söndag 30 november 2008

Typer: Fritänkare


På gräsplätten här mellan hus 5 och 9 ser jag dem passera varje dag, folk som genar ner till Eriksbergs centrum och dess lockelser.

De tar genvägen över gräsmattan, alla dessa modeller, militärer, mödrar och moderna män. Och med min psykometer läser jag av deras inre, omvandlar hjärnvågorna till text och publicerar här på bloggen. Det har som ni ser blivit en hel kavalkad av typer, ja en hel etikett, och idag har turen kommit till en Fritänkare:

---

"Jag är en fritänkare, tänker själv. Det innebär att jag tror på allt som sas till mig i skolan och sväljer allt som står i tidningen; då är man fri. Bunden är man däremot om man tror på liv efter döden, på Gud, på att ens handlingar spelar roll (karma) och på änglar, devas och andra väsen.

Jag accepterar alltid den mest jordnära förklaringen. Stonehenge? Stenar uppförda för att markera en handelsplats. Pyramiden? Gravkammare över farao, ungefär som att Uppsala domkyrka är gravplats för Gustav Vasa. Att domen har fler roller än så, kultplats, andaktsrum, Gudshus, fattar jag inte – för jag är en jordnära typ.

Jorden minsann! Man kommer av mull och blir det åter vid döden. Kroppen dör och materien sönderfaller, det är mitt credo. Hur uppstod vi då? Slump så klart, en bekväm ad hoc-förklaring jag brukar ta till när jag blir svarslös.

Har någon sett något konstigt, något oförklarligt? Då är det hallucination. Att dylika syner dels kan vara vilseledande, dels upplysande, förstår jag inte. Att det behövs en vidare vokabulär än "hallucination" går jag inte med på, då kan man ju inte stämpla alla icke-positivister som idioter. Att vissa oförklarliga syner lett mänskligheten framåt förtiger jag. Jag bejakar framsteg inom etik, såsom allt vad I viljen och älska dina fiender, men att dessa skulle ha religiös, transcendental källa förnekar jag. Jag kan helt enkelt inte tänka så långt. Allt uppstår på jorden, betingat av något annat. Allt som sker är fysiskt, allt är materiell rundgång. Gudomlig inspiration vet jag inte vad det är, obetingade inflytanden finns inte i min bok - för jag har inte läst i Livets bok, jag har aldrig sett Livets träd.

Människan uppträdde hux flux ur en bubblande pöl med sörja. Flygplan skapades av en uppfinnarjocke som bara slängde ihop några delar han hade liggande. Att krukan beror av krukmakaren är bara en lek med ord. Dikter är bara slumpvis hopkomna ord. Själv är jag också bara en slumpvis hopkommen gestalt; vad konstigt då att jag inte bara försvinner när som helst, som en slump - poff?"

lördag 29 november 2008

Typer: Fotomodell


Som synes ska en fotomodell figurera i dagens avsnitt av "typer". (För fler såna, tryck eponym etikett.)

---

"Blått kors på vit botten. Stenålder, bronsålder, järnålder. Lagan, Nissan, Ätran och Viskan.

Jag är inte dum, jag är kunnig och duktig. Man skyller ju annars oss fotomodeller för att vara dumma, obegåvade, men det är vi minsann inte. Jag vet Finlands flagga, forntida skeden och Hallands floder. Yes indeed; jag vet mycket mer än att föra mig på bild, stå framför en kamera och se sådär lite porrsugen ut, lite nypåsatt om ni fattar.

Så vad vet jag mer då? Jag vet att Sverige är en demokrati, val till riksdagen hålls vart fjärde år. Volvo Sonett är italiensk... nej, där skämtade jag. Men i övrigt: jorden är ett klot, tapetserare klär möbler, och styvmorsviol heter som den gör eftersom de två första foderbladen vidrör sina kronblad, medan de yttersta foderbladen bara vidrör de andra foderbladen; de står i ett styvmoderligt förhållande till kronbladet.

Det visste ni inte - men jag vet jag, fotomodellen! Som bara är yta! Som inte ens behöver prata för att tjäna pengar, bara posera och se snygg ut. Men jag är så mycket mer än ett snyggt ansikte - ett par snygga ben till exempel...

Tänk bara på alla fantastiska supermodeller som regerar världen, namn överflödiga. Vi ser dem dagligen, vi betalar deras löner - för vad, kan man fråga. För rollen som ikoner kanske. Men de är inte bara ansikten och symboler, de är människor också. De är tjejer som gått i skolan och läst böcker, som kan lägga ihop två och två. En kollega till mig äger nästan 100 böcker!

Jag är insatt och kunnig, påläst och påsatt - hm, stryk det där sista; påsatt är jag förvisso, men nu ska vi inte tala om det. Jag kan allt och ingenting, jag kan pluttefikationstabellen, vet att livet stammar från urcellen Ellen, och att Dellen är två sjöar i Hälsningland: Norra och Södra Dellen."

fredag 28 november 2008

Typer: Militär (igen)


Det är dags för ännu en typ, och enkannerligen för ännu en militär. Denne gång är det en stabsnisse som för ordet, en teoretiker, en fåtöljstrateg. Så jag kan bara säga: fire away!

---

"Jag är skrivbordskrigare, stabsnisse. Jag har i sedvanlig ordning haft befäl i fält, varit på trupp, men så fort det är avklarat är det tillbaka till staben, till ritbordet. Till böckerna, till basen. Till det ideala kriget, kriget i sig som Clausewitz sa.

Jag har alltid ordentligt på fötterna, vet t ex alltid vad som gått fel i en viss operation. Ansvaret då? Det behöver inte jag ta, det hör till sakens natur, till stabsrollen som sådan. Ansvaret har ansvarigt befäl, medan jag bara är rådgivare, smart man.

Och i krigshistorien går jag som barn i huset, samlar fakta till min bok om militära misstag. Massor av material finns det - för i alla slag från Hedenhös till idag har förvisso den ena sidan vunnit och den andra förlorat; den ene gjorde allt rätt, den andre allt fel. Förloraren begick misstag, och det är min sak att ropa ut för världen vilka de var. För i efterhand är allt klart - för stabsnissen.

För övrigt retar jag mig på felbruk av militära ord. Man säger till exempel inte "arméns vapenslag"; armén har truppslag, försvaret som helhet däremot vapengrenar. Man säger inte "riddarkorset av järnkorset"; dessa var två helt olika medaljer med olika klasser. Det är skillnad på fana och standar; det förra har infanteriet, det senare kavalleriet. Det enda beridna förbandet med fana är för sin del dragoner, som är beridet infanteri.

För att inte tala om felöversättningar. I engelskan betyder "mortar" dels granatkastare, dels gammaldags mörsare - men vem faaan tror att de senare används än idag? Svar: översättare...

Och så det här med militära ords tillämpning civilt. Som "strategi"; förr betydde detta en masterplan för att erövra ett land eller dylikt. Idag däremot har alla sin strategi: dammsugning, matlagning, shopping - för allt detta finns strategier. Barnet som vill ha en kaka till, pensionären som planerar sin promenad, TV-tittaren som lägger upp sin kväll - alla är de strateger. Clausewitz tar sig för pannan...

Vardagen som militärkunnig har sina sidor. Men när det väl drar ihop sig till krig får man brått, då kallas man in i TV för att kommentera det hela. Gulfkriget, senaste Irakkriget - ja, det var härliga tider, det var som om man styrde't från sin studiodesk. Mer sån't!

Man kunde säga i stort sett vad som helst, allt gick ner. Ingen kollade vad man sagt, ingen höll emot en sånt man sagt dagen före. Ett privilegium inte bara för stabsnissen, utan för varje intellektuell. Och intellektuell det är vad jag är, i själ och hjärta. Men också soldat, det ena utesluter inte det andra; pennan och svärdet! Gammalt samurajideal, hjärtevärmande kulturellt.

Just det, samurajer! Vill ni höra lite om japanskt svärdssmide, hållfastheten i bamburustningar, pilbågstaktik i 1400-talets inbördeskrig? Inte? Nähä - så då får jag väl retitera till mitt läsrum, sätta mig och läser en bok om gamla fältslag. Riktigt sjunka ner i fåtöljen, ta en grogg och gotta mig åt alla fel som begåtts i stridens hetta: Little Big Horn, Arnhem, Yalu, Midway..."

torsdag 27 november 2008

Typer del 5: Mystiker


Säg vad ni vill men här kommer ännu en typ, ännu en koll på en krejsy kaippare i mitt galna persongalleri. Idag är det en helig person som får ordet, en "Mystiker":

---

"Jag är en from man, en mystiker, en riktigt liten ockultist. Jag anser att jag är bättre än andra. Till exempel: jag börjar dagen med att läsa Bhagavad-gîtâ, och det är det inte många som gör! Alla andra läser ju bara morgontidningen, och på det blir man inte vis. Jag säger som Singer: att börja dagen med en dagstidning är som att börja dagen med att ta gift.

Jag är annorlunda än folk. Bättre, smartare. Jag har mitt förhållande till Gud, redovisar mina evenetuella synder för honom. Hur många andra gör det? Alla bara tror de är bäst i hela världen, som jag - men jag erkänner därutöver Gud som min herre, det gör inte kreti och pleti. Det är skillnaden.

Jag är smart, bildad, kan det här med mystik och sånt. Ser världen symboliskt: tingen är symboler, uttryck för idéer. Och bakom tingen finns något verkligare, en idévärld; vad vi ser är bara sinnevärlden. Hur många fattar det här? Jag har inte träffat någon. Bara jag, Platon och Plotinos (och Swedenborg med sin korrespondenslära) tycks inse världens sanna natur.

Jag är något av en guru jag, en lärare, dock har jag inga lärjungar. För ingen vill höra på mej, alla vill ju bara läsa lifestyleporr, se filmer med plasthjältar och TV-serier med känslopjunk. To be a guru is a proud and lonely thing...

Jag är vis, jag är from, så när ska jag få min lön? Kanske i himlen, kanske ska jag sitta vid Guds högra sida. Då ska jag hämnas - på mänskligheten, som inte bugade för mitt namn, som inte insåg hur vis och from jag var. Njuta av att se dem plågas i helvetet; den frommes lön!"

onsdag 26 november 2008

Typer, del 4: Geolog, Moder, Konservativ


Få torde ha undgått att vi kollar in typer dessa dar, kryper innanför skallen på våra medmänniskor och ser vad de tänker. Idag tänkte jag låta ordet gå till inte mindre än tre typer: Geolog, Moder och Konservativ.

