade tack vare kristallmagnet och genvägar via ER-bryggor undsluppit relativitetseffekter. Ändå kände sig Gimbu som en främling, kände sig lätt obekväm i allt det högtidliga. Han hade ju bara fört befäl på skeppet.

Så fick han se en liten fet man, ganska glad och livlig, sticka fram mellan två resligare män:

- Plexus! sa Gimbu och stannade. Är det du?

Han gick fram och skakade den lilles hand.

- Javisst är det jag, sa denne. Säkert har du längtat efter mitt käk under alla dessa år...

- Minsann att jag har! sa kaptenen. Uppvärmd mat tröttnar man på rätt fort...

- Så kom ner till krogen då! Genast! Jag ska duka ett bord.

- Hm, kanske senare. Vi måste göra lite formalia först...

Men kommittén insåg att en måltid vore bra för att besegla händelsen så man tog på stående fot och bokade in en bankett om en timme, att äga rum på Plexus’ krog. Dessförinnan gick man till templet för en mediation och därefter hade Gimbu och hans besättning en debrief med stadens dignitärer i Heliotropia, Solariums stadshus.

- - -

Under debriefen talade Gimbu om alla de märkliga kulturer man mött under sin resa, stellära civilisationer som dansade i glädje vid mötet med människorna. Gimbus råd till de egna i Solarium var: vi må fortsätta dessa resor, fortsätta att utveckla dessa kontakter.

Därefter drog besättningen ner på Plexus’ krog för en brakmiddag. Kött och potatis, grädde och jordgubbar stod på menyn: klassiker, skön omväxling för rymdfarare som levat på frystorkat ett bra tag.

Efter middagen bereddes Gimbu ett rum på ett hotell. Han gick ut på balkongen och betraktade natthimlen med sina stjärnor. Han såg ut över sin födelsestad, såg floden glittra i månskenet – och han kände vemod.

Ja, han kände vemod. Gimbu hade återkommit till jorden efter sin långa resa och blivit en främling i sin hembygd. Varför? Det var mycket enkelt: han var biten av rymdflugan. Han insåg redan nu att han åter måste ut och blästra rymdvidderna, åter ut och karva sig en bana längs universums stjärnglänsande rutter. Han var en banérförare för mänsklighetens sonderingar ut i kosmos, en pionjär i broslagningen mellan kulturer, en strömlinjeformad raketman med kulturell botten, en musisk rymdfarare. Han ville åter kasta sig ut i den viktlösa världen, styra sin farkost mot osedda världar och drömmande planeter.

Han ville inte stanna på jorden, hur progressiv och utvecklad än den solariska kulturen må ha varit. Gimbu dyrkade den nya esoterismen, han fröjdades åt kristallkulturen och han besjöng med liv och lust vetenskapens nya vibrationer – men han ville mer än så! Han ville ha änglalik strålglans, främmande planeters auror, stoftmolnens spektrala tjusning och utbyten med främmande kulturer. Han ville byta till sig osedda mineraler och hittills ej drömda konstverk.

Nästa dag gick han omkring i Solarium, det Solarium som sett honom födas och växa upp. Han gladdes i och för sig åt att återse gamla träd och stenar, gamla gränder och torg, gamla välbekanta miljöer. Men han ville mer än detta, han ville mer än att sitta vid ett skrivbord i denna stad och administrera den nya tidsåldern. Han ville spaka Astrea ut i de kosmiska vidderna och bli en stjärnskeppens banérförare, en mänsklighetens härold i ett pulserande kosmos.

För att göra en lång historia kort, kan jag meddela att så skedde också. Astrea laddades för en ny resa och Gimbu blev kapten för en ny besättning – ny, för Aura Rhanes och de andra valde att stanna hemma, de hade rest färdigt. Astrea bereddes för en ny dust med stjärnstoff och rymdpartiklar, för en ny bana ut i det okända, för en ny resa mot stellära Terrae Incognitae.

Det var dagen för avfärd. Gimbu Tallion satt i Astreas befälhavarstol. Han la handen på startknappen, tog ett andertag och såg på sin nye andrepilot, en viss Foxi Duur, en kvinna med brett mellan ögonen och smärt gestalt. Hon var likt Gimbu klädd i en ljusblå tunika med vita muddar, hennes dock med bröstsömmar och delvis annan skärning. Gimbu sa till henne:

- Då så. Kontakt!

