lördag 28 februari 2009

Dioskurer


Det finns konsthistoriska parhästar, veritabla dioskurer: Schiller och Goethe, Lovecraft och Clark Ashton Smith, Beach Boys och Jan&Dean... Samtida konstnärer, kompisar eller bekanta med varandra, och likartade i stil. Ett kärt besvär blir då att avgöra vem som var bäst, vem som hade den där lilla fördelen, den där lila, lilla överlägsenheten i stil och magi. Så inser man efter ett tag att det där är futilt, det går inte att jämföra; man får gilla båda på sina premisser. Som Lovecraft och C. A. Smith; den förre hade mer demoniskt sug i sina texter, nådde den drypande ångesten, medan den senare var bättre poet och förmådde släppa in humorn i sina opus.

Annars var de ju båda drivna stilister, drömmande katedralbakare, romantiker och pupurskimrande nattgäster. Om de någonsin träffades vet jag inte, men de brevväxlade, skrev ibland veritabla luntor brevledes. Särskilt Lovecraft kunde låta pennan löpa iväg; att skriva sitt pensum på aktuell Weird Tales-novell gick väl an, en sida eller två, men handlade det om att skriva om katters behag eller dagspolitik eller litteratuthistoriska åsiker, allt i ett brev till den californiske kollegan, ja då var det ju mycket roligare, då fanns ingen spärr.

Men Beach Boys och Jan&Dean då? Kanske skrev Brian Wilson låtar åt båda grupperna, sitt eget Beach Boys samt åt Dean Torrance och Jan Berrys grupp. Ändå har ju vardera gruppen sin lilla särart. Är själv särskilt förtjust i Jan&Dean, kanske av snobbiga skäl: de är helt enkelt mindre kända än Beach Boys. Lyssna på "Honolulu Lulu", "Popsicle", "New Girl In School", "The Little Old Lady From Pasadena"... Psykedelisk barber shop-musik, slätpolerad californiapop: sån var den, denna Jan&Dean och Beach Boys' musikaliska nisch.

Schiller och Goethe då? Där är det enklare; jag har knappt läst Schiller. Men för att övergå till dem jag nämnt så blir Smith något av den exklusivare i duon Lovecraft-Smith, liksom Jan&Dean blir det i sin parhästroll med Beach Boys. Fler känner till Lovecraft än Clark Ashton Smith, och därför är den senare roligare att ha som idol. Men jag gillar idag också den här lite artificiella auran kring hans texter: noveller för snobbiga 30-talsmagasin, ytliga och välskrivna, en fantasyns Dorothy Parker...

Ännu ett exempel på parhästar inom konsten kunde vara Heidenstam och Strindberg. Dessa var ungefärligen samtida och utförde både en öppen och tyst dialog genom sin konst: öppen i början, implicit senare. Att den ene var vänster och den andre höger bidrog bara till kryddan.

Och popen: Beatles och Stones gjorde ungefär samma grejer, med anmärkningen att Beatles ledde och Stones följde. Klassiska instrument, psykedelisk skiva, vitt album...

(Detta var en reprint från 2008 med smärre tillägg. Bilden visar S:t Pauls Chapel i New York intill Ground Zero; där gifte sig H. P. Lovecraft med Sonia Greene en gång i tiden.)

söndag 22 februari 2009

Saker som är


Skidskytte på tv, snöfall ute, ångest, eufori och jämnmod.

Läsning: Linnés Skånska resa. En på ytan torr rapport över vad han ser, sida upp och sida ner med fiske, jordbruk, blommor, geologi och kalkbruk och allt - men det är spänstig prosa, det är spännande. Ja, spännande - eftersom man aldrig kan rälna ut vad nästa stycke ska handla om. En kyrka? En herrgård med tillhörande trädgård? En anteckning om sättet att bygga gärsgårdar i trakten?

Halv takts paus.

Min bok säljer bra, "Antropolis" you know. Säkert har ni sett den, och har ni inte så klicka här. Jag kan sanningsenligt säga att den sålt över förväntan, och ändå har den bara funnits att tillgå i en knapp månad. Där ser man.

Inte så att såld upplaga är lika med lycka. Sälj en, sälj tusen; man kan ändå inte bli mer än vad man är. "I'll never be more than what I am/wouldn't you know, I'm a swinging little guitar man" som Elvis sjöng.

Men jag har fler böcker i schwung än "Antropolis" - som "Eld och rörelse". Denna får fler och fler recensioner tycks det mig, och den senaste i raden är skriven av Stewe Sundin. Läs och häpna.

(Albrecht Dürer, Den helige Eustacius)

onsdag 18 februari 2009

Marscher


Februari lider, fem minus. Det har varit en ovanligt traditionell vinter i år, med kyla och snö och allt i januari-februari. Annars är det ofta här i Mälardalen milt nu och sedan kommer kylan i typ slutet av februari och i mars.

Ho-hum.

Osökt kommer jag att tänka på marschmusik, militärmusik.

Så här till exempel:

Frågar du mannen på gatan vilken marsch som leksakerna tågar till i jul-TV:s Kalle Anka-program, så svarar han ofelbart "Jultomtarnas vaktparad".

Men det är fel. Sagda låt är en dragspelslåt i baktakt, inget att marschera till, möjligen av påstrukna tomtar. Vad som leksaksmarschen på TV exekveras till är istället Franz Schuberts "March Militaire".

Apropå TV-berömda marscher, vad hette den som var signatur till 70-talets "Monty Pythons Flygande Circus"?

Svar: "Cotton King" av John Philip Sousa. Samme man som skrev "VM-guld":

Veämguld, veämguld, veämguld,
veämguld, veämguld, veämgu-uld...


... annars känd som "Stars and Stripes Forever". Jo han var amerikan Sousa, uppfann även en jättetuba som kallas "sousafon".

Sousas marscher låter annars lite väl salongsmässiga i min smak, mässingsorkester i brunnspark om ni förstår vad jag menar. Hellre då "Marcia Carolus Rex" eller "Björneborgarnas marsch", där är det tyngd i steget. Och ska man ta en modern marsch väljer jag Eric Coates' "Dam Busters Theme" eller "Colonel Bogey", sistnämnda känd från filmen "Bron över floden Kwai". Vissellåten ni vet.

Titeln "Colonel Bogey" syftar för övrigt på en spököverste; jfr "the Bogeyman", "fula gubben", ett spöke. När man spelar golf ensam och tävlar mot bansnittet (par), anses man spela mot denne spököverste.

(Bilden föreställer Oscarsborgs fästning i Oslofjorden. Härifrån sänktes tyska kryssaren Blücher, 9 april 1940.)

tisdag 17 februari 2009

Stewe Sundins noveller


The word is gusto.

Detta var Raymond Chandlers budord, detta var ledordet för hans skrivande: det skulle ha kraft och schvung, vara spontant och vitalt. Det skulle ha driv.

