onsdag 31 december 2008

Djungel


Sedan jag som liten såg Disneys "Djungelboken" har jag alltid drömt om djungeln, denna frodiga trollskog. Så vad passar då bättre än att drömma och dikta en liten skiss om detta djungelliv, hur man framlever ett helt liv i dess sköte, kanske något i stil med: "Jag lever i djungeln, urskogen, närs av den, skyddas av den som av en moder. Jag får frukter från träden, vatten från källorna och går lugn över nejden. Jag förförs av träden, grönskan och ljuden och går till sängs vid foten av ett träd; lövridåer skyddar mig, fåglars rop och djurens skrik blir min famn, min kudde för goda drömmar."

Det låter ju OK asså så jag fortsätter, utan citationstecken:

Jag går genom djungeln, pratar med djuren, blommorna, svingar mig från lian till lian, landar i en trädkoja och möter Jane. Tillsammans går vi ut på balkongen, sätter oss och talar om utflykter vi ska göra:

- till de ljudande stenarna i Wei-hai-wei
- till De fyra vattenfallen vid Gröna floden
- till Dongalas ruinstad

Jag tar mig upp på ett berg, skaffar mig överblick över alltsammans: skogen, djungeln, världen, allt. Jag går upp till djungel-Balder på hans Bredablick, ser solen i vitögat, ser all världens härlighet utbredd under mig, gröngyllene nejder. Jag övergår till sång, stämmer upp i ett sakralt: Silver and gold... silver and gold...!

Jag går genom skogen som en soft ninja, en skugga bland skuggor. En sån som kontrollerar sin tanke, som inte projicerar någon aura: "Han gliiider fram, med djungeltelegram"...

Gåtfull tillvaro i lummiga djungler, avslutat genom följande lista:

- Nu ser jag djungelberget i fjärran...
- Nu ser jag djungelbonden nere i byn, han har bylingen med sig...
- Nu ser jag djungelmylingen nere i byn, han har bonden med sig...

måndag 29 december 2008

Godståg kör inte efter tidtabell


En gång bodde jag på andra sidan ån, i västra delen av stan: Tuna backar, döpt efter en Linnélärjunge (Tunström?). Det hade sin charm må jag säga, och härmed några intryck från den miljön. (Apropå "chrysantemum och japanska kejsardömet": Japans kejsarhus har en chrysantemum, typ prästkrage som symbol.)

---

Rapport från min nejd, anno 2006: en duva bor i linden, kuttrar och hoar, ett riktigt litet kuttrasju. Jag ser en igelkott, en hare och en katt, ja mer än en katt: svart katt, bondkatt, kosmoskatt och brun-och-vit-katt.

Jag ser koltrast, skata, kaja och korp, korpen som är alla korpar: korpens urbild, dess mönster, dess idé. Och allting blomstrar: liljor, tulpaner och narcisser, och så chrysantemerna med drömmar om japanska kejsardömet...

Nejden lever, ån flyter, molnen seglar och fasader i gult fångar solen, värmer mig och dess gäster, dess hyresgäster.

Ett solur på en vägg räknar tiden, evig tid i evig kretsgång, Torbjörns torg i Tuna backar torg: gult tegel, världens tak.

En vattenspridare vattnar fotbollsplanen samtidigt som det regnar, sicket slöseri, kanske är det åvatten de vattnar med, i så fall gör det ju inget, kostar bara energi, elen som driver pumpen -

Flaggor på Fyrishov, fladdrar i vinden -

Glas på gatan, tistel i rabatten -

Fåglalåten en hymn till Gud, "av barns och spenabarns mun har du berett dig lov"... I söder domkyrkan, i norr Uppsala högar och på himlen en kondensstrimma, en diagonal som rinner upp i Arlanda.

Jag ser Venus i väster och månen i öster, hör murrigt buller från järnvägen, Uppsala-Sala, diesellok i morgonväkten: godståg kör inte efter tidtabell har jag hört, de kör lite hur som helst, när de vill, när det finns luckor i trafikrummet -

lördag 27 december 2008

Svensson: Dremser och Piló (novell)


Under kulna vinterkvällar brukade min farmor berätta sagor för mig. De utspelades alla i det fjärran Rokkana, ett gåtfullt land som hon i sin tur hört berättas om av sin farmor.

Härmed en saga från detta Rokkana, betitlad "Dremser och Piló".

---

Han hette Dremser och var på väg till Piló, en man frejdad för visdom. Dremser skulle fråga denne en mycket speciell fråga: "Vad tänker du när du ber till Gud?"

"Gud" var en övernaturlig entitet i denna värld, Rokkana vid namn. Man gjorde sig föreställningar om denne Gud och bad till honom, men få hade sett honom.

Dremser skulle i alla fall fråga Piló nämnda fråga. Han tog sin häst och red iväg genom skimrande länder, och kom en vacker dag till ett skogsbryn varifrån han såg sitt mål: ett gråbrunt, hotande, taggigt massiv, ett molnomvärvt kungaberg, med skog på nedersluttningen och snö på hjässan.

Dremser lämnade hästen i en by, började bestiga berget och kom efter en passage genom en klyfta till en yppig skog, prunkande av blommor, frukter och nötter. Här såg han omsider ett gyllene palats som han antog var Pilós boning - så han approcherade, passerade en bassäng med näckrosor, kom till en hall och förstummades av åsynen av silverstolar, ett sidobord av mahogny och elfenben och en gåtfull tavla på en vägg, visande en stad vid en flod.

På väggen satt jakttroféer: trämonterade talismaner, shamanska maktföremål. I mitten av rummet stod ett större bord, omgivet av länsstolar och prytt av en bordslöpare med merkuriska tecken. En ljusfontän av alvsmide upplyste härligheten, ackopmanjerad av ljushållare i tenn på väggarna.

Vid bordet satt en långskallig man med hakskägg och kalott, iförd orange kaftan. Han sa:

- Jag är Pilo. Varsågod och sitt.

Dremser satte sig på en länsstol, mitt emot Piló, och sa "tack".

Tjänsteandar kom med skaffning: soppa och dubbelmumma, lingondricka och frusen grädde. Man åt under tystnad. Efter måltiden tog Dremser mod till sig och frågade det han skulle, ställde sin enda, stora och dyra fråga:

- Helige man, när du ber till Gud, vad tänker du då?

- Ingenting, sa Piló, jag bara lyssnar.

Dremser blev ställd, vilket svar: detta hade han inte räknat med. Men så kom han på en följdfråga:

- Men vad säger Gud då?

- Ingenting, han bara lyssnar...

onsdag 24 december 2008

Dikt den 24 december 2008


Låt mig bjuda på en dikt denna julafton 2008, fromt och hjärtevärmande och så...

Gud skydde dig,
Gud hålle sin hand över dig,
Gud bevare dig -


Solen går upp i mitt liv.

Bröd och salt, guld och vin
talar om funnen lycka.

Må alla människor vara fridfulla,
må alla människor vara lyckliga,
må alla människor vara fria.


Molnen går -
Älven rinner -
Trafiken susar -

Gud välsigne dig.
Gud låte dig vandra över gröna ängar.
Gud före dig till källor där du finner ro.


---

De kristna influenserna är väl inte att ta miste på. Det är ju kristenhetens stora dag. Men som den synkretist jag är har jag smugit in en buddhistisk välsignelse i mitten, "må alla människor...". Men det är OK, buddhismen respekterar även andra religioner som talar om fred och frid.

Så att, med andra ord: GOD JUL!

lördag 20 december 2008

Typer: Sf-dåre


Det har blivit dags för ännu en typ. En sån där en vet ni, en sån som står och hänger och glor: en sf-dåre, illitterata avdelningen. Fler typer finner ni under eponym etikett.

---

"Jag gillar sf, science fiction. Skiffy, vet du. Om Odysseus och hans män landar på en ö för att slåss mot enögt monster är det blaha-blaha, men om Lucky Starr landar på Merkurius och tampas mot tioarmat monster, då är det grrrreat! Vad fan är klassiska plankor och segel mot teknik, rymdskepp skimrande av tusentals plåtar och nitar och ventiler, glidande fram i rymdens mörker! Det är framtidens litteratur vet ja.

Om någon diktar ett ode, diktar om snö i september och sand i Sahara, då fattar jag 'et inte. Det är alltid trista böcker med anemiska omslag som kan föreställa allt och ingenting. Men om boken har stämpeln "science fiction", då reser jag mig som en hingst, då utlöses alla mina betingade reflexer, snålvattnet börjar rinna. Jag erkänner boken som mitt barn, min vän, mitt allt. Sedan må det vara en dålig eller bra bok, spela roll; det är ju ändå sf. Även dåliga genreböcker har sitt värde; man är väl fan, gillar väl att dissa junk i glada vänners lag.

Shakespeare förstår jag inte. Sf-filmen "Forbidden Planet" gillar jag dock, glatt okunnig om att den baseras på sagde Williams "Stormen". Och Star Trek är ju fina grejer alltså, men att också de lånat en massa intriger av Shakespeare förtiger jag.

Sf ska 're va, annars få 're va. Vem behöver texter om vanligt folk, ångest, glädje, transcendens? Livets mål är sf och dess leksaksländer, någon äkta tragik får ej finnas. Å andra sidan finns ju mycken seriös sf också, som Samjatin, Dick, Orwell. Att den är lyckad beror dock inte alls på de idéer som framförs, på de gestalter som ingår, på intrigernas allmänna upplägg - nej, den beror kort sagt på att den är sf. Sf är bra för att den är sf, geddit!"

onsdag 17 december 2008

Typer: Präst


Det händer att jag hudflänger Svenska kyrkan här på bloggen, angriper den för vissa dogmatiska felaktigheter. Nåväl, nu ska jag låta dem själva få ordet, i form av en tvättäkta präst.

---

Har du anlag för schizofreni? I så fall ska du bli präst i Svenska kyrkan.

Ena stunden står jag nämligen och talar om den Gud som så älskade världen, att han lät sända den sin enfödde son. I nästa stund är samme Gud arg på mänskilgheten för att den går sina egna vägar; han måste då ha ett blodsoffer av nämnde son för att blidkas.