---

1. Geolog

"Jag är geolog. En geolog är en sån som kan det här med geologi. Kan du inte geologi? Då är du geologisk analfabet, jag spottar på såna som du.

Hemma har jag planscher med olika mineral och jag prennar på "Geovet i veckan". Är med i Geologernas riksförbund, sitter med på årsmötena, säger "whuööö" om någon dissar geovetenskapen.

Jag är en mikrolog, en knappolog, en tvättäkta soffhörns-Jesus. En som gillar sin nisch - men jag ser den inte ens som nisch, nej den är världen! För tänk om alla kunde geologi, då skulle allt se annorlunda ut, eller hur? Fritt vivre, fritt syre ur jordskorpan.

Dockskåps-dracula, soffhörnssekterist. Det är samma fenomen som att piloter ser ner på dem som inte är piloter, militärer på civila, jurister på icke-jurister. Man är initierad helt enkelt, har invigts i hemligheterna. Är ett slutet sällskap, en selekt skara. Och selektast av dem alla är geologgänget; de har den där typiska geologgången, geologblicken, geologutseendet. Vi är som Hells Angels: "If you ain't riding Harley, you aint shit." Well, om du inte kan geologi, om du inte kan skilja diabas från granit, så pissar vi på dig.

Nu ska jag gå på Kalmars och ta en öl, innestället för oss geologer. Kom dit om du hör till gänget; annars får du sitta och titta på när vi festar som kungar, ja som gudar... geologerna, jordens salt: pun intended!"

2. Moder

"Förr hatade jag barn: de skrek på bio, de dreglade på café. Nu älskar jag barn, i alla fall mitt barn. Jag pratar om mitt barn, jag visar mitt barn, jag är mitt barn.

Jag har gjort detta barn, skapat det. Att, som vissa säger, Gud skapat oss, det tror jag inte på. Har jag inte burit ungdjäveln i nio månader kanske, lidit och kånkat? Jag har skapat ett barn, har designat det med bruna ögon, uppnäsa och gosiga kinder. Att vi människor bara avlar barnen, det fattar jag inte alls. Vadå bara avlat det, jag är skapare! Herre Gud min skapare, det är jag det. Jag är Gud, jag kan skapa min egen mänsklighet – så ni ska dyrka mig, bara mig!"

3. Konservativ

"Allt blir sämre, om detta är jag och mina konservativa vänner rörande överens. Dock tvistar vi om exakt när allt blev sämre. Min religiöse vän säger "efter syndafallet", min klassiske vän säger "efter antikens fall", min burkeianske vän säger "efter franska revolutionen", min geografiske vän "efter Columbus". Osv. Ense är vi alla fall om att allt blir successivt sämre, för var dag som går.

Jag är konservativ. Att ett och annat faktiskt blivit bättre med tiden vägrar jag se. Jag projicerar min idealbild på allt jag ser, betraktar historien genom färgade glas. Jag ser inte det gamla Greklands slaveri och stammentalitet, ser inte bondesamhällets skriande fattigdom, ser inte den pre-globala erans isolering.

Jag ser allt negativt. Datorer: omänskligt. Mobiltelefon: ökat pladder. Internet: global klottervägg. Jag var emot videon också när den kom; sedan insåg jag ju att den var bra att kunna se ”Casablanca” m fl klassiker på video, men det förtiger jag...

"Konservativ" låter så fult; låt säga att jag är skeptisk till saker och ting. Avvaktande. Jag anlägger en tvehågsen attityd till allt nytt. I en av mina tidigare inkarnationer stod jag väl och lyssnade på någon Messias, tänkte "nja, jag vet inte..." om hans idé att vi ska älska varandra. Sedan slog idén an mer eller mindre, idealet om ”mänsklighetens broderskap” etablerades, men då hade jag ju gått vidare till en ny inkarnation – och kunde visa min skepsis mot Columbi plan att finna land i väster, mot telefonen, mot möjligheten att flyga..."

tisdag 25 november 2008

Typer, del 3: Militär


Jag sitter här och tänker på alla medmänniskor vi möter i våra liv, alla medtrumslagare i livskonserten. Vi träffar dem på busshållplatsen, vid balkongräcket, vid staketet - men vad vet vi egentligen om dem?

De må presentera sig som "ingenjör", "doktor", "målare" och militär", men det där blir mest etiketter. Vad finns bakom etiketten, vad rör sig bakom pannbenet på alla dessa TYPER?

Det är med andra ord dags för ännu ett nummer i serien "typer" (se etikett), och idag har turen kommit till en militär:

---

”Dagens väpnade konflikter är löjligt små: jaga banditer i Afrika, talibaner i bergen - vad är det för krig? Nej, ropen skalla från regementen landet över: ett totalt krig är vad vi vill ha, med arméer som går under, städer som jämnas med marken, hela folk som förgås. Så att man själv kan bli en av "den förödda världens herrar", skrida fram över nejden i en stålgrå parad.

Maikäfer fliege, Vater ist im Kriege,
Mutter ist in Pommerland,
Pommerland ist abgebrannt,
Maikäfer fliege...


Så sjöng man under religionskrigen, ja även under senare krig. Härliga tider, allt i stöpsleven, och jag önskar min själ att så bleve igen. Ett riktigt krig, ett långt och blodigt krig. Då får ni något att voja er över, fjollor och posörer, som mår dåligt av ett litet Irakkrig, Vietnamkrig, ja till och med andra världskrig.

För detta kära VKII var väl ändå inget? Under detta bestod ju i vart fall civilisationen, det fanns regeringar som kapitulerade osv; en regering tog över efter en annan vid krigsslutet. Annat blir det om allt går i bitar; då får vi se vem som håller huvudet kallt, vem som har is i magen! Vem som kan jaga pansarlavinen, surfa på trotylvågen och rida ut eldstormen...

Då blir det inte tal om arméer längre, organiserade förband, utan det blir svarta fanor och, hm, banditgäng. Men på global nivå! Barmhärtiga öde tänd blixten, som slår / ett folk av år med elände”...”

måndag 24 november 2008

Typer, del 2: Förståndig


Här följer andra delen av "Typer", min exposé över folk i vår värld. Ni vet alla dessa typer man träffar, folk med ingrodda åsikter av det ena eller andra slaget. Jag må plocka en del poäng på dessa karaktärer, men jag bekänner mig även till principen "it takes all sorts to build a world". Nu har turen kommit till "Förståndig".

"Jag vaknar till min dag, klar och tydlig. Går förnuftig till mitt arbete i en skyskrapa, utför logiska operationer vid mitt vita skrivbord. Tar paus vid tio, pratar politik med arbetskamraterna och jobbar vidare med svenska system. Äter näringsrik lunch, ringer samtal. Tar en kaffe fram emot tre.

Då, när det börjat skymma så smått, börjar andra melodier spela: jag blir musisk, flyter ut i konturerna. Snackar med mina kamrater om konst, musik, natur. Arbetar på inspiration, får flow. Åker hem i mörker, drömstaden svallar i sitt ljus. Äter middag, tänker på den stundande kvällen: gör upp sublima planer.

Går ut, tar en öl: glada vänners lag, snapsar, sång dans och glädje. Sedan lugubra samtal fram emot midnatt: spökhistorier, folk som sett tomtar. Drar en egen historia om en déja vu, och den beror antagligen på reinkarnation: man känner igen något från ett tidigare liv.

Tända ljus, gåtfull musik. Går hem som i trans. Somnar, drömmer omöjliga drömmar.

Nästa morgon vaknar jag, klar och logisk, och allt är som vanligt. Finns inga spöken, ingen dröm. Allt går ut på att tjäna pengar, jobba i system. Kallt lyser förståndets ljus över en gryende värld."

Relaterat
Min bibliografi
Noveller på denna blogg
Itto Ogami
Solsken över ett kalhygge
Alternativ historia

söndag 23 november 2008

Turist


Jag tänkte här starta en ny etikett, en ny artikelserie om man så vill. Det ska handla om TYPER, intressanta pipel i vår svenska verklighet.

Dessa typer ska få skildra sina världar med egna ord; ohindrade av mig ska de få rulla upp sina respektive världsbilder, sina credon, sina unika synpunkter. Det blir ett brokigt galleri kan jag lova, det blir alla möjliga mänskor som får paradera förbi här. "Typer", kort och gott.

Vi börjar idag lite löst med en resenär, en turist. Kör i vind, broder!

- - -

"När jag är ledig åker jag på semester. Jag glider in på någon kolonial utpost och vräker mig i billig lyx. Men jag är också kulturell av mig, tar en titt på sevärdheterna; jag går in i något gulligt tempel och tar en bild, och går likgiltig ut. Det är för mig höjden av kultur. Att däremot be i ett tempel, det är för mig ett okänt begrepp.

Att vara turist är mest trevligt, men ni ska veta att jag också kan känna sorg, patos och allvar. Jag känner till exempel väldigt mycket för dem som dog i den därtsunamin. Jag menar, där var de för att njuta, koppla av, bara ha det trevligt. Och så kom döden från havet; då var det extra synd om dem.

Som turist gillar jag i synnerhet att bo på stranden den fina. Vår kulturs höjd- och slutpunkt: en fet, rödlätt stadsbo, spankulerande på en fjärran kustremsa. ”The Terminal Beach”, bara sand och ödslighet; inget mer kan göras, inget mer finns att åstadkomma. Bara nihilism och Nietzsches ”sista människa”.

”I sandaler av plast, och en korv i min mun"..., så sjunger jag där jag går. Sedan går man hem till sitt glashus, låter sig översvallas av elementen: havet, sanden, himlen. En tomhet som stirrar ut över omgivande tomhet; rymd speglar sig i rymd. Ljuva nihilism: Nietzsche On The Beach..."

Relaterat
Fenor och krom
Japansk bilindustri
Elegi
Min privata Operation Barbarossa
Ballard: War Fever (1990)

lördag 22 november 2008

Ernst Jüngers Nya testamente (del 2 av 2)


Här fortsätter artikeln om "Ernst Jüngers Nya Testamente".