Något liknande kan man finna i Stewe Sundins noveller: en obändig energi finns där alltid. Han tycks inte söka efter ord, inte anspela på något man redan läst, inte omedelbart i alla fall. En ibland demonisk avsikt kör rejset för fullt och lämnar scenen blodig.

Sundin har haft noveller publicerade i Eskapix, nr 5, 6 och 7. Dessa har jag inte läst. Men jag varit på bloggen, både den gamla och den nya, och läst vad han lagt upp där. Och jämte de sedvanliga inläggen (som ofta är fyndiga) finner man kortare och längre noveller; vad sägs till exempel om den här ingressen:

Där kom en man från den mörka kontinenten. Han var klädd i grådaskig kostym med vita slag och bar en illa nött panamahatt. När han log glimrade det av guld i tandraden. Trots det grät de minsta av tiggarbarnen på stationen och drog till sig sina bedjande händer. Det gjorde även de äldre barnen.

Från Rotterdam fick han lift av kapten Bjornesson ombord den rostätna skorven Teodora. Styv kuling innan de lämnat hamn, väl komna ut på öppet hav var stormen ett faktum. Vinden kastade och vrålade över däck. Mannen från den mörka kontinenten höll hårt i sin panamahatt.

”Mitt namn är Mister Chizoba”, sade han till kapten Bjornesson, "och jag skördar storm.”

När han skrattade vitnade kaptenen och gick in i sin hytt. Slog upp en stor whiskey. Sedan ännu en.


Längre fram i "Stormskördare" talas om "män med höga hattar, ett belevat sätt och döda ögon", folk som far omkring "med släckta strålkastare på sina blanka, mörklackerade bilar". Diskreta detaljer på gränsen till kliché, men som funkar. Speciellt det där med "döda ögon" som jag citerade först; man har mött såna människor på riktigt!

Novellen "Någonting på A" visar på koncentration, den där tightness som jag avgudar. En snubbe bjuds hem till en folkhelms-Vampirella för lite mörk samvaro, hennes lägenhet har bland annat utsikt över en kyrkogård; precis så som man vill ha sitt umgänge... Någon tid senare möter han samma kvinna i snabbköpet och då är det, kort sagt, en annan dag. Detta gestaltar Stewe tajt och bra. Som antytt.

Kanske var denna novell åt det (nästan)parodiska hållet, och i så fall finns det mer att hämta - som "Låt den fete komma in", skriven ihop med Ingemar Roos. Titeln tycks ha startat det hela, en anspelning på Ajvide Lindkvists "Låt den rätte komma in" - men sedan har vårt författarpar lämnat pastischen bakom sig och skildrat en fet Casanovas vedermödor i sängen.

Ja, ljuva porr; jag minns själv den dag då jag bidrog med fillers i Blixtkontakt, och här har vi filade tänder och flygande skivsamling vilket gör det till en mycket speciell porrstory, skräck-parodi-Sundin-Roos-varianten.

Som sagt är Sundins vanliga blogginlägg ofta läsvärda, där finns ofta ett ess i rockärmen. Detsamma gäller hans fiktion: stilen må vara vardaglig men en och annan välplacerad metafor höjer det hela till något mera, tidlösare. Det är stilistiska trumfkort, placerade av en demonisk lekverkare.

Relaterat
Kerubernas svärd
Hemliga byrån

måndag 16 februari 2009

Antropolis' stadsbild


Det gäller min nyutgivna roman "Antropolis". En finess är skyddsomslagets insida som har en karta över staden där det hela utspelas, en idé jag fick från Jüngers "Heliopolis" (förstaupplagan 1949).

Ni ser min Antropoliskarta här ovan. Vad är det då vi ser? Vi ser en flod med en ö på vilken huvudpersonen bor, och vi ser en korp till vänster vilket symboliserar den teknologiska enklaven Teknoron. Enhörningen med regnbågen står för new age-enklaven Elysia. Romanens upplägg är att dessa båda strider om medborgarnas själar och att huvudpersonen, Jenro Klao, försöker medla mellan de tu.

Ska man nämna något mer om själva stadsbilden, staden Antropolis layout, kan man citera följande ur romanen; det är när Klao en morgon lämnar sitt hus på ön för att gå till sitt universitetsjobb:

Nästa dag hade jag en föreläsning, men jag hade god tid på mig så jag beslutade mig för en liten omväg under promenaden ner på stan. Längs en gångväg släntrade jag därför söderut över ön, passerade villatomter som min egen, tog sedan till höger och passerade över en spång kallad Pecos' bro. Staden brusade i morgonrusning, och hela nejden var invärvd i det softa soldis som man bara kunde beskriva som antropolitanskt; det fick en att tänka på "morgon, början, ljus" som poeten sa.

Jag fortsatte längs Reons västra strand och tog mig under Nybrons viadukt, som bar upp Avenyn där den korsade floden. Jag blickade upp mot Regementets stad, med sina gula kaserner badande i förmiddagssolen, och släntrade in i Örnparken. Där växte lönnar och lindar och någon enstaka bok.

Inför granitörnen i sin fontän satte jag mig och mediterade några minuter, lät vattenbruset sprida tankarna. Det hela var en rundel med sagda fågel i mitten, en vattenkonst från gamla tider som vi åter satt i stånd.

Jag återkom ur min trans, återvände liksom yrvaken till vardagen. Svalkande vindar drog upp från hamnen, vår havsvik med sin flodmynning. Viken omgavs av bebyggda kullar; i norr var det den så kallade Gräddhyllan, med lyxvillor för stadens rikisar, och i söder var det Terrasserna med billigare hus, bebodda av tjänstemän och arbetare. Själva staden hade så klart också boningshus, flerfamiljshus av det ena eller andra slaget. Det största bostadsområdet var Habiton i skuggan av Jonbar.

Huruvida Gräddhyllan var en kulle eller ett berg kunde man ju tvista om. För att vara en höjd intill en vik var den förhållandevis brant. Man kan också fråga sig hur präglad vår stad var av att ligga vid en vik, en havsvik. Men snarast var det väl en bred flod; Reon mynnade i en hamnbassäng, segelbar för havsskepp, men för att nå havet måste man färdas åtskilliga kilometer. En synnerligen långsmal vik, det var vad som började här i Antropolis, det var vad som omgavs av nämnda Gräddhylla och Terrasser.

Jag reste mig från bänken och tog bron över till handelskvarteren, även kallade Commersia. Jag såg svävare och jetcyklar i skyn, fiskebåtar i hamnen, full kommers på Salutorget och fotgängare på trottoarerna, upptagna människor på väg till sina jobb liksom jag. Själva vägbananorna upptogs dels av cyklar, vanliga velociper alltså, samt av markrullande svävare. De hade sin landningszon i mitten av gatorna. Vad gäller dessa svävare så hade de karosser från gamla metropolitanska bilar eftersom det var brist på metall. Det var vår käre Fripp som hade konverterat dem, så nu såg man i skyn Mustanger, Jaguarer, Volvos och Mersor och annat; stan var ett eldorado för en bilhistoriker.