I sig själv är kristendomen inte absurd, det är bara i vår tolkning den blir det. Vår: svenska kyrkans, lutherdomens, frikyrkornas och hela katolska kyrkans med, för den delen; Niceanska mötet, Chalcedonmötet. Med ett ord: Pauli tolkning. Vi har aldrig hört talas om att Gud gav människan fri vilja, och att han alltså inte kan vara arg på våra vilsegångna vägar. Vi förstår inte att storyn om den förlorade sonen handlar om denna fria vilja, om en människa som går vilse i världen men en vacker dag minns fadershuset, alltså den himmel där hans själ skapades; han återvänder till sin fader, alltså Gud. Detta förstår inte vi kyrkomuppar; vi ser den som en story om en man som åkte bort och sedan kom hem. En vardaglig son som kommer hem till sin vardaglige fader; nåt annat får man inte tolka det som, det är ju rena esoterismen!

Att Jesus var en lärare som lärde människan att ta ansvar för sitt liv, som sa åt henne "be all that you can be", var mänskliga, var människor - och som sedan gick i döden för att bekräfta sanningen i sin lära; detta förstår jag inte. Jag är kvar på barbarstadiet, i antik offermentalitet.

Jesu som blodsoffer: passar mig bra, jag kan nämligen inte tänka fritt. Inte skudda av mig paulismen, Pauli irrlära. Jag går och ser frälsning som en nådegåva, inte något man kan arbeta för på egen hand; skulle människorna göra det bleve jag ju arbetslös. Att till och med Luther ansåg prästadöme onödigt, att individen själv har en öppen kanal till Gud - det har jag smart nog glömt.

I Uppsala domkyrka ligger Swedenborg begravd; hjärtevärmande kulturellt, en stor svensk med en stor grav! Att sedan denne man var emot det mesta i officiell tro känner jag inte till. Jag vet inget om hans syn på Jesus som Gudsinkarnation, som avatar, om hans påpekande av felaktigheten i treenighetsläran, om hans korrespondenslära som är ett slags platonism; allt detta går över min horisont. Jag hyser dock en svag föraning om att Swedenborgs esoteriska kristendom en dag kommer att ersätta vår nuvarande, primitiva exoterism. Där vi bara ser till yttre ting, där vi jagar all inner space-filosofi på porten. All esoterism.

Jag anar detta, så för att jaga dylika känslor på båten tröstar jag mig med lite hokus-pokus om Kristi nådebank, hans fond av godhetscheckar som envar syndare kan erhålla. Därmed tvättas de rena på ett kick, behöver inte anstränga sig ett dugg.

Som dopet: vissa av Jesu samtida trodde att de därmed blev syndfria för alltid. En fin tanke; vi tillämpar den idag med dogmerna om nattvard och "tron allena".

Och så uppståndelsen, själva absurdismens kungstanke: själen må vara det som ger kroppen liv, men när kroppen dör då dör också själen en smula. Den hibernerar, går i ide där nere i graven. Så kommer den mytologiska "yttersta domen", tunga basuner brölar, och se! likt tonerna klingar, sig själen upp till Gud svingar! Att själen direkt efter döden går vidare till himlen, och sedan vidare till en ny kropp för ett nytt liv, den idén får jag inte tänka. Varför? Det är politiskt beslut på det, Chalcedonmötet 510.

Sa Jesus till rövaren som hängde bredvid honom på korset: "Idag ska du vara med mig i paradiset"? Det gjorde han, men jag låtsas som om jag inte hört det. Detta är ju annars den rimliga synen om själen är odödlig; man går direkt vidare till det hinsides. Men vi som tror på så kallad uppståndelse får inte låtsas om denna rad.

Vill ni ha mitt credo, på ett bräde? Då säger jag som Luthers klockare: "Jag tror vad kyrkan tror. Och kyrkan, den tror vad jag tror".

lördag 13 december 2008

Sanningens silverflod


Jag gick runt i natt
på min tidningsrunda och fann en silverskatt.

Det var månen som lyste för mig,
en fulllödig måne who lit my way.

Jag blev glad och god
där jag simmade fram i sanningens silverflod.
Så kan man skalda en dag som denna. Faktum är att månen lyste min väg i morse. Jag såg några lussande typer utanför ett studenthus också, det var kul.

Annat som är kul är recensioner av ens böcker. Nu har Granlund på "Marmeladkungen" dragit åstad och granskat min "Eld och rörelse", den första riktiga recensionen frånsett BTJ:s.

FG har verkligen gått in för uppgiften, han har något att säga om nästan alla noveller i boken. Mest förbluffad är han över titelstoryn och dess synbarliga "fel" (tempusbytena, syntaxen, gåtfullheten i var det hela utspelas osv) men funnit att det tycks funka ändå.

Hela räkan finner du här, och inlägg på denna min egen blogg om boken här.

(Marc Chagall, "Jag och byn", 1911)

torsdag 11 december 2008

Typer: Pajas


Det var ett tag sedan jag hade en typ på bloggen, ett nummer i mitt typgalleri. Så här är ett nytt: ett om en fetrolig satan, halleluja kul. En pajas.

---

"Jag läser en packe gamla serietidningar. Det är roligt, jag skrattar. Sedan ska jag se en sitcom på TV; det är roligt. Det är bara uppåt ska ni veta, hela dagen, året om.

Jag är gift med min fru. Vi ska bara ha det trevligt, lilla vännen, säger jag: "åka karusell och äta karamell och fröjdas hela dagen uti Nora"...

Inte för att det är muntert jämt. Förra veckan dog min far. Jag åkte till begravningen, jag log. Inte så att jag gillade att han dött, men man måste ju hålla skenet uppe, ta saker som de kommer. Sedan blev det kaffe i församlingshemmet: jag skrattade och log. Kåserade om den döde.

Men det gör man ju, det hör till: sorg i kapellet, glädje efteråt.

Nu ska jag återgå till min vardag, skriva verser om småmöss och sånt, dra könsvitsar medan världen förgås...

Jag är en pajas och stolt över det! Jag flyter ovanpå, läser Frans G. Bengtsson och ser på Simpsons. Att denna serie är lögnaktig och kluven fattar jag inte; jag bara skrattar när jag ser Homer klia sig i röven och stå där. Jag ser förbi de politiskt korrekta avsnitten, jag förmår inte se den illa dolda ångesten när till exempel Bart blir tagen för snatteri. Det är samma ångest som ”Kalla Anka på gokartbanan”, men det är jag blind för.

Och när Nelson Muntz i natten sjunger ut sin saknad efter sin pappa, då flinar jag; jag ser inte tragedin lika lite som seriens skapare. Och när Bengtsson försöker skoja till det kring när han missade första året i skolan, eftersom han mor tog fel på inskrivningsdatumet, då skrattar jag. Även om Bang försökt säga mig att denna episod egentligen är ångestmättad.

Jag är ett kåserande Aniarabarn, en tvärsnittsförlamad borgarbracka.

Jag har aldrig gråtit. Jag är som Aura som ser Dale gråta inför sin avrättning:

- Look, water is leaking out of their eyes!

It's what they call tears. It's a sign of their weakness.

Svarar kejsar Ming i Max von Sydows gestalt."

onsdag 10 december 2008

Pop, rock och bilar




Tänkte visa lite bilder på cars of the stars, bilder jag sökt runt efter på nätet.

Först är det Janis Joplins Porsche 356, handmålad i flower power-stil av en vän. Bilen köptes 1968 men det är en '65:a. Då hade den nyare 911:an redan börjat komma.

Men 356:ans runda former passar i och för sig bra som hippie-bil.

Och om bilen är inte mer att säga än att Janis körde den hårt och väl.

Sedan kommer en Stutz Blackhawk av en typ som Elivis hade. Visst hade han många Cadillacs, men den handbyggda Stutz var ändå något extra: "If you haven't arrived in a Stutz you haven't arrived at all" brukade han säga.

Sist är det John Lennons Rolls Royce. Notera målningen som noga taget inte är flower power, utan mönster av en typ som förekommer på engelska flodbåtar. Det hela målades nämligen av en firma som kunde sånt. Rätt lyckat får man säga, stilrent och klassiskt men ändå hippt.

Beträffande Lennon så hatade han att köra bil, han kunde det knappt trots att han hade lappen. Men en gång tvingade Yoko honom att köra under en utflykt och det hela slutade som sig bör, dvs i diket.

Vissa musiska typer har svårt för detta med att köra bil, det såg jag på tv en gång. Lennon å sin sida lät sig köras av chaufför efter incidenten.

(Mer bilsnack på bloggen här.)

måndag 8 december 2008

Svenska stories


Jag sitter här och tänker på landet vi lever i, Sverige.

Om detta land finns det berättelser. Jag tänker nu inte på sådant som "Svenskarna och deras hövdingar" eller annat ärevördigt. Nej jag tänker mer samtida och småskaligt. Kuliga stories om det här landet.

Först om något som hände på en skola på Östermalm i Stockholm.

Sedan några år firade man S:t Valentine's Day, men det visade sig snabbt att det hela blev orättvist: omsvärmade elever fick massor av blommor, vissa fick inga alls. Detta bekymrade rektorn, så nästa valentinsdag tullade hon på kassan för oförutsedda utgifter, drog åstad och kunde glädja varje elev med en blomma, hjärtligen skänkt av storebror Skolan...

Alltså: totalt missriktat. En valentinblomma fådd från skolan är ju ett skämt i sig, men det fattade inte dumfjollan till rektor. Sancta simplicitas.

Den storyn läste jag i DN 2007. Och i samma tidning, ungefär samtidigt, läste jag ett reportage om vardagen för go-go-dansaren: ni vet den där som står uppe på en kattspång på discot för att inspirera resten med sina moves. Jag säger inget om det; det som är värt att göras är värt att göras bra. Men så intervjuades av av dansarna, en eftertänksam donna som skämdes lite för sitt jobb: "Vi bygger ju inte skolor i Afrika precis"...

Jaså inte, det trodde jag, tänk vad man lär sig...

Till folk som frågade henne hur man blev go-go-dansare, gav hon det magistrala svaret: "Det här är inget jobb, skaffa dig en utbildning istället"...

Sverige: landet där man får en moralkaka även från go-go-dansaren...

- - -

Vad har jag mer på lager i ämnet aktuella stories, sanna berättelser från landet vi lever i? Kanske en som berättades av en korridorgranne en gång.

Det var så att en bekant till denna en gång hade vaknat i sitt hyreshusområde till ljudet av krossat glas. Aha tänkte han, någon går och stjäl bilar, bäst att ringa snuten..!

Ljudet visade sig senare ha kommit från en synnerligen oskyldig källa. Det kom från någon som stoppade glas i en glasigloo...

- - -

Härmed min sista story för dagen, berättad av ännu granne från tiden när man bodde i studentkorridor. Detta var på 90-talet, innan mobiltelefonerna slagit igenom ska jag tillägga.