Gimbu tryckte på startknappen. En skakning genomfor skrovet. Så la Foxi handen på motorreglaget och drog det till sig; skeppet höjde sig lätt som en fjäder. Bakom sig på flygdäck hade man tre nya experter, en ny biolog, kulturfilosof och tekniker, välartad ungdom med lust för hinsides äventyr, nyutexaminerade medelmåttor från Solariums universitet. Det föll på Gimbus lott att lära upp dem medan man flög, lära dem livets väsentligheter under själva detta uppdrag.

Över Experimentfälten och floden, över Solarium steg den kristalldrivna farkosten med drömmar i lastrummet och den musiske matälskaren vid spakarna, den oförbrännerlige Gimbu Thallion. Han var mänsklighetens avantgarde, kristallkulturens standarförare i människans möten med nya kulturer, nya arter, nya möjligheter.




Relaterat
Mina bloggnoveller
Sf man minns

tisdag 22 september 2009

En dag


22 september: Anna Anka talar ut, dollarn kostar 7 kronor och euron 10, morötter 4,90 kilot (lösvikt, nyskördat) och en UNT 15 kronor (lösnummer).

Det är milt: i morse var det en 12-13 grader.

Läsning: Markusevangeliet. Jag har läst Bibeln mer eller mindre ingående sedan 90-talet och man tröttnar aldrig, nej det fördjupas för varje gång. I början var det mycket GT, nu är det mycket NT också, det har till och med varit den tuffe Paulus som jag inte gillade från början. Men nu har jag tagit även honom till mitt hjärta.

Jag läser evangelium, jag läser om Jesus. Att förstå vad Jesus var och vad han gjorde, det är centralt för kristendomen, ja för mänskligheten av idag anser jag.

Men var lugn, jag ska inte predika.

För övrigt läser jag Bhagavad-gîtâ också dessa dagar. Jag läser kapitel 1 och 2 i original, också det en text jag sysslat med sedan 90-talet. Sympatiskt växelbruk: Bibel och Gîtâ.

På TV: repriser av Hell's Kitchen, jobbig machostämning men man ser 'et ändå, Ramsay kan trots allt sina saker. Även repriser av Navy CIS ser jag, man vill helt enkelt varva ner med något lagom stimulerande i slutet av dagen. Sedan sover man - och vaknar - sover och vaknar, stiger upp till en ny dag och utbrister, likt proggruppen Nynningen på 70-talet: "Äntligen en ny dag!"

(Carl Lundgren, "Gardening Angel")

onsdag 16 september 2009

Dikt: Under polstjärnan


Härmed en dikt, ännu en dikt om det exotiska livet som tidningsbud. Folk tycker nog att det hela kan vara lite intressant, lite ovanligt och annorlunda att jobba där i morgonnatten bland kattor och lekatter. Allt annat lika.

Under månen och Venus är min gång,
under Orions bälte på himlens sammet.

Jag går med tidningar till populasen,
tidender om glädje och sorg
till hydda och borg,
till radhus och hyreshus,
pastellfärgad terrass
och teglade torn,
hyresrum och egnahem.

Under månen och stjärnan är min gång
där jag sjunger en sång om frid på jord,
om Den som sitter på Tronen
och Guds offerlamm,
om Tro som flyttar berg,
om Fridsfursten och Kungarnas Kung.

Jag går med mina blad bland röda blad,
far fram i natten som en nattsvala,
en nidung eller goding, välj själva;
far fram mellan hydda och borg
i glädje och sorg.

Tro! Jag kan flytta bergen!
Med min kärlek ger jag allt
till dig min Gud...!

Hydda och borg, elände, glädje:
jag tänker FRITT där jag går,
tänker på PRECIS DET JAG VILL,
tänker på hur Jesus tog ett bröd
och välsignade det; detta tänker jag
medan jag stoppar en DN på Oslogatan 11.

Jag går med bladen under månen,
under Orions bälte och polstjärnan,
går med tidender till människor,
nyhetssugna kaippare som måste läsa
om krigsoffer och TV-stjärnor
medan himlen gryr - och jag
hemåt styr - under bleknande stjärnor
i gyllene sky.


(Carl Lundgren, "Fire")

måndag 14 september 2009

Svensson: Nagymotorernas dån (novell)


Härmed en braskande novell, en framtidsstory från interstellära nejder. Det handlar om en viss Jasta Rayon som ska ut på sitt första uppdrag som soldat. Skeppet drivs av laser som bringar luft att explodera i speciella kamrar, en framdrivningsmetod skapad av en viss Sandor Nagy; därav titeln, "Nagymotorernas dån".