Rent formellt är kanske inte denna Jüngers Kehre, hans vändning mot livsbejakan efter att ha dyrkat döden, så märklig. När man är ung drar man sig mot överdrifter, mot det heroiska och himmelsstormande, medan man som äldre finner glädje i enklare ting, i kärlek och vin och en god bok. Men om hans bana inte var orginell så var den dock sann; han genomgick förvisso denna utveckling, och vi kan lära oss något av den. Han hade (som han säger i ”Strahlungen”, dagbok från andra världskriget) skrivit sitt ”Gamla testamente” i och med böckerna om första världskriget och ”Der Arbeiter”, och därmed kunde inget ändras. Gjort är gjort. Sistnämnda bok liknades för övrigt vid en olydig son, en som vägrar göra vad fadern säger till honom; få förstod boken medan många tog den till sig som propaganda för sitt credo, främst kommunister. Han liknade den också vid en fint graverad medalj som saknar baksida: något saknas, som sans och måtta, sinnet för balans. Känslan för att det finns mer i tillvaron än arbete och organisering lyser med sin frånvaro.

Detta var Jüngers Gamla testamente. Vad med det Nya då? ”Strahlungen” är redan nämnd, här finner vi drömmar och natur, Parisskildring och vemod, parat med antydningar från slaktarnas och tortyrknektarnas värld. En subtil uppgörelse med Tredje riket får man säga: författaren är att börja med makthavare själv, firad officer i ockupationsmakten, men när han får se de första judestjärnorna i Parisvimlet börjar han känna avsmak mot att bära uniform. En viktig händelse för en som dyrkat det militära.

- - -

Sedan fortsätter det neråt, med likstank och helvetetsvisioner, parat med vittra samtal med Braque och Picasso och franska aristokrater, och åsynen av en bombarmada genom ett glas bourgogne, hållen av författaren där han står på taket av Majestic och ser krevaderna stiga mot himlen. Någon annan än Jünger hade inte kunnat skriva denna passage, och komma undan med det – om än många anför den som indicium på hans allmäna uselhet och tvivelaktighet.

Men värre var att vänta. Sonen Ernst som börjat opponera mot Hitler, upptäcks och blir fängslad och får straffet omvandlat till fronttjänstgöring. Undernärd och outbildad sänds han direkt i elden på den sviktande Italienfronten, och stupar i Carraras marmorberg i november 1944. Fadern tog detta hårt. Kanske kom han aldrig över det, och då ska man komma ihåg att han levde ända till 1998. Dagboken från 60-talet och framåt omnämner hur han högtidlighåller sonens dödsdag, år ut och år in. Det mest smärtsamma stället är när amerikanerna rundar månen med Apollo 10, december 1968, och Jünger samtidigt går till kyrkogården och placerar ut ett ljus på graven. Han säger i dagboken: att någon sänder ett rymdskepp till månen, detta åstadkommer mycket men betyder föga. Att däremot som jag bilda en liten snögrotta för gravljuset, detta åstadkommer föga men betyder mycket.

En snygg aforism, alla gånger. Men det räcker inte, något sipprar igenom texten: Jüngers smärta, den smärta som han sa att det vore ett adelsmärke att stå emot (”Über den Schmerz”, 1934). Jünger står där nu med en annan smärta: en andlig, medmänsklig, faderlig smärta. Och den är svårare att uthärda än ett köttsår eller ett lungskott.

Allt vi ser är mänsklig svaghet, en lidande människa. Med förebild i Nietzsche hade Jünger alltid velat stilisera sig själv, en stundtals effektiv strategi som gav oss verk som ”På marmorklipporna” och ”Heliopolis”, fiktiva berättelser med huvudpersoner som var Jüngers alter egon. Men även i hans didaktiska verk finns självsyftningen, som i ”Der Arbeiter” (”jag tar nu av mig soldatens uniform till förmån för arbetarens overall”) och ”Der Waldgang” (om statens sätt att ställa frågor, från valsedel till frågeformulär, eftersom Jünger själv underkastats ett sådant efter kriget). Så har vi dagböckerna: figuren med vinglaset som ser på bomplanen är såklart en posör, en fängslande bild onekligen, men det kan också slå tillbaka på denne själv.

Vid sonens grav faller hur som helst denna självstilisering igenom, går i baklås. Masken brister. Som läsare må man fascineras, av detta att se privatpersonen Jünger skymta fram istället för den evinnerliga gestalten. Ingen dagboksförfattare är så klart fri från att retuschera bilden av sig själv, men en sådan som Gombrowitz har avgjort lägre gard, mindre lust att göra sig till monument. Här har vi Jüngers både svaghet och styrka som författare. Polityren kan bli för blank, och den kan krackelera alldeles som vi sett.

- - -

På det hela taget är Jünger dock trovärdig. Hans ”Nya testamente” fungerar på sina premisser. Det tas ställning för människor och natur, för det diskreta i tillvaron, och inte för abstrakta ideologier. Vad han skriver än sant – om kampen mot nihilismen i ”Über die Linie”, om nödvändigheten att uppsöka ”de oaser kring vilka Leviatan rör sig i vrede”. Om att leva autentiskt som anark i ”Eumeswil”. Och om staden Heliopolis som psykologiskt landskap för längtan, vemod, frihet och fruktan.

Man kan anklaga Jünger för mycket, men inte för att han inte ändrade sig under sitt liv. Han lärde sig läxan, ”sent men med eftertryck”.

Så hur ska man beskriva den efterkrigstide Jüngers stil? Detta är en kär syssla för många. Ser man till utlandet kan man ju nämna en sådan som Bruce Chatwin, som ogillade Jüngerstilens dandyism och kyla, men ändå värmdes av aforismerna och den estetiska sensibiliteten. Dylik schizofreni är vanlig bland Jüngerläsare; se här även Stuart Hood, översättaren av ”The Marble Cliffs”, som förvirrades av Jüngers obskurantism samtidigt som idealen sades vara fransk-klassiska.

Många har försökt fånga Jüngerstilens egenart, men närmast sanningen tycker jag Jürgen Rausch kommer. I ”Ernst Jüngers Optik” från 1950 säger han:

Jünger upphörde aldrig att se världen som gåtfull... Anblicken av växter och djur drev fram tårar i hans ögon, han överfölls av svindel över de synliga djupen i denna värld... Själva de entomologiska jakterna var ett slags hieroglyffångst av en ande som trånade efter urtexten.


Och vad anser jag själv? Man överfalls ibland av tvehåga, man kan kastas mellan hopp och förtvivlan när man försöker dechiffrera Jüngers texter. Stilen är pedantisk men samtidigt förtrollande; den är analytisk men nyttjar allehanda bilder för att belysa resonemanget, och den är lite långsam i rytmen men kan ändå föra en till universums ände och tillbaks i samma mening.

Man kommer att tänka på vad Leif Zern sa om Mikael Persbrandt: ”Han har förmågan att stå still med blixtens hastighet.”

(Och därmed slut. Och därmed har bloggen fyllt ett (1) år; jag började blogga här 22/11 2007. Klang och jubel...)



Relaterat
Eumeswil (1977)
Heliopolis (1949)
Jünger och Heinlein
Jüngers liv: barndomen
Jüngers liv: första världskriget

fredag 21 november 2008

Ernst Jüngers Nya testamente (del 1 av 2)


Denna blogg fyller ett år i morgon, och vad passar då bättre än att publicera en tvådelars artikel om Ernst Jünger? Denne författare har ju förekommit i ett och annat inlägg det senaste året, och följande rader är ett slags sammanfattning av hans gärning. Hans "I stålstormen" har ju också precis kommit på svenska, så det blir en dubbel anledning att publicera detta. -- Fler inlägg om Jünger kommer säkerligen att publiceras här på bloggen, var så säkra. Men plats nu för del ett av "Ernst Jüngers Nya testamente". Titeln syftar på hur hans äldre skrifter är mer som huggna i sten medan hans senare är lite mänskligare och rundare.



André Gide sa om ”I stålstormen” att den var ”fullständigt trovärdig, verklig, ärlig”. Det kan man hålla med om. Denna Ernst Jüngers debutbok, hans memoarer från västfronten, kan läsas av alla, även av hängivna pacifister. Själv var Jünger något av en krigsälskare, men det skymmer inte på något sätt narrativet. Om han till exempel berättar att han en dag i april 1917 frivilligt följde med på en patrull, organiserad av ett annat kompani, så är detta kanske ett ovanligt beteende för en sedvanlig soldat. Å andra sidan hör patruller till fronttillvaron, och läsaren kan väl inte klaga på att det händer saker i boken.

Jünger var som fisken i vattnet, gillade att strida. Det råder ingen tvekan om det. Och han skrev sin frontmemoar som blev synnerligen läsvärd. Intressant blev det när han skulle skriva uppföljare; återigen var tiden på västfronten spelplatsen, men nu skulle han försöka dra slutsatser av det hela, tyda stridsupplevelsen metafysiskt. Det lyckades bra. I ”Feuer und Blut” och ”Der Kampf als inneres Erlebnins” hyllades stöttrupperna som det nya Europas elit, här skildrades glädjen i att storma fram under blodröda himlar.

Jünger övergick till andra ämnen med tiden. Att han blev nationalist och högerradikal ska inte förtigas. Dock blev han aldrig antisemit. -- Vad vi ska fokusera på nu är ”Der Arbeiter” från 1932, en märklig mix av diagnos och profetia. Framväxten av det teknikpräglade, automatiserade stadslandskapet skildras här med illa dold tillfredsställelse; nog var visionen skarpsynt, men Jünger själv tycks ha velat att visionen blev sann. Bort med det gamla, in med det nya; bort med springbrunnar på torgen och vild natur, och in med en järnhårt organiserad arbetsvärld där allt, säger allt, mobiliseras av Arbetaren, den nya tidens titan.

Få förstod denna bok när det begav sig. Jünger uttryckte sig för dunkelt, för avancerat. Här fanns inga enkla slagord, inga enkla recept. Än idag har boken ett och annat att säga oss, där vi ser ut över förortslandskapen med sina köpcentra, kontor och miljonprogramshus, veritabla arbetsstäder till skillnad från barockens kungastad och antikens teokratiska gudastad. Problemet är att Jünger borde ha skrivit en roman av det hela, och därmed gett visionen en annan kvalitet än denna essä som balanserar på propagandans gräns. Han borde ha skrivit en ”Du sköna, nya värld” eller ”Vi” istället.