Från sin praktik i kriminalvården visste min sagesman berätta om en halvöppen anstalt i Uppsala, en där interner fick gå ut på stan under bevakning och spela minigolf eller dylikt; det kallades "P 14-aktivitet". Saken var den att väktaren inte fick hindra internen om denne ville rymma, han skulle bara ringa högre ort och säga att vederbörande rymt. Sedan skulle polisen ta hand om det.

Nåväl. Det var fången Stoffe, för dagen med foten i gips och med kryckor, som skulle åtföljas ner på stan av väktaren Nils för aktuell P-14-aktivitet: mata svanar i Svandammen. Väl där, i flödande solsken och med svanar och änder simmandes i den vackra pölen invid Slottskällan, får Stoffe sin rekreation. Sedan, med svanarna vederbörligen matade, säger Stoffe:

- Öh, du, jag måste sticka nu...

Han tänker alltså rymma. Nils tycker detta låter OK, han behöver ju enligt boken inte hindra honom. Men han säger:

- Visst, bra. Men du vet väl att jag måste ringa basen och säga att du rymt...?

- Jodå, inga problem.

Stoffe ska till att dra men hejdas plötsligt av Nils; för dåtidens fasta telefoner behövdes mynt, men han har inga - men han får chevaljerskt några av Stoffe...

Och sedan rymmer denne, skuffandes iväg på sina kryckor längs Svandammens grusgång, i den ljuvliga majsolens sken bland lunchflanörer, mammor och småbarn. Nils väntar några minuter för att ge honom ett schysst försprång, sedan uppsöker han en automat och ringer.

Den svenska samförståndsandan...

Relaterat
Heidenstam: Svenskarna och deras hövdingar
Bildreportage: Härnösands kyrkogård
Ernst Jünger
Mitt liv i Åsele
Erik Andersson

söndag 7 december 2008

E. A. Rowe


Man säger inte "dansös" längre, man säger "dansare".

Det har blivit könsneutralt om man säger.

Fler femininformer som nästan helt försvunnit:

. författarinna

. skådespelerska

. väninna

Få kvinnor niger idag - utom hon som vann Fashion House, den där dokusåpan för ett femtal år sedan. Lea Herzberg, hette hon inte det?

Idag är det söndag.

Men det där statsrådet Ulla Isaksson, Sveriges första kvinnliga, hon neg inte för kungen. Skandal då, progessivt idag, ja helt normalt.

Kvinnor i byxor, kvinnor i trenchcoat (Katherine Hepburn) - snyggt på rätt donna. Men kjol och klänning kan också vara snyggt.

"What not to wear"? Nej jag ska inte gå ner mig i smakråd.

Jag hittade en tavla häromdagen, en reproduktion, "The Yew Walk" av Ernest Arthur Rowe. Ramade in den och bytte ut den mot omslaget till "Sad Wings" av Priest, ni vet Luciferbilden. Jag hade den som tavla i hallen men gillade den riktigt aldrig, det var något som bar mig emot med den, jag vet inte vad. Nu är jag i alla fall kulturell och dann med engelsk trädgårdsbild, en i samma genre av samme konstnär ses ovan. Akvarell: "The Bowling Green".

Julen närmar sig. Man börjar vänja sig vid de felpekande julstjärnorna, de där pentagrammen med spetsen neråt, en gammal stötesten för mig. Nåväl, snyggt med sjuarmade ljusstakar och sju- och niouddiga stjärnor, "Holy night silent night"... Inte så att jag ska fira så mycket jul, inga resor eller bortbjudningar, nej jag är för lat. Men i alla fall, för att fira allt vi firar denna tid på året, stillheten och friden och ljusets återkomst och the Night of the Nativity, litegrann i förväg: GOD JUL!

(Apropå tavlan: "yew/yew tree" är idegran.)

fredag 5 december 2008

Framtid


December och snö, på gränsen mellan plus och minus. Det står och väger. Väntans tider?

Väntan på frälsarens födelse? Eller sedvanlig lugn och ro enligt läran om apatia, se etikett.

Jag sitter här och tänker - på svart och vitt, ljus och skugga. Jag bloggar om både det ena och det andra, och idag går min tanke till vapen, men inte vilka vapen som helst - utan på kärnvapen.

So what tänker någon, dessa är vi vana vid idag. De förekommer i var och varannan Hollywoodrulle: "Nuke 'em!" ("Independence Day", "Broken Arrow" osv) Jaha, jaha, ett vapen bland andra? Hm.

På den seriösare sidan tycker jag dock kärnvapnen ignoreras, där är det som om de inte fanns. Men en gång i tiden var dessa vapen uppe på agendan på ett helt annat sätt; man diskuterade och debatterade dem, och nu talar jag om tiden 1945-1990. Sedan kom tio års respit, inga krig skulle mer utkämpas; detta trodde man i ljuset av Sovjets sammanbrott och kalla krigets slut.

Sedan kom 11 september 2001, och nu var fan lös igen, världsläget blev oroligare. Men någon medvetenhet om kärnvapenhot uppstod inte samtidigt, nej nu var det ju bara terrorismen på tapeten.

Ändå finns det idag många kärnvapen i världen. Det är ett hot vill jag mena, för inget vapen i krigshistorien har någonsin förblivit oanvänt. Och atomvapen har använts med framgång två gånger (Hiroshima och Nagasaki), så vad utesluter då att det kan användas igen?

Jag vet, detta är smått tabubelagda frågor. Men vi måste ställa dem.

Vad är till exempel risken för kärnvapeninsats i Mellanöstern?

Ingen analytiker vågar idag säga detta. Under kalla kriget var man öppenhjärtligare, man vågade titta ner i avgrunden så att säga. Men idag letar man desperat efter den ena och andra ljuspunkten, mänskligt kanske, men jag frågar mig vem man lurar med detta. Varför inte säga som det är?

Svåra saker detta, det ska f-n vara domedagsprofet. För ingen vill höra på honom, och när väl eländet bryter ut är det han som får skulden: ”När stormen bryter ut går man lös på barometrarna”, som Jünger sa.

Mellanöstern: Israel har kärnvapen, för Iran saknas ännu bevis. USA som ockuperar Irak och Afghanistan, var för sin del beredda att sätta in kärnvapen för att få slut på Irakkriget 1991 ryktas det. (Samma trick tog enligt uppgift Eisenhower till för att få slut på Koreakriget 1953, för att tvinga nordsidan till förhandlingsbordet.) Kanske kommer detta trick att prövas igen, men det kan ju komma en dag då någon synar bluffen.

Tänk också på Iraks atomreaktor Tammuz, den som bombades av Israel i juni 1981. ”Mellanöstern” och ”atomvapen” tycks ha ingått ett ödesdigert giftermål.

Här sitter jag i mitt trygga europeiska hem och siar om atomkrig i fjärran. Men jag är ingen förnumstig fåtöljstrateg; blir det atomkrig där nere kommer Rysslands södra, muslimska periferi att råka i svallning och eventuellt dras in, och därmed Ryssland självt, en annan kärnvapenmakt. Och Ryssland ligger i vårt grannskap. Tänk också på Pakistan och Indien där det förra landet gränsar till Afghanistan; i början av 90-talet ska dessa två trätobröder, Indien och Pakistan, ha varit nära ett kärnvapenkrig. USA:s medling stoppade det – den gången. Men nästa gång då, om USA är indraget i fullskaligt mellanösternuppror, och landet hemmavid kokar av oroligheter (som, säg, 1968) – då blir det inte så lätt att medla.

Kanske hör ett scenario som detta hemma på en krigsakademi. Men i svensk doktrin blir det aldrig mer krig, så de strategiska spelen torde ha lagts på hyllan för gott av vår försvarsstab. Alltså måste någon spela detta spel och dra denna visa, nämligen jag. Ty förutom militär och politiker som sjunger visan om vackert väder, har vi ju ledarskribenter och analytiker som ständigt letar efter ljus i tunneln; snart löser det sig, ”om bara”... Men det är nog för sent för det, mina vänner; bättre då att dra in öronen och bereda sig på framtidschock.

Ett botemedel mot denna framtidschock vore förvisso ett ”worst case”-scenario som detta. Så vad kan jag då tillägga i det? Kanske ett Kina som snappar åt sig Taiwan medan USA är klavbundet, kanske även en framstöt mot det Japan man misslyckades med på 1200-talet? Och ett Ryssland som i villervallan demonstrerar mot de baltiska staterna, som i sin tur markerat mot den store granne som man aldrig blivit överens med? Då tvingas Nato intervenera och Sverige måste upplåta baser; fantasin kan fylla i resten.

Att Sveriges försvar är otillräckligt för morgondagens utmaningar vet alla, utom ÖB, Sten Tolgfors och Fredrik Reinfeldt. Men det är inte detta vi diskuterar här. Det är bara lite allmänna domedagsprofetior, nyttiga som omväxling mot alla rapporter om molnfria himlar.

När kommer dessa mörka visioner att bli verklighet då? Inte vet jag, min kristallkula är lite dunkel på den punkten. Men den kinesiska kalendern talar om 2012, ”Drakens år”, som ett år med ”stora förändringar”. Och Mayakalendern har 2012 som slutpunkt. Det vore kanske något att satsa på?

Nåväl, jag spekulerar. Kanske har proffsanalytikerna rätt trots allt. Situationen i Irak har sommaren 2008 stabiliserats, det var mycket värre för ett år sedan med kidnappningar och bombattentat (SvD 3/8 ’08: ”Ny vardag i Bagdad”). Kanske är Irans atomprogram helt fredligt. Kanske blir det fred och demokrati över hela Mellanöstern – och därmed vore denna krutdurk desarmerad.

Situationen kanske löser sig, man ska inte måla fan på väggen i onödan. Men om det blir nödvändigt då...?

torsdag 4 december 2008

Om tempel och kyrkor och sånt


Jag tänkte tala om tempel och kyrkor och sånt, om Gudshus och vad detta kan associera till. Just det, associationer: det blir lite fria tyglar, men det är väl bara bra som andrum efter "typgalleriet" vi kört den senaste veckan.

För övrigt är nog den där kyrkan som omtalas i början riven nu. Men den finns kvar som koncept, som symbol: se bilden.

---

1. Maglarp

En händelse år 2007: man skulle riva kyrkan i Maglarp i Skåne. Det var en 1800-talskyrka i tegelgotik, stor och imponerande – men ingen besökte den, och det fanns visst ett nyare tempel intill, mer avpassat för den lilla församlingen.