Nagymotorernas dån hördes svagt genom skrovet. Menige Jasta Rayon ryckte till och satte sig upp, blinkade och anpassade synen. Skyttelns inre badade i rödaktigt ljus, lagom ledljus som inte förstörde mörkerseendet, det visste han. Dagens datum var den fjärde mars 2564.

Utrymmet upptogs av ytterligare fjorton soldater, anonyma bakom mörka visir. De bar stridsdräkter som var tvärrandiga i blått och svart, med extra skydd vid armbågar och knän. Runt midjan satt ett stridsbälte och på fötterna kängor av kolfibergummi.

”Jädrar alltså” tänkte Rayon när han besåg sina kamrater, ”nu är det på riktigt. Vi ska ut i vår första strid, i vår första duvning med ressibaterna. Men någon gång ska ju vara den första, all vår början bliver svår och allt det där”...

Han kollade på kronografen i taket: 48 minuter till markkontakt. Det gav en gott om tid att oroa sig på. Men han gick lugnt igenom sin utrustning: laserkarbinens indikatorlampa lyste, komlänkens batteriindikator visade ”full”, och i bröstfickorna fanns reservbatterier. Vidare var hjälmen inpassad som den skulle med gasfilter aktiverat, och dräktens splitter- och kemvapenskydd var på. Tyget bestod av nanofiber och kallades canormatyg, och för att försegla det hela användes komlänken; det var bara att scrolla fram ikon för ”dräkt”, klicka och sedan följa menyn på den lilla skärmen. Komlänken var ett slags armbandsdator.

Framför sig på durken hade Rayon sin ryggväska. Han öppnade dess magnetlås och kollade innehållet: konserver, termiska ringar och första förband.

För uppgiften som förestod hade Rayon inget övergripande ansvar, han hade bara att lyssna på vad Motoyan hade att säga. Denne var gruppchef, och så fanns det ju plutonchefen Branwell också, och ställföreträdare och vicekorpraler och allt.

Allt var välövat och inrepeterat. Rayon kunde fortfarande minnas vad Branwell sagt till dem i en ordersal på hemmabasen:

- Vår kompanistridsgrupp ska raida en fiendebas, en ressibatstation på planeten Avoosl. Vi går in med tre plutoner, en från vardera hållet. Simultan penetration. Vår pluton är tredje pluton. Eventuella minor skannas, vi röjer väg, och sedan är det bara att gå in och härja. Vår pluton tar sig in från nordväst. Och väl inne ska vi plundra med oss en fältgenerator, en manick som alstrar personligt skydd mot energistrålar. Fienden lär ha sådana, vi har dem inte – så för krigets fortsatta förlopp är det viktigt, ja nödvändigt att vi får med oss en sådan. Så att våra ingenjörer kan konstruera en egen.

Så hade han sagt, plutonchefen. Och nu, i skytteln på väg ner mot målet, Avoosl, kunde Rayon se sin plutonchef i främre delen av motsatta raden. En bredaxlad figur i blåsvartrandig uniform och mörkt visir som alla andra, karbinen i ett fast grepp.

Tre skyttlar till var på väg ner, med styrkans två andra plutoner plus en stabstropp. Allt var planlagt och sjösatt och han, Rayon, kunde slappna av. Än fanns det tid, än kunde han slumra – och han lät sig föras bort i dvala, lät tanken fara till sitt allra första minne, av en rykande ruin och svartnade lik, och han själv som kröp runt bland dem utan att förstå.

Det var ressibater som varit framme, den fientliga art som människan råkat i strid med. Som kolonisatör på en rad planeter hade hon plötsligt stött på en främmande art, ett krigiskt väsen som ofta sköt utan att fråga. Det var på 2540-talet. Och som människan inte hade några väpnade styrkor i dessa koloniserande tider, i dessa interstellära dagar, hade hon blivit ett lätt byte för ressibaternas attackskepp, stormtrupper och slagflottor. Hon hade drivits bort från alla sina planeter utom en, Bononsia, som var skyddad från angrepp tack vare sina underjordiska miljöer.

Människan hade jagats bort från sina kolonier, inklusive Jannoka IV där Jasta Rayon fötts 2541. Han hade som sagt krupit runt bland ruiner som spädbarn, inget roligt första minne; solen hade gassat över solbrända ängar, likstanken grasserade och han förstod ingenting, bara att något oförklarligt, något förfärligt skett. Han satte sig i askan och skrek och grät.