Jag vek av mot norr, lämnade handelskvarteren och kom till stadsdelen Justitia. Här fanns diverse institutioner, kommunala verk och kontor, närmast döpt efter domstolen som låg här. Det var värdiga hus i grått och vitt, i aluminium och platina, dekorerade med pilastrar, blinderingar och väggfält.


Så ser det alltså ut, en liten fingervisning om romanens miljö. Vill ni läsa mer om denna sköna story så klicka här.

lördag 14 februari 2009

S:t Valentins dag och annat


Det är Alla hjärtans dag idag. Därför tänkte jag citera från ett av mina gamla blogginlägg (december 2008), om hur det brukade gå till på en skola på Östermalm:

Sedan några år firade man S:t Valentine's Day /på denna skola/, men det visade sig snabbt att det hela blev orättvist: omsvärmade elever fick massor av blommor, vissa fick inga alls. Detta bekymrade rektorn, så nästa valentinsdag tullade hon på kassan för oförutsedda utgifter, drog åstad och kunde glädja varje elev med en blomma, hjärtligen skänkt av storebror Skolan...

Alltså: totalt missriktat. En valentinblomma fådd från skolan är ju ett skämt i sig, men det fattade inte dumfjollan till rektor. Sancta simplicitas.


Kul story ur verkligheten. Har jag mer sånt? Eller ska jag bara tala om min egen verklighet?

Det är snabbt gjort: jag delar ut tidningar som vanligt. En nyhet är att jag har fått distriktet utvidgat och det har gett en liten men naggande god löneökning. Det gör stor marginalnytta som det heter, ger hög utväxling som Carl-Henric Swanberg skulle ha sagt.

Utvidgningen består av fem (snart sex) höghus vid Luthagesesplanaden, intill Flogstamasten. Studenthus, typ ettor med kokvrå.

Mer som är? Jag läser Mormons Bok dessa dar, köpt på Sirius loppmarknad. Den är ungefär som Bibeln fast mer lättläst; den har sitt mytiska anslag med judar som flyr Jerusalem före stadens fall på 500-talet f Kr, och sedan bygger man en båt och seglar till Det förlovade landet som alltså är Amerika.

Längre har jag inte hunnit i handlingen (Nephis andra bok) men den har sina goda enskildheter, sina visioner och myter, sina konkretioner och gestalter jämte all predikan. Jag är inne på sagor, myter och legender dessa dagar, och denna bok passar in i det mönstret - allt annat lika.

Nåväl, före denna läste jag Bibeln ett tag, läste omväxlande böcker i GT och NT. Det kanske var en bra psykofysisk bas för Mormons Bok, man blev så att säga inkörd på tvåspalt och tajt narrativ.

(Bild Claude Lorrain)

torsdag 12 februari 2009

Harlekinernas Harlan: anteckningar om HARLAN ELLISON


Harlan Ellison var en amerikansk författare.

Harlan Ellison och Steve McQueen var ute i öknen och hajkade en gång; Ellison säckade ihop direkt men McQueen var stursk och bara knallade på.

Vad vill jag då ha sagt med det här? Inget annat än att det är en rolig bild. Men det spär väl också på bilden av författare som ena hösäckar; ta till exempel när Ernst Brunner skulle samla kolleger till ett lag för "Fångarna på fortet", då var det nästan ingen som ville ställa upp - och när de väl tävlade så misslyckades de... De knäckte inte koden, fick ingen skatt som belöning för allt slit. Det var nog enda gången det hände, alla andra lag brukade ju få jackpot på slutet.

Ellison åter förde in en ny ton i amerikansk sf, det blev lite fränare och ångestmättat. Ta bara novellen "I Have No Mouth And I Must Scream", om några människor fångade i en elak dators virtuella landskap. Han tänjde språkets gränser, experimenterade och gav sig ut på hal is. Titeln vill jag minnas är berättarens sista ord: "I have no mouth. And I must scream." Laddat.

En annan novell av Ellisons hand är "Repent, Harlequin, the Tic-toc-man Said". Den handlar om något slags pajas i en framtida diktaturstat, "en Pan som kastar gröna melodier över maskinerna" för att tala med Lundkvist. Denne pajas far runt i sin jetscooter över den grå betongen och kastar godis på en rad köande människor: "Take that, Wonderheart!"

Ellison var en gång på kongress, en sån där mytologisk sf-festival som de har i Staterna och även vi i våra länder ibland. Ellison var i alla fall där och stod vid ett tillfälle utanför en hiss, och ut träder vad om inte en snygg, storbystad blondin; Ellison tänder på alla fyra och frågar "How 'bout little fuck?", varpå blondinen säger:

- Fuck off, "little fuck"!

Hårda tag i skiffybranschen! Antagligen på samma kongress skulle Ellison hålla ett föredrag, kanske ett hedergästtal eller liknande, och han stegar in i en filmsal och ropar "Turn off that damn projector!" För nu skulle The Man hålla tal, nu fick man lyssna noga, nu blev det gott och blandat med farbror Hal.

Han höll så sitt föredrag, läste sin novell och skrek och ylade och levde ut sin prosa in persona, spelade över bara så som han kan göra. En patetisk person kanske, en brekäftad amerikan, men tack vare sina goda noveller får han spela rollen av bildstormare och ångestfajtare hur mycket han vill. Han har täckning för det han gör.

En gång i världen brukade Ellison skriva noveller inför publik. Det var ett sätt att vidga författarrollen, att göra den till showmanship om inte annat, detta att sitta i bokhandelsfönster och plita: "Oh, titta, en sån där författare! Och magin händer nu, han skapar Stor Konst inför våra ögon!" Lite spel för gallerierna var det väl, och man får gissa att han tänkt ut synopsis i förväg - men in alles var det en lovvärd grej tycker jag, en ball sak för en rebellisk tuffing, detta att ta sig ur potatissoffan (se inledning!) och göra författeriet till en "performing art".

Ellison är en stor filmfan. En gång åkte han till exempel till en stad i Kanada, ett litet blåshål mitt i vintern, bara för att få se en av Leones Dollar-filmer. Han satt där insönad i flera dar, åkte dit enkom för denna begivenhet. Heder åt en sådan man.

Det sägs att Ellison slänger ner fans i hisschakt på kongresser...

Ännu en Ellisontext är "A Boy and His Dog", om en framtid då civilisationen brakat samman och en viss överlevare och hans hund hankar sig fram. Temat var inte nytt när han skrev den 1964, men Ellison bringade sin attityd och djävlaranamma till texten och skapade därmed en ny nisch. Kalla det livsstils-prosa om du vill; något slags nerv och substans hade han ändå den gode Ellison, något slags ärlighet. Det var inte överlägsen, ironisk prosa av en filosofie doktor som bara vänt bokblad i sitt liv, utan orden hos en man som "rivit sina naglar blodiga mot tillvarons mur".

