fredag 12 september 2008

Kopisten i Babylon (del 2 av 4)


Här följer del 2 av den babylonska följetongen.

Jag ser himlar som öppnar sig, eld som regnar ner och ett Babylon som börjar brinna. Allt blir lågornas rov, Marduktemplet och palatset och de hängande trädgårdarna. Alla stadens hus går upp i rök, och längs gatorna springer folket som vansinniga, sliter upp portarna till Eufrat och hoppar i vattnet, allt för att rädda sig från lågorna.

Jag ser eld - jag ser våld - jag ser skräck - och så vaknar jag, i mitt rum i Babylon, och kring mig är fred. Blott vinden viner om knutarna.

Jag drömmer om undergång, ja, sådan är jag. Jag ser negativt på saker, jag gör det ibland - men det måste bero på våra profeter, de gillar ju att spå undergång, och för dem blir Babylons undergång lika med världens undergång.

Nåväl, vår stad är utlevad och dynastin har sett sina bästa dagar. Meder och perser oroar rikets gränser. Men om Babylon faller, lever inte livet vidare då? I stort? Kan det inte bli så att staden faller och armén kapitulerar, men sedan fortsätter det mesta som det gjort förut? Vi har ju trots allt existerat sedan tidernas begynnelse: staden grundlagd av Nimrod, bebodd av Abraham och Sargon, huvudstad i en rad riken, och har den inte varit huvudstad så har den alltid varit betydande, en smärre distriktshuvudstad. Alltid i en brännpunkt.

Nog fortsätter livet. Man inte sätta likhetstecken mellan den egna existensens bräcklighet och stadens - och vice versa. Jag lever!

Jag vaknar, och jag lever. Jag tackar gudarna för att jag existerar, finns till. Det är skillnad på att existera och inte existera, och den skillnaden är Gud.

---

Jag går till mitt jobb på kopisterian, sätter mig vid min pulpet och kopierar. Vid lunch går jag ut och äter en skiva nygräddat bröd med tomater och olja, och sedan går jag ut på ett torg och ser folket stimma.

Ja, denna stad, den kan rakt göra en lyrisk - detta Babylon med sina gränder och torg, sina ziggurater och tempel med glaserat kakel. Vassen vajar vid flodstranden, de runda båtarna seglar på floden, staden höjer sig över slätten. Babylon, mitt Babylon - Babylon med sina portar, sina hus av sandsten och tegel, sina breda gator, sina trädgårdar och slumområden. Detta Babylon med ett hus i utkanten, en bakgård med en fågel i ett träd - ett rum med gula väggar - en stol, en säng, ett bord... Babylon, mitt Babylon.

Perserna tågar upp mot oss, oroar våra gränser. Sådana intermezzon hör man ofta talas om numera. Ett vitalt folk där i nordväst, dessa perser, redan har de lagt under sig mederna, och vad det lider har vi dem här. Beridna bågskyttar, det är deras plusvapen. En persisk yngling, sägs det, får lära sig tre saker: att rida, att skjuta, och att tala sanningen.

Solen går ner, gjuter sitt guld över zigguratens övre etager. Jag släntrar längs en gata, jag är på väg hem efter dagens arbete. Jag kastar en lång skugga, röda moln betecknar himlen, och en känsla lurar runt i mitt sinne, jag känner en underlig serenitet; fastän dagen ingen glädje skänkt, darrar hela världen i ett förklarat skimmer.

Du har just läst del 2 av följetongen. Här är del 3.

Inga kommentarer: