onsdag 30 december 2009

Dikt: Uppsalasommar


Jag är en musisk man, poetisk som få: vart ord jag säger är en sonett, vart bräkande en alexandrin. Allt jag rör vid blir poesi, sång, svävande lyricismer och förtrollande runosång, mumlande och rumlande över nejden från Eriksberg till Gamla Uppsala.

Jag är Uppsalapoet och skald, rörs till sång av denna teglade, stensatta, grönskande plats som är Vår Lilla Stad. Mest gillar jag sommaren när allting savas och bakas, blommas och flummas, festas och mestas, så därför tänkte jag idag bjuda på följande poem från början av 2000-talet. Den skildrar kort sagt Uppsala om sommaren, sakligt sjungande om det och det och interfolierat med Kâlidâsas rader ur "Ritusanghâra", Årstiderna och dess kapitel om högsommar, "Grîshma". Var så artig.

- - -

Dagar som dessa förvandlas staden till Indien
sadâvagâha-kshata-vâri-samcayah
med en katt som söker svalka från solen under en bil
raver mayukhair abhitâpito bhrisham
och värmedaller över järnvägsspåren
nirîkshya bhinnânjana-samnibham nabhah
och rötmånadslukt i parkerna
sabhadra-mustam parishushkha-kardamam.

Sådan är vår stad denna årstid, ett veritabelt Indien.

Tänk dig bara solgasset över Vaksala torg
trishâ mahatyâ parishushka-tâlavah
och ett störtregn som får källare att svämma över
navodakam vipânduram kîta-rajas-trinânvitam
och solen som blänker i vattendroppar i gräset
mudita iva kadambair jâta-pushpaih samantât
och ljumma kvällar med pulsen från Club Dacke
dinânta-ramyo, ’bhyupashânta manmatho
- den varma årstiden har kommit, min kära!
- nidâgha-kâlo ’yam upagatah priye!

måndag 28 december 2009

Folkrätten i krig


Folkrätt, krigslagar: detta är ett centralt tema i dagens krig. Men redan i Bibeln omtalas krigslagar.

Jag tänker ofta på den där Lynndie England som efter Abu Ghraib-affären fick bära skulden. Hon var en vanlig amerikansk nationalgardist som plötsligt hamnat i krig, blivit fångvaktare och som sådan begått brott mot krigslagar. Att det fanns sådana lagar, till exempel om hur krigsfångar ska behandlas, det hade hon ingen aning om. Hennes militärpoliskompani hade inte fått den utbildningen hemma i USA, under det fredens 90-tal då hon tog värvning.

Ni mina läsare läsare känner så klart till att det finns krigslagar och folkrätt. Men som den magistrala typ jag är tänkte jag här informera om vad folkrätt är, främst genom att ge exempel ur Haag- och Genèvekonventionerna - här i denna nätta artikel. Nätt? Jodå, den har bara fem (5) avdelningar, klart och tydligt numrerade.

Jag går igenom lite av vad Haag och Genève säger. Och på slutet ger jag den ideella grunden för detta att vi överhuvud har krigslagar. Vad är det egentligen som fått oss att ålägga oss själva dessa begränsningar i krigföring; är inte målet med krigsoperationer att besegra fienden till varje pris?



1.

Redan Bibeln omtalar krigslagar. Till exempel ska en stad man belägrar först erbjudas fred. Vidare må fruktträd inte huggas ner utan dess frukt må njutas. Fruktlösa träd däremot får huggas ner och användas till skansar. Om detta i Första Mosebok.

Fruktträd ska skonas: ”De äro ju icke människor som skola belägras av dig.” Detsamma säger modern folkrätt: civilbefolkning och civil egendom utan militär betydelse får inte bekämpas. Därför ansåg till exempel advokater under Gulfkriget 1991 att Bagdadmonumentet med de där händerna hållande varsin sabel, bildande en port eller triumfbåge, inte fick bombas. Försvarsminister Cheney sa misstroget apropå detta: ”Lawyers running a war...?” Men det är precis vad folkrätt innebär, advokaterna måste få ett ord med i laget.

Civila objekt ska skonas anser modern folkrätt, striden ska inriktas på fiendens armé – dock ej på hans sjukvårdare och präster. Fientlig gerilla och motståndsrörelse må dock bekämpas, om de strider med öppna vapen, har befäl och något slags kännetecken buret synligt. Men om de inte har något dylikt, någon armbindel eller kokard; om de beter sig som Viet Cong som stred helt civilklädda som bönder i svart pyjamas, får man inte bekämpa dem då? Inte enligt folkrätten. Viet Cong utnyttjade så klart detta, man bröt mot regeln om igenkänningsmärke för att kunna verka dolt. Därför var denna gerilla själv delvis ansvarig för att så många civila kom i skottgluggen under Vietnamkriget.

Regler för gerilla fanns annars i Haagkonventionen 1907. I dess paragrafer förekom bland annat detta med öppna vapen och lydighet för krigslagar hos alla stridande parter. Om en gerilla däremot inte följde dessa regler hade en reguljär motpart rätt att ta gisslan, vill jag minnas; en dunkel, omstridd punkt detta.

Haagkonventionen säger vidare att man inte får såra eller döda en fiende som gett sig. Man får inte använda mer våld än nöden kräver, ej heller förklara att pardon inte kommer att ges. Hitlers ”Kommissarieorder” inför Operation Barbarossa, där det sades att påträffade sovjetiska partikommissarier ur Röda Armén skulle avrättas på stället, var alltså emot krigslagarna.

Haag har även regler för spion. Spion är här lika med en smygare, en påträffad fiende som döljer sig i civil klädsel eller i det egna landets uniform. Synligt buret emblem eller öppet buret vapen krävs för att bli behandlad som kombattant, annars har man rätt att likvidera honom/henne. Så kallade fjärrspanare, självständigt verkande jägarsoldater i uniform har å sin sida rätt att behandlas korrekt, som krigsfångar.

Civilbefolkning i ett erövrat land ska respekteras; som erövrande armé har man ansvar för dem. Plundring är så klart förbjuden, även om rekvisitioner och arbetsbeting för ockupationsmaktens behov må avfordras. Men dylika arbeten får inte vara kopplade till operativ, fältmässig verksamhet.



2.

Detta var sådant man finner i Haagkonventionen av den 18 oktober 1907. Ett annat centralt dokument är Genèvekonventionen av den 12 augusti 1949, som bland annat nämner behandling av sårade. I mån av tid må till exempel även fiendens sårade behandlas. Sjukvårdsförband och sjukhus får inte anfallas, men skyddet upphör om man exempelvis grupperar vapen under dess täckmantel. Sjukvårdare får använda sina vapen för självförsvar eller för försvar av sjuka och sårade.

Genève har även stadgar om krigsfångar, aktuellt efter Abu Graib 2003. Principen är att krigsfången inte är lovligt byte för envar fiendesoldat; fången är istället i den fientliga maktens våld och i rätt till dess beskydd. En sant kunglig tanke detta.

I själva behandlingen ska fångens integritet värnas; grad, nummer och namn plus födelsedatum är allt denne behöver uppge. Fånge får behålla skyddsmateriel som hjälm och gasmask medan vapen, fordon, militärutrustning och militära handlingar må tas ifrån honom. Fånge ska behålla sitt ID-kort.

Fånge får förvisso användas till arbete, dock ej till militärt sådant.

Detta läser vi i Genèvekonventionen. Vad mer finns där? Vad mer som kan vara aktuellt för, säg, en svensk hemvärnsman som aldrig tror han kommer att hamna i krig, likt Lynndie England och hennes kolleger aldrig kunde tro att de 2003 skulle vara i Irak och vakta fångar? – Generellt kan man säga, till en eventuell framtida kombattant som vill undvika ett nytt Abu Ghraib: var som folk, ha kristna ideal, humana ideal. Du må komma att bryta mot dem – men du måste ha ideal! Annars riskerar du, kort sagt, att bli en usling och kriminell.



3.

Lynndie England och hennes kamrater gjorde sig förvisso skyldiga till tortyr, vars alla varianter är förbjudna i Genèvekonventionen. Vidare får man inte straffa krigsfångar för begången flykt, endast disciplinstraff må förekomma. Vid eventuell rättegång ska fånge ha utsedd försvarare.

Sist kan vi nämna något om detta med skydd av byggnader, alltså respekt för icke-militära artefakter vilket Bibeln som sagt redan var inne på. Genèvekonventionen rekommenderar en ockupant att klä byggnader i sandsäckar som skydd mot granater och bomber. Konstföremål bör förvaras i skyddsrum. Varje soldat ansvarar för att hejda onödig förstörelse. Återigen: plundring förbjuden.



4.

När jag gjorde värnplikten på 80-talet fick vi boken ”Svensk soldat”, som hade en sammanfattning av de viktigaste krigslagarna. Bland annat stod det: ”Behandla sårade, sjuka och skeppsbrutna lika, oberoende av om de tillhör våra styrkor, fienden eller civilbefolkningen.” Detta är i min bok en sant kristen paragraf. Jesus sa ”älska varandra som syskon” och krig är nu ingen kärlig verksamhet, men om man är tvingad ut i krig bör man ha dylik humanism för ögonen. Den är en alltid gångbar generalklausul. Man ska vara ridderlig; behandla fienden med öppna vapen och ge honom pardon när han gett sig.

Använd inte mer våld än nöden kräver, sa jag tidigare. Vad spelar det för roll, invänder du kanske, då man jämnar städer med marken? Då städer raseras med bombflyg och – förbjudna tanke – atomvapen förvänder alla begrepp om humanitet och syskonskap? Men det ansvaret faller på dem som beordrat insättandet av dessa vapen; som individ och enskild soldat ska du ansvara för det du har inflytande över. Här finns inga undanflykter: du har en fri vilja om än du befinner dig i en stridszon. Du måste lyda order, sant, men uniformen befriar dig inte från detta att ha ett samvete. Det finns saker man kan påverka även om man är en enskild soldat. Som att avstå från att förnedra fångar, avstå från att plundra dem på deras personliga tillhörigheter och dyrbarheter, avstå från att förstöra fiendens civila byggnader – samt avstå från att hugga ner hans fruktträd i ren förstörelselusta.