Relaterat
Clarke: "2001 - en rymdodyssé"
Larry Niven: "Ringworld"
Isaac Asimov
Joe Haldeman
Analog Science Fiction/Science Fact
Bhagavad-gîtâ
Apatia

onsdag 11 februari 2009

Stram elegans




"Antropolis" heter boken och den har slagit landet med häpnad, utgiven som den är i januari 2009. En fet roman om dagens ödesfrågor: global uppvärmning, esoterism, maskinteknologi och vegomat. Och så här ser den alltså ut: överst skyddsomslaget, därefter klotbandet med stadskarta på skyddets insida, och så baksidan.

Omslaget är skapat av Robert Svensson, kartan av Anatol Boström och bilderna är tagna av Björn Lindström.

Och vill ni läsa mer om denna fantastiska bok så klicka här.

tisdag 10 februari 2009

Uniformer i färg


Jag sitter här och tänker på uniformer, ett kärt ämne i mina salar. Från barnsben är jag präglad av Preben Kanniks "Uniformer i färg", och efter läsandet av den och andra uniformsurkunder kan man säga följande i ämnet. Utgångspunkten är gamla tiden och dess militärkläder, dess typiska landsfärger.

Vi börjar alltså i ancièn régime under vilken det fanns en viss regelmässighet i ländernas uniformer: Frankrike hade vitt, Preussen blått, England rött och Österrike ljusblått. Detta bortsett från den allmänna brokighet som rådde under denna tid, med speciella regementsuniformer osv.

Vad gäller Englands röda så behölls den under 1800-talet, tills strider i Indien och under boerkriget framtvingade en mer fältmässig färg. Så föddes khakin av ett urduord som betyder "dammig"; legenden säger att färgen först förekom på vita tropikuniformer som manskapet färgade bruna i teblad. Brunfärgat bomullstyg blev mellan- till ljusbrunt. Vad gäller den röda vapenrocken så kom den hädanefter endast att användas av ridande polisen i Canada, men detta in i våra dagar.

Engelska armén bar khaki från första världskrigets början, khaki nu lika med brungrå eftersom det var ylleuniformer det gällde. Även tyskarna hade fältmässig färg på uniformerna, fältgrått (Feldgrau) som införts efter sekelskiftet 1900. Endast Frankrike höll fast vid en gammal detalj: röda byxor, "pantalon rouge". Dessa hade använts från cirka 1830 och hade blivit något av ett emblem för den franske soldaten. Men nu avskaffades de; ve och fasa, hur skulle det nu gå med den franske soldatens tapperhet? Man fick istället en gråblå uniform, horizon bleu, med nyans som en disig dager över Flanderns fält.

- - -

Vi talade nyss om fältgrått. Sverige införde för sin del denna färg i och med uniform m/1910. Denna hade dock en gammaldags detalj: trekantig hatt à la karolin. Mycket praktisk: regnvatten tenderade att samlas uppe i brättena, och spola ner över kartan man höll i händerna om man tittade ner... I serien "91:an" har 87 Axelsson antingen denna uniform (minus hatt), eller den likaledes grå m/23; 91:an bär för sin del en helblå 1800-talsuniform, allmänt kallad "m/ä". I verkligheten var den mörkblå och inte ljusblå som i serien. Befäl i serien bär uniform m/39 med axelremskoppel.

1800-talet måste annars ha varit de opraktiska och därför fula uniformernas höjdpunkt. Jodå, fula var de - för "form follows function", det funktionella är det snygga. Fredsperioden efter 1815 såg verklighetsfrämmande paraduniformer, så tajta att man inte kunde göra "armarna uppåt sträck" i dem. Och i Tyskland kom den vedervärdiga pickelhuvan, baserad på gamla romarhjälmars utseende. För övrigt såg epoken fortsatt användande av hjälmar med tagelliggare, tschakåer och björnskinnsmössor: rena groteskerier, "horreurer" om ni frågar mig...

Bilden ovan föreställer slaget vid Spottsylvania 1864 under USA:s inbördeskrig. Här hade man snits på uniformerna, de var funktionella och därför på sitt sätt snygga. Ska man sedan välja mellan nord och syd föredrar jag syds grå dräkt, den var mycket elegantare än nords mörkblå. Nu vill jag inte höra någon säga att Johnny Reb sällan bar uniform, han stred i vanliga bonnkläder och hatt; sinnebilden för sydstaterna är en soldat i ljusgrå byx och vapenrock, basta.

Relaterat
Lee
Jünger och första världskriget

söndag 8 februari 2009

Recension: Parabellum (Jonason 1947)


"Parabellum" av Olov Jonason är en subtil sak. Den är annorlunda: det är inte bara "beredskap, jobbigt" som i sedvanlig realism. Jonason skildrar visserligen beredskapens tillvaro men det görs originellt.

I Lars Ericsons bok om den svenska värnpliktens historia nämns ett antal böcker i ämnet, romaner i svensk militärmiljö. Utan någon som helst ordning, här är de:
. Ivar Lo-Johansson: Soldaten, 1959
. Helmer Lindström: Grå män vid gränsen, 1943
. Evertz Arnesson: Skall ske, sergeant, 1973
. Erik Eriksson: Allting har hänt, 1989 (utspelas i kustartillerimiljö)
. Jan Olov Ekholm: Pang du är död, 1969 (Ravlunda skjutfält)
. Märtha Burén: Garnison i norr, 1948
. Lars Widding: svit om mellankrigstidens Umeå (titlar?)
. Jan Fridegård, Äran och hjältarna, 1936 (K4 Umeå)
. Sam Lidman: I dödens väntrum (K1 Stockholm)
. Per-Olof Ekström: Den blomstertid nu kommer, 1951 (K3 i Skövde, livhusarerna)
. Olov Jonason: Parabellum, 1947
Detta må vara hedervärda berättelser. Men de saknar visst raffinemang. De har inte SPRÅKET. Men det har den sistnämnda, Jonasons novellsamling "Parabellum".

Ni har kanske sett den moderna utgåvan, EnBokFörAlla, billig sak som finns på alla Loppis; ja ni ser den ju ovan. Jag gillar denna design med sin pistol m/40 i stram men färgrik inramning. Originalutgåvan från 40-talet hade bara en tuschteckning av samma pistol, stramt det med.

Men texten då, inlagan? Novellerna? De handlar dels om värnplikt under beredskapen, dels om "allting annat": kärlek, livet i Stockholm som ung. Beredskapsnovellerna är tajta och bra, de undviker "Någonstans i Sverige"-jargongen; Jonason har avgränsat sig, har motat enfalden i grind och går in på kärnan. Genom verfremdung av känt slag (q v "Eld och rörelse") får han svensk beredskap att bli ett Okänt Land.

En okänd värld, en värld att leva i. En bok om "en generation döpt i kulspruteolja"; komisstygets sträva behag, lukten av naftalin, kordit och tjära. Spårljus i natten.

Vill man ha svensk militärfiktion med lite schvung, då ska man läsa Jonason: 40-talism, språklig medvetenhet, ångesten bubblar under ytan - fast inte nattsvart ångest hela vägen, här finns också ett märkligt ljus över tingen, vare sig det är på kaserngården eller i Stockholmsvimlet.