Då hade ett raketskepp blixtrat till på himlen, det hade landat och ut hade tre män i visirhjälm och gråsvart uniform kommit. De hade plockat upp den lille, tagit med honom in i skeppet, och iväg hade man blästrat sig – mot Bononsia och säkerheten.

Han hade räddats av en patrull, en av de sista egna styrkorna som uppehöll sig på planeten. Väl på Bononsia hade Rayon placerats i ett fosterhem; han gjorde planetens stålkorridorer och grottor till sitt hem, han gick som barn i huset till logement och kontor, och han lekte runt labben och verkstäderna där vapen och materiel togs fram för en motattack mot ressibaterna.

Rayon visade sig ha anlag för soldatlivet, så han placerades vad det led i en militärskola. Han var vid tiden 12 år, men man skulle förvisso inte skicka barn i elden; det var blott med tanke på att människan stred för sin överlevnad som dylika rutiner var nödvändiga. I skolan lärde sig Rayon laserskytte, taktik och skydd mot elektronstrålar, eldställning och bivack, allt efter de inledande passen då man lärde sig stå, gå och tala. Det var anfall och försvar, minering och desarmering, grundläggande infanteribruk som nog hade lätt primitiv prägel – men människan på 2500-talet måste bokstavligen åter lära sig strida, hon hade levt fredligt ända sedan hon gav sig ut och koloniserade rymden på 2000-talet.

Så vad hände? Vad hände sedan denna commandostyrka Rayon ingick i nått sitt mål, Avoosl? Jo, man raidade Avoosl - och man drog lärdom av raiden och skapade en armé, en stor armé, en miljonarmé - och man drog i fält mot ressibaten, återtog vad denne erövrat. Rayon å sin sida avancerade till pluton- och sedermera kompanichef. Han blev en infanterismens guldgosse i detta 25:e sekel, en man som kunde det här med laser, pulsvapen och svävare, svepelektron, termiska konkavspeglar och allt.

Så det hände en del, det korsades en del energistrålar innan allt var över. Men man besegrade sin fiende och stiftade fred, återfick vad som tagits och levde sedan i fred med dessa ödlemänniskor. Det var, kan man säga, en händelserik fas i människans historia; man lärde ressibaten att erövringar betalar sig inte, krig och tyransklighet är inte vägen att gå. Samarbete och harmoni är bättre än strid och kiv.

(Illustration: Carl Lundgren)

söndag 13 september 2009

Idag


Shânti âpnomi = jag har uppnått frid. Likt en fulländad zenmästare sitter jag på mitt berg och ser molnen glida förbi.

Kokerellan sjunger, en bäck brusar. Humlorna surrar, trafiken brusar på Enköpingsvägen. I fjärran hörs klockklang, bronsklang från kyrkans klockor, ringande fred över en fridsam värld.

En dikt jag tänker på dessa dagar är "Nytt liv" av Bertel Gripenberg. På ett ställe uttrycker han denna shânti, denna frid jag talade om ovan:

Då ska jag le som en befriad ler,
den stund han sina bojor lyckats spränga,
då ska en suck sig från mitt hjärta tränga,
då ska jag glömma allt som skett och sker.


Ja så ska 're va: man ska kunna le som en befriad ler, en frälst. "Frälst" betyder just "fri" med etymologi från ett fornnordiskt "fri-halsad", dvs befriad från halsjärn. Dvs slaven som friges, dvs samma BOJOR som Gripenberg diktar om.

Så att: som van zenmästare kan jag, där jag sitter på mitt berg och ser ut över nejden, le som en befriad ler.

lördag 12 september 2009

Optioner


Depression är inte längre en option. Nu ska glädje råda - hoppas jag.

Läsning: Bibeln.

Hobby: se molnens gång på himlen.

Stockrosorna blommar.

(Sony Building, New York)

torsdag 10 september 2009

Ernst Jünger: Vid tidsmuren



Nu har de varit här och spolat rörstammarna. Exakt vad detta innebär vet jag inte; två servicekillar bara kom in här och körde sin grej, bra det, nu är det avklarat. De fixade något i badrummet och i köket, det var avtalat sedan länge, de höll vad de lovade, de kom i tid. Nog av! -- Det var länge sedan jag körde något om Jünger här på bloggen. Men nu har jag åter dykt ner i hans skrifter, läst och kontemplerat, och denna gång blir det en titt på avhandlingen "Vid tidsmuren" från 1959. I original hette den "An der Zeitmauer".




Jag ska här granska Jüngers bok "Vid tidsmuren"

Vad har jag då att säga om den? I korthet?