Den gamla kyrkan hade börjat förfalla: sten lossnade från fasaden och inuti växte det spindelvävar. Enkelt beslut: riv! Men se då kom protesterna, från när och fjärran: inte kan man riva en kyrka...

Det förment irreligiösa Sverige hade talat, ur folkdjupen kom protesterna mot att avlägsna en endaste kyrka ur landskapet: så gör man inte, vi vill ha våra kyrkor om så bara som blickfång, monument, symboliska påminnelser om det outgrundliga…

2. Le Corbusier

Han hette Le Corbusier, var arkitekt och ateist – och ritade en kyrka som blivit klassisk: Notre Dame du Haut i Ronchamp, mellersta Frankrike. Den är inte blott ett nummer i arkitekturböckerna, nej den har allt det där som ett tempel ska ha, den där oförliknelika utstrålningen. En kyrka kan se ut nästan hur som helst, det finns inga fula kyrkor – men förvisso är denna kyrka förtjänt av sitt rykte, den kurvade betongen gör att ljusspel och skuggor ändrar sig för varje ögonblick, och planlösningen med andaktsrum både ute och inne var originell.

Där har ni det, ett gudshus som både tjänar konsten och religionen, ett tempel för våra drömmar, ett ställe för andakt och bön. Men bara så ni vet det: Le Corbusier var ateist...

3. Bomba dem...?

En svensk radikal lär ha sagt ”bomba alla kyrkor”. Kanske var detta bara en antiklerikal yttring, en markering mot avarter inom kyrkans historia (häxprocesser, mansvälde, konventikelplakat). Kanske var radikalen ifråga blott en sådan där bussig salongsateist, en resonabel människa man kan diskutera konst och kultur med och som skänker pengar till välgörenhet.

Nåväl, hellre en trevlig ateist än en tråkig gudsman, som Martinus sa. Och visst har man själv träffat trevliga ateister i sina dagar, haft berikande samtal med mången salongsnihilist. Men envar ateist som höjer ropet på kyrkobombning må ta sig akt, det kan komma en dag då du blir tagen på orden. Du kan vakna upp med ”strange bedfellows” – med riktiga ateister, barn till
Himmler, Stalin och Attila Hunnern. Äkta blodsugare ur mörka vrår, monster ur sagoboken som plötsligt dykt upp här, i den verkliga världen.

Ateisterna måste bekänna färg, salongsateismen har nått vägs ände. Egentligen har det väl bara funnits en ateist, och hans namn var Friedrich Nietzsche. För sedan han avsatt Gud intog han den lediga tronen själv, som Dionysos – med känt resultat (vansinne).

Det finns inga ateister! Eller som Woody Allen sa: ”Ateisterna är bara Guds lojala opposition."

4. Jesus

Vissa fritänkare tror sig vara ”emot kristendomen”, men kristendomens sätt att tänka (se Bergspredikan, bra sammanfattning) är helt inbäddat i vår tids mentalitet. Och fritänkaren kan inte bara säga att Jesu lära ”hade uppstått ändå”; det där är ett påstående rakt ut i luften, en kontrafaktisk räddningsplanka för den som inte vågar se.

5. Tempel

Det finns inga fula kyrkor, bara fulsnygga. Du kan bygga det assymetriskt och oproportionerligt, i plåt och masonit, ja hur som helst – men själva avsikten röjer att det är ett tempel. ”En hög med sten upphör att vara en hög med sten, om den som betraktar den inom sig har bilden av en katedral.” (Saint-Exupéry)

6. Lagerkvist, Weil, Herbert...

Pär Lagerkvist kallade sig själv ”religiös ateist”; en broder i anden till Le Corbusier får man anta. Men visst förstod man vad Lagerkvist menade, visst ska man få vara from utan att ansluta sig till alla officiella dogmer.

Vem är du som uppfyller mig med din tomhet,
som uppfyller hela världen med din tomhet?


Så skaldade han, Lagerkvist. Talet om tomhet får en annars att tänka på buddhismen, för shûnyatâ (= tomhet) var ju ett centralt begrepp i denna Shâkyamunis ”fromma ateism”. Men vad det beträffar kan även gudsdyrkare paradoxalt nog behöva lite ateism; se här Simone Weil som ju talade om ”ateismen som rening”. Den vore ett botemedel mot alltför liknöjd vardagsfromhet; den visade på förmågan att riskera lite i sin religiositet, att våga ge sig ut på hal is så att säga.

Weil uppmanade den troende att tänka sig hur det vore att leva i en värld utan Gud, så att religionen bevarade sin nerv, sin essens. Ett sätt att uppnå riktig tro, sann religiositet. Det får mig att tänka på Frank Herbert, författaren till ”Dune” och ”Dune Messiah”:

Religion must remain an outlet for people who say to themselves: "I am not the kind of person I want to be." It must never sink into an assemblage for the self-satisfied.


7. Kyrkor

Kyrkor och tempel, en stunds meditation i tomhet och lugn. I Uppsala domkyrka, Eriksbergskyrkan, Grundsunda kyrka och Helga Tref, i Peterskyrkan och Blå moskén, i Byodo-in och Vasilijkatedralen, i synagoga och Shivatempel, vid husaltare och snart sagt var som helst.

Ja, var som helst: i bilkön, på badstranden och i hängmattan, anywhere. För din kropp är ditt tempel, och ditt bröst ditt altare.

tisdag 2 december 2008

Typer: Modern man


En modern man får härmed ordet, en av alla dessa "typer" som tagit över bloggen på sistone. Lyss:

---

"En polare till mig äger en sällsynt sak, en bok från 1892. Tanken svindlar, 1892! Men egentligen är det ju bara skräp, modern litteratur ska re' va. Allt av värde har skett efter 1945. Historia, kultur, allt; glöm allt som var före, det är rock som gäller.

Före 1945 fanns reaktionära drag i kulturen, som rasism och ockultism - men nämnda år steg fredens solar över östern, atombomberna, och sedan dess är allting bra. Visst finns det rasism osv även idag, men den försvinner vart efter. Allt blir bättre, ja min själ! Och litteraturen blir för sin del bara bättre och bättre; förr skrev man om kungar, grosshandlare och torgmadamer, idag skriver man om nihilister i storstad. Det är menande tonfall, ledande frågor, modernt, nytt, aktuellt och ironiskt. Ett nytt liv i lobotomerad anda, ingen kan vara friare - för vi är den fria generationen, vi spejsar ut i spegelblank framtid med miljö, fiberoptik och internationellt samarbete. Allt blir bättre.

Först kom jazzen, sedan kom rocken, sedan popen. Och nu blandas allt, vi återanvänder det bästa ur varje genre. Att sätta sig ner, snegla på vad andra gjort och sedan koka ihop en egen röra, det är för mig höjden av kultur. Att influeras mer allmänt, leva bland elementen och "inspireras", det där som romantiska konstnärer babblar om, förstår jag inte alls. Att se en sak i en annan: höra musik i trafikbuller, se mönster i oljepölar, se sagoslott bland molnen - vad är det för trams? Konst föds ur konst, epigoneri är alltings moder.

Vi är fria, vi lever i städer - och städerna kommer bara att öka och öka i storlek tills de täcker jordytan. Och människan kommer att förlänga sitt liv med proteser: der Mensch Maschine. Ja vettu, allt som sker idag är av godo. Eventuella miljöproblem kommer att utvecklas bort - med teknik, med byggande av maskiner och åter maskiner. Att miljöhoten upphör först sedan det skett en förändring i människans sinnen, ett paradigmskifte, förstår jag inte alls.

”Allt färre tror på Gud” - det är sånt som jag och mina gelikar påstår, eftersom vi inte tror på något hinsides. Att folks andliga klangbotten i stort sett är densamma genom århundradena, att den bara skiftar form, fattar jag inte. Jag är som alla urbana pipel lobotomerad, hjärndöd av födsel. Varifrån tror ni annars den där färglösa fysionomin, den där grunda blicken, den där matta hyn kommer, trots all solariebränna, oréalkräm och botox? "Where did you get that blank expression on your face? - Why, I was fuckin' born with it!""

måndag 1 december 2008

Bloggmassa


Jag bloggar, alltså finns jag: "bloggo, ergo sum".

Blogg-blogg-blogg, å vad jag bloggar. På sistone har det varit en massa raljans kring medmänniskor (etikett: "typer"), men nu kanske det är dags för lite andhämtning i sammanhanget, lite mer jordnära tongångar.

Lite mer lättsmälta ting, lite ordinär bloggmassa. Som:

. Det var snökaos på distriktet häromveckan, nu har snön töat bort, kvar är bara gruset

. Julen närmar sig men i sedvanlig ordning stannar jag här. Det bästa jag vet är att få ingenting i present och äta vanlig mat. Julen som idé är nog fin, den stämning och religiösa feeling som är denna högtids sine qua non - men denna känsla kan man å andra sidan frammana när som helst, denna känsla av lugn och ro, så why bother... Sätter jag på en skiva med psalmer så är det jul för mig, tänk er det. Året om

. Läsning? Jag måste vara elitisk och säga sanskrit, Castaneda och egna pärmar med referat ur allehanda filosofiska och religiösa skrifter. Orkar inte öppna en roman just nu, kanske läser jag en dikt då och då

Ni tror mig inte, men jag gillar att leva i detta nu, leva i the nothingness now.

Och vad menar jag med det då? Zen-aktig inframeditation dygnet runt? "Positiv tanke som ständig bön"? "Tysta ner den inre monologen à la Castaneda"?

Nånting av allt detta...

(Bild från Varkaus i Finland)

Typer: Reklamare, Ateist, Gubbe


Detta typgalleri är synbarligen oändligt. Från ena horisonten till den andra sträcker det sig, med skarpskurna modeller och karaktärer av den ena och andra sorten: stora och små, tragiska och komiska, banala och epokgörande.

Så vi fortsätter väl med ännu en typ? Ja det gör vi! Vi kan till och med ta tre på en gång, så det blir (håll i er nu) Reklamare, Ateist och Gubbe.

---

1. Reklamare

Jag jobbar med reklam och har ångest för det; en slogan för ännu en läsk, ännu ett par träningsdojor, ännu en SUV? Men man måste ju leva. Och samvetet stillar jag med att göra annonser för miljö- och välgörenhet på fritiden. Typ "stoppa malarian - sluta kör bil"; efter ett dylikt dagsverke känner man en hart när religiös frid.