Jonason skrev en bra bok med en slagkraftig titel: Parabellum. Termen i sig är beteckningen på den typ av pistol som omslaget avbildar, en term som är latin och betyder "för kriget". Som boktitel är den kongenial, lika slagkraftig som den på min egen vadmalsroman, "Camouflage". Den skildrar för sin del väpnad strid med grk, ak, Shivadans och blystorm. Miljön är inte svensk, den är Terra Incognita. Gack nu genast och ladda ner pdf:en för den är bra.

Relaterat
Camouflage
Hassel: Döden på larvfötter
Samuraj på västfronten
Eld och rörelse
Krigaren i Bhagavad-gîtâ

lördag 7 februari 2009

Antropolitanska profiler 3: Gotsis Fripp


Jenro Klao har kommit till Antropolis och bosatt sig i dess gamla katedral. Men han får inte vara ensam länge, fler söker sig dit, och vi låter Klao själv berätta:
En dag då jag satt i ett av sidokapellen och läste Bhagavad-gîtâ hörde jag steg i kyrkan. Jag klev upp och varsnade i gången en lång herre, som sakta skred fram och såg sig förundrat omkring. Han var mager, hade yvigt rött hår och bar blygrå, sömlösa kläder som gav ett märkligt intryck. En välskräddad man.

Jag kom honom till mötes; vi blev stående inför sydfönstret med sin glasmålning, föreställande Frälsaren som förkunnar läran. Mannen stod där andaktsfull, pekade på glaset och sa:

- Det är fantastiskt...

- Ja, sa jag. Mycket var trasigt här när jag kom men fönstret var helt. Kanske dess aura skyddade det.

- Dess aura? Nja, snarare finns väl strukturella orsaker...

Detta var Gotsis Fripp, teknikern, ingenjören. Vi började gå längs koromgången och såg in på sidokapellens gamla sarkofager, snidade pelare, glasfönster och annat.

- De gamla katedralbyggarna kunde sina saker, sa Fripp. Men också vi kan bygga monument...

Han syftade väl på det Centralverk han skulle bygga. Där och då tänkte jag att denne man kunde bli en tillgång för vår stad.

Fripp blir omsider stadens chefsingenjör, en analytisk maskinbyggare som pendang till den esoteriske Elander Lysion som jag berättat om tidigare i dessa profiler.

Scenen är beredd, dramat kan börja: ska Antropolis bli ännu en skimrande maskinstad eller ska den bli ett grönskande new age-paradis? Eller ska det hela utmynna i något åter annat, något som bara Jenro Klao har planen till?




(Karl Blechen, Gotische Kirchenruine)

fredag 6 februari 2009

Robert E. Lee (slutet)


Här följer upplösningen på min biografi över Robert E. Lee.

Lee hade lett sina styrkor till seger vid Chancellorsville. Allt såg ljust ut; nu var tiden inne för ett avgörande slag, ett coup de main som skulle avgöra kriget, ett förintelseslag som inringade nords armé och fick dem att erkänna konfederationen som en suverän stat. Syd hade haft ett år av framgångar, man kände sig som frihetskämpar med rätten på sin sida – och för övrigt hade man inget annat val än att våga en stor drabbning, man led av unionens blockad och saknade nords reserver i manskap.

Stridstrumpeten ljöd och styrkorna samlades, och Lee besteg sin trogne Traveller och tågade norrut denna sommar 1863. Målet var Washington och marschriktningen var fiendens armé. I början av juli möttes så sydarmén och nordarmén i trakten av Gettysburg, Pennsylvania. Nu hade nord den fördel som Lee haft vid Sharpsburg och Fredericksburg: förberedd försvarsställning. Lee måste anfalla Meades långa linje på Cemetary Ridge, och det misslyckades så klart. Men han hade inget val, han måsta väga ett försök, för utan anfall kan fienden inte besegras.

Slagfältets herre var de nya gevären, mynningsladdade som musköter men med räfflade lopp. Men generalerna inklusive Lee förstod inte detta, de hade alltid bajonettanfall för ögonen, detta skulle avgöra varje slag trodde de. Så när flankanfall visat sig omöjliga där vid Gettysburg måste man anfalla i centern, och det blev ett stormanlopp känt som Pickett’s charge efter brigadchefen. Det blev kulmen på slaget lika väl som på syds segersvit: ett sista rebel yell, anmarsch i kulregn och druvhagel och led som tunnas ut, och några få som når ända upp på kullen för att vaja med Stars And Bars - och därefter reträtt och nederlag.

Förutom den fantasilösa generalplanen, var möjligen Lees gentlemannamässiga ledarstil bidragande orsak till nederlaget. Det saknades som så ofta en fast hand. Hans order löd aldrig ”ta byn eller dö”, utan mer i stil med ”om det är möjligt, kan du då erövra byn”...

---

Gettysburgs gamla slagfält är idag en naturskön plats, väl ägnad åt turism och filosofiska vandringar. En som vandrat runt där är Kent Gramm, så den som gillar att bry sitt huvud över ”varför” och ”hur kunde det hända”, uppmanas läsa hans ”Gettysburg” (1998). Inbördeskriget var ett lika stort trauma för amerikanen som första världskriget för oss, det förstår man när man tagit del av denna ”meditation on war and values”.

Men det är inte bara Thoreaucitat och stipendieprosa man bjuds, här finns även konkreta fakta. Som att den berömda bilden av ett visst Gettysburgfält bestrött med lik, inte föreställer döda ur 24:e Michiganregementet som det brukar stå. Det rör sig istället om döda från Kershaws Sydcarolinaregemente. Vidare meddelar oss Gramm att nordstatssoldaterna hade bläckhorn av glas, sysdstatarna däremot av lera; en hjärtevärmande handfast upplysning.

En i allo läsvärd skildring av inbördeskriget är annars ”Storm over the land” (1939) av Carl Sandburg, poet och svenskättling. Här finns både överblick och detaljer; vad det sistnämnda beträffar minns man till exempel den sårade pojksoldatens replik efter Bull Run: ”It grows very dark, mother, very dark”...

Slutligen något för den svensksinnade: Alf Åbergs ”Svenskar under stjärnbaneret” (1994), en bra översikt över kriget förutom upplysningar om immigranter och Sverigebaserade frivilliga i detta krig. Dock sätter jag ett frågetecken för Åbergs kritik av U. S. Grants självbiografi; han säger att detta är en död text, endast för yrkesmän. Jag har förvisso inte läst den – men krigshistorikern och generalen J. F. C. Fuller höjer den till skyarna för sin klarhet, precision och strategiska utblick.

Strategi: det var det som skilde Grant från Lee. Lee var en briljant taktiker, en som kunde vinna fältslag i Virginia med omnejd. Grant hade en större uppgift: att föra upp kriget på kontinental nivå och skapa en strategi för seger.