Men han var ännu inte skönlitterär författare, inte i första rummet. Vissa lovande steg hade förvisso tagits. Först var det romanen ”Sturm” från 1923, om en frontlöjtnant och hans samtal och upplevelser. Sedan var det ”Das abenteuerliche Herz” från 1929, med barndomsminnen, drömmar, naturstudier och berättelser, alltsammans tankedigert och en smula pedantiskt, som det mesta av Jüngers texter, men att tendensen var en annan än i Arbetarens och Soldatens värld är klart. Visst fanns här ännu vissa rigorismer, visst var det ett grönbete för en högerradikal – men det var begynnelsen för en annan Jünger, en som fann ”nyckeln till alla hemligheter i gräset i hallonbacken”, och inte i visioner av verkstäder som sträckte sig till horisonten.

- - -

Jünger hade börjat resa vid denna tid, till Dalmatien, Italien och Spanien bland annat, och målen här var inte skjutfält och fabriker utan mer vattenrika nejder. Skalbaggar hade han ju alltid varit intresserad av, och blicken för växter och allt vad därtill hörde kom på köpet. Han började förstå att det var här grunden för allt låg – men det satt långt inne, han behövde ledning av sin bror Friedrich Georg härför. Fritz ledde sin heroiske broder från ett vita activa till ett vita contemplativa, mot kultur och bildning som sådana, mot det diskreta i tillvaron: skönheten i en blomkalk, surret från bin en sommardag, skönheten i iskristaller på ett fönster.

Det bästa beviset på ”den nye Jünger” är den reviderade ”Das abenteuerliche Herz” från 1938. Borta är de politiska markörerna, även referenser till frontlivet har begränsats, till förmån för drömmen, tigerliljan och vistelsen i den blindas kvarter – ja, till meditationen över färgernas symbolik, över affärens metafysik och reflektionen över staden i morgonljuset, med ”färger som på en fuktig akvarell”. Under tiden hade Jünger lämnat Berlin och politiken, avböjt att bli naziriksdagsman och sagt nej till en plats i Goebbels diktarakademi; bopålarna slogs ner i Überlingen vid Bodensjön och därefter i Kirchhorst utanför Hannover, där han bodde med sin familj då kriget bröt ut 1939.

Man ska inte överdriva faserna i Jüngers liv. Det kan bli lite facilt, lite överförenklat; det finns nu inget ”dåraktig i början, efter 1933 vis”. Sedan barnsben hade han till exempel samlat sina skalbaggar. Vissa iakttagare kanske skulle kalla honom obotligt galen, inbiten officerstyp, konservativ stöt, vad vet jag. När det gäller andra världskriget hade han i vart fall inga kval att dra på sig uniformen, om än han lär ha avböjt att bli karriärofficer i en armé där Göring var general. Dock la han vid denna tid sista handen på ”På Marmorklipporna”, mästarprovet, en berättelse om en idyll som invaderas av mörka horder; om natur och kultur, vingårdar och ekot i gamla valv, och hur detta hotas av kainitiska krafter. När berättaren ser ut över slaktarhyddan vid Köppelsbleek, med dess skeletthänder som rasslar i vinden och med skinnaren som rensar en människohud medan blåskimrande flugor stimmar i luften, då är det något nytt vi ser – något nytt i europeisk prosa, och något nytt i Jüngers värld. Mörkrets närvaro är här bringad till full medvetenhet, den intar centralplatsen i aktuell roman. Men Jünger hade redan anat ondskan; i ”Das abenteuerliche Herz II” skildras ju ett besök i en delikatessbutik, där bodknodden vet berätta att violetta endiver sägs passa bäst till människokött. Detta kommenterar berättaren med ett: ”Jag visste inte att kulturen var så framskriden i denna stad!” Knodden vet inte om detta är ironi, men kvitterar så vänligheten med ett professionellt leende.

Sett i efterhand vet vi nu var Jünger stod. Samtiden började också ana det så smått: krigshjälten från 1918, uppburen även av nazisterna (Hitler kunde aldrig helt vända sig emot honom), lät i ”Gärten und Strassen” från 1943 lägga in små markörer. I denna krigsdagbok från Frankrikes fall, sägs till exempel att författaren låter läsa 73:e psalmen vid sin 45-årsdag, firad i en bunker vid fronten. När Goebbels väl slog upp detta ställe i Bibeln sattes boken på index; psalmen handlar om någon som är förföljd av fiender, av mobbare vars ögon ”tittar fram ur fetma”. Den piken visste var den tog. Mindre emblematiskt, men viktigt för Jüngers vändning mot kvietismen, var passagen där han sa att vid skiljevägen kan det hända att man får lära sig gruppera fjorton regementen före slaget, eller lära sig foga samma fjorton ord så att de bildar en perfekt mening. Den senare gåvan vore då att föredra.

(Andra delen av artikeln finner du här.)



Relaterat
Jüngers liv: andra världskriget
Jüngers liv: efterkrigstiden
Über die Linie (1950)
Psykonauterna (1970)
På Marmorklipporna (1939)
Violetta endiver

onsdag 19 november 2008

Tempelbesök


Jesus drev månglarna ur templet, och ibland får man lust att göra detsamma i Domkyrkan: ut med försäljningen av vykort och krimskrams i vapenhuset! Det kan husera i längan bredvid, i det så kallade Domkyrkocentrum.

Dessutom borde det finnas en vigvattenskål innan man går in i själva salen. Det tjänar till att nollställa besökaren, få honom att inse att han träder in i Guds hus.

Vigvattnet avskaffades med reformationen men kunde gott återinföras.

Sedan då? Ja sedan bara sätter man sig på en bänk och låter rummets andakt fylla en. Halv takts paus. Sedan kan man gå runt ett vänstervarv (som vid Kaba, i infödingsdans och dervishdans, i Shivadans och allting) och se på sidokapell och valv, förundras över Guds verk: thaumazomen ta erga Theou.

Sedan kan man ställa sig vid korsmitten och sjunga "Gläns över sjö och strand", med det läckra tonartsbytet:

Stjärnan i Betlehem
leder ej bort, men hem...


Med sången klar kan man fortsätta rundvandringen. På slutsträckan bugar man för Swedenborg, och väl ute kan man spika upp några teser på ytterdörren:

- Någon verklig "treenighet" finns inte, bara en Gud vars verklighet genomsipprar allt. En bergskedja kan bara ha en topp

- Reinkarnation är ett faktum: att "vila i graven tills domedagen" är en absurditet, eftersom själen aldrig dör. Själen hibernerar ej efter döden utan går vidare till ett nytt jordeliv (efter en sejour i himlen för gudomlig debrief)

- Gud sände inte uttryckligen Jesus till jorden för att denne skulle pinas på korset; Jesus inkarnerades för att lära människan en bättre filosofi, en lära med syskonkärlek i högsätet. När sedan Jesus väl utsattes för korsfästelsen som straff beslöt han att göra sin död till ett mänskligt och metafysiskt dokument, och inte som en akt av försoning för att Gud var arg på människan: Gud var ju inte arg, han älskade ju människan ("... så älskade Gud människan att han lät sända henne sin enfödde son"...)

Sedan går man hem och fortsätter dagen i samma fromma anda. Religion ska inte bara vara ett tidsfördriv, det ska prägla hela dagen; "Everyday Is Like Christmas Day", som Roy Wood sjöng...

måndag 17 november 2008

Jubileon på Odeon


Det är snart ettårsjubileum för denna blogg, ännu en icke-händelse i den icke-värld som är webben. På lördag, 22 november närmare bestämt; då är det ett år sedan jag steg in i den magiska bloggosfären och slog alla med häpnad med min ordkonst.

Det äldsta blogginlägget finner ni här. Annars kan jag ju, i prästerlig nit, länka till lite andliga etiketter jag har, som denna, denna och varför inte denna. Och denna!

Vad mer? Ska jag inte underhålla er som jag brukar, med poesi och stories och allt annat? Kanske dra den om de två tomaterna? Som skulle gå över vägen? Gammal, javisst - men vad med det engelska originalet då, som bör läsas högt för att poängen ska gå fram:

There were two tomatoes crossing a road. Then one of the tomatoes got run over by a car. Then the other tomatoe said:

- Come on, catch up!


Försök finna poängen; första pris en bandtraktor.

(Disclaimer: någon "bandtraktor" som pris finns inte att tillgå. Bilden visar en Junkers B3.)

söndag 16 november 2008

Gå med i länkarna


Bloggens ettårsjubileum närmar sig; jodå, det är sant det jag säger. I väntan på detta kan man ju länka till höger och vänster, tipsa om läsvärt på denna eminenta blogg. Som detta:

Det har bara funnits en ateist, och hans namn var Friedrich Nitezsche. Han drog den ultimata konsekvensen av att detronisera Gud: han satte sig själv på den lediga tronen, som en lallande Dionysos... läs mer här.

I veckotidningar och Dr. Phil-program talas det mycket om att man måste finna sig själv, jobba med sig själv, ta ansvar för sitt liv och sina handlingar. Det är en mycket bra filosofi, men för den som vill komma till själva urkällan för detta är denna etikett en bra början. Klicka och kolla själv vad jag menar. Självhjälpsfilosofins fader.

Swedenborg är för sin del en tuff utmaning: hans böcker (förutom Drömboken) är inte så värst läsvänliga. De är en smula pedantiska och magistrala. Därför kan ni ju nöja er med att läsa mina inlägg om mannen, som en biografi, koll på Drömboken och annat - här.

Sedan har vi ju fantastiskt roliga inlägg om Dick och Ballard, om Maiden och Priest, om usla bilar och usla böcker med mera med mera...

I och för sig kan jag ju hänvisa er till etikettraden här till höger, men jag gissar att det är för jobbigt. Därför dessa länkar.

(Kinesisk teceremoni, Mingdynastin)

fredag 14 november 2008

Bra bok


Förra sommaren gav jag ut novellsamlingen "Eld och rörelse" på eget förlag. Härmed några exempel på den respons jag fått:
(I novellerna finns) ... en ton av underfundig humor och medvetna anakronismer och näsvisa figurer. Novellerna är ofta rätt underhållande och humoristiska skrönor.
- Magnus Dahlerus, BTJ

Titelberättelsen... framstår nästan som en motsvarighet till Ernst Jüngers "Sturm" -
- Göran Lundstedt (kritiker på SydSv) i brev

Den längre berättelsen "Eld och rörelse" fann jag stark, gripande och välskriven, med sådana ringlande meningar av barockstilmässig hopning som jag brukar uppskatta och använda.
- Martin Glännhag (Linköping) i mail
Jag fick också en påringning av Percival ("Fantasins mirakel", "Från en värld till en annan"), som gillade novellerna "Riddaren, djävulen och döden" samt "Nineves skatt". Den förra kunde passa som radiopjäs och den senare påminde honom om något ur "Tusen och en natt", sa han.