Och skulle man till äventyrs beordras tortera fångar osv, så är det magstarkt att av mig här i fredens trygghet kräva ordervägran. Jag kan istället säga: i ett sådant fall får man väl lyda order – men privat, i sitt samvetes anteckningsbok, notera: härtill är jag nödd och tvungen, för om jag inte lyder blir jag torterad (bestraffad). Den som ansvarar för denna olagliga verksamhet är den som gett ordern, inte jag.



5.

Som kombattant måste man som sagt ha ideal. Man måste kunna skilja slaktarkniven från svärdet. Å ena sidan stridsmannen, å andra sidan dråparen. En soldat utan ideal är över huvud taget ingen soldat, han är en våldsverkare och kriminell.

Vi måste omhulda krigslagarna, räkna oss till godo att det finns en rättslig tradition på det här området. En tradition som ytterst är kristen; kalla den ”humanistisk” om ni vill men modern humanism har kristna rötter (och är de inte kristna så är de allmänreligiösa). Till och med under andra världskrigets mörkaste dagar iakttog man krigslagarna, även i diktaturerna. Man begick parallellt många brott (judeförföljelse etc) – men man hade dessa lagar, man följde dem mutatis mutandum och man var immanent medvetna om dem. De utövade sin kraft genom sin blotta existens. Detta är vad jag kallar makt, andlig makt.

Relaterat
Finland efter 1945
Krigscykler
Min svenska historia
Norge är vårt grannland
Svensk säkerhetspolitik

söndag 27 december 2009

Prosaskiss: Detta är mellanzonen


Mellandagsmakten lägger sig som en dimmig aura över öde nejder. Ingen människa syns till, alla ligger utslagna i julmys bak barriakder av TV-apparater, julskinka, tomma kartonger och frasbak av trasigt presentpapper. Över allt sammans välver sig himlen blek som en klorindopad sappör, grävlastare och småtraktorer plöjer upp gator i snön och sparkstöttingar glider osedda nerför isande backar.

Så är det minsann, det är en öde vinter i ingenmansland. Och vad passar då bättre än att publicera en dikt jag skrev 1992 om Uppsalas öde mellanzon om hösten, ja det är höst här och det får ni tåla -- en höstdikt om öde sus i betongkulvertar, gyllene ljus från motorvägen och flippfladder och fladdermuspladder natten lång.

En dikt om mellanzonen om mellandagarna, är inte det lämpligt så säg? En dikt om det där fysiska ingenmanslandet mellan centrum och stadens utkant, publicerad i det kronologiska ingenmanslandet mellan jul och nyår. Here goes:

Mellanzonen, detta gränsland mellan centrum och periferi, denna värld i sig, detta tillstånd, detta limbo...

Här är det alltid natt. Här kan man se skolgårdar där skriken förefaller att ha tystnat för alltid, här kan man se slottsliknande villor som döljs bakom täta granhäckar, här kan man se gudsförgätna caféer vid små torg som aspirerar på satellitstatus....

Här kan man se ödetomter som genom en ödets skickelse undgått planerarnas argusögon och därmed antagit karaktären av nollplatser, här kan man se motorvägar med system av viadukter och kulvertar som badar i gyllene ljus natten igenom, här kan man se cykelbanor som försvinner i det grönskande mörkret av en allé och här kan man se värmeverk och transformatorer med valmade tak och konstfullt murade tegelfriser.

Här kan man vandra runt, synbarligen i evighet – men allting slutar vid en långsträckt esplanad, där gatlyktorna speglar sig i den regnvåta asfalten, där trafikljusen tycks ha fastnat på rött och där fallna löv virvlar bort i fartvinden från en passerande bil.

Dikten finns att läsa i denna pdf. Den heter "Grönt ljus" och är en diktsamling av mig. Här återger jag en recension av den ur bloggen Café Exposé.

fredag 25 december 2009

Ur amerikanska flottans minnen


Jag sitter här och tänker på amerikanska flottan, även känd som U. S. Navy. Kring den finns det ett antal anekdoter, som den där en viss kommendör Perry skådade fienden. Det var i 1812 års krig på någon av De Stora Sjöarna, och när han siktade fiendefartyg vid något tillfälle sa han: ”We have seen the enemy – and he is ours.”

Han var med andra ord säker på seger. En parodiering av detta gjordes sedan av tecknaren Walt Kelly 1953 i hans serie Pogo: ”We have seen the enemy – and he is us”...

En annan anekdot som senare parodierats utspelades på Pearl Harbor 7 december 1941, dagen för den japanska attacken. Det var en söndag och någonstans på Oahu höll ett korum på att förberedas. Men när japanska plan blev synliga i skyn reagerade militärpastorn ifråga blixtsnabbt; han rusade efter en kulspruta som fanns i närheten, la den på predikstolen och började beskjuta planen! Händelsen blev vida känd och gav med tiden upphov till visan ”Praise The Lord And Pass The Ammunition”, en slogan som för sin del redan användes av Cromwell i engelska inbördeskriget.

Det var ju kul i sig men parodin ifråga kom senare, under Vietnamkriget. Det var när någon prästman uttalat sitt stöd för kriget som någon gjorde en karikatyr av honom i full ornat och med bajonettgevär i högsta hugg, med bildtexten: ”Pass The Lord And Praise The Ammunition”...

(Bilden visar USS California under andra världskriget. Skeppet sänktes faktiskt i Pearl Harbor men räddades och kunde tjäna kriget ut.)

onsdag 23 december 2009

Jul på Marmorvägen


Julen här i mitt residens firas med sedvanlig intensitet. Det är luad ål, krappad lack, syltad sill, harangerad hare och prylbakad prussiluska, och därtill fettglänsande fetischer, rappade ruttiglutter, spänstiga sporader och glimmande glissandon.

Ja - men oändligt mycket mer än så - änglalik strålglans!

Det är stilla natt och heliga natt, krubba och stjärnhimmel, körsång och stämsång, White Christmas på fyrkanalig stereo och Carolas, Lill-Babs, Stexas, Hexas, Tex-Mexas och alla andras jular i ständig skiftgång på min CD-växlare.

Det är med andra ord jul och full fart. Och i morgon ser jag fram mot sångnumren och all den andra musiken i Kalle Ankas jul och i Karl-Bertil. Som jag skrev häromåret:

Det är musiken som gör "Kalle Anka önskar god jul" och "Karl-Bertil" så minnesvärda, tonerna är perfekt integrerade med scenerna. Som jiggen som kickar igång en bit in i "Husvagnssemester"; allt sjunger och svänger till musikens rytm. En jigg är det väl också som spelas i "Snövit"-klippet; jag diggar särskilt ensträngssolot på mandolin.

Och så bluesen i Karl-Bertil! Scenen på ölcaféet när han delat ut alla klappar kommer ju utsökt till ro med några pianoackord, signerade Helmer Bryd. Och Dompans sax ljuder elegiskt över hustaken - men det är inte en klagosång, nej långt därifrån, för som Malmberg säger: "I blotta ordet 'klagan' bor silverflöjter"...


Detta skrevs 29/12 2007 för övrigt. Här på bloggen.

Och med det återstår inget annat för mig än att önska GOD JUL!

måndag 21 december 2009

Dikt: Mannen från Mandala


Jag tänkte skriva en dikt på temat mandala, en cirkel symboliserande helhet, vila, ro och fullhet. C. G. Jung var för sin del mycket inne på mandalan som sinnebild, han såg den som en arketyp.

I följande dikt tar jag fasta på mandalan som målet, en "happy place" man alltid kan återvända till. Dvs försätta sig i mentalt närhelst man önskar.

Jag är en man,
en mandala-man,
sitter mitt i mandalan
som bara jag kan.

I min egen krets
finns bara mitt jag,
men alla mänskor har förvisso
sin egen mandala.

Så sätt dig ner
och finn gudomlig ro,
tona in på kosmos' helhet
i mandalans mitt.

Universums mitt
är du likväl som jag,
sådan är stilen
i min metafysik.

Mandalan är min
lyckliga plats,
mitt virtuella paradis
jag alltid har med mig.

Jag kan alltid sätta mig
mitt i denna plats,
andas fritt och lätt som få
och uppnå helheten.

Vad mer säger jag?
Mandalan är min;
jag är mandala-mannen,
mannen från Mandala.

söndag 20 december 2009

Dikt: Satanspolka


Det lackar mot jul, allt är trevligt och mysigt och hemtamt och fridfullt och så, ja känner ni inte FRIDEN krypa fram och svepa in er i sin varma filt? Seså, kämpa inte emot, ta en kopp glögg och se tillbaka på ett fint år och en fin genenskap, och en fin framtid i EU:s och NATOS hägn - NATO som bombar fram fred i Afghanistan och Irak, en miljon döda är för dem ett bra pris för fred och demokrati och godhet i oändlighet amen.

Fin jul, lagom glädje, smått-gott i bägaren och sockerskålen. Jaja men tänk också på andra stämningar, friden över POMPEJI, fluffiga moln på drift över ruinerna där skriken tystnat för tillfället. Pompejus Pompejanus, svavel från skyn och eldstorm över bukten. Vi bjuder upp till dans i dimensionen, Shiva Natarâja leder långdansen i ett hav av flammor, Satanspolkan går och Horgalåten ljuder i natten, makabra danser till fet mans ära:

Satanspolka – dödsdans – danse macabre –

Orkestern spelar upp.

”Den västerländska kulturens svanesång”.

Dissonanser och harmonier om vartannat,
ett ledmotiv som fulländas, tvärvänds
och körs baklänges.

Det blåser upp till storm:
- ... torrento!
- What’s he saying?
- There’s a storm coming up.
- I know.
(”Terminator I”)

”Bryt ut, efterlängtade oväder!” (Chateaubriand)

Stormavstånd.

Soundtrack till undergången:
satanspolka – dödsdans – danse macabre.

lördag 19 december 2009

Basil Mathews: Jesu liv


Antingen skriver man en roman eller en faktabok. Däremellan existerar ett ingenmansland.