---

Vi hade kommit till slaget vid Gettysburg. Det hela blev ett nederlag, men mitt i eländet visade sig Lees storhet. Han tog på sig ansvaret för det hela och höll huvudet kallt, samlade sig till ordnad reträtt och undkom. Unionens George Meade var nämligen en försiktig general som inte vågade förfölja, han hade vunnit en taktisk seger och var nöjd med det. Lincoln propsade så klart på skoningslös förföljelse, att sätta efter syds härjade skaror, och alla skrivbordsgeneraler brukar säga att kriget hade kunnat avslutas denna eftermiddag om bara Meade jagat efter Lee.

Men det hela var enklare i teorin än i praktiken. Den småbrutna terrängen med skog och öppna partier om vartannat gynnade helt klart den försvarande, vilket i detta fall vore syd. Det var inget europeiskt napoleonkrig detta med öppna vidder och utblick från en kulle, utan ett krig i övervägande skogig terräng som försvårade samband och ledning.

Sydstatsarmén tågade hem och fortsatte striden under Lee två år till. Nu hette motståndaren U. S. Grant, som samtidigt med Gettysburg vunnit segern vid Vicksburg borta vid Mississippifloden. Grant var just den general Lincoln väntat på: äntligen hade han en man som obetingat lydde order, som inte betedde sig som en primadonna, som slogs med det han hade och som inte hade några illusioner om vad kriget gällde - annat än ovillkorlig kapitulation. Detta begrepp har en dålig klang hos den sedvanlige historikern, men vad beträffar detta krig så var ovillkorlig kapitulation nödvändig. Minsta eftergift åt syd hade inneburit ett erkännande av dem som självständig stat, ett godkännande av secessionen som princip, men det var inte vad Lincoln hade i sinnet. Han slogs enbart för ett bevarande av unionen, inga halvmesyrer.

---

Lee och Grant stred nu mot varandra i Virginia, möttes i olika fältslag på våren 1864 som mest hade karaktären av trista hamranden. Lee avvärjde så gott han kunde och retirerade, och det var gott och väl: ”man vann så länge man inte förlorade”. Dock hade Grant sett till att binda Lees rygg genom att sända William Tecumseh Sherman på marsch från mellanvästern mot Atlanten, och därifrån upp mot Carolinastaterna och Virginia. Pressen skulle vara konstant, Lee skulle inte kunna skicka reserver till den punkt som för tillfället var hotat. Han skulle förnekas fördelen av inre linjer.

Detta var en framgångsrik strategi, för på våren 1865 blev Lee tvungen att uppge försvarsverken framför Richmond, där ställningsstrider pågått sedan sommaren 1864. Nu tänkte han tåga västerut för att förena sig med Johnston, som stred mot Sherman någonstans i Nordcarolina. Men det var långt dit, och på vägen ansattes Lees eftertrupper. Så blev det lugnt några dagar – men det berodde endast på att Grant höll på att kringgå Lee i ett försök att omringa honom, hans 9 000-mannaarmé, The Army of Northern Virginia som en gång räknat hela 80 000 man.

Grant lyckades med sin manöver, Lee inringades och insåg att allt var förbi. Han bad att få träffa Grant för att kapitulera, vilket kom att ske vid Appomattox Court House. hans 9 000-mannaarmé, The Army of Northern Virginia som en gång räknat hela 80 000 man.

Grant lyckades med sin manöver, Lee inringades och insåg att allt var förbi. Han bad att få träffa Grant för att kapitulera, vilket kom att ske vid Appomattox Court House. Men innan man gick in på väsentligheter kunde man prata gemensamma minnen från mexikanska kriget. Detta skedde i april 1865. Inbördeskriget var slut och unionen återupprättades, slaveriet avskaffades.

---

Lee var kanske inte den störste general som levat, han gav underlydande för fria händer och Gettysburg var ett rungande nederlag. Men han var briljant som taktiker och vann många eleganta segrar. Och han hade karisma, nästan kunglig utstrålning om ni frågar mig. Han var lång och reslig, hade grått hår och helskägg; det enda som störde bilden var möjligen hans små fötter. Vidare ogillade han att hålla tal, men det är kanske i sig ett kungligt drag; dessa ska ju härska genom utstrålningen i första hand.

Efter nederlaget arbetade Lee som skollärare, och blev genom hela sitt väsen en värdig representant för ett slaget folk. Han såg inte ut som en bruten man, vägrade spela rollen av förlorare. Han sa också att man inte behövde skämmas, man hade slagits för något man trott på. Vad han menade med detta kan man tvista om, men det torde inte ha varit slaveri för han hade själv frigett sina slavar innan kriget. Kanske menade han det mer vaga ”sydstatsnationalism”, att det varit en strid för deras egen unika ”livsstil” som det brukar heta.

Allt annat lika stärktes sydstatarna av detta Lees exempel i nederlagets tid. Man accepterade fait accompli utan att gräma ihjäl sig, så att säga.

Relaterat
Gulfkriget 1990-91
Krigscykler
Min svenska historia
Norge är vårt grannland
Svensk säkerhetspolitik

torsdag 5 februari 2009

Som medeltida kyrkomålningar


"Eld och rörelse" är en bok. Den skrevs av mig och den finns att ladda ner gratis. Du gör det här.




För halvtannat år sedan gav jag ut novellsamlingen "Eld och rörelse", en bok som sakta men säkert funnit sina läsare. Folk har läst den och gillat den, nu senast Karolina Bjällerstedt-Mickos. Hon är författare till trilogin "Till Esperani" (Måni förlag 1998-2004). Hon mailade mig detta och tillät mig att citera det, så varsågoda:
Jag har läst ut din novellsamling nu. Mycket intressant och givande läsning! Så egensinniga historier, omväxlande humoristiska och brutala på ett torrt och drastiskt sätt. Ibland som medeltida kyrkomålningar, ibland som drömspel och ibland som någon film om Vietnamkriget, med känslan av både begynnande vansinne och glasklar tankeskärpa. Alltid med ett ganska abrupt slut, precis som livet. Jag gillade framför allt berättelsen om "Lappsjukan".

Sweet music med andra ord. Mer om boken här.




Relaterat
När man hetsade till krig mot Iran
Carlos Castaneda
Erik Andersson
Camouflage
Stridsmiljö 2500
Bild: Albertus Pictor, Härkeberga kyrka

onsdag 4 februari 2009

Robert E. Lee (del 2 av 3)


"Rebel Yell! Marching Thru' Georgia! Battle Hymn Of The Republic! Forage Cap! Campaign Hat! Battle Above The Clouds, Missionary Ridge, Gettysburg och Chancellorsville!" -- Det har med andra ord blivit dags att fortsätta artikeln om Robert E. Lee. Here goes, del 2 av 3.