Boken är alltså en novellsamling. Titelberättelsen är närapå en kortroman. För övrigt finns här stories som "Kvartsklippan", "Ett svenskt Roswell", "En stad vid havet", "Norrlandsproblematiken" och annat, som ultrakorta saker och några inledande pastischer.

Pdf:en till boken finner du länkad här. Filen finns på Dropbox, en vedertagen fildelningssajt.

(Léon Bakst, "Lightning")

torsdag 13 november 2008

Uppsaladomen


"En tegelparodi på kontinentens sandstensdomer"? Det är kanske att ta i; låt oss kalla det en lyckad kompromiss istället.

Det handlar om domkyrkan, Uppsala domkyrka. Folk åker långväga ifrån för att se den, denna Nordens mäktigaste kyrka. Och visst är den störst, bäst och vackrast: Nidarosdomen är inte tillräckligt pjäsig tycker jag, inte nog statuesque, även om den kanske är lika stor rent formellt.

Vår katedral ligger i alla fall bra där den ligger. Den knyter så att säga ihop hela stan, ger den platta stadslayouten sin mening.

Sedan var det det där med kompromiss.

Som gotisk katedral har den till exempel sina strävpelare, men dessa är ju till för att stödja den skelettkonstruktion som sandstensgotik resulterar i. En fransk katedral, säg Chartres, har inga väggar, bara pelare (som möts i spetsbågar) vars mellanrum fylls ut av fönster. Detta kräver en kraftig försträvning för att inte rasa, vilket blir i form av de strävpelare och -bågar som präglar exteriören.

Uppsala domkyrka däremot har ju massiva tegelmurar som inte behöver stöttas. Strävpelarna blir här bara en dekoration.

Kyrkans inre blir följaktligen också lite massiv, lite mörk. Ljusspelet à la Chartes, Köln mfl saknas. Man får en massa murytor man inte vet vad man ska göra av; under stormaktstiden vitkalkades väggarna, och i vår tid har de fått målningar. Bådadera hade väl fog för sig, men vad gäller dagens målningar så inte är de helt 100 om man säger. Låt gå för de ornamentala bitarna, de dekorativa mönstren, men bilderna på Jesus etc kunde man mista. Det borde vara mer moské så att säga, bildförbud; det blir helt enkelt vackrast så.

Men detta med murarna är blott en följd av konstruktionen: i en sandstensdom finns som sagt inga väggytor, där finns bara pelare och fönster med glasmålningar. Detta är en tegeldom med inbyggda kompromisser.

Men nog finns här glasmålningar också. Den i söder är Sveriges största, riktigt vacker. Frälsaren stiger ur sin grav vill jag minnas att det är.

Och så finns här sidokapell, unikt i Sverige. Linköpings katedral är bara enskeppig, trots att den i övrigt är en tjusig byggnad. Och Riddarholmskyrkans sidokapell känns lite löst tillfogade. Annat då med vår dom; sidokapellen bildar en mäktig treklang med mitt- och sidoskepp, de blir liksom kyrkor i kyrkan, sidoshower man kan gå in i. Här må framhållas Finstakoret med sin mörka stramhet och relikskrin, Stenbockskoret med sina trappor och sin marmor, och Vasakoret rakt fram, längst bort i öster.

Fast egentligen är ju Vasakoret, med tomban över Gustav Vasa, ett slags blasfemi. Förr var detta ett Mariakor, ägnat Jesu Moder, och det känns rättare. Med reformationen skulle detta göras om, segraren skulle ha ett monument över sig, Gud sig förbarme...

Men man har räddat det hela med en modern replik: "Maria - återkomsten". En vaxdocka i naturlig storlek står utanför koret, i koromgången, och ser förtröstansfullt mot öster. Först jag såg 'na trodde jag det var en riktig människa, en som stod där och mediterade. Sedan gick jag fram och tog på denna antika kvinna i sedvanlig klädsel. Man får såklart inte ta på statyn, men det är omöjligt att låta bli; finns där i naturlig storlek en staty av en Maria, i sin hjärtevärmande naturalism, ja då vill man ju upprätta en relation till den genom att känna på den, känna på kinderna, riktigt ta på den om ni fattar.

Mer kunde sägas om sidokapellen: om de moderna som är i början av vänstervarvet, med anemiska trästatyetter à la jul- och påskkrubba, och bonaden med scener ur kyrkans historia. Det blir lite transportsträcka. Men så finns ju i ett av kapellen den tredelade altaruppsatsen med scener ur Maria föräldrars liv (Anna och Joakim), det finns gravkor för en och annan storhet med vapensköldar och annat formrikt, och det finns Swedenborgkoret; han ligger inte där själv assessorn, denna porfyrpjäs är bara en skådekista så att säga. Alla dessa tombas i sidokapellen innehåller luft, själva benen ligger i kryptor under kyrkan.

Nåväl: en kyrka ska upplevas inifrån sägs det, och särskilt då Uppsaladomen med sin sköna atmosfär. Glöm det där med att den saknar kontinentalt ljus, den är mäktig ändå. Lukten är också speciell, det luktar sandsten tror jag... En torr lukt av sten och trä och seklers historia.

Man ska uppleva det hela inifrån. Och man ska göra det med andakt; i Guds hus gäller Guds lagar, så den som bara släntrar in, tar några snapshots och sedan rusar ut har inte förstått grejen. En stunds intoning, några ögonblicks vila hör till innan man ger sig i kast med rummet.

tisdag 11 november 2008

Uppsalahaiku


Landskapet är platt
och jag ser berg i fjärran:
Stratocumulus.


Detta är en uppsaladikt, en haiku med uppsalamotiv faktiskt. Som norrlänning kan man sakna detta med berg vid horisonten; man är lite vilse i detta Uppsalas slättland, men man tager vad man haver. Eventuella berg får bli föremål för ens längtan.

Månskära i blå himmel:
utsikt från balkong
i vargatimmen.


Detta är ett intryck från ett hyreshus på Dragarbrunnsgatan, jag hade det distriktet en gång. Från en loftgång ("balkong" är lättare att säga) en viss morgon såg jag precis detta, en måne i en ljust nattblå himmel, och voilà.

Ovan skogsranden
är himlen röd -
ljus från en osynlig stad.


Så här kan det bli om höst och vinter, när stadens ljus reflekteras i mulen kvällshimmel. Märkligt fenomen.

Så den sista dikten, min sista uppsalahaiku. Den är synnerligen aktuell eftersom den har "november" sig, även om den första snön inte fallit än. Temat är alltså att det blir ljusare sedan snön fallit, snön reflekterar ljuset bättre än barmark.

Novembermörker,
dagen krymper, det ljusnar.
Snön faller sakta -


(Mer haiku av min hand finner ni här och här. Målning av Max Ernst, "Der Garden Frankreichs".)

måndag 10 november 2008

"Just A Closer Walk With Thee"...


1.

Sitter här och tänker på detta med glädje.

Så pretentiöst... kan man inte skriva om att deppa istället, det är ju så creddigt och dannt...

Okej då: även jag har deppat i mina dar. Men på sistone har jag även, oförklarligt och obetingat, känt glädje. Det är konstigt.

Jo det är konstigt, nästan omöjligt att förklara för en skomakarrealist. Glädje känner man när man sitter på stranden i tropikerna och dricker en drink. Och detta gör jag ju inte, jag bor i ett höstligt Uppsala. Och har ändå ögonblick av inspiration och allt det där.

Eller: glädje känner man om man bor i en lyxvilla, har en Corvette och en Jaguar i garaget och är gift med en fotomodell. Mitt liv är ytligt sett väldigt olikt detta, ändå ser jag ljuset.

Hur ska jag fortsätta detta utan att det blir hurtigt och dannt? Jag gläder mig för intet, tra-la-la...

Någon kunde invända: om du satt i fängelse, skulle du vara glad ändå? Åt blå himmel genom fönstret, mat och husrum?

Mitt svar blir då: ja, antagligen!

Sån är den obetingade glädjen.

Det obetingade, det opåverkade, det spontana - det är vad jag talar om. Alla har upplevt det men få har det som grundbult i sina liv. Som esoteriker däremot har jag inga problem att skapa en världsbild utifrån obetingad glädje och allt vad därtill hör. Men jag orkar inte predika just nu.

Så nu ska jag gå ut i den dag som lovade "mulet, regn och blåst" och känna mig eländig... eller motsatsen, eller kanske det bästa: känna harmoni och balans, med andra ord apatia.

2.

Så där, nu har jag varit och handlat. I soligt höstväder: inget regn än.

Det skulle handla om glädje, obetingad glädje. Denna glädje är det väl de kristna menar, och sånt hatade man en gång i tiden. Den kristna glädjen, den glorifierade känsla de upplever... Man stod utanför allt det där, kände bara hat och cynism. Och den glädje man kände var betingad: nu är det helg, nu är jag glad... nu sitter jag på krogen, så kul... men sedan går jag hem, då är jag nedstämd...

Kan man då säga: religiös känsla är lika med glädje? Nja, glädjen är väl en av de känslor som bemäktigar en som troende. Den är, hinduiskt uttryckt, bhakti mârga, hängivenhetens väg. Sedan finns det "jnâna mârga" och "dhyâna mârga" också, kunskapens respektive mediationens väg. Den förra är filosofins och ontologins väg, den senare är försjunkenhetens väg, det vi vanligtvis kallar "yoga".

Så om man känner sig främmande för glädjeyttringar i sitt kultbruk, ja då kan man ju gå dessa vägar istället. Jag går dem själv ibland, det ena utesluter inte det andra.

3.

Vad mer har jag på hjärtat? "Loven honom, I himlars himlar, loven honom med puka och cymbal"... Voilà lite bibliska bhakti-stämningar, i en av de sista numren i Psaltaren.

Kanske lite klargöring är på sin plats. Förr hatade jag glädje sa jag, nu förstår jag den. Jag förstår vad de kristna menar. Är jag då kristen, är jag frälst? Det är jag nog. Jag vill dock inskärpa att jag aldrig drabbats av liksom en blixt från en klar himmel och blivit omvänd. För mig har det hela gått mer smygande.

Det kan skilja från person till person det där.

Men när man väl tror får det inte finnas några halvmesyrer, då tror man. Visst får man tvivla och grubbla, men själva detta att vara religiös (av lat. re-ligare, "åter sammanfoga") är som Kierkegard sa en helhetsupplevelse, ett underkastande under en universell kraft. Det är ingen gottköpsaffär där man kyligt plockar ihop den världsbild som passar en.

Nåväl. Det finns glädje. Det finns förundran inför den uppgående solen, som hos Drews i "Life" i början av denna serie. Har den börjat gå igen? Säsong två?

Inom mig nynnar jag nu på "Just A Closer Walk With Thee", en gospel. Jag har börjat gilla denna musik. Jag gillar även rock och pop och allt sånt, se bloggen, men gospel känns rätt just nu. För det är, kort sagt, musik som uttrycker glädje.

Den världsligare musiken är mer ägnad den betingade glädjen, om vi nu ska hårdra. "Gonna have fun in the city, be with my girl she's so pretty"... Och är man ensam är man olycklig: tungfotad blues som stapplar fram i tolvor...

Gospel däremot är lovsång, praise the Lord och I love you Jesus. Det kan bli lite för hetsigt ibland, jag är mer för den stilla glädjen. Annars finns det inga strikta regler för gospelmusik; det kan vara rock, pop, hiphop eller vad du vill, bara känslan är sann. Termen "gospel" började förresten användas i USA på 40-talet, före det fanns det bara "black spirituals" och andliga sånger i största allmänhet.

lördag 8 november 2008

Recension: Gyllene Gåsen (Andersson 1997)


Erik Andersson är en svensk författare. Härmed några rader om hans roman "Gyllene Gåsen".

1.
Jag ryser
inför detta liv som aldrig lever
denna död som aldrig dör
men är är och är
i evighet...
(Bertil Malmberg, "Här finnes icke nu och då")

Så känner jag primärt inför Erik Anderssons "Gyllene Gåsen": det är liksom "ett liv som aldrig lever, en död som aldrig dör"... Det är något oförlöst över det hela.

Den är onekligen en intressant bok, vida överlägsen mycket annat på romanhimlen, inte minst den svenska. Andersson kan det här med litteratur, man får valuta för pengarna. Hade han varit bildkonstnär hade det varit "mycket streck för pengarna", detaljerad pointillism. Men helheten? Vart leder allt? Vart går Andersson; går han bara längre och längre bort i den västgötska nejden innan han slukas upp av dimman, som en fantom? Eller ska han komma sjungande nerför bergen och svepa in oss i en blomstrande mantel?

Man går smått förtrollad genom den anderssonska nejden, vältuktad som en botanisk trädgård, med präglade skyltar för varje växt man ser. Man böjer sig ner och läser dessa skyltar, hummar förnumstigt och tycker sig ha lärt sig något. "Persisk ek", jaha, minsann, "guckusko", en orkidé, tänk det visste jag inte. Och så finner man där, en passant, en skylt med påskriften "Livets träd" - men man bara hummar och nickar, kastar ett getöga på denna Urväxt och går oberörd vidare.

Så kan man känna det i Anderssons sällskap.



2.

På Gyllene Gåsen sitter ett sällskap och samtalar. Men den sedvanliga "mysigheten kring maten" motas tidigt i grind; det är en en lätt alienering över det hela. Folk kommer och går, en berättare berättar och en hovmästare glider gåtfullt in och ut ur samtalen. Det är "Club DDR", det är inbrottets metafysik och det är mat, bland annat en Schlemmertopf som kan få den mest tålige gourmand att baxna. Det är varken trevnad eller lidande men något annorlunda tredje.

Det är alienering, en främmande känsla. Vad är det man läser? Man noterar den nästan totala avsaknaden av anglicismer, av engelska glosor överhuvud. Allt översätts: "Zappa skriver texter om tummar som rimmar på sockerplommon." Andersson kan detta engelska språk, det vet vi (q v Ringtrilogin), så därför har han här gett sig den på att rensa ut allt i den vägen. En gången tids språkpurist må jubla; jag minns från tidigt 80-tal en artikel där isländskans egenbildning av alla nya ord, som "kringkastning" för TV osv, hyllades. Borde vi inte göra så här också? Detta var före internet, före satellit-TV. Well, Anderssons jagande-med-blåslampa efter all språksmitta må värma dessa purister i hjärteroten. Det är som att läsa 30-talssvenska, överlagrat med en modern världs alla attribut.



3.

Alienering: låt inte läsaren känna sig hemma, lägg in lite motstånd i texten. Man får inte direkt veta var det hela utspelas; jag gissade ett tag på Götet, sedan på "okänd stad i största allmänhet", och sedan slutade jag tänka på det hela. Då fick jag mig till livs följande:
Jag vet varifrån jag kommer. Till skillnad från de andra runt bordet är jag hemma här. Medan de fastnade i slammet runt holmarna som unga vuxna gnodde jag runt i gyttjan redan som grodyngel. Jag är den röst varmed Wollmar Yxkull viskade i gränden. Jag är hertig Johan som åsidosattes. Jag är det sorgliga liv som framsläpas utan kärlek. Jag är ett strävt lynne med alltför stor hushållsaktighet. Jag har rest ut med Bror Rålamb och dikterat bragder för historiens gudinna. Jag tjänar inte, emedan jag skadat mig i handen. Jag är inte De la Gardies kreatur. Jag klandrar vanvården vid kungens uppfostran. Jag vet att driva min nyck igenom. Jag häver allmogens fruktan för koppympningen. Jag inbegrips inte i sekreta utskottets beslut. --- Jag avbryter mina gradualstudier och skaffar mig i Greifswald nödiga inventarier. Jag anser att ett nytt sedligt liv kommer till stånd hos människorna genom det intryck Kristi liv gör på dem. Jag tör mycket ha avkylt krigsivern. Jag bedriver brännvinshandel i sådan omfattning att vissa kontrollåtgärder måste vidtas från det allmännas sida. Jag erinrar om de ögonblick i nationernas liv då tidens steg liksom hörs. Jag intar en moderat ståndpunkt emot kammarens höger. Jag ingår i den bästa bland ministärer. Jag uttrycker mig lugnt och klart, ofta med skärpa och och alltid med lugn och värdighet.

Stockholm, i ditt sköte kan jag inte glömma.

Detta citat, som i sig verkar vara uppbyggt på citat, försätter mig i en varm-kall känsla. Man får lust att försjunka i ancien régimes behag, men man känner sig samtidigt manipulerad på något vis, eller var det alienerad. Här kommer jag att tänka på Ted Gärdestad: "Jag gillar när folk blir konfunderade."



4.

Detta liv som aldrig lever, denna död som aldrig dör... Polerad prosa men ändå porös, ändå flexibel, ändå liksom lydande vattnets lagar: det ger efter för minsta tryck men lämnar intet spår. Frågade man vad som egentligen menades finge man väl ett enigmatiskt leende till svar, döljande det faktum att här menas inget alls: det är bara ord, ord mot det tomma. Ord som är tomma?

Ett språkspel med en bunt chanslappar, tennpjäser och spelplan i kartonnage, klätt i svart silkpapper. Ta upp en lapp och läs och förundras: "Jag har en dykare nere. Håll undan och gå med sakta fart." Eller: "Jag lastar eller lossar eller transporterar farligt gods." Eller: "Jag behöver lots."

Men någon lots gives här icke, man är "alone on a wide, wide sea". Fast formatet är behändigt, det måste framhållas: endast 191 sidor. Och varför är den då så tajt? Svar: det beror på den narrativa strategin. Och den strategin skulle jag vilja kalla showing, i motsats till telling som för sin del alstrar längre texter.

Och visst kunde Andersson lätt halka in i den sedvanliga "telling"-stilen, han med sin bildning och ordkunskap. Men han har tack och lov valt den smala vägen, både här och i sina andra texter. Det är ingen publikfriande, självgod berättarstil som osar av "mustiga skrönor" och annat flottigt, nej här råder "less is more". Få andra kan idag skriva så tajta romaner, allt ska idag vara elefantiasis och tegelsten. Så detta är ett avvikande från trenden, en blinkande fyr av hopp!



5.

"Hopp", det är knappast en anderssonsk glosa. Den skulle på sin höjd förekomma i ett citat, kanske från Karl XII:s bibel. För vad gäller boken i sig så finns här varken hopp eller förtvivlan. Jo kanske det sista, slutet ska kanske antyda detta.

Finns här tragik, finns här komik? Man får väl säga: både och, varmt och kallt! Boken är som en oxymoron, en sån där krock av typen "tung lätthet" och "en sorg i rosenrött".

Här finns Andersson, och sedan ingenting, och sedan någonting, och sedan en bild av en gås på omslaget, tecknad av Ernst Billgren. Här finns oublietter och smattar att återvända till, här finns något unikt. Boken rockar inte precis din värld men den är sådär, ska vi säga, subtil. Mer om Andersson på bloggen finner ni här.

fredag 7 november 2008

Silverrävens andra världskrig



1.

Potamoisi tois autoisi embainomen, esmen te kai ouch esmen. "Vi går ner i samma flod igen och igen, det är vi och ändå inte vi." Dessa Herakleitos' ord kom Jünger att tänka på när han 1940 fick Järnkorset för att ha räddat en sårad undan ksp-eld, i ställningskriget vid Västvallen. Reflektionen var ju att han under första världskriget fått Pour le Mérite för att ha stormat himlen (närapå), medan insatsen nu var mycket blygsammare.

Så är det: var sak har sin tid, man kan inte leva om sitt liv. I VKI gick Jünger i spetsen som stöttruppsanförare, i VKII ledde han sitt kompani i bakhasorna på pansartrupperna. Några regelrätta strider var han inte med om, det handlade mest om att fösa ihop kapitulerade fransmän.

Men hur började det då, detta Silverrävens andra världskrig? Det började hemma i Kirchhorst en sommardag 1939. Han låg och läste Herodotos, han med perserkrigen, då inkallelseordern kom. Strax efter fick han meddelande om att han befordrats, från löjtnant till kapten. Ordern var undertecknad av arméchefen von Brauchitsch personligen. Förr var det kungarna som signerade såna order, så i en republik var detta så nära en kunglig gest man kunde komma.

Sedan ryckte han in. Polska fälttåget var han inte med om, han placerades i väster, vid die Westwalle vid Rhen, den där som de allierade kallade "Siegfriedlinjen":

We're gonna hang up our washing on the Siegfried line,
have you got any washing mommy dear?