Så är det, sådan är lagen. Man kan ha sitt favoritämne man fördjupar sig i, säg något historiskt skeende eller en historisk person. Man forskar så om detta ämne och sedan drar man åstad och gestaltar det antingen dramatiskt eller faktuellt. Det blir antingen en roman/pjäs/dikt eller en avhandling/faktabok/monografi. Om man till exempel har litterära, fiktiva ambitioner så måste man acceptera vissa begränsningar, vissa saker som "goes with the territory". Man får till exempel inte som Basil Mathews skriva om Jesus i Kapernaum att "han bosatte sig i ett hus, möjligen tillhörigt Jakob". En sådan vis formulering må gå an i en avhandling men i en dikt måste man DIKTA. Man måste säga: "Han bosatte sig i Jakobs hus", punkt, vare sig man har full täckning för det eller inte. "Diktaren stiftar verklighet" som Jünger säger.

Fattar man inte detta, är man så petnoga med faktastödet måste man överge diktarkallet och skriva en faktabok istället.

Så Mathews' "Jesu liv" (1934, "A Life Of Jesus" som ni skymtar på bilden ovan) rör sig med vissa skönhetsfläckar, vissa rader som röjer den tvehågsne pedanten. Pedant får man vara även som romanförfattare, visst, med vad gäller de fakta man levererar så måste det passa med fiktionsformen. Är man osäker så är det ju bara att låta dem utgå.

Romanen baseras som alla förstår på Evangelierna. Är det någon vits att läsa den då istället för dessa? Nja, det blir med nödvändighet lite mångordigt. Men som slösäsning kan det kanske gå an. Utöver det har Mathews besökt Det Heliga Landet och studerat terräng, historia och naturgeorgrafi så man får en del kött på benen, man får veta mer än som står i Bibeln. Som att Jordandalen ligger väldigt långt under havsytan och att Jesus således klev uppför väldiga berg när han skulle från den regionen till sin hembygd. Mathews förkroppsligar en resa som i Bibeln bara beskrivs med typ "han begav sig från floden till sin hembygd".


Det är mycket realistiskt och jordnära. Stallet som Josef och Maria bodde i vid jul beskrivs ingående, baserat på den antika stalltyp Mathews sett i regionen. Sedan måste Mathews ibland dikta fritt, som när det gällde vad Jesus gjorde från det han var 12 till det han var 30, och här blir det lite fånigt med snickerijobb och annat jordnära. Och att i inre dialog skildra Jesu andliga utveckling går över Mathews horisont. Denna fas är en gåta som endast mystiker kan närma sig och Mathews är ingen mystiker.

Men det är en ärlig roman, en välresearchad roman. Gränsen till faktuell biografi är ibland suddig som jag försökt visa men som helhet ror Mathews iland med uppgiften. Evangelierna är ännu oslagbara men att skriva en roman om "The Greatest Story Ever Told" är ju något man måste buga för, även som misslyckande kan det ha sitt värde.

För övrigt finns det fler författare av historieromaner som korsat gränsen till det alltför faktuella. Tänk Alistair Maclean som i "Mot Fort Humboldt" har ett appendix där han nämner "fakta som gör denna roman sannolik", som att Winchestergeväret kom 1873 och lite annat. Det känns som en onödig eftersläng av en diktare som inte vågar DIKTA. Romanen i sig funkar ju rätt bra, varför då komma med magistrala faktabitar på slutet? Detsamma gäller Ohlmarks "Striden om strutkronan" om ett fiktivt kungariket Skåne; en sådan diktskapelse är OK, man köper den, men på slutet finns där ändå ett bihang med historiska fakta som ska göra oss än mer övertygande om upplägget. Det blir vi inte. Dikt är dikt och fakta är fakta och i fall som dessa måste man respektera gränsen.

Relaterat
Ballard: Super-Cannes (2000)
Borges: Ficciones (1945)
Coleridge: The Rime of the Ancient Mariner (1798)
Sagor
Svensk litteratur: traditionell
Illustrationen överst är av Gustav Doré, föreställande scenen när Jesus efter korsfästelsen visade sig för två lärjungar på vägen till Emmaus.

fredag 18 december 2009

Dikt: Jag önskar


För ett tag sedan sa jag att jag pulade med en diktsamling. Jag samlade dikter jag skrivit genom åren, slog i gamla pärmar och inlägg och letade guldkorn, skärvor av det eviga ljuset att lysa vägen för er mina bröder och systrar.

Nu är samlingen klar. Grovgallringen är gjord och redigeringen återstår, utrensningen och finputsningen. Generellt kan sägas att boken kommer att innehålla haikus, "Re: kapitulation", "Guld" och lite annat smått och gott som förekommit här i Galaxen. Kolla här om ni vill se dessa.

Men för dagens inlägg ska jag bjuda på något annat, något unikt, något som inte förr mött era ögon. Så vad blir det då? "Bullar, pilsner och korv?" "Läbydagar"? "På min gata/Studentvägen 10"?

Nej, det får bli en sant melodisk sak betitlad "Jag önskar", skriven i slutet av 1990-talet. Jag har inget mer att säga om den att den börjar nu, read and weep:

Jag önskar jag vore författare
så att jag kunde sätta ord till sådant jag minns
fästa det på papper.

Jag är nu inte författare
men jag kan ju försöka.

Ta till exempel det där grustaget uppe i backen
är det inte fängslande så säg
genomgrävd sandås
skymmande skog
ljunghed, grusväg
mulet väder
berg i dagen –

eller den där gatan
det är natt
det är gatljus
det har regnat
gatljusen speglar sig i asfalten –

eller den där betongsilon
presiderande över en stad
gåtfulla fönster högst upp
mattgrå betong
där skulle man bo
som i ett elfenbenstorn
ha sitt boende
ett enkelt rum
och ett enkelt bord
med en enkel skrivmaskin
utsikt över nejden
see for miles
bakelithölje
trasmatta
linoleumgolv
betongväggar –

eller en öde vindpinad slätt
vid horisonten en strimma ljus
en bondgård
en hund som skäller –

eller en tågresa genom natten
städer passerar förbi vid horisonten
man somnar och vaknar på morgonen upp
i en stad
går ut vandrar
längs öde boulevarder
kommer till havet –

eller den där rastplatsen längs den där vägen
stockmöbler
vindskydd
man stannar till där med sin bil
kliver nerför en trappa till en å
korsar denna
och vandrar vidare på andra sidan
kommer till en trädlös mo
torr grå mossa
vandrar upp på en kulle
och ser en skimrande stad
vid horisonten
sandstensfasader i aftonljuset
man går mot staden
går in i ett hus
lägger sig att sova
vaknar upp med en kvinna
vid sin sida –

eller den där staden
med balkspärrar vid infarten
draktänder
tillplattade berg
grå garagelängor med tak av tjärpapp
restricted area for foreigners
skyddsområde
rayon interdit
schützgebiet –

eller de där områdena
med tilloppskanaler
dammar
reglerade sjöar
dränkta byar
samhällen under vattenytan
undervattenshus som för evigt
ska stirra ut över undervattensnejderna
med sina spröjsade fönster
fiskar som går i stim
över taknocken
sjögräs som vajar på gårdstunet
sjöstjärnor inne på salsgolven
gammelgäddan som kikar ut
under en lagårdsdörr
gubben som ror i en båt
uppe på sjön
lägger ut en mjärd
och tänker
”där nere bodde jag
i tjugo år”.

torsdag 17 december 2009

Krisverksamhet


Häromdagen när jag skulle laga lunch hade jag slut på gurka.

Det var slut på gurka: jag stod inför en kris, måste lösa en svår sits. Hur skulle jag nu kunna njuta av min alkemiska risrätt till vilken jag alltid äter kall, tärnad gurka?

Jag bet ihop och klarade mig utan gurka, det fick räcka med strimlad morot som tillbehör.

Sådant är Svenssonlivet: ett äventyr året om. Faktiskt blir jag sällan utan gurka, jag brukar planera så att den räcker. Men denna gång gjorde den inte det och det gav upphov till en smärre kris.

Det var en kris, jag blev involverad i krisverksamhet. Andra som sysslar med krisverksamhet är soldaterna, befälen, frontofficerarna. Att vara befäl i fält är att ägna sig åt krisverksamhet: man måste hela tiden lösa oförutsedda problem - och tiden är knapp - och ett beslut måste komma nu.

Man måste tampas med problemen, lösa svåra sitsar. Det hela formuleras kongenialt i min webbroman "Camouflage":

Väl framme i den nya ställningen, med det gamla kompaniet avtågat, slog tio granatlag ner, slog sönder värn och spred död och förintelse. En liten välkomstpresent, resulterande i skrik och skrän, sårade en masse. Vad gör du, Camouflage, åt detta? Du som mirakulöst klarat dig? Ropar du på sjukvårdare, griper du själv in och förbinder sår?

Sedan blir man avskurna, inga fordon att tillgå för reträtten. Camouflage finner sig dock och beordrar plutonsvis reträtt med hopp om att kunna genomsippra linjerna. Det blir smygande genom kulvert i mörker, reträtt med 20 sårade varav tre skriker i högan sky, röjer plutonen; vad göra? Du, Camouflage, måste besluta. Kaptenen på skutan, basen för basset. Slå dem medvetslösa eller skjuta dem och lämna dem? Morfin finns inte.

Fienden i bakhasorna, man når en flod, hur ta sig över? Simma, men de sårade då?


Sådan är frontofficerens vardag. Läs mer om det hela här där du finner romanen "Camouflage" för gratis nerladdning. Generös som jag är länkar jag alltså gratis till denna pdf som du kan accessa utan särskilda koder eller program, bara klicka på "spara som" från arkivmenyn och tanka ner den på din hårddisk. Sedan kan du läsa den och piratutge den hur du vill, kör i vind, copyrighten är ändå min.

Och vill du ha smakprov på enstaka kapitel ur romanen så kolla här eller här.

(Charles Moore, Piazza d'Italia, New Orleans)

onsdag 16 december 2009

Lennart Svensson: Kristallskeppet (novell)


Härmed en novell från Etherion, den eviga staden. Berättare är en viss Dryber Stax, Kontrollör vid stadens Centralverk.

Stax berättar om ett besynnerligt skede i stadens historia, om en viss högtid som beseglar stadens öde och gör dem alla till dansande stjärnor. Det är en berättelse om ande och teknik, kontroll och meditation, färger och former.

Så nu ger vi ordet till Dryber Stax och låter storyn börja, storyn vid namn "Kristallskeppet".