Robert Edward Lee föddes i Virginia 1807. Han valde krigarbanan som sin far, gick ut som kurstvåa från West Point och valde ingenjörskåren som truppslag, dåtidens elit. I mexikanska kriget tjänstgjorde han som stabsofficer och spanare, och senare var han chef för West Point en tid. I slutet av 1850-talet tillfångatog han John Brown, en rebell som ville avskaffa slaveriet och som ockuperat arsenalen Harper’s Ferry för detta syfte. Men allt avstyrdes och Brown avrättades för revoltförsök – och fick en visa diktad om sig, den som blev nordstaternas krigssång nummer ett:
John Brown's body keeps a-mould'ring in the grave,
but his soul comes marching on...
Vid krigsutbrottet 1861 erbjöd president Lincoln Lee chefsskapet över nords armé, men Lee avböjde. Han såg sig i första rummet som Virginiabo, och eftersom Virginia redan gått med sydstaterna måste han slåss på deras sida. Han ville inte slåss mot sina barn sa han. Annars ansåg han secession vara en tvivelaktig princip, rätten för delstaterna att utträda omfattade han inte. Men nu var han ju tack och lov soldat, så han behövde inte grubbla utan kunde dra i krig för syd med gott samvete.

Lees far hade tjänat George Washington som kavallerichef, blivit känd som ”Light Horse Harry Lee”. Dennes fru Mary Custis var inget mindre än dotter till Washingtons adoptivson, George Washington Parke Custis. Lägger man till detta att Lee föddes i Virginias Westmoreland County där även Washinton sett dagens ljus, förstår man att Lee framstod som något av en arvtagare till Washington. Syd spelade så klart på dessa strängar i propagandan: man var rebeller likt frihetskrigarna från 1776, stred mot nordstaternas förtryck...

Efter sjudagarsslaget (se del 1 av denna artikel) var Lee hjälte, och nu inleddes syds mirakelår, deras annus mirabilis. Man döpte om sin armé till ”The Army of Northern Virginia” och delade upp den på två kårer, chefade av Stonewall Jackson och James Longstreet. Den förre var hettan, den senare kylan, och i mitten var Lee som ljummet vatten... Skämt åsido hade man här ett slagkraftigt vapen - men det räckte inte för seger, nordsidan hade fler bataljoner och fler kanoner. Men det var nära ett tag.

---

Nåväl. Efter en lätt seger mot Pope (andra slaget vid Bull Run) beslöt sig Lee för att invadera Maryland, en slavstat inom unionen. Målet var att värva rekryter till konfederationen, kanske värva hela staten till sin sak, men även att plundra förnödenheter. Man led till exempel brist på skor. Något jubeltåg blev nu inte marschen in i Maryland, staten kvarstod inom unionen, och operativt höll det på att gå galet när en skriven order hamnade i fiendens händer.

Unionell ÖB var nu åter McClellan. Han läste ordern, men som vanligt handlade han för söligt. Under tiden retirerade Lee till samhället Sharpsburg, där gruppering intogs i nordsydlig riktning mellan staden och floden Antietam Creek. Så vad skulle Mac göra? Anfall mot förberedda ställningar var svåra under detta krig, svårare än förr, men Mac planerade att anfalla successivt i norr, i mitten och i söder; hela linjen skulle engageras så att reserver inte kunde skickas emellan.

Sådan var planen och den sattes i verket 17 september 1862. Förseningar gjorde dock att Lee kunde möta anfallen ett och ett. Det hela blev mer eller mindre en slakt – för båda sidor. Slaget vid Antietam var krigets blodigaste dag sägs det, uppåt 60 000 ska ha dött. Lee förlorade en fjärdedel av hela sin armé, men efteråt kunde han ostörd retirera till Virginia och tillräkna sig en avvärjningsseger. Men president Lincoln tyckte också att det hela varit en hyfsad framgång, så pass att han kunde kungöra en första ukas om slavfrigörelse. Den slutgiltiga emancipationsakten utgavs i början av 1863.

Men för Mac var kriget över, Lincoln ogillade att han inte förföljt Lee efter slaget. Förvisso var McClellan lite långsam i vändningarna, och han vann aldrig någon entydig seger. Han var ingen stor general, men heller inte den blådåre som Frans G. Bengtsson utmålat honom som i sin Grantessä. Near great blir mitt betyg för ”Little Mac”. Han var omtyckt av manskapet, och han byggde framför allt upp nords armé efter första Bull Run, skapade stabsrutiner och underhåll så att den blev ett fungerande instrument även i mediokra generalers händer. Nu följde ju till exempel en sådan figur som Burnside, som besegrades vid Fredericksburg efter ett fantasilöst frontalanfall. Efterföljaren ”Fighting Joe” Hooker var bättre, men vid Chancellorsville, april 1863, trodde sig Lee kunna utflankera denna genom att sända ut Jacksons kår i en kringgående rörelse.

---

Om inte ”om” hade varit: om Lee antagit Lincolns bud och chefat nords arméer – om England och Frankrike erkänt konfederationen – om inte Jackson stupat vid Chancellorsville...

Jackson var onekligen en född krigare, en intuitiv general som utklassat många politiska generaler i Shenandoahdalen innan han blev Lees kårchef. Om han var krigets bäste general vet jag inte, det överlåter jag åt kannstöparna att avgöra, liksom vad som hänt om han inte skjutits ner av egen trupp under slaget vid Chancellorsville.

Vad vi vet är dock att slaget utkämpades i skogig terräng, där överblick och samband var svårt. Men tack vare samma skogsterräng lyckades också Jackson förflytta sina trupper dolt, och han föll verkligen Hooker i flanken och överraskade honom. Sedan sårades Jackson själv efter en spaningsritt och ådrog sig letala skador, men förvirringen var stor på nordsidan och Hooker var redan stadd i reträtt. Hooker själv träffades av en nedfallande bjälke från en altan som i sin tur träffats av artilleri; generalen blev lätt groggy och kunde endast beordra reträtt.

Lee grämde sig över Jacksons död, men i övrigt talade allt för syd efter Chancellorsville. Man red på en segervåg trodde man; det var nu eller aldrig, man måste våga ett avgörande slag, tåga mot norr och slå unionen en gång för alla.
Nästa avsnitt: Gettysburg, krigsslutet och Lees ålderdom; slutsats. Du finner det här.
Relaterat
Min svenska historia
Norge är vårt grannland
Svensk mathistoria
Svensk säkerhetspolitik
Östeuropa - kärnlandet i Eurasien

tisdag 3 februari 2009

Antropolitanska profiler 2: Elander Lysion


Jag satt intill en syrénhäck där några fåglar sjöng. I övrigt såg man en allé med äppelträd, grönsaksodlingar inramade av järnek och en damm där det simmade änder och svanar. Bortom det fanns en liten äng där några ungdomar klädda i vitt kastade frisbee.