Jo, i korthet kan credot i denna bok ses som ”tillbaka till naturen”, en grön filosofi kanske men för den skull inte miljöpartistisk. Dessa Grünen är ju bara tomma materialister, det sa Jünger vid ett senare tillfälle, och dessa i sin tur avskydde honom eftersom han var esoteriker. Hade han grundat sin världsbild i ekonomisk analys däremot, ja då vore allt frid och fröjd om man får tro Schwilk.

”Tidsmuren” sa sig också vilja ha en religion baserad på myt, inte mystik, vilket låter som ett påstående rakt ut i luften: en religion utan mystik, går det? Det kanske är så att Jünger vill ha närvaro likt Eumeswils Manuel Venator, han är inte mycket för klassisk esoterism med allt vad det innebär av inlevelse, hopp och tro. Allt ska vara fattbart här och nu, allt ska vara symbolers uppträdande i vardagen, i blommor och blad och djuransikten. Detta esoteriska underskott hos Jünger fortsätter att irritera: denna oförmåga att inse att tillvaron till sin innersta natur är andlig, oförmågan att göra en etik av denna ontologi – men alla kan nu inte vara transcendentalister och mystiker.

”Vid tidsmurens” religion skulle förutom på myt baseras på naturen, och här såg Jünger början på en utveckling. Det naturintresse vi ser idag, miljövurmen, intresset för gröna frågor må signalera starten på en ny era, hur det än är med de andliga förbindelserna – för allt detta miljöintresse måste betyda någonting, det är ett av många uttryck för den nya tidsålder, den Vattumannens tidsålder som Jünger själv omnämner i ”Vid tidsmuren”. Astrologi åsido så är ju dessa epokala beteckningar – Vädurens, Fiskarnas, Vattumannens tidsålder osv – en realitet på grund av den så kallade precessionen, detta att den stjärnbild som solen går upp i vid vårdagjämningen skiftar med tiden. Solen rör sig genom stjärnbilderna på en skala av tiotusentals år, bildar epoker enligt ovan, och vi lever nu som alla vet i the dawning of the age of Aquarius. Sedan om den inträder om 100 år eller redan är här, ja det är en strid om påvens skägg.

Förändringar kommer, vi lever i spännande tider; vi måste sluta se sakerna närsynt världshistoriskt, ur mänsklig synpunkt, och istället förankra oss i elementen och anlägga ett jordhistoriskt synsätt. Det är Jüngers huvudbudskap med ”Vid tismuren”. Miljöfrågorna innebär en återgång till elementen; det är bort från teknik och urban nihilism, ett erkännande av att den epok vi lever i idag inte kan fortsätta för evigt, med billig olja och evig tillväxt. Allt går mot en vänding, en elementarisk Kehre, en kata-strophe; vi är trots allt beroende av frisk luft, rent vatten och en strålningsfri miljö för att kunna leva. Med strålning menas nu inte bara nukleär sådan, det är även sedvanlig elektrisk strålning, den som emanerar från alla de apparater som enligt Jünger efterhärmar centrala nervsystemet: vår jord är omvärvd av kablar och antenner och impulser, av sladdar och sändare och mottagare som av en extra, onödig hud. Själv är jag en trogen fan av informationssamhället som för oss närmare tillsammans, snabbare kommunikationer är i stort sett alltid av godo. Dock kunde man tänka sig nyttigare apparater än eldrivna sådana, som till exempel kristalldrivna. Kristalltekniken (laser, kvartsur) är ännu bara i sin linda.

Bort med vetenskap säger Jünger, bort med den moderna analysen som bara leder till död teknik och disharmoni, och tillbaka till mytens och astrologins helhetssyn. Astrologi var förvisso största allvar för Jünger, en ledstjärna genom livet (enligt Neaman konsulterade han regelbundet den schweiziska astrologen Esther Meerwein), men det har jag överseende med. Jag accepterar hans tal om astrologi som nödvändigheten av ett fokus på individ istället för massa, person istället för pöbel; man måste börja i det personliga, i det inre. Det är återigen Goethes im Innere ist’s getan, och astrologi kan då bli symbol för en annorlunda systemsyn, en synoptik istället för dagens vetenskaper som tenderar att spalta upp och sönderdela. Syntes och helhet istället för denna ständiga reduktionism, det är Jüngers recept för morgondagens credo.




Relaterat
Ernst Jünger -- A Portrait
Jünger och Heinlein
Nostromo

onsdag 9 september 2009

Onsdag


Vi skriver 9/9 '09 idag, sicket lyckodatum.