Det var festligt värre den där dagen. Det var, kort sagt, festivitas. Det var fest!

Orkestrar spelade, barn jublade och en procession avgick från Tempelplatsen ner till hamnen. Folk stimmade, skepp i hamnen tutade och bogserbåtar lät flodsprutorna gå i korsande mönster. Hamnen var full av liv men det talades också om Kristallskeppet, ett fartyg från Högre Dimensioner som skulle anlända denna dag. Anlända för att ta oss med. Vart? På äventyr, bort från vår stad, bort från Etherion det ljuva, nerför floden, genom länderna och ut på galej på gränslösa hav.

Men nu var det festens dag, en celebration av att kampen mellan teknik och ande var över, en strid som rasat länge och väl men nu bilagts. Det var en fest för öga och öra, allt flödade samman i diskret harmoni. Jag skulle hålla tal mitt upp i alltihopa och det gjorde jag. Jag gick upp i en talarstol av mahogny och förklarade Etherion invigd i en högre vibration, en subtilare energi, inträdd i en fyrdimensionell värld. En stöt genomfor folkmassan, eteriska vibbar genomflöt oss; den gamla epoken med dominans, konkurrens och maskinteknik var ute. Nu gällde färgterapi, intoning, meditation och subtil teknik.

En långvarig kamp var slut. Teknik hade stridit mot ande och allt hade gått vilt till, vi hade flugit varandra i strupen och ren nihilism hotade ett tag. Så hade vi besinnat oss och jämkat våra ståndpunkter; tekniken intellektualiserades och vi hade fått en eterisk ingenjörskonst, andliga faktorer hade influerat maskintekniken och färger och former tilläts blomstra i ingenjörspalatsen.

Mitt namn var Dryber Stax. Jag var Kontrollör i Etherions Centralverk, en man som la om spakar och kollade displayer för stadens funktioner. Men i och med det nya läget, med ande och teknik förenade i ett högre amalgam, blev i ett slag min tjänst överflödig, för i de nya vibbarna fungerade vi alla som stadens styr- och reglermästare. Vi dyrkade alla helheten, insåg att staden ej existerade oberoende av oss; vi skilde inte längre mellan primärt och sekundärt, allt var staden och staden var allt. Färg, lukt och smak var lika viktiga som mått, vikt och längd. Doften av regnvåt asfalt var lika viktig som uppgiften om höjden på Centralverket.

Jag stod i talarstolen nere på Hamnplan, hade talat och fått applåder. Allt vibrerade av subtil energi. Då såg vi alla ett überskönt fartyg stäva in i hamnen, ljudlöst och gåtfullt.

Det var Kristallskeppet. Det var gjort av gnistrande glas, skimrande mineral, djup kristall. Legenderna hade som sagt nämnt detta skepps ankomst - och nu var det här.

Vi gick alla bort till fartyget, klev ombord som i trans och seglade bort till nya sfärer och nya städer. Sagan Etherion var slut, min karriär som styr- och reglertekniker var över; alla vi etherionbor var klara med vår existens i denna betingade stad. Nu skulle vi fortsätta äventyret i en obetingad stad, i ett nytt Etherion bortom Bortom.

Kanske var det lite snopet att lämna vår stad, bara som så där: att överge det vackra Etherion med sina palats och sluttningar, sina gatuschakt och parker och tempel och sin glittrande vik. Men så var det: vi skulle åka till en ny tillvaro, leva vidare i en högre vibration i Annorlunda Länder nerströms, bortom haven. Där skulle vi leva i än vackrare omgivningar, i än skönare nejder. Så sas det i alla fall.

Och det var vad som hände. Vi seglade i sann eufori nerför floden och vaggades till sömns av vårt Kristallskepp, och i drömmens land fördes vi bortom Bortom till Annorlunda Land.

måndag 14 december 2009

Jesus i jul


Den sämsta bok som skrivits måste vara Sven Wärnströms "Kamrat Jesus". Frälsaren som ateist...?

Kom igen.

Nu är det jul igen. Nu ska Jesus släpas i smutsen i diverse reklam, det har ni väl sett. OK, själv är jag van. Det gör inte det hela ursäktligt. De som chikanerar Honom får stå för vad de gör. Det kommer surt efter, sanna mina ord.

Nåväl, kanske förlåter Han dem. Det finns ett Bibelord om det. Men man får inte smäda det heliga inom sig, det förlåter Han aldrig...

Advent, väntan på Jesus, attente de Dieu som Simone Weil sa. Man behöver nu inte fira jul för att tänka på Kristus, det gör jag ju varje dag ändå. Detta är dock en, på det hela taget, skön årstid. Och det är Guds förtjänst.

Sanna mina ord: Gud sänder frid till jorden när det blir jul. Det är en gåva. Hur många kan ta emot den? Kanske kan folk i gemen trots allt göra detta, när julhetsen är avklarad, grisen uppäten, klapparna utdelade och man tar en titt utanför dörren för att känna av atmosfären.

För då är den där - julfriden - allt är stilla - friden är så kompakt att man kan TA på den.

(van Hornthorst, "Barnens tillbedjan")

söndag 13 december 2009

Recension: Starship Troopers (Heinlein 1959)


Robert Heinleins roman "Starship Troopers" räknas som kontroversiell. Det är den inte. Den är idag rätt mainstream. Om ett samhälle angrips och man kastas in i totalt krig är suspendering av civilia friheter en ganska rimlig väg att gå.




Sergeanter. Hårda tag. Grid coordinates. For the everlasting glory of the infantry. Ja min själ: man får sig mycket till livs här. Som att infanteriet är hårda grabbar. Det är chauvinism på varje sida. Jag menar, jag läser gärna om strid. Men Heinlein är lätt överspänd i denna sin arméskildring. Dessutom hade han aldrig varit infanterist...! Han var flottist. Sjöman.

Nåväl. Han hade varit i US Navy före andra världskriget. Detta gav honom viss inblick i hur flottan och marinkåren samverkar. Med lite spekulation och extrapolation på det kan man flytta ut konceptet i rymden och skapa en plausibel krigsskildring. Konkreta detaljer ur vardagen, förflyttade till en skiffyartad framtid: det är ett gångbart recept för fantastik. Heinlein gjorde så när han skrev "Starship Troopers" 1959: baserat på vad han sett av amerikanska flottan, av skeppsrutiner och marinsoldater och annat skapade han krig i rymden av det furiösa slaget. Åtminstone är inledningskapitlet rafflande men sedan blir tempot lugnare; förre officeren Heinlein frossar i redogörelser för hur skeppen organiseras, när man går vakt och när man är ledig, vad man gör i mässen osv.

Denna roman förblir i min bokhylla, den har stått sig från att rensas ut. Kadett John Rico låter sig värvas till rymdsoldat, han blir mobil infanterist som far runt med jetpack på ryggen och kastar atombomber mot aliens som aldrig skjuter tillbaka, aldrig organiserar sig i förband, aldrig tillämpar någon skönjbar taktik. Det är bara odjur som ska slaktas. Det åsido har Heinlein konstruerat trovärdiga stridsdräkter, landsättningsrutiner, befälsförhållanden och annat för sin bok. Och sådant måste till, man måste ha en viss nivå på gadgetarna i sina skiffyböcker.

Som jag skriver i "Science Fiction Seen from the Right" (2016) så är "Starship Troopers" en övervägande läsvärd roman. Resonemangen om politik, om rösträtt kopplat till allmän tjänst (ej enbart värnplikt), och militärstyre som "authority coupled with responsibility", är inte helt irrelevant.

Detta och annat gör att jag alltid kommer att ha kvar "Starship Troopers" i bokhyllan. Ta till exempel det furiösa första kapitlet och det tuffa sista, samt diverse konkretioner däremellan som signalerande skepp, organiserandet av skyttegrupper och plutonsstridsgrupper och annat som är musik för de rätta öronen.




Relaterat
Science Fiction Seen from the Right
Dick: Total Recall
Moorcock
van Vogt
Katedralbyggare och kritiker

lördag 12 december 2009

Domkyrkans kompromisser


Uppsala domkyrka har sina brister.

Vilka då?

Jo, till exempel de målade väggarna. Man borde skippat bilder på helgon och Jesus till förmån för MÖNSTER, typ sådana som finns i sidokoren. Lite muslimsk ornamentik nästan, en smart idé för att ge liv åt alla murmassor som uppstått på grund av tegelkonstruktionen. En riktig gotisk katedral är ju en skelettkonstruktion av strävpelare och -bågar och saknar dylika murmassor.

Uppsala domkyrka är byggd av tegel. Dess inre blir följaktligen lite massivt, lite mörkt. Ljusspelet à la Chartes, Köln mfl saknas. Man får en massa murytor man inte vet vad man ska göra av och lite sober dekormålning skulle som sagt inte skada, sobrare än de målningar vi har idag som skriker KOMPROMISS.

Fler kompromisser finner vi i sidokapellen.

Att här överhuvud finns sidokapell är unikt i Sverige. Linköpings katedral är till exempel bara enskeppig, trots att den i övrigt är en tjusig byggnad. Och Riddarholmskyrkans sidokapell känns lite löst tillfogade. Annat då med vår dom; sidokapellen bildar en mäktig treklang med mitt- och sidoskepp, de blir liksom kyrkor i kyrkan, sidoshower man kan gå in i. Tyvärr är det första till vänster upptaget av en bonad med scener ur kyrkans historia, det känns MUSEUM och inte KATEDRAL om ni frågar mig. Sedan kommer en typ julkrubba med träfigurer och plywoodkuliss: inte riktigt hundra...

Och bortre södra koret har förvandlats till stolförråd.

Men de resterande sidokoren är förvisso tjusiga. Här må framhållas Finstakoret med sin mörka stramhet och relikskrin, Stenbockskoret med sina trappor och sin marmor, och Vasakoret rakt fram, längst bort i öster.

Fast egentligen är ju detta kor med tomban över Gustav Vasa ett slags blasfemi. Förr var detta ett Mariakor ägnat Jesu Moder, och det känns rättare. Med reformationen skulle detta göras om, segraren skulle ha ett monument över sig, Gud sig förbarme...

Men man har räddat det hela med en modern replik: "Maria - återkomsten". En vaxdocka i naturlig storlek står utanför koret, i koromgången, och ser förtröstansfullt mot öster. Först jag såg 'na trodde jag det var en riktig människa, en som stod där och mediterade. Sedan gick jag fram och tog på denna antika kvinna i sedvanlig klädsel. Man får såklart inte ta på statyn, men det är omöjligt att låta bli; finns där i naturlig storlek en staty av en Maria, i sin hjärtevärmande naturalism, ja då vill man ju upprätta en relation till den genom att känna på den, känna på kinderna, riktigt ta på den om ni fattar.

- - -

Som jag försökt säga med detta inlägg: kyrkan har sina brister. Fler sådana kunde vara det sjuttiotalistiska korset i högkoret, gjort av silver och kristall men det ser ut som en reflektor i en taklampa...

Nåväl. Kyrkan är stor och lite svårskött, det där med stolförråd till exempel är ett nödvändigt ont. Ibland har man stora evenemang så reservstolar måste förvaras någonstans. Så nog med gnäll nu och över till LOVSÅNG!

Domen har till exempel en varm atmosfär, det ska erkännas. Lunds domkyrka tror jag i jämförelse känns lite kall, utan jämförelser i övrigt. Lukten är också speciell i Uppsaladomen, det luktar sandsten tror jag: en torr lukt av sten och trä och seklers historia.

Man ska uppleva en kyrka inifrån sägs det. Så gör det: gå in i den, sätt dig ner och finn ro, finn andakt. I Guds hus gäller Guds lagar så den som bara släntrar in, tar några snapshots och sedan rusar ut har inte förstått grejen. En stunds intoning, några ögonblicks vila hör till innan man ger sig i kast med rummet. Innan man tar ett vänstervarv och ser sig om i sidokoren, ser upp på valven, kollar in Prechts predikstol och Swedenborgs gravtomba och allt annat. Värt en omväg; 600 000 besökare per år kan inte ha fel...

fredag 11 december 2009

Den eviga romantiken


Fenomenet "epoker" är vilseledande. Särskilt inom konsten. Ta bara detta med ROMANTIKEN. Visst kan man som skolfux tala om romantiken hit och romantiken dit, ge detta begrepp mytologisk status och säga att epoken uppstod PRECIS DÄR, säg under franska revolutionen, och upphörde PRECIS DÄR, säg efter Stalingrad då "Nietzsche dog" enligt någon känd sentens.

Så kan man ju hålla på. Men inte jag, jag är varken littvetare eller sängvetare, jag är fri som ingen, en konstens Easy Rider. Jag kan därför hävda: romantiken är ingen epok, den är ett tillstånd.

Som antytt: visst kan man hävda att romantiken blomstrade i början av 1800-talet, och att det fanns för- och efterromantik och så vidare. Så kan man söka definiera vad romantik är, man kan anlägga någon viss aspekt på det hela, och vips är man doktor i litteraturvetenskap.

I min bok däremot har romantiken alltid funnits. Man brukar till exempel dra fram Milton och Shakespeare och säga att de är föregångare till romantiken; de är nu inte förromantiker à la Schiller och Goethe, nej de är proto-romantiker, uråldriga förelöpare till den enda sanna romantiken i 1800-talets början... Ja, kannstöpa kan man ju alltid - men är det inte lättare att säga att romantiken alltid har funnits?

Visst f-n är det det.

Jag finner romantiska element både här och där, gripande passager i både gamla och nya texter, i antika såväl som moderna. Min slutsats blir alltså att romantiken alltid har funnits: en drömmande attityd, en känsla för det sublima och fantastiska. Att leva på ordens mångtydighet istället för deras entydighet, att baka katedraler och susa genom omöjliga länder; detta är eviga stämningar, en odödlig nerv i all konst. Det är alltid läge att vara romantiker. Man må för den skull inte hata analys och vetenskap, reduktionism och nykterhet, men dessa inordnas av romantikern i ett större universum där dans och glada grabbar, skogsfiol och flöjt anger melodin.

Som romantiker har man rätt att vara lite motsägelsefull. "I contradict myself? Well then, I contradict myself" sa till exempel Whitman. Och inom sf-gebitet har vi en sån som Poul Anderson, som i och för sig hyllade exploatering och dominans (titeln "We Claim These Stars" talar sitt tydliga språk), men samtidigt gillade fågelmänniskor och nordiska epos. "Han är romantiker i botten och kan inte ha en verklighetsbild med helt entydiga räta linjer, eftersom en sådan inte skulle vara romantisk" sa Bertil Mårtensson i Nova SF 2/84.

I min etikett esoterica kan man läsa om urbilder, drömtecken och det undermedvetna, och detta kan ledigt hänföras till romantiken av den som vill. Så join the crusade och bli en drömtung romantiker du också: pynta din salong med affischer av Caspar David Friedrich, Dante Gabriel Rossetti, Patrick Woodroffe och John Bauer, tänd rökelse och put on a gown, that touches the ground... Läs sedan "Trollkarlen från Övärlden" om Roke och Puke, vindspel och vågsurf i nordiskt smeksamma nejder, sedan Tormod Haugens "Slottet det vita" om ett skymningshus i den oändliga trädgården dit alla stigar leder, och sist Peter Straubs "Skuggrike":

En gång för länge sedan bodde vi alla i skogen, och vi var alla magiker. Nu är endast ett fåtal kvar som bär de hemliga kunskaperna, men ibland föds de som har naturlig fallenhet för att få pennor att sväva eller se saker.


Detta sa Bertil Mårtensson i Nova SF 3/83.

Man måste kunna se, måste anlägga en oförliknelig blick på tingen som Benjamin sa. Eller som Lovecrafts drömmare som jag citerade igår, han som inte riktigt såg samma saker som övriga pojkar i de nejder han gick. Huruvida man sedan likt en Byron måste sitta och grubbla på gravstenar för att bli en sann romantiker, eller dyrka det morbida och vampyriska och gotiska för att anmamma denna stil, well därom tvista de lärde. Jag förespråkar en sundare romantik, men för den skull inte fadd och genomskinlig: nej, full styrka på blomkraften (flower power), bejakande av grönkraften (veriditas, Hildegard av Bingen) och dans till toner av Tangerine Dream, Kitharo och Jean-Michel Jarre: romantisk musik spelad på moderna instrument, syntetiska toner för en ny syntes.

Relaterat
Katedralbyggare och kritiker
J. R. R. Tolkien
Maktens vägar
Svensk fantastik
Adams, Dick, Donaldson...

torsdag 10 december 2009

H. P. Lovecraft: Fasansfulla händelser i Dunwich


/Jag har/ alltid uppehållit mig i riken vid sidan om den synliga världen; jag tillbringade min barndom och uppväxttid med att läsa i gamla och okända böcker eller utforska skogarna och ängarna i närheten av mitt föräldrahem. Jag tror inte att det jag läste i dessa böcker eller såg i naturen var exakt detsamma som andra pojkar läste och såg där, men om detta kan jag inte säga mer...
Precis så är det: man går ensam i naturen och utvecklar en oförliknelig blick, anlägger aspekter på seendet och tycker sig skymta en annan värld. Man pendlar djupet i drömmar och bilder och färdas långväga, ifrågasätter vardagsverkligheten som verklig och går snart som barn i huset i en annan verklighet, Castanedas "A Separate Reality".

Citatet ovan är nu inte av Castaneda. Det är av Lovecraft, ur hans novell "Graven" som Bakhåll haft godheten att översätta. Det är en berättelse om dödslängtan och om minnen av tidigare liv, allt med säker stil trots - eller på grund av - att det är en tidig story, från 1917. I samma samling ingår intressant nog även "Skuggan ur tiden" från mitten av 30-talet, något av det sista Lovecraft skrev, och även den är lysande: en lång, meditativ undersökning om huruvida berättarjaget levat i en avlägsen tid som utomjordiskt monstrum.

Det är alltså senaste svenska lovecraftaren jag pratar om, "Fasansfulla händelser i Dunwich". Den förra HPL-boken på Bakhåll sålde visst bra, den är slutsåld, så nu kommer en ny volym för att mätta hungern. Och gärna det, det är en sober bok med ett omslag som kan tilltala både fans och vidsynta mainstreamläsare, det signalerar klass och stil och sådant hade Lovecraft förvisso - samtidigt som han kunde vara effektsökande och dann, men som tur är slipper vi alltså detta på omslaget, inga tentakler och blodiga lik, nej bara ett New England-hus och HPL:s gåtfulla nuna.

Här finns även novellerna "The Dunwich Horror" och "The Picture In The House", en längre svettstönare respektive en kortare fasing, plus ett efterord av Mattias Fyhr som verkar bra påläst. Översättningen av Charlotte Hjukström är trogen och noggrann men ändå med svensk feeling.

Relaterat
Trevelyan: Operation Redemption (1981)
Caza: The Ark
Lovecraft: Alienation
Harlan Ellison
Mårtensson i Nova SF

onsdag 9 december 2009

Kokainmumien



Det är jag som skriver dessa rader. Här skriver jag om kokainmumien. Plus lite mer.

De två senaste dagarna har jag postat debattinlägg, tunga saker, rena brandfacklor i folkhemmet om man säger. Kanske borde jag fortsätta med det - men å andra sidan har jag ju en hel ETIKETT med politiska inlägg, så ni som är sugna på sådant där kontroversiellt material får gå hit. Då får ni de två senaste dagarnas inlägg plus en del annat äldre, inlägg om krig och politik och olja och elände. Sådant där som vi debattörer ägnar oss åt.

Men resten av detta inlägg ska inte ägnas debatt. Det ska ägnas litteratur. Just nu läser jag Castanedas "The Eagle's Gift", en esoterisk thriller om en magiker som tvingas överta sin gurus cirkel av lärjungar. Kommer han att anta utmaningen, kommer han att lyckas pussla ihop bitarna som hans guru lämnat efter sig? Man får i denna bok esoteriska impulser och glimtar av mexikanskt folkliv, man får positiv gestaltning, romantik och drömmande. Vad Castaneda annars står för och vad jag anser om det kan ni läsa om här.