Det var en idyll -- men så var det ju också i det berömda Elysia jag befann mig, Elander Lysions enklav norr om staden. Jag satt på uteplatsen till deras restaurang och åt middag med mannen himself, den tunnhårige, något fete gurun. Han var klädd i orange kaftan, med ett broderat enhörning-och-regnbågs-emblem på ena bröstet. Vi hade just avslutad en gräddkokt grönkål med friterad fårost, strimlad paprika och brödkrutonger. Jag drack av det ljusgröna vinet och sa "utsökt". Lysion nickade och sa:

- Vårt kök är berömt över hela stan. Med detta menade han vårt vegetariska kök, ty här åt man inte ens fisk. I Antropolis var annars kött rätt sällsynt; slakterier fanns inte, och det var bara om någon fått tillstånd att skjuta ett rådjur, en hare, en ripa eller annat vilt som kött förekom på våra bord.

Det här är ett citat ur "Antropolis", kapitel 12: "Lysion". Denne Elander Lysion är en viktig figur i "Antropolis"; han är en new age-guru, en lätt byråkratisk bulldozer till guru, med idéer om att tekniken bör vara människocentrerad: meditationsteknik, studieteknik, alternativ medicinalteknik. Han har inget till övers för den pryl- och maskinteknik som ingenjören Gotsis Fripp sysslar med.

Dessa två har var sin enklav i staden, på var sida om floden; Lysion ett tempel i vit korrugal, Fripp ett Centralverk i svart smiss. Mitt emellan de båda, på en ö kallad Sarum, bor så romanens huvudperson, berättarjaget i texten ovan som heter Jenro Klao. Han försöker medla mellan de två, och det för honom ut på en dimensionell resa med hållplatser som Leningrad, Stockholm, Paris och andra metropolitanska städer.




(Bilden föreställer Antropolis "Gamla tempel", en pendang till Lysions "Nya tempel".)

måndag 2 februari 2009

Robert E. Lee (del 1 av 3)


Jag ska här berätta om Robert E. Lee, sydstaternas ÖB under inbördeskriget. Det blir en artikel i tre delar (länkar följer). I detta första inlägg talas om det så kallade sjudagarsslaget som räddade Richmond och grundlade Lees segerbana.

Det kan inte bli mer dramatiskt än så här: fienden närmar sig huvudstaden med en jättehär och en ny general kallas in för att reda upp det hela. Den nye tar kommandot och säger ”skall ske” - och i ett sju dagar långt slag pressas fienden tillbaka, angriparen jagas på flykten och land och stad är räddade!

Detta var precis vad som hände utanför Richmond, Virginia, sommaren 1862. Amerikanska inbördeskriget hade pågått i drygt ett år. Sydstaterna med sin slavbaserade ekonomi hade brutit sig ur unionen, och man hade vunnit en symbolisk seger vid floden Bull Run i Virginia, juli 1861. Men nu närmade sig McClellan med en professionellt uppbygt armé, där underhåll och reserver var väl organiserade och planen var snillrik. ”Little Mac” som denne nords ÖB kallades, George Brinton McClellan, tänkte nämligen angripa konfederationens huvudstad från söder, från kusten, för därmed slapp han rycka fram genom de dåligt kartlagda skogarna och snåren som låg landvägen mellan Washington och Richmond.

Armén skeppades in, seglade iväg och lastade ur på Yorktownhalvön, känd från frihetskriget. Framstöten mot Richmond började och syds ÖB Joseph E. Johnston sårades. Då fick president Jefferson Davis upp ögonen för Robert E. Lee, som dittills bara varit rådgivare samt loj befälhavare i västra Virginia. Lee saknade förmågan att avskeda folk, han hade en gentlemannamässig ledarstil som även kom att prägla hans generalskap – på gott och ont.

Men nu fick Lee befälet över syds huvudarmé, och nu började det hända saker. I juni hade Mac nått alldeles inpå Richmond, konfederationshuvudstaden, men hans nordflank var alldeles för utdragen och Lee började planera ett anfall mot denna. Han begav sig så ut i fält och gav order om motanfall, och därmed började vad som kom att kallas sjudagarsslaget.

---

Första stridsdagen hände emellertid något oväntat: Mac anföll! Men det var bara ett sonderingsanfall och de konfedererade höll ställningarna. Nästa dag höll också på att gå dåligt, för sydstatsgeneralen Thomas ”Stonewall” Jackson kom inte till sin avdelade plats. Men vid orten Mechanicsville anföll en annan av Lees kårer, man stormade fram i sina ljusgrå uniformer och jagade bort unionisterna i sina traditionella mörkblå. Syd vann slaget men till höga förluster, så som det generellt var i detta krig: sedvanliga anfall var kostsamma, något som generalerna inte riktigt lärt sig. De nya, räfflade gevären hade längre skottvidd än musköter, 6-700 mot 1-200 meter. Detta gjorde stormanfall över öppna fält till rena prickskytteövningar för försvararen.

Lee hade börjat hugga in på Macs nordflank, men den senare insåg detta och retirerade ganska ordnat, ja ända till slagets sista dag som var den 1 juli. Och går vi till dag tre, den 27 juni, så var den en avgjord framgång för syd: Jackson var äntligen på plats och unionens försvarslinje genombröts. Varför Jackson sölat finns det förklaringar till: dels hade han en lång väg att färdas till skådeplatsen och dels opererade han aldrig på söndagar, vilket nu kom att sinka honom: fyra dagar före slaget stannade han och höll gudstjänst! Han var i denna fråga mer fanatisk än själve Jeanne d’Arc, som var pragmatisk och ansåg att måste man strida på en söndag så måste man...

Även framme vid Richmond tog Jackson onödigt mycket tid på sig, men det kan ha berott på dåliga kartor. Trots att det var vänskaplig mark var terrängen med sina skogsdungar, åkrar och ängar dåligt kartlagd; vita fläckar kunde exempelvis tas för fält, men när man kom dit upptäckte man bäckar och sankmarker – fatalt.

Slaget fortsatte och McClellan retirerade ordnat, han blev inte avskuren vilket var en bedrift i sig. Lee hade velat inringa honom för att avsluta kriget i ett enda stort cuop de main, men det lyckades inte för någon general under detta krig. Störst chans hade kanske Meade efter Gettysburg, som vi ska se.

Sista dagen i detta sjudagarsslag intog Mac ställningar på kullen Malvern Hill, och Lee kunde inte driva bort honom därifrån. Kostsamma anfall gjordes men de slogs tillbaka. Förlusterna var digra för Lee och hade varit så hela veckan, men kampanjen som helhet firades som en seger av konfederationen. När den började låg fienden inpå huvudstaden med en välutrustad armé, och när den slutade var han bortjagad 40 km därifrån, slickande sina sår. Macs armé skeppades så hem bit för bit, och sist fråntogs han befälet över den. Men han skulle möta Lee på slagfältet igen.
I nästa avsnitt: Lee före inbördeskriget samt krigets fortsatta förlopp; du finner det här. Bilden ovan är förresten av Karl Blechen, "Interior Of A Palm House" som jag valde bara för att den är snygg.
Relaterat
Amerikanska generaler
Antikens Grekland
Folkrätten i krig
Finland efter 1945
Gulfkriget 1990-91

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (60) aktufall (20) alga (3) Andersson (2) Antropolis (20) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (61) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (7) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (116) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (98) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (100) small candies (142) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (63) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)