OS I Peking förra året började för sin del den 8/8 '08, synnerligen lämpligt för dem för åttan är ett lyckotal i Ostasien. Tänk bara koreanska flaggan med sina I Ching-tecken grupperade runt en oktogon. Själv äger jag oktagonala svarta assietter, tallrikar och djuptallrikar, köpta för tjugo år sedan och still going strong. De har klarat sig genom studentkorridorer, hyresrum och allt, är fortfarande det gods på vilket den svenssonska maten serveras!

De är gjorda av glas, svart glas. En och annan har gått sönder men det gör ju porslin också. Säg det som varar.

Idag är det onsdag. I morgon ska de komma och spola rörstammarna här.

Det är höst. Men ännu rätt milt måste jag säga: "ljuv är september"...

tisdag 8 september 2009

Tisdag


Goddag, välkomna till dagens blogspot. Dagens datum är den 8 september 2009; på gammalt sätt skrivs det "8.IX.09". Dollarn står i sju kronor och euron i tio, ett kilo bananer kostar 20 kronor, ett kilo champinjoner 60 och en Sport Lunch från Cloetta 7,90.

Rönndruvorna mognar, vi har växlande molnighet och jag såg en katt i morse. Folk har noja för svininfluensa, det pågår sportevenemang, politiker sammanträder och fabriker producerar varor. Gräs växer, folk andas; den enes utandning är den andres inandning.

Uppsala domkyrka har bronsklockor; häromdagen var jag klar med mitt distrikt klockan sex, då ringde det, det var domkyrkan, dess klang for ut över nejden och renade etern, vibrerade den till en högre nivå.

(Europaparlamentet, Bryssel)

måndag 7 september 2009

Dikt: På gränsen


Härmed en dikt om min borderlinetillvaro, mitt liv på gränsen. Ljus och skugga, helvete och paradis. Det är inga euforiska dagar, det kan jag garantera - men jag ser ljuset, jag har en färdriktning.

Jag har receptet på seger kan man säga. Men det är f-n så svårt att förverkliga. Men som Aurelius sa: "Det viktiga är inte vad som händer oss i livet, det viktiga är vad vi tänker om det." Så rent konceptuellt har jag det bra, rent tankemässigt-credomässigt vet jag var jag befinner mig; det är bara det att jag har en tendens att plåga mig titt som tätt.

Morgon uti Eriksberg,
dags att plåga sig,
tänka lite tvångstankar,
är det inte roligt, säg?

Morgon på distriktet,
att stanna upp och andas,
försöka hitta friläget,
se hur dagen randas.

Hemväg från budjobbet,
solen skiner igen,
men i morgon tas allt om:
ett liv på gränsen, min vän.

lördag 5 september 2009

Dikt: En bloggares elegi


Jag citerar vad jag skrev igår:

Våren 2007 lade jag ut min roman "Soldat i universum" på nätet. Det var innan jag startade denna blogg så info om länken gavs mest till folk jag mötte, folk i Uppsala och dess sf-kretsar. Ni som då laddade ner filen, skulle någon av er kunna meddela mig om ni har den? Men skicka inga filer, jag repeterar SKICKA INGA FILER.

Inga bifogade dokument i mailen alltså. Blotta meddelandet räcker.

Mitt mail torde för övrigt synas här på bloggen. Mille gracie på förhand.


Jag såg en lönn idag, en späd planta bara: den hade redan fått röda löv, syrligt orangeröda med gul kant. Så vackert.

Nu en dikt om detta att BLOGGA. Det är ju så ball vet ni, en subtil syssla som inte liknar någon annan; INNEHÅLLET må vara sedvanligt mänskligt men FORMEN är trots allt unik, mediet är budskapet.

Jag bloggar på min blogg,
postar inlägg dagen lång -
och sedan läser folk min blogg
och vissa kommenterar.

Men vissa sitter tysta, läser inlägg varje gång,
men vad de nånsin anser om 'et
det vet man ej -
ty de kommenterar ej,
ger aldrig en kommentar -
de sitter tysta och fina och läser,
så fint så fint.

Kära syskon, jag älskar er:
med kommentar eller utan,
ni kan vara trygga, jag fortsätter blogga.
Jag skriver för dem som svarar,
skriver för dem som är tysta,
som läser bloggen i godan ro
i stugvärmens mys.
Jag skriver för respons,
jag skriver rakt ut i luften,
skriver för mig själv,
skriver för Gud.

Ty Gud ser allt, Gud vet allt -
han läser allting som jag skriver,
det värmer mig -
det värmer mig att veta
att Gud i himmelen
han läser alltid Svenssongalaxens
alla inlägg.