Annars har jag läst en del om Egyptens mysterier på sistone. Jag har inhämtat sådant som att Cheopspyramiden antagligen är äldre än beräknat, den kan härstamma från typ 10 000 f Kr medan Khefren och Mykerinos' pyramider är epigonala, sena efterbildningar av denna urform. Så sfinxen: den hade antagligen ett större huvud från början; det huvud vi ser idag är för litet i förhållande till kroppen, se bild. Det kan vara framskulpterat ur ett äldre huvud. Sist och slutligen kan nämnas att man funnit spår av kokain i mumier, vilket kunde bekräfta förbindelse med sydamerikanska kulturer. Något vi esoteriker har hävdat länge. Vi hävdar ju också att den egyptiska högkulturen stammar från Atlantis, men det ska vi inte tala om nu.

Mer som är? Nyss slutade de sända "Hell's Kitchen" i repris på TV3. Då får jag följa "Hannah Montana" på SVT istället: fjäderlätt komedi, dubbad till svenska: perfekt för mig just nu. Annars är "Project Runway" på TV3 fortfarande kul, reprisen varje dag klockan fyra: en kreativ häxkittel med tävlingshets. Full poäng.

Relaterat
PK-ismen dör med NWO:s fall
Ny era
Kristi nya namn är Sananda
Guld
USA:s strategiska reträtt

tisdag 8 december 2009

Felet med vår kultur


Debatt, kulturkritik, kontroversiella åsikter en masse...

Jag ska debattera idag och jag ställer mig frågan: Vad är felet med vår kultur?

Vad är felet med vår metropolitanska, senkapitalistiska, senfaustiska tid?

Jo, det är tendensen att endast prylteknik ses som teknik; immateriella tekniker däremot, sådant som studie-, tänk- och meditationsteknik räknas för intet. Ännu ett fel med vår kultur är prestationsångesten, föraktet för stillhet och ro. Och ännu ett är den överdrivna rädslan för meteoriter, virus och växthuseffekt.

Denna kritik sammanfattas för övrigt i min roman "Antropolis". Året är 2165 och en viss Bider Praxis föreläser om vari den föregående, metropolitanska epoken gick fel:

- Metropolis dyrkade maskinen, såg teknik som synonymt med maskinteknik. Man såg människan som maskin: "Jag robot", l'homme machine, detta var en sinnebild de aldrig gjorde sig fria ifrån. Sjukdomar botades med metalliska mediciner eller kirurgiska ingrepp, medan intoning på individen, örtmdicin och färgterapi sågs som avarter. Läkaren studerade människokroppen som ett objekt, såg sig aldrig själv i spegeln och sa "här finns svaret"…

Praxis bytte fot i talarstolen, såg ner i sina papper och fortsatte:

- Metropolitanska sinnebilder, tidstypiska löjligheter i pregnant form. Det var vidare kulten av rörelse, yttrat i tävlingsraseri och rekordjakt. Till och med ätande tävlade man i, ett vanhelgande av brödets sakrament om ni frågar mig.

- Man föraktade stillhet och ro, åsynen av ett fridfullt ansikte. Metropolis' nyckelord var oro; man dyrkade praktiskt taget denna oro, denna panikångest, stimulerad av ateism och frånvaron av mentalt ankare, av inre trygghet. Man lockades av varje svindel: en meteor träffar jorden och utplånar allt liv, en farsot bryter ut i morgon dag, temperaturen höjs en grad och dränker oss alla, utan pardon. Man försökte stävja denna temperaturhöjning med olika medel, som att sänka hemmatemperaturen en halv grad, sortera sopor och ta trappa istället för hiss - men det var bara självbedrägeri, kryptoreligiös botgöring för ateister. Låt gå för att konsumtionen och energiförbrukningen i Metropolis var onödigt hög, det var en ohållbar lyxnivå - men temperaturhöjningen var oberoende av detta. Den behövdes ju för att stämma människan till en högre vibration, den högre andliga nivå som vi idag befinner oss på.

- Och kosmiska kollisioner har vi ännu inte sett. Jag kan bara säga: vi kommer heller inte att se dem, Gud tillåter det inte...

Det blev en paus: harklingar från auditoriet, Praxis som såg upp i taket för inspiration.

- Metropolis i våra hjärtan... Det var något som höll denna kultur tillbaka verkade det som, någon seghet i systemet, någon immanent sirapstunghet - för det fanns de facto lovande drag, som kristallteknik och nyandlighet, komplementärmedicin och kommunikationsteknik - men det räckte inte, spelet måste spelas till slut innan bladet vände sig. Vissa kraftlinjer måste löpas ut sedan de påbörjats.


Så var det i Metropolis, allt var dåligt. Själva lever man i denna roman i Antropolis, i den antropolitanska epoken, tiden då saker och ting är bättre. Man har ett vidare teknikbegrepp, man har kristallteknik och smartare koncept och stormen bakom sig. Och man har, kan jag tillägga, inga glashus, de där fula pladuskor som grasserar överallt i denna den faustiska kulturens svanesång, idag 2009.

Mer om "Antropolis" kan ni läsa här.

("Urania och Calliope" av Vouet)

måndag 7 december 2009

Storpolitik


Man kanske skulle vara kontroversiell och dann, skriva ett sådant där rungande blogginlägg som får håret att resa sig på läsarna...

Ja det ska jag. Jag ska blogga om realiteterna, om vad som kan komma att hända: risken för krig.

Så är det, på sikt finns det möjligen risk för ett storkrig. Jag tänker här citera Catolyn Corvers i min pjäs "Amazoner". Hon är en kadett med sunt pessimistisk ådra, något hon försöker få sin kamrat Annika att förstå. Annika å sin sida är naiv och tror på "den eviga fredens rike" medan Catolyn vet vad som gäller här i världen. Lyssna bara på de tu, dessa valkyrior, där de sitter på sitt logement och diskuterar:

Annika: --- ... så det blir krig säger du?

Catolyn: Ja. Det är sant det jag säger. Alla våra befäl, från fänriken upp till ÖB, berättar sagor för oss: ”Det blir aldrig krig, ni får bara åka till Afrika och vakta konvojer och dela ut mat till svältande, sedan får ni komma hem och sova sött.” Och du min kära Annika, du har gått på den bluffen, med hull och hår.

Annika: Ja men politikerna då, de har ju gjort om försvaret till ett sånt här, vahettere, insatsförsvar. Något invasionsförsvar har vi inte.

Catolyn: Nej. Och det är synd. Men det kommer en omsvängning, snart. Dagens politiker har lurat oss. De säger att allt är bra för att vi är med i EU, och räcker inte det finns NATO.

Annika: Ja men gör det inte det då?

Catolyn: Du har ingen aning om vad som väntar...

Annika: Men det har du...?

Catolyn: Jag tänker i alla fall som en militär: pessimistiskt. Jag säger som debattören sa: ”Rosafärgade glasögon passar inte till uniformens grå.” Det är kriminellt för en militär att vara optimist. Då står man snart som Husband Kimmel med hela flottan sänkt för ens fötter.

Annika: ”Kimmel”...?

Catolyn: Chef för amerikanska flottan vid Pearl Harbor. Den sänktes vettu...

Annika: I get it. Och jag fattar vad du säger, det kanske blir krig. Men hur då i så fall?

Catolyn: Al Qaida tar över i Mellanöstern, stöper om hela regionen. Dagens korrupta regimer faller och det blir ett nytt kalifat, ett nytt imperium där nere.

Annika: Så terrorismen –

Catolyn: Den är bara ett vapen mot oss i väst, ett tillfällig taktik för att ha tummen i ögat på oss. Det är inte här de tänker ta makten. Al Qaida är inte intresserade av att fälla skyskrapor, de vill återupprätta Kalifatet, skapa ett imperium där nere. Och USA kommer på sikt att tvingas lämna Mellanöstern, det fattar varenda människa.

Annika: Jaså, hur?

Catolyn: Det är ödet. Romarriket höll Mesopotamien i två år, 117 till 119. Samma syndrom nu: västimperiet har inte i Mellanöstern att göra.

Annika: Och sen då?

Catolyn: Sen då vad?

Annika: I kriget.

Catolyn: Sen blir Ryssland oroat av denna Mellanösternaffär och man engagerar sig vid sin sydgräns. Detta gör de baltiska staterna karska, man börjar yrka på gränsrevideringar – men då visar sig Ryssland ha makt att kväsa detta, man slår ner dessa baltiska oroligheter, ja man ockuperar hela Baltikum. Då, kära Annika, då tvingas EU med Sverige i spetsen agera, för inte kan vi tillåta ny baltockupation? Och så vidare, cirkusen är igång: dig that crazy sound!!!


Med förbehåll för denna Catolyn som var lite galen så är detta ett bra sätt att se saker och ting. Man måste vara lite pessimist, se sanningen i vitögat i det politiska spelet. Man kan inte påverka sådana här saker, denna värld är och förblir en jämmerdal, men ens egen situation kan man så klart påverka. Men om detta har jag skrivit tusen gånger, till exempel här.

söndag 6 december 2009

Mystikens värld (dikt)


Jag sitter och filar på en diktsamling.

Dvs: jag letar i gamla pärmar och inlägg efter mina bästa dikter. Och faktiskt hittar jag en del. Det har blivit några poem under de säg 25 år jag hållit på...

Här är en från 90-talet, "Mystikens värld":

Mystikens värld är världen där allt uppgår
i Gud, där allt är besjälat,
där tillvarons innersta natur är andlig.

Gud flödar genom allt i världen,
i Mystikens värld, en värld där jag lever –
en värld där jag lever,
om än jag måste övertyga mig om det varje dag,
varje dag meditera över den kosmiska energin,
energin som flödar genom världen –
som finns inom mig, som kommer från Gud,
som är Gud.


Fler Svenssondikter, prosaskisser etc finner ni här.

fredag 4 december 2009

Krogliv


Häromdagen var jag på krogen, se bild. Jag träffade bekanta och diskuterade gresasnuvan, 2012 och A. E. van Vogt. Jag tog en Fish 'n Chips och en öl (se bild), jag har glömt märket men det var något tjeckiskt.