Jag kör själv bil, faktiskt en tvåtonsjeep, tjänstebil. Men jag kör mjukt, gasar inte så hårt. Och jag samlar returpapper, pantar flaskor och skänker överskottet till Rädda barnen. Ser bara 50 minuter TV per kväll - för på TV ser man ju en massa hemsk REKLAM, sånt där jag jobbar med, men jag hatar reklam. En bagare vill inte baka bröd då han kommer hem.

2. Ateist

Jag är ateist, salongsateist nota bene; man vill ju inte bli sammanblandad med riktiga ateister som Josef Stalin, Heinrich Himmler och andra.

Men nihilist är jag förvisso. Jag förnekar varje transcendentalt värde... frånsett sanning och rätt, jämlikhet och till alla människor en god vilja, dom står jag ju för. Att dessa skulle vara just transcendentala värden betraktar jag som illvillig propaganda.

3. Gubbe

Volvo Sonett är italiensk. Miljöpolitik är bara skit. Kommunismen: se på Sovjet.

Så är det med det, serru. Sett matchen? Ja, nu får dom ligga i lite, täcka upp bättre. Annars polarn? Jobbar och står i? Full fart? Sedan semester, p-böter, motorgräs, rock'n'roll. Jag säger som jag alltid har sagt: "Hela året, raka spåret, Ystad-Polen"... Ussare kvanting? Isicke-disicke, luntan-tuntan.

söndag 30 november 2008

Typer: Fritänkare


På gräsplätten här mellan hus 5 och 9 ser jag dem passera varje dag, folk som genar ner till Eriksbergs centrum och dess lockelser.

De tar genvägen över gräsmattan, alla dessa modeller, militärer, mödrar och moderna män. Och med min psykometer läser jag av deras inre, omvandlar hjärnvågorna till text och publicerar här på bloggen. Det har som ni ser blivit en hel kavalkad av typer, ja en hel etikett, och idag har turen kommit till en Fritänkare:

---

"Jag är en fritänkare, tänker själv. Det innebär att jag tror på allt som sas till mig i skolan och sväljer allt som står i tidningen; då är man fri. Bunden är man däremot om man tror på liv efter döden, på Gud, på att ens handlingar spelar roll (karma) och på änglar, devas och andra väsen.

Jag accepterar alltid den mest jordnära förklaringen. Stonehenge? Stenar uppförda för att markera en handelsplats. Pyramiden? Gravkammare över farao, ungefär som att Uppsala domkyrka är gravplats för Gustav Vasa. Att domen har fler roller än så, kultplats, andaktsrum, Gudshus, fattar jag inte – för jag är en jordnära typ.

Jorden minsann! Man kommer av mull och blir det åter vid döden. Kroppen dör och materien sönderfaller, det är mitt credo. Hur uppstod vi då? Slump så klart, en bekväm ad hoc-förklaring jag brukar ta till när jag blir svarslös.

Har någon sett något konstigt, något oförklarligt? Då är det hallucination. Att dylika syner dels kan vara vilseledande, dels upplysande, förstår jag inte. Att det behövs en vidare vokabulär än "hallucination" går jag inte med på, då kan man ju inte stämpla alla icke-positivister som idioter. Att vissa oförklarliga syner lett mänskligheten framåt förtiger jag. Jag bejakar framsteg inom etik, såsom allt vad I viljen och älska dina fiender, men att dessa skulle ha religiös, transcendental källa förnekar jag. Jag kan helt enkelt inte tänka så långt. Allt uppstår på jorden, betingat av något annat. Allt som sker är fysiskt, allt är materiell rundgång. Gudomlig inspiration vet jag inte vad det är, obetingade inflytanden finns inte i min bok - för jag har inte läst i Livets bok, jag har aldrig sett Livets träd.

Människan uppträdde hux flux ur en bubblande pöl med sörja. Flygplan skapades av en uppfinnarjocke som bara slängde ihop några delar han hade liggande. Att krukan beror av krukmakaren är bara en lek med ord. Dikter är bara slumpvis hopkomna ord. Själv är jag också bara en slumpvis hopkommen gestalt; vad konstigt då att jag inte bara försvinner när som helst, som en slump - poff?"

lördag 29 november 2008

Typer: Fotomodell


Som synes ska en fotomodell figurera i dagens avsnitt av "typer". (För fler såna, tryck eponym etikett.)

---

"Blått kors på vit botten. Stenålder, bronsålder, järnålder. Lagan, Nissan, Ätran och Viskan.

Jag är inte dum, jag är kunnig och duktig. Man skyller ju annars oss fotomodeller för att vara dumma, obegåvade, men det är vi minsann inte. Jag vet Finlands flagga, forntida skeden och Hallands floder. Yes indeed; jag vet mycket mer än att föra mig på bild, stå framför en kamera och se sådär lite porrsugen ut, lite nypåsatt om ni fattar.

Så vad vet jag mer då? Jag vet att Sverige är en demokrati, val till riksdagen hålls vart fjärde år. Volvo Sonett är italiensk... nej, där skämtade jag. Men i övrigt: jorden är ett klot, tapetserare klär möbler, och styvmorsviol heter som den gör eftersom de två första foderbladen vidrör sina kronblad, medan de yttersta foderbladen bara vidrör de andra foderbladen; de står i ett styvmoderligt förhållande till kronbladet.

Det visste ni inte - men jag vet jag, fotomodellen! Som bara är yta! Som inte ens behöver prata för att tjäna pengar, bara posera och se snygg ut. Men jag är så mycket mer än ett snyggt ansikte - ett par snygga ben till exempel...

Tänk bara på alla fantastiska supermodeller som regerar världen, namn överflödiga. Vi ser dem dagligen, vi betalar deras löner - för vad, kan man fråga. För rollen som ikoner kanske. Men de är inte bara ansikten och symboler, de är människor också. De är tjejer som gått i skolan och läst böcker, som kan lägga ihop två och två. En kollega till mig äger nästan 100 böcker!

Jag är insatt och kunnig, påläst och påsatt - hm, stryk det där sista; påsatt är jag förvisso, men nu ska vi inte tala om det. Jag kan allt och ingenting, jag kan pluttefikationstabellen, vet att livet stammar från urcellen Ellen, och att Dellen är två sjöar i Hälsningland: Norra och Södra Dellen."

fredag 28 november 2008

Typer: Militär (igen)


Det är dags för ännu en typ, och enkannerligen för ännu en militär. Denne gång är det en stabsnisse som för ordet, en teoretiker, en fåtöljstrateg. Så jag kan bara säga: fire away!

---

"Jag är skrivbordskrigare, stabsnisse. Jag har i sedvanlig ordning haft befäl i fält, varit på trupp, men så fort det är avklarat är det tillbaka till staben, till ritbordet. Till böckerna, till basen. Till det ideala kriget, kriget i sig som Clausewitz sa.

Jag har alltid ordentligt på fötterna, vet t ex alltid vad som gått fel i en viss operation. Ansvaret då? Det behöver inte jag ta, det hör till sakens natur, till stabsrollen som sådan. Ansvaret har ansvarigt befäl, medan jag bara är rådgivare, smart man.

Och i krigshistorien går jag som barn i huset, samlar fakta till min bok om militära misstag. Massor av material finns det - för i alla slag från Hedenhös till idag har förvisso den ena sidan vunnit och den andra förlorat; den ene gjorde allt rätt, den andre allt fel. Förloraren begick misstag, och det är min sak att ropa ut för världen vilka de var. För i efterhand är allt klart - för stabsnissen.

För övrigt retar jag mig på felbruk av militära ord. Man säger till exempel inte "arméns vapenslag"; armén har truppslag, försvaret som helhet däremot vapengrenar. Man säger inte "riddarkorset av järnkorset"; dessa var två helt olika medaljer med olika klasser. Det är skillnad på fana och standar; det förra har infanteriet, det senare kavalleriet. Det enda beridna förbandet med fana är för sin del dragoner, som är beridet infanteri.

För att inte tala om felöversättningar. I engelskan betyder "mortar" dels granatkastare, dels gammaldags mörsare - men vem faaan tror att de senare används än idag? Svar: översättare...

Och så det här med militära ords tillämpning civilt. Som "strategi"; förr betydde detta en masterplan för att erövra ett land eller dylikt. Idag däremot har alla sin strategi: dammsugning, matlagning, shopping - för allt detta finns strategier. Barnet som vill ha en kaka till, pensionären som planerar sin promenad, TV-tittaren som lägger upp sin kväll - alla är de strateger. Clausewitz tar sig för pannan...

Vardagen som militärkunnig har sina sidor. Men när det väl drar ihop sig till krig får man brått, då kallas man in i TV för att kommentera det hela. Gulfkriget, senaste Irakkriget - ja, det var härliga tider, det var som om man styrde't från sin studiodesk. Mer sån't!

Man kunde säga i stort sett vad som helst, allt gick ner. Ingen kollade vad man sagt, ingen höll emot en sånt man sagt dagen före. Ett privilegium inte bara för stabsnissen, utan för varje intellektuell. Och intellektuell det är vad jag är, i själ och hjärta. Men också soldat, det ena utesluter inte det andra; pennan och svärdet! Gammalt samurajideal, hjärtevärmande kulturellt.

Just det, samurajer! Vill ni höra lite om japanskt svärdssmide, hållfastheten i bamburustningar, pilbågstaktik i 1400-talets inbördeskrig? Inte? Nähä - så då får jag väl retitera till mitt läsrum, sätta mig och läser en bok om gamla fältslag. Riktigt sjunka ner i fåtöljen, ta en grogg och gotta mig åt alla fel som begåtts i stridens hetta: Little Big Horn, Arnhem, Yalu, Midway..."

torsdag 27 november 2008

Typer del 5: Mystiker


Säg vad ni vill men här kommer ännu en typ, ännu en koll på en krejsy kaippare i mitt galna persongalleri. Idag är det en helig person som får ordet, en "Mystiker":

---

"Jag är en from man, en mystiker, en riktigt liten ockultist. Jag anser att jag är bättre än andra. Till exempel: jag börjar dagen med att läsa Bhagavad-gîtâ, och det är det inte många som gör! Alla andra läser ju bara morgontidningen, och på det blir man inte vis. Jag säger som Singer: att börja dagen med en dagstidning är som att börja dagen med att ta gift.

Jag är annorlunda än folk. Bättre, smartare. Jag har mitt förhållande till Gud, redovisar mina evenetuella synder för honom. Hur många andra gör det? Alla bara tror de är bäst i hela världen, som jag - men jag erkänner därutöver Gud som min herre, det gör inte kreti och pleti. Det är skillnaden.