Inlägg om musik, inlägg om sf,
inlägg om att dela ut blad
på distriktet i Ekeby.
Inlägg om Svensson,
att vara Svensson -
inlägg om vårt Uppsala,
inlägg om krig och fred.

Inlägg om Castaneda,
inlägg om Silverräv,
inlägg om den senaste
TV-showen på min burk.

Inlägg om historia,
inlägg om framtiden,
om skiffy-soldater med lasergevär
och fantasykrigare.

Om tomtar och troll,
om rockens roll -
om ditt och datt,
om OLIKA TING -
jag här finns nåt för alla dom
som lever på vår jord -

för alla och envar,
för mor och för far,
för syrran och för brorsan
och för mon cousin -

för mormor och morfar,
för faster och farbror,
för grannen och för kompisen,
för gamla flamman min -

och inte minst, för dig min vän,
min okände vän där ute
i cyberrymdens terrain.


Så kan man skriva om detta att blogga. Mer om bloggandet här.

fredag 4 september 2009

September


Först en efterlysning.

Våren 2007 lade jag ut min roman "Soldat i universum" på nätet. Det var innan jag startade denna blogg så info om länken gavs mest till folk jag mötte, folk i Uppsala och dess sf-kretsar. Ni som då laddade ner filen, skulle någon av er kunna meddela mig om ni har den? Men skicka inga filer, jag repeterar SKICKA INGA FILER.

Inga bifogade dokument i mailen alltså. Blotta meddelandet räcker.

Mitt mail torde för övrigt synas här på bloggen. Mille gracie på förhand.

"Bones" på TV3 fortsätter att imponera. Det är repriser som körs 1800 på vardagar. Som jag antytt tidigare: det är vetenskapliga detektiver à la CSI men med "human interest" därtill. Man har rollbesatt bra, man har lyckats ge karaktärerna ett liv bortom blodspåren och mikroskopen.

Sedan ser jag reprisen på "Project Runway", säsong 2, på samma kanal. Den duger att se om: drama bland kläddesigners i dokuform. Kreativ process - ångest - tårar - nervpress - och eufori, konstnärlig glädje över att ha lyckats! Att ha lyckats sy ihop ETT FANTASTISKT PLAGG, en aftondress som slår lyxhungriga storstadsbor med häpnad.

Mer som är? Det ska alltid vara TRE TING i ett blogginlägg som detta. Två TV-serier har nämnts så EN BOK kunde vara på sin plats. Men vad? Läser gör jag ju alltid - men vad läser jag nu - som jag kan berätta något om - Bibel och Bhagavad-gîtâ kollade jag i nyss, i den förra läste jag till exempel att dessa MAGOI AB ANATHOLON "fylldes av en stor glädje" när de fick se Bethlehems stjärna.

Glädje, det ska vara glatt. Så är det för den troende. Jag hade svårt att tåla det förr, det retade mig, men så var jag ju inte troende. Nu däremot tror jag, nu förstår också jag denna GLÄDJE, DENNA STILLA GLÄDJE.

Exempel på glädje i kristendomen:

. diktsamlingen "Det finns en glädje" av Bo Setterlind, kristen poet

. Paulus som uppmanar församlingen "var alltid glada"

. Joybell, namnet på en gospelgrupp jag äger en CD av


Bilden föreställer annars Masthuggskyrkan i Göteborg. Träden på bilden, almar, lär nyss ha huggits ner för att ersättas av friskare krafter. Almsjukan härjar inte bara i Uppsala verkar det, vi som förr var ALMARNAS STAD har nu lönn, lind och ek istället.

torsdag 3 september 2009

Dikt: Den bästa stunden


Så kul det är att dikta, att skriva poem och posta på bloggen. De säger så mycket, uttrycker i sång allt det där som jag är trött på att predika om, att babbla och docera om. Nej bättre att "övergå från tal till sång; femti kronor till den som märker nån skillnad" som Lili Zidner sa en gång:

Detta är livets bästa ögonblick,
just nu, här och nu lever jag som jag aldrig levat förr.
Så varför denna lycka, denna eufori?
Har jag vunnit tusen spänn på lotteri?

Har jag en vacker älskarinna,
en metallicröd Porsche
och en marmorvilla med?

Nej allt jag har är en akustisk gitarr
och en lovsång till min Gud.
Jag kan andas, jag har sett
dagen randas. APATIA är vägen:
frid och ro i nuet, här och nu.