Jag träffade folk, snackade med Karl-Henrik, Sten, Gunnar, Lennart, Anders, Johan och George och kanske någon mer som jag glömt... just det, Thomas! Jag tog en rökpaus, gick ut på S:t Olofsgatan och rökte min sista Camel (paket, se bild!) - och nu får det vara slut med all rökning tänker jag, jag köpte paketet i oktober och har småtullat på det sedan dess, tänkte ett tag att man skulle börja röka igen på allvar men BORT DET! Jag tog mig i kragen häromdagen och sa: "Lägg av, ta ett andetag nästa gång du blir sugen, säg AUM och bli fri". Och då försvann suget. Och på den vägen är det: säg AUUUMMM...

Jag var alltså på krogen, det var PIPES OF SCOTLAND här i Uppsala, notera den skotska flaggan i bakgrunden. Jag åkte dit vid sex, umgicks och smorde kråset, snackade och besåg folkvimlet och sedan for jag hem, per cykel såklart, jag åker aldrig buss lokalt.

Det blev en lyckad kväll.

(Foto Anders Allander)

onsdag 2 december 2009

Militärt mode


Jag tänkte här tala om moden i militärväsendet. Man tror ju att militären är immun mot modetrender och annat ovetenskapligt, men i själva verket är modetrender i det militära mycket vanligt.

Se bara på Sverige: man slås av hur ofta vårt lilla land kopierat den för tillfället starkaste militärnationen. Det må vara naturligt, man vill ju inte efterlikna förloraren, men ibland tar det sig lite lustiga intryck.

På 1800-talets slut kopierade vi till exempel Tyskland: pickelhuvor skulle det vara! Och när samma land vunnit slaget vid Tannenberg, i Ostpreussens träskmarker hösten 1914, blev det plötsligt populärt här att öva i träskmarker. Detta nämndes i Lars Gustafssons roman "Bernard Foys tredje rockad".

Vi går vidare. När USA införde olivgrönt för sina uniformer på 50-talet skulle vi genast ta efter det: m/59. Sedan skulle det vara kamouflagemönster och då var vi där igen: m/90. Denna uniform sägs ha införts framför allt som moralhöjare; själva den dokumenterade, vetenskapliga effekten av kamouflageuniform däremot, den är omstridd. Dvs: man införde en ny uniform främst för att den var snygg, snyggare än den gamla uttjänta m/59.

Samma känslor vidlåder flygplan och deras färger. På 50-talet körde USA till exempel med omålad titanium, silverglänsande plan, och så gjorde även vi när vi flög Tunnan, Lansen och Draken plus tidiga Viggen. Sedan när USA krigade i Vietnam införde man skogskamouflage, svart undersida och ovansida i grönt, brunt och svart. Detta togs genast upp av oss med brokigt flerfärgskamo. Detta varade fram till 90-talet då vi övergick till gråmålade plan med ofärgade nationalitetsmärken, med förebild gissa-var...

(Detta inlägg postas som sig bör i den militära kategorin; fler inlägg finner ni här.)

söndag 29 november 2009

Lennart Svensson: Ekon i gaturummet (novell)


Härmed en novell. Den ingår i min roman "Camouflage". Pdf:en till romanen finns fritt nedladdningsbar här.


Bakgrunden till denna novell är som följer: Gondavien och Mirotanien är i krig. Efter första krigsårets gondaviska anfall och mirotanska motoffensiv råder dödläge. Camouflage’ gondaviska armé ockuperar halva Mirotanien och själv residerar han i en stad som hamnat mellan frontlinjerna i vinterstiltjen. Han lever där som en vrakspillra, ilandspolad av krigets vågor.

Våren nalkas. Camouflage anar att de egna snart kan komma att gå till motanfall – eller kanske fienden hinner inta staden före det...? Läget är oavgjort, flytande och gråzonsaktigt. I sin öde stad lever Camouflage beyond the Beyond, within the Within. Staden blir en projektion av hans inre. Men det hela tenderar omsider åt den antydda offensiven och uppvaknandet med Något Nytt på gatan.
Dån och bröl, rop, ekon i gaturummet. Explosioner i fjärran.

Han störtade upp och gick fram till fönstret. Ute på gatan såg han stridsvagnar, tre stycken, varav en precis vände sig och rev upp gatsten i processen. En annan backade på en lind, knäckte den och körde över den med löven yrande. Längs husväggarna strök patruller med soldater, de gick in i varje hus, och antagligen kommer de även hit tänkte Camouflage.

De egna var här, han kände igen stridsvagnstypen. Gondaviska armén hade återtagit staden. Det var också vad han ville men ändå kunde han känna visst vemod för sin öde stad. Men bort det! Nu var det dags att återinträda i leden, göra skäl för sin lön, spotta upp sig för insats i legendariskt krig!

Just då bultade det på dörren. Han gick och öppnade; direkt körde en soldat en k-pist i magen på honom och beordrade "upp med händerna". Han lydde. Det var inalles tre soldater som kommit. Han såg att de hade grå uniformer vilket var en bekant syn, signalerande "eget folk"; fiendens uniformer däremot var av grönt vindtyg. Dessa yllegrå män tillhörde samma armé, den armé han själv tillhörde, den som han oförhappandes haft permis ifrån – permis i den gåtfulla staden, staden som nu inte var gåtfull längre, inte folktom, utan befolkad av soldater.

Den öde staden hade kollapsats, förts från ett drömtillstånd till ett verkligare tillstånd – ett vardagsverkligt tillstånd.

- Rör på spelet! sa sergeanten som chefade strykan.

- Ja, ja, sa Camouflage. Det är lugnt, jag är med er.

- Visst, säg det till förhörsledaren.

- Va?

- Tror du jag är dum! sa schassen, iförd pistolhölster och båtmössa och, runt halsen, väbelbricka. Vi erövrar stan, återtar den; så finner man där en figur som säger att han är i samma armé. Spion säger jag.

- Ålrajt, sa Camouflage. Men kan jag få ta på mig kläder först?

Befälet gjorde ett tecken och han följdes av den kpist-beväpnade soldaten till rummet, klädde på sig byxor, skor och kavaj. Sedan gick han med uppsträckta händer nerför trapporna, fördes ut i den grå dagern och in i en terrängbil. Han forslades iväg genom staden, fördes in i ett hus och ner i en källare där han låstes in.
Senare rentvås Camouflage och kan återgå i leden. Detta är alltså ett utsnitt ur en roman, en 200-sidig story om denne Camouflage' öden och äventyr. Romanens titel är passande nog "Camouflage", och vill ni tanka ner hela filen så gå hit. Det är en rafflande story, en bitande bitvarg, en präglande praxiteles för vaken ungdom. Jag har arbetat med den av och till i tio års tid; med denna har jag äntligen fått till den där uppföljaren till "Eld och rörelse" som föresvävade mig så fort jag hade fullbordat den.

Ungefär så: ett sidospår i min krigsfiktion var förvisso "Stridsmiljö 2500". Men kärast är mig ändå att skriva om förhållanden på jorden, här och nu så att säga. "Camouflage" utspelas förvisso i ett krig mellan Mirotanien och Gondavien, fiktiva länder, men ingen ska missta sig på att det är realism det handlar om, det är en människa av kött och blod som upplever verkliga saker. Inga tre meter långa aliens denna gång.

Var sak har sin tid och aliens med e-strålevapen har också sin plats i mitt universum. Men med "Camouflage" är jag inne på mer konkreta marker så att säga. Samma sol lyser över Camouflage som över oss. Så kolla upp denna roman om ni har lust, om ni inte är främmande för lite avancerad prosa, fragmentariska kapitel och annat skoj.


Relaterat
Camouflage
En pansargrenadjärinfanterifänrik vid namn Camouflage
Den omöjliga friheten
Camouflage, fri pdf
Åselehaiku

lördag 28 november 2009

Snart december


You're out of control -

I take control -

Who's side are you on?

I take no sides -

You're skating the edge...

I am the egde -

What do you truly want?

You can't give it, you can't even buy it, and
you just don't get it -


Denna dialog förekom i vinjetten på "Aeon Flux", den tecknade varianten som gick på MTV för länge sedan. Det var en tajt vision med en S&M-brutta som agent i rymdiga miljöer, helsköna stories utan mening och med konstigheter en masse. Kort sagt: hjärndöd sf men kul ändå.

Ja tänk om man kunde skriva sådan där dialog. Jag är mer för banala ordväxlingar, folk som föreläser för varandra och citerar odödliga sentenser. Om vi nu ska tala om mig.

Apropå rubriken: det är snart december. Och sedan är det januari. Och sedan, ja sedan... tiden står stilla. Det finns bara här och nu.

Det är inget på TV idag. Jo, "Paris Hilton's Best British Friend" men det är först klockan sex, dessförinnan har jag väl somnat. Jag får se reprisen i morgon som går tidigare. Det här programmet är som "Barbiespelet" på riktigt: bli bundis med Paris Hilton genom en serie elimineringar och tester. I love it. Jo verkligen, det är subtil dramatik i denna dokutävling.

Aktuell läsning: en bok om mystiska platser typ Atlantis, pyramiderna och Stonehenge (foliantserien från Lademanns förlag). Tonvikt på fakta och saklighet men med en och annan spekulation för att fånga in de esoteriska läsarna också: det bästa av två världar. Bilden ovan föreställer som alla ser Atlantis' huvudstad Poseidonis.

torsdag 26 november 2009

Projekt Svensson


En dag som denna kan det vara kul att summera sitt verk, gå igenom gamla lägg och se vad folk sagt om ens böcker.

Sedan 2007 har jag alltså egenpublicerat diverse verk. Det första var kokboken ”Den musiske matlagaren” och om den skrev Johan Anglemark i "12-timmarsfanzinet":

Den musiske matlagaren består av mathistoria, recept och allmänna anekdoter med anledning av mat, oftast med en militärhistorisk eller litterär anknytning. Allt skrivet på lennartsvenssonsk prosa, det slags egensinniga blandning av esprit och förnumstighet som jag alltför länge har saknat, flitigt späckad med det lennartsvenssonska ju:et. Det är lite som Lovecraft, det är lätt att anmärka på denna säregna stil och fara ut i diverse anklagelser mot den, men det finns inget oskickligt i den, tvärtom. Stilen är driven och medveten, och månne är det en förvärvad sensibilitet – högst njutbar. - - - De kulturhistoriska anekdoterna kommer ur Lennarts breda men eklektiska läsning, och åtminstone för denna läsare är det mesta nytt. Jag visste inte detta om de franska renässans- och barockhoven, jag kände inte till Talleyrands betydelse för gastronomin, och anekdoten om Escoffier och kaiser Wilhelm II gav mig veckans bästa skratt. Lennarts mors recept kommer jag garanterat att ha nytta av i framtiden och jag har fått nya insikter i om varför man ska behandla vissa slags råvaror på det ena eller andra sättet.


Denna bok gavs ut sommaren 2007 och samtidigt släppte jag novellsamlingen ”Eld och rörelse”. Den gouterades av Magnus Dahlerus på BTJ och biblioteken köpte in sex exemplar. Och Karolina Bjällerstedt Mickos (trilogin ”Till Esperani”) skrev så här i ett mail:

Jag har läst din novellsamling nu. Mycket intressant och givande läsning! Så egensinniga historier, omväxlande humoristiska och brutala på ett torrt och drastiskt sätt. Ibland som medeltida kyrkomålningar, ibland som drömspel och ibland som någon film om Vietnamkriget, med känslan av både begynnande vansinne och glasklar tankeskärpa. Alltid med ett ganska abrupt slut, precis som livet.


Bjällerstedt Mickos sa sig framför allt gilla novellen ”Lappsjukan”. Andra läsare jag talat med har som sina favoriter nämnt den om Palmemordet, ”Ett svenskt Roswell” samt ”Riddaren, djävulen och döden”. Om den sistnämnda skrev för övrigt Fredrik F. G. Granlund i sin recension på bloggen ”Marmeladkungen”(13/12 2008):

Författaren Lennart Svensson kommer här med en egen röst (vilket han gör i mången novell i denna samling, med skillnaden att det här passar), och vare sig protagonosten eller de övriga räds för att citera Iron Maiden eller andra då- eller nutida artister. Här passar författarens röst in i handlingen. Och de moderna referenserna fungerar verkligen i denna novell.


Granlund har också lovord för titelberättelsen, själva ”Eld och rörelse”. Den skulle passa att utge som separat bok anser han. Fler har insett dess kvaliteter, som Göran Lundstedt (”Det levda ordet”, ”Makten och minnet”) som i brev till författaren tyckte att denna berättelse påminde om Ernst Jüngers ”Sturm”. Och 17/2 2009 skrev Stewe Sundin på sin blogg att denna titelstory hörde till hans favoriter i samlingen:

Detta är utan tvekan den bästa novellen, faktiskt en riktig höjdare, med ett språk som briljerar. Kort sagt en krigsskildring som känns nära, blodig och tung.


Det om ”Eld och rörelse”. I januari 2009 utgav jag så ”Antropolis”, en utopisk roman om en stad i framtiden. Per Johansson skrev så här på ”Perra J:s blogg” 1/3 2009:

(Romanen) är skriven på ett språk som nästan blir ett sinnestillstånd – och ett behagligt sådant som man längtar tillbaka till. - - - Det finns en lättsamhet i framförandet som dock inte saknar stora djup!


Olov Livendahl på bloggen ”Drömmarnas berg” skrev för sin del så här:

... huvudpersonen och berättaren, Jenro Klao, är synnerligen närvarande och ger en personlig klang till hela berättelsen. - - - … kärleksfull satir... - - - första delen av boken tilltalar mig mycket... - - - ... en fördel hos romanen är språket, kanske inte själva prosan som de otaliga referenser som smidigt stoppas in i nästan varje mening. Författaren har en stor allmänbildning och han tvekar inte att använda den.


Peter Öberg på bloggen ”Spektakulärt” noterade också bildningsnivån i boken, mängden ”referenser och fina ord”. Han sa också i sin recension, upplagd 12/11 2009:

Det är inte vanligt med utopiska fratidsskildringar nu för tiden. (Det känns) faktiskt lite fräscht med en så pass positiv framtidsskildring...


Mats Linder i Nova SF 20/2009 hade också en del att säga om romanen. Han sammanfattade: ”Lättläst och personligt språk, massor med tankar och resonemang, sympatiskt innehåll.”

Hösten 2009 har jag roat mig med att lägga ut lite böcker på nätet, pdf:er lämpade för skärmläsning av både fakta och fiktionstyp. Och även dessa har mötts av glada tillrop, som ”Skallet från den kapitolinska varginnan” med essäer om antiken. Om denna sa till exempel Bertil Mårtensson (”Maktens vägar”, ”Vingmästarens dotter”): ”Lovely helt enkelt, en oerhört kunnig essäsamling!”

Länkar till pdf:erna hittar ni överst till höger på denna hemsida. Och länkar till alla recensioner finner ni under etiketterna ”Eld och rörelse”, ”Antropolis” och ”Den musiske matlagaren”. Och skulle ni, slutligen, ha lust att beställa böckerna så maila mig så får vi komma överens om ett pris.

(Plouchard, "Den brinnande busken")

tisdag 24 november 2009

November


Igår kollade jag in en glasmålning i domkyrkan, se ovan. En båld riddare, en rustad krigare. Nu har jag fått veta att den föreställer Oskar II...

Oskar II: denne var nog en lite underskattad monark, han var till exempel rätt slängd i språk (han kunde skriva norska, det är det inte många svenskar som kan) - men någon krigartyp var han ju inte.

Så personligen kommer jag aldrig att associera denna målning till Oskar, nej jag får fantisera ihop någon privat legendar att gå med denna bild.

Jag var alltså inne i domkyrkan igår. Säga vad man vill: templet har några kompromisser, det finns sidokapell med mindre lyckad inredning, men in alles är det ett mäktigt rum. Höga valv, doft av sandsten, frid och ro. Man har över en halv miljon besökare per år, inte i klass med Gröna Lund (1,1 miljon/Wikipedia) men domkyrkan är förvisso gratis.

Jag är fritänkare och mystiker men jag går i kyrkan ändå, idkar mitt credo i detta rum. Jag skulle inte ha så mycket emot att vara med på en riktig gudstjänst heller men passa tider är inte min grej, inte detta att åka två kilometer bara för att höra en predikan och några psalmer.

Men jag går i kyrkan, går dit när det inte är mässa. Häromdagen var jag förresten i templet intill domkyrkan, Helga Tref. Snygg helhet, en pärla. Tegel, gråsten och nischblinderingar, vitkalkade kleristorer och Albertus Pictor i valven, snygga glasmålningar. Ja den är i sin art en fullträff. Tornhuven är lite simpel men den ska å andra sidan inte tävla med domkyrkan. Värt ett besök.

Efter titt i dessa kyrkor kan det passa med ett besök på Domtrappkällaren, den ligger intill. Jag har alltid ätit gott där. Nu var det ett tag sedan jag var där men den är värd ett besök får man väl säga, värd att kolla upp. Inte så att jag själv går på finkrog och äter, det är rätt sällan, men se detta som ett TURISTTIPS.

Det om detta.

Jo, ännu ett äventyr i stadsrummet! Häromdagen skulle jag ta en kaffe nere på stan. Wayne's Coffee var för lyxigt så jag tog Pressbyrån istället, 20 spänn för gott kaffe och fet bulle var som hittat. Det fanns förvisso bara ett ståbord men det var okej där och då.

Och som jag stod där och fikade kollade jag in hyllorna med sina tidningar, utländska mag om bröllop, film, foto, ja allt. Det fanns även en skryttidning för BLOGGARE. Å så jetset man kände sig då, man stod där själv som BLOGGARE på grönbete, del av en världsvid kultur...

Jag är nu inte en sådan bloggare, en sådan som gör det till karriär att blogga. Jag är mer en Svenssonbloggare.

Mer som är? Mer som jag har på hjärtat? JULRUSCHEN är i full gång. Ja, vad ska man säga. Jag ska som vanligt vara kvar i Eriksberg och jobba med tidningsbudande, mig rör denna kommersiella sida av julen föga. Inga klappar. Men sedvanlig HÄNGIVENHET, "How Great Thou Art" och andra psalmer i den inre jukeboxen, det blir Svenssons jul 2009.

måndag 23 november 2009

Guld: en dikt


Härmed en dikt på tema guld. Den inspirerades av det faktum att det finns mikroskopiska mängder guld i blodet på alla och envar.

Det finns guld i blodet,
guld i solskenet,
guld på kyrktuppen
och guld på bokryggen.

Det finns guld överallt,
guld på gatan
och guld i mig,
guld i blodet som sagt:
små partiklar guld
som pumpar runt i
blodomloppet.

Jag lever i Eldorado
och i Ofir, Fort Knox
och Guldcentralen;
jag är rik, jag är är guldkung,
Frode med guldåldern och allt det där.

Jag är Elvis i guldlamé,
sprintern med guldskorna,
Salomo i Jerusalem som
hade guld i massor, man
aktade silver för inget
i hans rike.

Jag är hockeyspelare med guldhjälm,
ja vad mer ska jag säga:
jag älskar guld, jag äger guld,
det pumpar runt i mitt blod
för evigt.


(Detta var en dikt av min hand. Mer Svenssonpoesi på bloggen finner ni här. Bilden visar för övrigt en gammal solvagn.)

lördag 21 november 2009

Jubileum


I morgon den 22 november är det tvåårsjubileum här på bloggen. Det känns roligt; allt bara rinner på, inspirationen för denna blogg finns där fortfarande så verksamheten fortsätter antagligen som vanligt. Mer eller mindre.

En dag som denna får man lust att länka till äldre inlägg, till exempel det äldsta blogginlägget. Det finner ni här. Annars kan jag ju länka till diverse roliga etiketter jag har, som denna, denna och varför inte denna. Och denna!

Denna blogg är verkligen unik. Jag har ingen allmän profil, inget statement att komma med. Jag bara odlar min svenssonska särart och hoppas att andra är intresserade. Och läsare har jag, det vet jag. Jag sjunger i skon och bloggar som det faller sig, följer ingen masterplan utan bara kör på.

Så är det. Och vill ni kolla in lite allmänt vad denna blogg har att bjuda så se på klicka här, detta är etiketten "bing" som sorterar in alla möjliga typer av inlägg. Ett tvärsnitt av bloggen alltså.

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (60) aktufall (20) alga (3) Andersson (2) Antropolis (20) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (61) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (7) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (116) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (98) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (100) small candies (142) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (63) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)