Jag är smart, bildad, kan det här med mystik och sånt. Ser världen symboliskt: tingen är symboler, uttryck för idéer. Och bakom tingen finns något verkligare, en idévärld; vad vi ser är bara sinnevärlden. Hur många fattar det här? Jag har inte träffat någon. Bara jag, Platon och Plotinos (och Swedenborg med sin korrespondenslära) tycks inse världens sanna natur.

Jag är något av en guru jag, en lärare, dock har jag inga lärjungar. För ingen vill höra på mej, alla vill ju bara läsa lifestyleporr, se filmer med plasthjältar och TV-serier med känslopjunk. To be a guru is a proud and lonely thing...

Jag är vis, jag är from, så när ska jag få min lön? Kanske i himlen, kanske ska jag sitta vid Guds högra sida. Då ska jag hämnas - på mänskligheten, som inte bugade för mitt namn, som inte insåg hur vis och from jag var. Njuta av att se dem plågas i helvetet; den frommes lön!"

onsdag 26 november 2008

Typer, del 4: Geolog, Moder, Konservativ


Få torde ha undgått att vi kollar in typer dessa dar, kryper innanför skallen på våra medmänniskor och ser vad de tänker. Idag tänkte jag låta ordet gå till inte mindre än tre typer: Geolog, Moder och Konservativ.

---

1. Geolog

"Jag är geolog. En geolog är en sån som kan det här med geologi. Kan du inte geologi? Då är du geologisk analfabet, jag spottar på såna som du.

Hemma har jag planscher med olika mineral och jag prennar på "Geovet i veckan". Är med i Geologernas riksförbund, sitter med på årsmötena, säger "whuööö" om någon dissar geovetenskapen.

Jag är en mikrolog, en knappolog, en tvättäkta soffhörns-Jesus. En som gillar sin nisch - men jag ser den inte ens som nisch, nej den är världen! För tänk om alla kunde geologi, då skulle allt se annorlunda ut, eller hur? Fritt vivre, fritt syre ur jordskorpan.

Dockskåps-dracula, soffhörnssekterist. Det är samma fenomen som att piloter ser ner på dem som inte är piloter, militärer på civila, jurister på icke-jurister. Man är initierad helt enkelt, har invigts i hemligheterna. Är ett slutet sällskap, en selekt skara. Och selektast av dem alla är geologgänget; de har den där typiska geologgången, geologblicken, geologutseendet. Vi är som Hells Angels: "If you ain't riding Harley, you aint shit." Well, om du inte kan geologi, om du inte kan skilja diabas från granit, så pissar vi på dig.

Nu ska jag gå på Kalmars och ta en öl, innestället för oss geologer. Kom dit om du hör till gänget; annars får du sitta och titta på när vi festar som kungar, ja som gudar... geologerna, jordens salt: pun intended!"

2. Moder

"Förr hatade jag barn: de skrek på bio, de dreglade på café. Nu älskar jag barn, i alla fall mitt barn. Jag pratar om mitt barn, jag visar mitt barn, jag är mitt barn.

Jag har gjort detta barn, skapat det. Att, som vissa säger, Gud skapat oss, det tror jag inte på. Har jag inte burit ungdjäveln i nio månader kanske, lidit och kånkat? Jag har skapat ett barn, har designat det med bruna ögon, uppnäsa och gosiga kinder. Att vi människor bara avlar barnen, det fattar jag inte alls. Vadå bara avlat det, jag är skapare! Herre Gud min skapare, det är jag det. Jag är Gud, jag kan skapa min egen mänsklighet – så ni ska dyrka mig, bara mig!"

3. Konservativ

"Allt blir sämre, om detta är jag och mina konservativa vänner rörande överens. Dock tvistar vi om exakt när allt blev sämre. Min religiöse vän säger "efter syndafallet", min klassiske vän säger "efter antikens fall", min burkeianske vän säger "efter franska revolutionen", min geografiske vän "efter Columbus". Osv. Ense är vi alla fall om att allt blir successivt sämre, för var dag som går.

Jag är konservativ. Att ett och annat faktiskt blivit bättre med tiden vägrar jag se. Jag projicerar min idealbild på allt jag ser, betraktar historien genom färgade glas. Jag ser inte det gamla Greklands slaveri och stammentalitet, ser inte bondesamhällets skriande fattigdom, ser inte den pre-globala erans isolering.

Jag ser allt negativt. Datorer: omänskligt. Mobiltelefon: ökat pladder. Internet: global klottervägg. Jag var emot videon också när den kom; sedan insåg jag ju att den var bra att kunna se ”Casablanca” m fl klassiker på video, men det förtiger jag...

"Konservativ" låter så fult; låt säga att jag är skeptisk till saker och ting. Avvaktande. Jag anlägger en tvehågsen attityd till allt nytt. I en av mina tidigare inkarnationer stod jag väl och lyssnade på någon Messias, tänkte "nja, jag vet inte..." om hans idé att vi ska älska varandra. Sedan slog idén an mer eller mindre, idealet om ”mänsklighetens broderskap” etablerades, men då hade jag ju gått vidare till en ny inkarnation – och kunde visa min skepsis mot Columbi plan att finna land i väster, mot telefonen, mot möjligheten att flyga..."

tisdag 25 november 2008

Typer, del 3: Militär


Jag sitter här och tänker på alla medmänniskor vi möter i våra liv, alla medtrumslagare i livskonserten. Vi träffar dem på busshållplatsen, vid balkongräcket, vid staketet - men vad vet vi egentligen om dem?

De må presentera sig som "ingenjör", "doktor", "målare" och militär", men det där blir mest etiketter. Vad finns bakom etiketten, vad rör sig bakom pannbenet på alla dessa TYPER?

Det är med andra ord dags för ännu ett nummer i serien "typer" (se etikett), och idag har turen kommit till en militär:

---

”Dagens väpnade konflikter är löjligt små: jaga banditer i Afrika, talibaner i bergen - vad är det för krig? Nej, ropen skalla från regementen landet över: ett totalt krig är vad vi vill ha, med arméer som går under, städer som jämnas med marken, hela folk som förgås. Så att man själv kan bli en av "den förödda världens herrar", skrida fram över nejden i en stålgrå parad.

Maikäfer fliege, Vater ist im Kriege,
Mutter ist in Pommerland,
Pommerland ist abgebrannt,
Maikäfer fliege...


Så sjöng man under religionskrigen, ja även under senare krig. Härliga tider, allt i stöpsleven, och jag önskar min själ att så bleve igen. Ett riktigt krig, ett långt och blodigt krig. Då får ni något att voja er över, fjollor och posörer, som mår dåligt av ett litet Irakkrig, Vietnamkrig, ja till och med andra världskrig.

För detta kära VKII var väl ändå inget? Under detta bestod ju i vart fall civilisationen, det fanns regeringar som kapitulerade osv; en regering tog över efter en annan vid krigsslutet. Annat blir det om allt går i bitar; då får vi se vem som håller huvudet kallt, vem som har is i magen! Vem som kan jaga pansarlavinen, surfa på trotylvågen och rida ut eldstormen...

Då blir det inte tal om arméer längre, organiserade förband, utan det blir svarta fanor och, hm, banditgäng. Men på global nivå! Barmhärtiga öde tänd blixten, som slår / ett folk av år med elände”...”

måndag 24 november 2008

Typer, del 2: Förståndig


Här följer andra delen av "Typer", min exposé över folk i vår värld. Ni vet alla dessa typer man träffar, folk med ingrodda åsikter av det ena eller andra slaget. Jag må plocka en del poäng på dessa karaktärer, men jag bekänner mig även till principen "it takes all sorts to build a world". Nu har turen kommit till "Förståndig".

"Jag vaknar till min dag, klar och tydlig. Går förnuftig till mitt arbete i en skyskrapa, utför logiska operationer vid mitt vita skrivbord. Tar paus vid tio, pratar politik med arbetskamraterna och jobbar vidare med svenska system. Äter näringsrik lunch, ringer samtal. Tar en kaffe fram emot tre.

Då, när det börjat skymma så smått, börjar andra melodier spela: jag blir musisk, flyter ut i konturerna. Snackar med mina kamrater om konst, musik, natur. Arbetar på inspiration, får flow. Åker hem i mörker, drömstaden svallar i sitt ljus. Äter middag, tänker på den stundande kvällen: gör upp sublima planer.

Går ut, tar en öl: glada vänners lag, snapsar, sång dans och glädje. Sedan lugubra samtal fram emot midnatt: spökhistorier, folk som sett tomtar. Drar en egen historia om en déja vu, och den beror antagligen på reinkarnation: man känner igen något från ett tidigare liv.

Tända ljus, gåtfull musik. Går hem som i trans. Somnar, drömmer omöjliga drömmar.

Nästa morgon vaknar jag, klar och logisk, och allt är som vanligt. Finns inga spöken, ingen dröm. Allt går ut på att tjäna pengar, jobba i system. Kallt lyser förståndets ljus över en gryende värld."

Relaterat
Min bibliografi
Noveller på denna blogg
Itto Ogami
Solsken över ett kalhygge
Alternativ historia

söndag 23 november 2008

Turist


Jag tänkte här starta en ny etikett, en ny artikelserie om man så vill. Det ska handla om TYPER, intressanta pipel i vår svenska verklighet.

Dessa typer ska få skildra sina världar med egna ord; ohindrade av mig ska de få rulla upp sina respektive världsbilder, sina credon, sina unika synpunkter. Det blir ett brokigt galleri kan jag lova, det blir alla möjliga mänskor som får paradera förbi här. "Typer", kort och gott.

Vi börjar idag lite löst med en resenär, en turist. Kör i vind, broder!

- - -

"När jag är ledig åker jag på semester. Jag glider in på någon kolonial utpost och vräker mig i billig lyx. Men jag är också kulturell av mig, tar en titt på sevärdheterna; jag går in i något gulligt tempel och tar en bild, och går likgiltig ut. Det är för mig höjden av kultur. Att däremot be i ett tempel, det är för mig ett okänt begrepp.

Att vara turist är mest trevligt, men ni ska veta att jag också kan känna sorg, patos och allvar. Jag känner till exempel väldigt mycket för dem som dog i den därtsunamin. Jag menar, där var de för att njuta, koppla av, bara ha det trevligt. Och så kom döden från havet; då var det extra synd om dem.

Som turist gillar jag i synnerhet att bo på stranden den fina. Vår kulturs höjd- och slutpunkt: en fet, rödlätt stadsbo, spankulerande på en fjärran kustremsa. ”The Terminal Beach”, bara sand och ödslighet; inget mer kan göras, inget mer finns att åstadkomma. Bara nihilism och Nietzsches ”sista människa”.