Men det där sjöng Vera Lynn långt senare. Nu var det segerns dagar för naziriket, man beredde sig att anfalla västerut på våren 1940, och i maj brakade det löst. Så mycket strider blev det nu inte för Jünger, men blotta vistelsen vid fronten försätter en ju i ett visst tillstånd så att säga. Möjligen såg Jünger fram mot lite frisk vapenväxling, det antyder han i dagboken, men se där fick han tji. Potamoisi autoisi. Han hade stridit klart, han hade redan kasserat in denna karmavinst.

Intressant är att notera standarden på det kompani han ledde. Det var fotmarscherande, hade hästdragen tross (= förråd och kök) och kompc himself hade en ridhäst. Om han ville kunde han såklart gå till fots och hjälpa en och annan soldat med dennes börda, såna kompc:ar fanns förvisso.



2.

Man besegrade Frankrike och Jünger placerades omsider i ockupationsarméns stab. Och där förblev han ockupationen ut, till 1944: ett ovanligt arrangemang, det naturliga hade varit en och annan kommendering till östfronten, men Jünger var nu ingen vanlig kapten. Klart som f-n om en arméchef (Heinrich von Stülpnagel) har en smart författare under sitt kommando att han väljer att behålla denne. Propåer gjordes (om från parti- eller arméhåll minns jag inte) att Jünger borde lukta lite krutrök, men Stülpnagel vägrade kategoriskt och sa att Jünger behövdes på sin post.

Men han hade honom till mer än samtalspartner på Hotel Majestic. Han sände honom på en kamouflerad spiontripp till östfronten hösten 1942, för att sondera nazioppositionen bland armégeneraler. Dagbokspassagen om denna resa är en smärre höjdpunkt, en resa till mörkrets hjärta. Någonstans nämns: "Det sägs att ryssarna brutit igenom vid Stalingrad", och mer "historiens vingslag" kan det inte bli. En annan god sak är när Jünger går längs en lerig bygata och går in i ett hus, och i nästa ögonblick står i ett rum med general von Kleist lutad över lägeskartan. Osökt närvaro i historien, du och bror med världsanden.

En tredje sådan sak, lätt självmedveten, är när han marscherar med sitt kompani i Paris för någon vaktsyssla, och man passerar en staty av George Clemenceau: "Jag nickade till honom, augurer emellan"... Bara Jünger kommer undan med sånt skryt, det är så elegant att man måste kapitulera.

Som kapten i ockupationsarmén (vi är fortfarande i Paris, han återkom oskadd på nyåret 1943) fick Jünger bland annat censurera post. Ingen tung syssla för en som blev officer för att strida. Byråkrattjänst. Potamoisi autoisi... Han veklagar också i dagboken hur han vantrivs. Till det bidrar insipprande nyheter om judehanteringen. Där nämns bland annat en stad som dränks i kremeringsrök varje natt; tala om Mordor i verkligheten. Jünger är som en människa (= dunlänning) i mörkrets tjänst, i ett Gondor (= Paris) som intagits.

Väl i detta Paris umgås han med konstnärer, författare och högre borgerskap, men en krypande känsla av att något är fel, fundamentalt fel, smyger sig på. Åsynen av judestjärnor i stadsvimlet får honom skämmas åt att bära uniform, och då har det gått långt för en uniformsdyrkare och arméräv som Jünger, en vurmare för det moderna ridderskap som officersväsendet har rester av.

Men han erinrar sig vad en sådan officer och gentleman har för plikt, och det är att skydda de svaga. Detta är värmande ord i eländet; hur många moderna offar tänker i de termerna? Nej, de låter sig fotograferas i solbrillor framför en brinnande afrikansk by (= sant, en bild på en dylik svensk FN-officer cirkulerade nyss i pressen)...

Och är de inte så lågt sjunkna så tänker de bara tekniskt, de är blott mauretanier, tekniska goliats. De kan skottvidder och understöd - men vanligt sunt förnuft då, den mänskliga sidan, den ridderliga - hur är det med den?



3.

Jünger kände perifert till att 20 juli-kuppen skulle begås, men han var inte inblandad. Han ansåg själv att tyrannmord inte lönade något till, det var en alltför analytisk lösning på ett helhetsproblem, ett problem stavat nihilism. Sedan följde reträtt och avsked ur armén, och hemma i Kirchhorst blev han hemvärnsbefäl. Vissa säger att han som sådan agerade som vanligt, som lojal officer med strid mot inkräktaren på programmet, men när väl jänkarna kom lär ordern ha varit att sträcka vapen och öppna vägspärrarna. Detta är lite dunkelt, för Jünger har både förr och senare hävdat att man aldrig bör sträcka vapen. "Man bör låta döda sig" som Napoleon sa.

Nåväl, Kirchhorst blev ockuperat, och även det jüngerska hemmet blev besatt. Amerikanare slog sig ner och bildade "rena Wallensteins läger" på gården. Men när de sedan gav sig av kunde Jünger summera det hela med: "Här har människor dragit fram", vilket kan ses som en lätt yrvaket konstaterande att jänkarna inte hade ståndrätter utan betedde sig som folk. Värre hade det kanske varit om man bott i östra Tyskland där Röda armén drog fram. (Ryssland hade förvisso lidit värre av kriget än västmakterna så visst kan man förstå hämndkänslorna på den flanken, vad det beträffar.)

Relaterat
Der Arbeiter (1932)
Der Waldgang (1951)
Jüngers liv: mellankrigstiden
Jüngers liv: efterkrigstiden
Lär dig sanskrit

torsdag 6 november 2008

I god jord


Den eviga ungdomens uråldriga stad,
där forntid med nutid sig förenar...
Det är Uppsala det, den stad där jag bor. Här har jag en del vänner och bekanta, och när "Eld och rörelse" var nyutgiven skänkte jag en del ex till dem. Och vissa av dem tycks ha fallit i god jord, ty härförleden träffade jag till exempel Carl-Henrik Feldt som sa om novellen "En stad vid havet": "Den berörde mig på något konstigt vis..."

Han hade sett tragiken i denna story om en krigsveteran som kommer till en stad vid havet och fejsar sina demoner, sin Post Traumatic Stress Disorder.

Sedan talade jag med Tomas Winbladh som sa att han läst boken med behållning. Och en tredje uppsalamänniska mailade mig och sa att "Ett svenskt Roswell" var hans favorit, i alla fall dittills. Boken innehåller ju över dussinet stories så vem vet vad han senare kan finna.

Ja min själ: "Eld och rörelse" innehåller 14 berättelser varibland den långa titelstoryn. Här finns fantasy i form av "Nineves skatt", här finns sf i form av "Galaxens herre", här finns samtid i "Åsiktskonstnär" och här finns pastischer, überkorta noveller och texter om riddare, stadsandar, ett avfolkat Norrland och mycket mer. Mer om boken läser du här.

tisdag 4 november 2008

Lövblåsandets tid


Det är lövblåsandets tid. Gubbar går runt med tvåtaktsmotorer på ryggen och blåser löv. Den blå avgasröken ligger tät över nejden. För att inte snacka om bullret.

Annars är det bra. Lite mildare efter allhelgonas köldknäpp. Serenitet -

(Friedrich Overbeck, "Italia och Germania")

måndag 3 november 2008

Kontext: en rapport






Härmed något om sf-festivalen Kontext 2008.




Vi ser här några bilder tagna av Hans Persson, känd från "Du är vad du läser". De är tagna på en festival för fantastik som nyss hölls här i Uppsala. Den hette Kontext.

På översta bilden ser vi några författare, jag plus två till. Mer om denna panel nedan. På mellersta bilden ser vi kongresspalatset, och på den nedersta skymtar jag igen. Detta var under en seans för döda sf-människor, som exempelvis Dénis Lindbohm och Kjell Borgström. Det var en riktig programpunkt med föredrag av Anders Bellis, men den hölls i en kammare belyst av stearinljus. Det var ju på Alla helgons dag, dagen då man ska minnas sina döda.

Conen hölls fredag-söndag. Vad gäller söndagen så kom jag till conen lagom till den panel jag skulle delta i, "Tips om copyrightfria författare". En viss Lovecraft ges ut rätt mycket nu eftersom han dog för över 70 år sedan och är royaltyfri, och då kunde man ju tänka sig fler författare som är det och som vore värda att ge ut. Vilka i så fall?

Detta utredde jag och Martin Andersson i en panel, i hörsalen på bottenvåningen med sin fina akustik och förmiddagssol genom höga fönster. Jag hade aldrig träffat Martin IRL förr, men vi kom bra överens och docerade om olika gamla fantastikförfattare under nämnda kriterium. Själv lobbade jag för David Lindsay, George MacDonald och Bulwer-Lytton. Den förste var en glömd mystiker, inspirationskälla genom sin "A Voyage To Arcturus" för Lewis' Perelandrasvit, men han dog förvisso 1945 så han är inte copyrightfri än. MacDonald å sin sida var en kristen ockultist som (fick jag veta av publiken) redan är återutgiven med romanen "Lilith" på Alasdor Press -- men så mycket bättre då, då tänker ju fler som jag. Sagda roman verkar lovande med inslag som en spegel, en parallellvärld, en korpman och mycket annat. Fantasy med andlig dimension.

Sedan lobbade jag för 1800-talsmannen Bulwer-Lytton med romanen "The Coming Race", om underjordingar som tar över världen, en av de första sf-romanerna (från 1871). Han myntade även begreppet "the pen is mightier than the sword". Och det var han som började en berättelse med "It was a dark and stormy night; the rain came down in torrents" osv i tre rader till...

Egentligen är det väl Bulwer-Lyttons "Rienzi" som intresserar mig mest, men den var ju bara en historisk roman, ej sf. Men bra. Den handlar om denne "den siste folktribunen" som tog över Rom en gång på 1500-talet och styrde med järnhand. Hans slut blev tragiskt, förtärd av lågorna i ett palats med sin syster, ett mini-götterdämmerung som gjort för en opera. En viss Richard Wagner skrev också ett musikdrama om det hela, hans första opera "Rienzi". Den har till exempel en väldigt ödesmättad trumpetsignal i början.

- - -

Conen fortsatte med umgänge i baren, med säljande av "Eld och rörelse" och annat dylikt. Sedan skulle jag vara med på ännu en programpunkt, om författandets sine qua non med Karolina Bjällerstedt Mickos ("Till Esperani") och Erik Granström ("Svavelvinter"). "Varför skriver man egentligen?" var temat. Moderator var Hans Persson. Detta är alltså vad översta bilden föreställer.