Därför är detta ÖGONBLICKET,
Svenssonögonblicket,
Swedenborgstunden,
min bästa stund.

Nu och nu är
stunden, ja NU är mitt nu:
THE POWER OF NOW som Tolle sa.


(Not: Den Tolle som nämns på slutet är Eckehart Tolle, mannen som - likt många andra, som den Swedenborg som skymtar i dikten - insett att DET FINNS BARA HÄR OCH NU.)

tisdag 1 september 2009

Dra på stan


Det är tisdag eftermiddag. Funderar på att dra ner på stan.

Att gå ner på stan
mata duvor vid ån
spana upp mot vår domkyrka
i tegel och guld --

Vår lilla stad
vår gemytliga stad
här på slätten
bland kobbar och dungar
bland tallar och lönnar
en stad där jag lever
åker runt, handlar protein
och fett
och vitaminer och kolhydrater
och vatten --

Vår stad, vår lilla stad
med sin kyrka och bibliotek
och sina gator och vägar
och parker och trädgårdar
och järnväg
och E4 --

En stad i världen
en man i världen
en stad under solen
en man under solen
dyrkar guld, tempel och guld
och solens guld
klockan fyra på eftermiddagen
ack så solen flödar
man kan bada i sol, frodas i ljuset
och UFO-ljuset, ljus från UFO-strålkastare
och ljus från kyrkfönster --

Stad i sol
i ett land utan namn --


Så diktar jag en dag som denna. Ner på stan ska jag definitivt; målet är att GÅ PÅ KROGEN, TA 'N ÖL, kanske en läcker maträtt, kanske en hamburgare med pommes, ädelost och bacon -- eller en Club Sandwich med senap och pepparrot -- eller en Fish 'n Chips, jag har nästan bespetsat mig på det, denna krogmat, denna uppgraderad pubmat.

Gå på krog, träffa bekanta; det är PLANEN. Förutsättningar? 20 grader, uppehåll ja ta mig tusan är det inte SOL.

Färdmedel? -- Cykel. Det är ju bara två kilometer bort, nå säg tre då. Men BUSS tar jag aldrig om jag kan slippa, det är EN AV ALLA DESSA SAKER SOM JAG ALDRIG GÖR.

Man har sina vanor vet ni. Så ifall ni undrar, här är mer sånt som jag aldrig gör:

. skriva lista när jag ska handla

. köpa kvällstidning

. gå på bio

. gå i shorts utomhus

. laga soppa, gröt; riktig mat ska det vara, typ grytor med tio ingredienser

. gå i strumplästen inomhus, tofflor ska man ha


Det om detta.

Läsning: "Okänd soldat" av Väinö Linna. Linna är en kverulant och kåsör, en officershatare och dialektromantiker, oläslig på sina håll när Rokka och Hietanens idiom ska återges. Men jag förlåter honom allt, han KAN SINA SAKER. Han är en krigsförfattare som inte bara (nota bene: inte bara) skriver om ett patrullföretag, nej han har koll på även högre förband, på taktiken, på själva rytmen och pulsen i moderna operationer.

Han hade varit underofficer vid fronten, han visste vad han skrev om. Ska ni läsa en roman som ger er KOLL, koll på HUR DET SER UT VID FRONTEN, läs Linna. Glöm Mailer och Remarque och andra överskattade nollor, de har helt enkelt inte samma operativa nivå i sina texter, de har inte samma ÖRNKOLL PÅ HUR KRIGSHANTVERKET BEDRIVS. Sedan må de ha legat vid fronten i fyrtio år, det hjälper ändå inte. Deras verk har inte den överblick OCH detaljrikedom som Linnas bok har.

Jag har skrivit om Ernst Jüngers "I stålstormen", onkeligen en bra bok. Men upp till Linna når han inte. Jüngers bok är dokumentär, Linnas är fiction; jag är medveten om det, jämförelsen må bli lite svår då, men i alla fall: jag stör mig lite på det enformiga landskapet hos Jünger (slätter, skyttegravar, kraterlandskap), på frånvaron av tragedi, på jagnarrativet. Linna däremot målar på en bredare palett, målar upp en vidare scen.

Var sak har sin tid. Jag vill inte ha Jünger oläst, men "normalmetern" i dessa sammanhang är och förblir Linna. Om ni frågar mig.

Mer om "Okänd soldat" skrev jag förresten här.

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (60) aktufall (20) alga (3) Andersson (2) Antropolis (20) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (61) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (7) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (116) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (98) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (100) small candies (142) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (63) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)