”I sandaler av plast, och en korv i min mun"..., så sjunger jag där jag går. Sedan går man hem till sitt glashus, låter sig översvallas av elementen: havet, sanden, himlen. En tomhet som stirrar ut över omgivande tomhet; rymd speglar sig i rymd. Ljuva nihilism: Nietzsche On The Beach..."

Relaterat
Fenor och krom
Japansk bilindustri
Elegi
Min privata Operation Barbarossa
Ballard: War Fever (1990)

lördag 22 november 2008

Ernst Jüngers Nya testamente (del 2 av 2)


Här fortsätter artikeln om "Ernst Jüngers Nya Testamente".



Rent formellt är kanske inte denna Jüngers Kehre, hans vändning mot livsbejakan efter att ha dyrkat döden, så märklig. När man är ung drar man sig mot överdrifter, mot det heroiska och himmelsstormande, medan man som äldre finner glädje i enklare ting, i kärlek och vin och en god bok. Men om hans bana inte var orginell så var den dock sann; han genomgick förvisso denna utveckling, och vi kan lära oss något av den. Han hade (som han säger i ”Strahlungen”, dagbok från andra världskriget) skrivit sitt ”Gamla testamente” i och med böckerna om första världskriget och ”Der Arbeiter”, och därmed kunde inget ändras. Gjort är gjort. Sistnämnda bok liknades för övrigt vid en olydig son, en som vägrar göra vad fadern säger till honom; få förstod boken medan många tog den till sig som propaganda för sitt credo, främst kommunister. Han liknade den också vid en fint graverad medalj som saknar baksida: något saknas, som sans och måtta, sinnet för balans. Känslan för att det finns mer i tillvaron än arbete och organisering lyser med sin frånvaro.

Detta var Jüngers Gamla testamente. Vad med det Nya då? ”Strahlungen” är redan nämnd, här finner vi drömmar och natur, Parisskildring och vemod, parat med antydningar från slaktarnas och tortyrknektarnas värld. En subtil uppgörelse med Tredje riket får man säga: författaren är att börja med makthavare själv, firad officer i ockupationsmakten, men när han får se de första judestjärnorna i Parisvimlet börjar han känna avsmak mot att bära uniform. En viktig händelse för en som dyrkat det militära.

- - -

Sedan fortsätter det neråt, med likstank och helvetetsvisioner, parat med vittra samtal med Braque och Picasso och franska aristokrater, och åsynen av en bombarmada genom ett glas bourgogne, hållen av författaren där han står på taket av Majestic och ser krevaderna stiga mot himlen. Någon annan än Jünger hade inte kunnat skriva denna passage, och komma undan med det – om än många anför den som indicium på hans allmäna uselhet och tvivelaktighet.

Men värre var att vänta. Sonen Ernst som börjat opponera mot Hitler, upptäcks och blir fängslad och får straffet omvandlat till fronttjänstgöring. Undernärd och outbildad sänds han direkt i elden på den sviktande Italienfronten, och stupar i Carraras marmorberg i november 1944. Fadern tog detta hårt. Kanske kom han aldrig över det, och då ska man komma ihåg att han levde ända till 1998. Dagboken från 60-talet och framåt omnämner hur han högtidlighåller sonens dödsdag, år ut och år in. Det mest smärtsamma stället är när amerikanerna rundar månen med Apollo 10, december 1968, och Jünger samtidigt går till kyrkogården och placerar ut ett ljus på graven. Han säger i dagboken: att någon sänder ett rymdskepp till månen, detta åstadkommer mycket men betyder föga. Att däremot som jag bilda en liten snögrotta för gravljuset, detta åstadkommer föga men betyder mycket.

En snygg aforism, alla gånger. Men det räcker inte, något sipprar igenom texten: Jüngers smärta, den smärta som han sa att det vore ett adelsmärke att stå emot (”Über den Schmerz”, 1934). Jünger står där nu med en annan smärta: en andlig, medmänsklig, faderlig smärta. Och den är svårare att uthärda än ett köttsår eller ett lungskott.

Allt vi ser är mänsklig svaghet, en lidande människa. Med förebild i Nietzsche hade Jünger alltid velat stilisera sig själv, en stundtals effektiv strategi som gav oss verk som ”På marmorklipporna” och ”Heliopolis”, fiktiva berättelser med huvudpersoner som var Jüngers alter egon. Men även i hans didaktiska verk finns självsyftningen, som i ”Der Arbeiter” (”jag tar nu av mig soldatens uniform till förmån för arbetarens overall”) och ”Der Waldgang” (om statens sätt att ställa frågor, från valsedel till frågeformulär, eftersom Jünger själv underkastats ett sådant efter kriget). Så har vi dagböckerna: figuren med vinglaset som ser på bomplanen är såklart en posör, en fängslande bild onekligen, men det kan också slå tillbaka på denne själv.

Vid sonens grav faller hur som helst denna självstilisering igenom, går i baklås. Masken brister. Som läsare må man fascineras, av detta att se privatpersonen Jünger skymta fram istället för den evinnerliga gestalten. Ingen dagboksförfattare är så klart fri från att retuschera bilden av sig själv, men en sådan som Gombrowitz har avgjort lägre gard, mindre lust att göra sig till monument. Här har vi Jüngers både svaghet och styrka som författare. Polityren kan bli för blank, och den kan krackelera alldeles som vi sett.

- - -

På det hela taget är Jünger dock trovärdig. Hans ”Nya testamente” fungerar på sina premisser. Det tas ställning för människor och natur, för det diskreta i tillvaron, och inte för abstrakta ideologier. Vad han skriver än sant – om kampen mot nihilismen i ”Über die Linie”, om nödvändigheten att uppsöka ”de oaser kring vilka Leviatan rör sig i vrede”. Om att leva autentiskt som anark i ”Eumeswil”. Och om staden Heliopolis som psykologiskt landskap för längtan, vemod, frihet och fruktan.

Man kan anklaga Jünger för mycket, men inte för att han inte ändrade sig under sitt liv. Han lärde sig läxan, ”sent men med eftertryck”.

Så hur ska man beskriva den efterkrigstide Jüngers stil? Detta är en kär syssla för många. Ser man till utlandet kan man ju nämna en sådan som Bruce Chatwin, som ogillade Jüngerstilens dandyism och kyla, men ändå värmdes av aforismerna och den estetiska sensibiliteten. Dylik schizofreni är vanlig bland Jüngerläsare; se här även Stuart Hood, översättaren av ”The Marble Cliffs”, som förvirrades av Jüngers obskurantism samtidigt som idealen sades vara fransk-klassiska.

Många har försökt fånga Jüngerstilens egenart, men närmast sanningen tycker jag Jürgen Rausch kommer. I ”Ernst Jüngers Optik” från 1950 säger han:

Jünger upphörde aldrig att se världen som gåtfull... Anblicken av växter och djur drev fram tårar i hans ögon, han överfölls av svindel över de synliga djupen i denna värld... Själva de entomologiska jakterna var ett slags hieroglyffångst av en ande som trånade efter urtexten.


Och vad anser jag själv? Man överfalls ibland av tvehåga, man kan kastas mellan hopp och förtvivlan när man försöker dechiffrera Jüngers texter. Stilen är pedantisk men samtidigt förtrollande; den är analytisk men nyttjar allehanda bilder för att belysa resonemanget, och den är lite långsam i rytmen men kan ändå föra en till universums ände och tillbaks i samma mening.

Man kommer att tänka på vad Leif Zern sa om Mikael Persbrandt: ”Han har förmågan att stå still med blixtens hastighet.”

(Och därmed slut. Och därmed har bloggen fyllt ett (1) år; jag började blogga här 22/11 2007. Klang och jubel...)



Relaterat
Eumeswil (1977)
Heliopolis (1949)
Jünger och Heinlein
Jüngers liv: barndomen
Jüngers liv: första världskriget

fredag 21 november 2008

Ernst Jüngers Nya testamente (del 1 av 2)


Denna blogg fyller ett år i morgon, och vad passar då bättre än att publicera en tvådelars artikel om Ernst Jünger? Denne författare har ju förekommit i ett och annat inlägg det senaste året, och följande rader är ett slags sammanfattning av hans gärning. Hans "I stålstormen" har ju också precis kommit på svenska, så det blir en dubbel anledning att publicera detta. -- Fler inlägg om Jünger kommer säkerligen att publiceras här på bloggen, var så säkra. Men plats nu för del ett av "Ernst Jüngers Nya testamente". Titeln syftar på hur hans äldre skrifter är mer som huggna i sten medan hans senare är lite mänskligare och rundare.



André Gide sa om ”I stålstormen” att den var ”fullständigt trovärdig, verklig, ärlig”. Det kan man hålla med om. Denna Ernst Jüngers debutbok, hans memoarer från västfronten, kan läsas av alla, även av hängivna pacifister. Själv var Jünger något av en krigsälskare, men det skymmer inte på något sätt narrativet. Om han till exempel berättar att han en dag i april 1917 frivilligt följde med på en patrull, organiserad av ett annat kompani, så är detta kanske ett ovanligt beteende för en sedvanlig soldat. Å andra sidan hör patruller till fronttillvaron, och läsaren kan väl inte klaga på att det händer saker i boken.

Jünger var som fisken i vattnet, gillade att strida. Det råder ingen tvekan om det. Och han skrev sin frontmemoar som blev synnerligen läsvärd. Intressant blev det när han skulle skriva uppföljare; återigen var tiden på västfronten spelplatsen, men nu skulle han försöka dra slutsatser av det hela, tyda stridsupplevelsen metafysiskt. Det lyckades bra. I ”Feuer und Blut” och ”Der Kampf als inneres Erlebnins” hyllades stöttrupperna som det nya Europas elit, här skildrades glädjen i att storma fram under blodröda himlar.

Jünger övergick till andra ämnen med tiden. Att han blev nationalist och högerradikal ska inte förtigas. Dock blev han aldrig antisemit. -- Vad vi ska fokusera på nu är ”Der Arbeiter” från 1932, en märklig mix av diagnos och profetia. Framväxten av det teknikpräglade, automatiserade stadslandskapet skildras här med illa dold tillfredsställelse; nog var visionen skarpsynt, men Jünger själv tycks ha velat att visionen blev sann. Bort med det gamla, in med det nya; bort med springbrunnar på torgen och vild natur, och in med en järnhårt organiserad arbetsvärld där allt, säger allt, mobiliseras av Arbetaren, den nya tidens titan.

Få förstod denna bok när det begav sig. Jünger uttryckte sig för dunkelt, för avancerat. Här fanns inga enkla slagord, inga enkla recept. Än idag har boken ett och annat att säga oss, där vi ser ut över förortslandskapen med sina köpcentra, kontor och miljonprogramshus, veritabla arbetsstäder till skillnad från barockens kungastad och antikens teokratiska gudastad. Problemet är att Jünger borde ha skrivit en roman av det hela, och därmed gett visionen en annan kvalitet än denna essä som balanserar på propagandans gräns. Han borde ha skrivit en ”Du sköna, nya värld” eller ”Vi” istället.

Men han var ännu inte skönlitterär författare, inte i första rummet. Vissa lovande steg hade förvisso tagits. Först var det romanen ”Sturm” från 1923, om en frontlöjtnant och hans samtal och upplevelser. Sedan var det ”Das abenteuerliche Herz” från 1929, med barndomsminnen, drömmar, naturstudier och berättelser, alltsammans tankedigert och en smula pedantiskt, som det mesta av Jüngers texter, men att tendensen var en annan än i Arbetarens och Soldatens värld är klart. Visst fanns här ännu vissa rigorismer, visst var det ett grönbete för en högerradikal – men det var begynnelsen för en annan Jünger, en som fann ”nyckeln till alla hemligheter i gräset i hallonbacken”, och inte i visioner av verkstäder som sträckte sig till horisonten.

- - -

Jünger hade börjat resa vid denna tid, till Dalmatien, Italien och Spanien bland annat, och målen här var inte skjutfält och fabriker utan mer vattenrika nejder. Skalbaggar hade han ju alltid varit intresserad av, och blicken för växter och allt vad därtill hörde kom på köpet. Han började förstå att det var här grunden för allt låg – men det satt långt inne, han behövde ledning av sin bror Friedrich Georg härför. Fritz ledde sin heroiske broder från ett vita activa till ett vita contemplativa, mot kultur och bildning som sådana, mot det diskreta i tillvaron: skönheten i en blomkalk, surret från bin en sommardag, skönheten i iskristaller på ett fönster.

Det bästa beviset på ”den nye Jünger” är den reviderade ”Das abenteuerliche Herz” från 1938. Borta är de politiska markörerna, även referenser till frontlivet har begränsats, till förmån för drömmen, tigerliljan och vistelsen i den blindas kvarter – ja, till meditationen över färgernas symbolik, över affärens metafysik och reflektionen över staden i morgonljuset, med ”färger som på en fuktig akvarell”. Under tiden hade Jünger lämnat Berlin och politiken, avböjt att bli naziriksdagsman och sagt nej till en plats i Goebbels diktarakademi; bopålarna slogs ner i Überlingen vid Bodensjön och därefter i Kirchhorst utanför Hannover, där han bodde med sin familj då kriget bröt ut 1939.

Man ska inte överdriva faserna i Jüngers liv. Det kan bli lite facilt, lite överförenklat; det finns nu inget ”dåraktig i början, efter 1933 vis”. Sedan barnsben hade han till exempel samlat sina skalbaggar. Vissa iakttagare kanske skulle kalla honom obotligt galen, inbiten officerstyp, konservativ stöt, vad vet jag. När det gäller andra världskriget hade han i vart fall inga kval att dra på sig uniformen, om än han lär ha avböjt att bli karriärofficer i en armé där Göring var general. Dock la han vid denna tid sista handen på ”På Marmorklipporna”, mästarprovet, en berättelse om en idyll som invaderas av mörka horder; om natur och kultur, vingårdar och ekot i gamla valv, och hur detta hotas av kainitiska krafter. När berättaren ser ut över slaktarhyddan vid Köppelsbleek, med dess skeletthänder som rasslar i vinden och med skinnaren som rensar en människohud medan blåskimrande flugor stimmar i luften, då är det något nytt vi ser – något nytt i europeisk prosa, och något nytt i Jüngers värld. Mörkrets närvaro är här bringad till full medvetenhet, den intar centralplatsen i aktuell roman. Men Jünger hade redan anat ondskan; i ”Das abenteuerliche Herz II” skildras ju ett besök i en delikatessbutik, där bodknodden vet berätta att violetta endiver sägs passa bäst till människokött. Detta kommenterar berättaren med ett: ”Jag visste inte att kulturen var så framskriden i denna stad!” Knodden vet inte om detta är ironi, men kvitterar så vänligheten med ett professionellt leende.

Sett i efterhand vet vi nu var Jünger stod. Samtiden började också ana det så smått: krigshjälten från 1918, uppburen även av nazisterna (Hitler kunde aldrig helt vända sig emot honom), lät i ”Gärten und Strassen” från 1943 lägga in små markörer. I denna krigsdagbok från Frankrikes fall, sägs till exempel att författaren låter läsa 73:e psalmen vid sin 45-årsdag, firad i en bunker vid fronten. När Goebbels väl slog upp detta ställe i Bibeln sattes boken på index; psalmen handlar om någon som är förföljd av fiender, av mobbare vars ögon ”tittar fram ur fetma”. Den piken visste var den tog. Mindre emblematiskt, men viktigt för Jüngers vändning mot kvietismen, var passagen där han sa att vid skiljevägen kan det hända att man får lära sig gruppera fjorton regementen före slaget, eller lära sig foga samma fjorton ord så att de bildar en perfekt mening. Den senare gåvan vore då att föredra.

(Andra delen av artikeln finner du här.)



Relaterat
Jüngers liv: andra världskriget
Jüngers liv: efterkrigstiden
Über die Linie (1950)
Psykonauterna (1970)
På Marmorklipporna (1939)
Violetta endiver

onsdag 19 november 2008

Tempelbesök


Jesus drev månglarna ur templet, och ibland får man lust att göra detsamma i Domkyrkan: ut med försäljningen av vykort och krimskrams i vapenhuset! Det kan husera i längan bredvid, i det så kallade Domkyrkocentrum.

Dessutom borde det finnas en vigvattenskål innan man går in i själva salen. Det tjänar till att nollställa besökaren, få honom att inse att han träder in i Guds hus.

Vigvattnet avskaffades med reformationen men kunde gott återinföras.

Sedan då? Ja sedan bara sätter man sig på en bänk och låter rummets andakt fylla en. Halv takts paus. Sedan kan man gå runt ett vänstervarv (som vid Kaba, i infödingsdans och dervishdans, i Shivadans och allting) och se på sidokapell och valv, förundras över Guds verk: thaumazomen ta erga Theou.

Sedan kan man ställa sig vid korsmitten och sjunga "Gläns över sjö och strand", med det läckra tonartsbytet:

Stjärnan i Betlehem
leder ej bort, men hem...


Med sången klar kan man fortsätta rundvandringen. På slutsträckan bugar man för Swedenborg, och väl ute kan man spika upp några teser på ytterdörren:

- Någon verklig "treenighet" finns inte, bara en Gud vars verklighet genomsipprar allt. En bergskedja kan bara ha en topp

- Reinkarnation är ett faktum: att "vila i graven tills domedagen" är en absurditet, eftersom själen aldrig dör. Själen hibernerar ej efter döden utan går vidare till ett nytt jordeliv (efter en sejour i himlen för gudomlig debrief)

- Gud sände inte uttryckligen Jesus till jorden för att denne skulle pinas på korset; Jesus inkarnerades för att lära människan en bättre filosofi, en lära med syskonkärlek i högsätet. När sedan Jesus väl utsattes för korsfästelsen som straff beslöt han att göra sin död till ett mänskligt och metafysiskt dokument, och inte som en akt av försoning för att Gud var arg på människan: Gud var ju inte arg, han älskade ju människan ("... så älskade Gud människan att han lät sända henne sin enfödde son"...)

Sedan går man hem och fortsätter dagen i samma fromma anda. Religion ska inte bara vara ett tidsfördriv, det ska prägla hela dagen; "Everyday Is Like Christmas Day", som Roy Wood sjöng...

måndag 17 november 2008

Jubileon på Odeon


Det är snart ettårsjubileum för denna blogg, ännu en icke-händelse i den icke-värld som är webben. På lördag, 22 november närmare bestämt; då är det ett år sedan jag steg in i den magiska bloggosfären och slog alla med häpnad med min ordkonst.

Det äldsta blogginlägget finner ni här. Annars kan jag ju, i prästerlig nit, länka till lite andliga etiketter jag har, som denna, denna och varför inte denna. Och denna!

Vad mer? Ska jag inte underhålla er som jag brukar, med poesi och stories och allt annat? Kanske dra den om de två tomaterna? Som skulle gå över vägen? Gammal, javisst - men vad med det engelska originalet då, som bör läsas högt för att poängen ska gå fram:

There were two tomatoes crossing a road. Then one of the tomatoes got run over by a car. Then the other tomatoe said:

- Come on, catch up!


Försök finna poängen; första pris en bandtraktor.

(Disclaimer: någon "bandtraktor" som pris finns inte att tillgå. Bilden visar en Junkers B3.)

söndag 16 november 2008

Gå med i länkarna


Bloggens ettårsjubileum närmar sig; jodå, det är sant det jag säger. I väntan på detta kan man ju länka till höger och vänster, tipsa om läsvärt på denna eminenta blogg. Som detta:

Det har bara funnits en ateist, och hans namn var Friedrich Nitezsche. Han drog den ultimata konsekvensen av att detronisera Gud: han satte sig själv på den lediga tronen, som en lallande Dionysos... läs mer här.

I veckotidningar och Dr. Phil-program talas det mycket om att man måste finna sig själv, jobba med sig själv, ta ansvar för sitt liv och sina handlingar. Det är en mycket bra filosofi, men för den som vill komma till själva urkällan för detta är denna etikett en bra början. Klicka och kolla själv vad jag menar. Självhjälpsfilosofins fader.

Swedenborg är för sin del en tuff utmaning: hans böcker (förutom Drömboken) är inte så värst läsvänliga. De är en smula pedantiska och magistrala. Därför kan ni ju nöja er med att läsa mina inlägg om mannen, som en biografi, koll på Drömboken och annat - här.

Sedan har vi ju fantastiskt roliga inlägg om Dick och Ballard, om Maiden och Priest, om usla bilar och usla böcker med mera med mera...

I och för sig kan jag ju hänvisa er till etikettraden här till höger, men jag gissar att det är för jobbigt. Därför dessa länkar.

(Kinesisk teceremoni, Mingdynastin)

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (60) aktufall (20) alga (3) Andersson (2) Antropolis (20) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (61) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (7) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (116) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (98) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (100) small candies (142) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (63) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)