Vi i panelen var rörande eniga om att man skriver för att det är ett kall, det är något inom en som pockar på att skapas, medan detta att skriva mallat för marknaden går bort. Till den änden kunde jag bland annat citera Spinrad: "The worst day of your life isn't when you decide to sell out; it's when you decide to sell out and nobody wants to buy..."

Konstverkets enda syfte är att det går att göra sa jag också, hämtat ur Castaneda som jag håller på att läsa. In alles blev det en schwungfull panel med smarta inlägg från mina panelkolleger, ärligt och dannt men också med humor och självironi. Granström var för övrigt ett bra hedersgästval (man måste vara socially attractive för detta, det räcker inte att vara fantastikförfattare), och Bjällerstedt Mickos var gentil att byta sin trilogi mot min novellsamling efteråt. Man bugar.

- - -

In alles var conen lyckad: den hade bar och antikvariatsrum, programmet flöt bra och deltagarna var a good crowd, en mix av unga och gamla, män och kvinnor, catahyaner och fandomfolk, svenskar och andra. Drygt 100 pers hade letat sig dit. Det låter kanske inte så mycket men det gav ändå det hela kritisk massa. Med 50 pers hade det verkat litet; nu var det flow, networking och oväntade möten som präglade eventet.

Den engelske hedersgästen Jon Courtenay Grimwood talade jag aldrig med, men denne "alternativa framtidare" i sin svarta skinnpaj och en überbrittisk accent var åtminstone där. Något hedersgästtal ville han inte hålla. Nähä.

Detta var min första sf-kongress på 13 år, så det var många pipel man återknöt bekantskapen med. Litegrann som en familjefest -- men även nya personer fick man träffa, sådana man tidigare bara mött på webben: Hans Persson, Maria Nygård, Martin Andersson, folk från diskussionsforumet "fandom.se" osv. Till gamla vapendragare hörde bland annat Ahrvid Engholm, Tony Eriksson, Lars-Olov Strandberg, Anders Holmström, Ylva Spångberg och Anders Bellis.

Det har hållits höstliga coner i Uppsala förr. 1985, 1988 och 1990, närmare bestämt. Detta var ännu en i raden. Jag var lite delarrangör i de där gamla eventen (jag lagade till exempel kongressbankett 1990). Framhållas bör även att en viss Johan Anglemark var en eldsjäl både då och denna gång. Han är uppsalaconernas sine qua non helt enkelt.

Som sagt, detta var ännu en con i raden, ännu ett nämnvärt minne från Uppsalas conhistoria. Ett ljus i mörkret indeed, som jag antydde före evenemanget.




Relaterat
Science Fiction Seen from the Right
Inför Kontext

söndag 2 november 2008

Kul con


Det är söndag morgon, 03.00. Har sovit några timmar, kanske bara två; o så romantiskt, sicket liv man lever, folk har ju inte en aning...

Var i alla fall i gång hela gårdagen med festivalen, Kontext, med dess höjdpunkt som var lördagen (för conen se "att vara Svensson" igår och i förrgår). Jag sålde ytterligare några ex av "Eld och rörelse", ja till och med ett av "Den musiske matlagaren", jag medverkade i en programpunkt (om 80-talets fandom) och jag köpte Robert Anton Wilsons "Cosmic Trigger", en gammal bekant.

Och så umgicks jag så klart med folk, mötte storheter som Karin Kruse, Maria Nygård, Tony Eriksson, Ahrvid Engholm, Centerwall, Hans Persson, Bellis med flera med flera... Mycket kul, allt i ett nätt kongresspalats som ni ser på bilden. Musicum i Observatorieparken.

Nu är det dags att möta pressen, dejta buntarna, fara till budjobbet asså. Friskt. Och när det ljusnar ska jag närvara på tredje kongressdagen, den sedvanligt "bakfulla" dagen med sin egen, serena charm.

lördag 1 november 2008

Ernst Jünger: Sturm


1.

Kontext pågår för fullt. Jag berättade om den igår, så scrolla ner om ni nu orkar det, vilket jag i och för sig tvivlar på att ni gör. Tar någon viss webbaktivitet mer än en sekund (sic) att göra, ja då struntar vederbörande i det har jag hört...

Kongressen pågår i alla fall och jag var där igår, jag sålde min bok och jag pratade med folk. Som uppvärmningskväll betraktat var det helt okej.

Nu är klockan 2.15 på lördag morgon, jag sitter här vid datorn och jag kan ta det lugnt, vi är nämligen lediga idag. Inga tidningar. Så vad gör man då? Jo, osökt faller mina ögon på Ernst Jüngers "Sturm" som ligger bredvid mig på ett sideboard. Boken kom på tyska 1923 och på svenska 2006, utgiven på Augusti förlag och översatt av Urban Lindström.

Och jag kan bara säga: detta är en pärla. På sina drygt 80 sidor hinner den måla upp en hel värld, ja en mängd världar. Den har det där som jag älskar hos böcker, förtjänar ett visst adjektiv jag kanske slösar med: tajt.

Förtjänsterna är flera.

Boken handlar om första världskriget, men lyckas på något sätt överträffa självaste "I stålstormen". Nu menar jag inte att den boken ska dissas, den är en klassiker i sin egen rätt, men jag värjer mig lite mot rapportstilen, bristen på tragik och Jüngers liksom resande ett monument över sig själv i denna stålstorm. Nåväl, skriver man dokumentärt är det begränsningar man får leva med.

Men hur annorlunda blir det inte om man diktar, skriver fiktion! I "Sturm" är huvudpersonen kadett Sturm, en figur som såklart bär jüngerska drag - men det är inte Jünger, just därigenom att det är en fiktiv gestalt, omtalad i tredje person. Här får man Jüngers krigsmytologi lite från sidan så att säga. Författaren skymmer inte bilden, som han ibland tenderar att göra i sina böcker.

Sedan är det intressant att få frontlivet skildrat sant skönlitterärt och inte rapportmässigt. Jünger kan ta ut svängarna lite mer här än i Stahlgewittern (även om den såklart också har sina stilblommor). Betänk också att Jünger skrev detta 1923, strax efter den större boken; han var fix och färdig som diktare vill jag mena, allting finns här som i denna frontmålning:

Så hade tofslärkan helt försvunnit sedan vägarna bara höjde sig i landskapet som tussilagobevuxna band. Därigenom hade sånglärkan förökat sig helt otroligt. När morgonens första silverstreck syntes vid horisontens östra rand spände dess kvitter över fältet som en enda melodi. Vitfjärilarna och makaonfjärilarna fladdrade numera endast över resterna av murarna i byn där deras larver fann näring på kålplantorna och morötterna i de förvildade trädgårdarna. Däremot svävade moln av tistelfjärilar kring klarblå blomklasar, silverfläckiga blåvingar och de från dem oskiljaktiga vitfläckiga guldvingarna lekte kring de grönaktiga vattenpölarna som hade samlats i granathålen.


2.

Denna bok är som en skarpt graverad medalj, med både fram- och baksida. Framsidan är frontmiljön, där det händer både en och annan sak under storyns gång, och baksidan är de texter som Sturm läser för sina plutonchefskolleger, prosaskisser à la "Das abenteuerliche Herz". Och kanske lite mer, kanske lite mer otuktat än i denna bok. Se här bara på beskrivningen av en studentkrog:

På ekbänkarna längs med väggarna i ölsjappet satt folk som visste vilken ton man skulle hålla, män och några enstaka fruntimmer. En brutalitet av historiska dimensioner var trumf. Jättelika krus kastades omkull, starkt kryddade korvar, som en slampig kvinna bar ut från köket till borden medan de fortfarande fräste i pannan, konsumerades i massor. Tobaksrök, ljudliga smällar från tärningsbägare, nedslag av skämt och skrattsalvor fyllde hålan in i minsta hörn med buller och os. Med hjälp av tändstickor kom man fram till vem som skulle traktera snapsar och summan skrevs med kritstreck på bordet. Höjdpunkten utgjordes varje gång av en krokig åldrings uppdykande, som ställde en cittra på bordet och började kraxa underliga sånger.


Som gammal uppsalastudent kan jag bara säga: det är Orvars upp i dagen, med H. P. Burman i åldringens roll...

Ett sista citat får bli detta, som skildrar glädjen i att stå i en bokhandel och kallprata med föreståndaren. Det är kallpratet som skön konst, detta att bara nämna titlar och författare och låta dem associera till hundra andra:

Man uttalade ett ord, ett namn - lätt som ett andetag och ändå av omätlig vikt. Man nämnde en figur från romantikens Tyskland, från Paris år 1850, från Ryssland efter Gogol, från Flandern efter bröderna van Eyck - och vilket nät av förhållanden man drog upp. Varje ord var ett träd som vilade på rötterna av tusen föreställningar, ett ljus som hjärnan bröt sönder i ljusknippen. Ja, det var en stor och gudomlig gåva att man på en förmiddag som denna fick stå i hjärtat av en storstad och kasta sådana ord likt diamanter i ett samtals forsande bäck. På denna plats, omgiven av mahognyträ och gnistrande spegelglas, kände man sig som en medveten och värdefull son av en sen tidsålder, som århundraden hade lämnat omätliga skatter till.


Kanske är denna roman det närmsta Jünger någonsin kom att skriva en throw-away en sak han inte tog riktigt på allvar. Boken ska ju ha "glömts bort" av författaren, och den ingick inte i samlade verk-utgåvan från 60-talet. Ändå är det en pärla till bok, ett smärre mästerverk, ypperlig medaljkonst. Faktiskt reviderar den min syn på Jüngers författarskap: jag trodde han blev fullödig prosaist först med "Das Abenteuerliche Herz II" och "På marmorklipporna" i slutet av 30-talet, men som sagt ligger den jüngerska stilen fix och färdig redan här, 1923.

Allting i Jüngers värld finns här, allting i hans författarskap speglas holografiskt i "Sturm": kriget som bakgrund, den historiska bildningen och beläsenheten, überskarp naturskildring, och så det arketypiska men ändå levande persongalleriet. Lägg till det en vild ungdomlighet, en lite oregerligare Jünger än den man är van vid, och ett kongenialt slut som närmar sig det tragiska, och bilden av ett mästerverk är komplett.

Jag kan bara tillägga: här föreligger stark köprekommendation, och du kan köpa boken här.

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (57) aktufall (11) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (57) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (98) small candies (138) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)